Som ett lite ovanligt turistmål tog vi en tur till en stormarknad tillsammans med svärmor som behövde fylla på förråden. Det visade sig vara så fint ordnat att man inte behövde betala bussbiljett om man skulle till stormarknaden. Heja kapitalismen! I gengäld fick vi ståplats… Mitt emot stormarknaden låg ett fett industrikomplex som tillverkade kemikalier och såg ut att kunna explodera när som helst. Jag hyser en viss förtjusning för skitiga industrier och hade svårt att slita blicken från området som såg ut som ett hånskrattande sår på moder jords lena hy. Nästa dag kom svärfars kompis Géza på besök, vi hälsade och han flinade upp sig och sa att han minsann haft min sambo i knät när hon var barn, långt innan hon satt i mitt knä alltså men jag kontrade med att jag dragit vinstlotten som får ha henne i knät när hon är vuxen och det kunde han ju inte argumentera emot. På kvällskvisten var det dags att åka och hälsa på sambons farbror Tibor (de har hårda namn där nere). Just denna kväll hade de en gäst som sov i vardagsrummet så vi fick bära in stolar i läsrummet vilket i sin trängsel gav en viss gemytlighet. Tibor bjöd på starkt kaffe och Egri Bikavér och han hade en imponerande samling Sven Hassel-böcker. Sen bar det av hemåt igen till ännu en av svärmors kulinariska sensationer; ugnsstekta champinjoner fyllda med rökt svål och fårost.
På torsdagen passade sambon på att avlägga visit hos en tandläkare och jag letade efter ett kafé att fika på så länge när det dök upp en mindre militärkonvoj på gatan, tre hunddiarréfärgade pansarvagnar susade förbi tillsammans med några olivgröna bilar. Pansarvagnar på gatorna har jag aldrig sett förut och jag drogs med av stämningen och började paradmarschera på stället. Sen gick jag och fikade. Jag stör mig på den där fula vanan de har att servera kaffe i dvärgkoppar i schnitzelbältet och söderut. Låt gå för att kaffet är starkt som satan men det blir ändå inte riktigt samma sak när man är van att kolka i sig 3 deciliter åt gången ur en potta. Och så stör jag mig på kafépersonalens sätt att glo när man beställer 2 dubbla espresso… Och i just det här fallet störde jag mig även på toaletten som var det mest nerpissade jag sett sen jag var på rockklubb på Mariatorget i Stockholm efter firmans julfest 2004. Ett nytt shoppingförsök gjordes samma dag och jag fyndade en närapå oanvänd svart paletå i min storlek för 30kr på en second hand-butik. På väg tillbaka hemåt passerade vi en kvinna som stod på trottoaren med en katt i famnen, kvinnan hade ett finger i rumpan på katten som viftade ilsket med svansen men ändå låg kvar i famnen.
På kvällen drog vi iväg till en bar för att möta ett par av söta sambons kompisar, Kuszti och Moxika (egentligen Monika). De är så civiliserade i Rumänien att man får röka på kaféer och barer till min stora glädje! Vi bänkade oss vid ett bord i källaren och jag sprintade upp till baren för att handla och där står en grov tvåmeterskille med rakad skalle, fetishskägg och rysk camojacka och synar mig uppifrån och ner och upp igen. Jag undrade vad det var för en otäcking och Kuszti förklarade att det var en medlem av lokala bikergänget. Det bådade inte gott tyckte jag men han lät mig vara ifred i alla fall. För 8 år sen var jag i Zagreb och höll på att få däng för att en tokig kärring tyckte att jag såg ut som en fascist, då räddades jag av några medlemmar av MC-Zagreb, undrar om jag denna gång hade blivit räddad av lokala fascistmilisen om MC-gänget hade börjat puckla på mig..? Ack, vissa frågor får man aldrig svar på. Varken Kuszti eller Moxika hade någon större lust att prata engelska så min kära sambo fick vara babelfish under kvällen men det funkade! Beställde även en pizza och fick hindra servitrisen från att hälla ketchup på den! Jävla födoämneshuligan…
Någon kväll begav vi oss iväg till en slags låtsasö i stan där de hade ordnat en vallgrav som snodde vatten från floden Mures. Ön var belamrad med stugor för uthyrning, simbassänger, tennisbanor, krogar och ett dånande disco. Dels funkade området som någon slags semesterby för turister och dels som rekreationsplats för arbetare vid en del företag som abbonerade på stugor. Vi lallade in på en krog och hinkade ett par stadiga karaffer bärs och käkade langos med gräddfil och vitlök. Mumsfilibabba! Fast jag hade andedräkt som en gasolbrännare efteråt. Sen gick vi vidare och tittade på floden och sambon pekade ut en ö där Rumäniens numera avlivade diktator Ceausescu hade haft en sommarstuga och om man förr i tiden simmade för nära ön blev man skjuten av hans käcka securitategossar. Mitt ute i mörkret vid floden hittade vi en öppen bar och hinkade i oss varsin bärs till. Hick!
Fredagskvällen spenderades hos sambons halvbror Zoltan som var en bra värd och dukade upp med kringlor, salta pinnar, juice och whisky, och två avkommor i tonåren. Han pratade bra engelska och upplyste gärna om att han nyligen blivit professor i neurokirurgi och blev förolämpad när jag inte visste det och som salt i hans egosår visste jag inte heller att han undervisade i tre olika kurser på universitetet. Han var en kul tjomme ändå och diskussionen råkade halka in på politik och han undrade om det fanns något bra högerparti i Sverige varpå vi fnissande drog upp sverigedemokraterna. Zoltan lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade varför vi inte engagerade oss i det partiet. Han var lite besviken över att hans svenska elever på universitetet hette Suleiman, Ali, Ibro etc då svenskar enligt honom skulle vara stora, blonda och blåögda och han dissade kulturblandning och anförde vissa idéer om europeisk överhöghet. Jag kunde inte låta bli att argumentera emot och det var rätt uppfriskande för mig att befinna mig på socialistsidan i diskussionen, normalt brukar jag befinna mig i andra ändan av spektrat, mest i provocerande syfte (väldigt infantilt, jag vet!). Sen halkade pratet över på whisky och där var vi så överens att han plockade fram sin finflaska med laphroaig och bjöd mig på. Han spädde ut spriten en smula med något slags medicinskt mineralvatten och det lyfte verkligen smaken till helt nya höjder.
På lördagen var det allhelgonadagen och vi begav oss till reformerta kyrkogården för att sätta blommor på sambons farmors grav. Förutom vi och svärföräldrarna var farbror Tibor och kusin Lászlo + familj med. Kyrkogården var knökfull och utanför stod zigenare och sålde rostade kastanjer. Gravarna var lite annorlunda än i Sverige då de flesta hade stora stenlock som gick att öppna för att man skulle kunna stoppa ner fler döingar i graven utan att behöva gräva upp den igen, de är praktiska där borta i öst. Efter farmors grav var det dags att gå till hennes systers viloplats på katolska kyrkogården på andra sidan gatan och i mörkret som fallit såg det häftigt ut med alla röda och vita ljus som brann på gravarna. Att hitta farmors systers grav i mörkret och villervallan av gravar var som att försöka hitta ett halmstrå i en höstack. Min söta sambo kom bestämt ihåg att gravstenen skulle ha en svart plakett och ett kors. Till sist hittade farbror Tibor graven, den hade vit plakett på stenen och var utan kors. Graven borstades av och blommor placerades ut men farbror Tibor var lite störd för att graven var omgjord. Tidigare hade det varit en dubbelgrav men nu var den enkel och han undrade varför den hade förstörts och av vem. Efter lite grunnande hittade kusin Lászlo en grav en liten bit ifrån som visade sig vara den rätta komplett med kors och svart plakett på stenen. Den felaktiga graven hade rätt förnamn både på mannen och kvinnan men fel efternamn visade det sig vid en närmare examination. ”Vilken kabarét” lät Lászlo undslippa sig.
Fortsättning följer.
måndag 10 november 2008
söndag 9 november 2008
På andra sidan skogen Del 1
Min kära sambo är ungerska bördig från staden Marosvásárhely (Tirgu Mures på rumänska) i Transsylvanien. I historiskt perspektiv har Transsylvanien alltid varit en blandregion vad gäller etnicitet men har i huvudsak lytt under ungrare. Efter första världskriget fick dock Rumänien regionen i något trixigt fredsavtal och körde igång en hård rumänifiering men den ungerska minoriteten stod emot och behöll sin kultur. Under andra världskriget fick Ungern norra Transsylvanien av Hitler men då Tyskland som brukligt är förlorade kriget tappade presenten sin giltighet och regionen gled tillbaka i rumänska händer. Det har hela tiden funnits friktion mellan ungrare och rumäner. I början av 1990-talet ledde friktionen till etniska våldsamheter och just i staden Marosvásárhely var våldsamheterna stora med flera dödsfall som följd. Ungrare och rumäner tittar i allmänhet snett på varandra men tillvaron verkar flyta på ändå.
Hur som helst bokade vi en resa ner för att hälsa på mina svärföräldrar men in i det sista såg det ut som om det skulle skita sig med semester för min del men bossen råkade snubbla över en fullgod vikarie med lite koll på firmans maskineri så jag kunde glatt fara iväg till vilda östern.
Med allting halvklart i sista minuten stressade vi järnet med att komma ihåg vad vi glömt att packa. För att tjäna en extra halvtimme att virra omkring på beställde vi taxi istället för att ta flygbussen till Sturup. Taxichaffisen såg ut som en extra alkoholiserad Björn Ranelid och var dessutom från Jönköping vilket fick honom att låta lite löjlig när han pratade. Väl framme checkade vi in den stora väskan som innehöll necessärer och extragrejer och som jag fick släpa på då min snillrika sambo sett till att just mina kläder låg i den väskan, den största åsnan får ju som bekant dra det tyngsta lasset.
Planet var trångt och knökfullt och jag är måttligt förtjust i att flyga… Vid landningen ändrades trycket i kabinen som vanligt och det pressades fram en massa gojs ur mina bihålor som jag gärna hade sluppit veta om att det fanns i mitt huvud. Så småningom var vi i alla fall nere igen med fötterna stadigt på Behemoths rygg i form av Budapests flygplats. Därifrån skulle vi ta oss till en tågstation på andra sidan stan dock lite oklart hur. Sambon begav sig till en informationsdisk och frågade snärtan bakom den hur vi skulle gå till väga och möttes av en blick motsvarande den som yngre tjejer ger fyllon som kommer med tvivelaktiga förslag i tunnelbanan. Mycket motvilligt och surt förklarade hon i alla fall hur vi skulle åka. Först åkte vi flygbuss till nåt ställe och därifrån skulle vi åka t-banans linje 3 till nån knutpunkt och sedan t-banans linje 2 till tågstationen. Som vanligt visar sig verkligheten vara full av hinder. Polisen hade stängt av några stationer så vi fick åka ersättningsbuss de sista 2 stationerna. Tyvärr hade polisen även blockerat delar av vägnätet pga befarade kravaller då det råkade vara högtidsdag för revolutionen –56 och det skulle viftas flagga. Senare på kvällen hörde vi på tv:n att polisen knipit en pajsare med bilen full av bomber… Lite kul var dock utsikten från bussen när vi åkte förbi hundratals kravallutrustade poliser och pansarbilar med vattenkanoner och jag suckade besviket över att man aldrig ser något motsvarande i Sverige. Nu när svenska polisen har stiliga paramilitära uniformer kan de väl gott få lite cool utrustning också!
Sent om sider kom vi i alla fall fram till tågstationen och löste biljetter till nattåget mot Marosvásárhely (uttalas Maroschvascharejj). I kupén satt två äldre etniskt ungerska damer redan bänkade men vi hade gott om plats. Tåget rullade ut genom Budapests nerklottrade förorter och solen gick snabbt ned. En konduktör som såg ut som en sömndepriverad Albin Julius (Der Blutharsh) dök upp och började föra ett jävla liv när han såg tanternas biljett, han gormade och skrek och pekade och skakade på huvudet men gav sig när han fått vara auktoritär en stund. Det visade sig att tanterna i egenskap av pensionärer hade rätt till biljetter för halva priset men istället för hela resan till halva priset hade de fått biljetter för halva resan till fullt pris. Dessutom var det inte en enhetlig halva de fått biljetter till utan en bit i början av vägen och en bit i slutet. Förmodligen var det någon slughjärna till biljettförsäljare som tyckte att det gick på ett ut…
Nästa konduktör, som såg ut som Kari Väänänen med slaktarmustasch, förde ett ännu värre liv och tände dessutom den otäcka lysrörsarmaturen i taket på kupén och jag fick kämpa hårt mot impulsen att sparka honom på smalbenet. Men precis som sin föregångare nöjde han sig med att få vara auktoritär en stund. Efter tre timmar var det äntligen dags för ett längre stopp så jag kunde smita av och ta en välbehövlig cig! Jämsides med oss passerade ett tåg som var tomt så när som på en stor ryggsäck och en jacka, någon stackars jävel hade väl en kall natt att se fram emot när han kom ut från stationsbaren i Püspökladány… Så småningom kom vi till rumänska gränsen och en liten fjompe med diktatorkeps dök upp och ville se biljetterna, han var snabb och snäll och bråkade inte med tanterna. Sen kom nästa statsdräng i form av passpolis, han var också snabb och önskade oss t.o.m god natt! Jag påpekade att rumänerna var mycket trevligare än de ungerska tjänstemännen men tanterna i kupén sa att senaste gången de åkte hade det varit tvärtom så tjänstemännen hade förmodligen ett rullande schema rörande vilka som skulle vara rövhål.
Vid 4 på morgonen var vi framme men jag tvekade när jag skulle hoppa av för perrongen var bara en halvmeter bred och såg ut som en serviceplattform men det skulle den tydligen göra. Tåget var långt så in i helvete så vi fick gå några hundra meter för att komma till själva stationen. Utanför stod några taxibilar med förarna sovandes i. Vi skippade en som hade ”kuk o8” som registreringsnummer och tog en annan taxi som luktade horhus till svärföräldrarnas hus där svärmor bullat upp med frukost och svärfar med vodka. En massa mackor och två supar senare sov vi gott halva dan. Sen drällde vi ut på stan som var proppfull med vackra hus i olika stadier av förfall. De flesta fasader var rikt utsmyckade med ornament och figurer och fasadputsen hade väldigt blandade färger, från smutsgult till rött och pistagegrönt Det kändes som en stad mitt ute i ingenstans i någon av H.P. Lovecrafts noveller. Sen bar det tillbaka hem igen där svärmor hade riggat mat. De hade lite annorlunda matvanor där nere, man åt lagad mat mellan 12-15 på dagen och sen på kvällen åt man bröd med mumsiga pålägg. Speciellt förtjust blev jag i en rökt hårdost och en geggig fårost som smakade mogen fetaost. Svärfar fiskade fram en petflaska öl till maten och min sambo utbrast ”Har du köpt 2 liter öl” och svärfar replikerade ”Nej nej! Det är 2,5 liter!”. Det dracks öl eller vin till nästan varje måltid men vad fan, jag hade ju semester!
Huset som mina svärföräldrar bor i är delat i 3 lägenheter där en ingift faster bor i en och i en annan bor sambons kusin Lászlo (uttalas Lasslo, de har lite språkliga egenskaper i ungerskan; de måste lägga till ett z för att kunna uttala s, ett ensamt s uttalas sch). Vi var inne och hälsade på kusinen och det blev en jävla massa kackel, på ungerska… Efter nån timme var jag less på att inte begripa nåt och smet iväg och läste istället. På söndagen bjöd kusinen oss på biltur upp till området Gurghiu i Karpaterna. Han körde som en biltjuv på de dåliga vägarna. Jag blev lite besviken för jag hade förväntat mig svarta klippiga draculaberg men det var mer åt skogsbeklädda kullar. Hur som så var det ändå jävligt vackert med en massa färger på träden och jag förstår verkligen var höstvarianten av tyskarnas andra världskrigskamoflage var tänkt att användas, i de där skogarna skulle man kunna stå 2 meter från en SS-Schutze utan att se honom. Sen kom vi högre upp på skogshuggarvägar med ölflaskor i dikena och granskogen tog över och temperaturen sjönk. Sen drog vi vidare till Szováta som är ett slags hälsobad med några saltsjöar som påstås bota det mesta om man badar i dem. En granne till svärföräldrarna hade försökt få barn länge utan att lyckas men efter ett bad i saltsjön blev hon gravid vid 45 års ålder (med en man som var 70). Dagen avslutades på restaurang med by-pass-meny bestående av panerad, stekt ost och pommes frites och komagesoppa som när jag kommit över min initiala motvilja smakade jävligt bra! På kvällen stack vi ut på stan en sväng och köpte en ny petflaska öl åt svärfar. Jag stoppade flaskan i min stora jackficka men halva stack upp och två rumänska patrullerande poliser blev väldigt intresserade av mig, förmodligen för att jag ser mer ungersk än rumänsk ut och i rumänska polisens ögon är nog ungrare+alkohol=problem som ska stävjas, helst med batong. Men de lät mig vara ifred efter att ha glott ordentligt.
På måndagen begav jag mig ut på stan för lite avancerad shopping men häpnade över priserna. Kläder och skor var minst lika dyra som i Sverige trots att Rumäniens löner ligger en bra bit under våra. Jag kom ihåg att vi passerat en militärbutik på bilturen till Karpaterna och älgade iväg åt det håll vi hade åkt. Det visade sig att det var långt att gå, jävligt långt! Jag promenerade iväg utanför stadsgränsen och passerade ett hus där en dam hängde halvvägs ut genom ett fönster och sa något till mig med dämpad röst, jag antog att hon ville sälja kött men då min favoriträtt alltid serveras hemma låtsades jag som om jag inte hört och vände och marscherade tillbaka mot downtown Vásárhely och lät militärbutiken bero. Trottoarerna var väldigt smala och på ett ställe blev jag tvungen att forcera en ansenlig hord högstadieelever som väntade på en buss. I mitten av horden körde jag fast fullständigt och spydde ur mig ett myndigt ”ENSCHULDIGUNG!” vilket skingrade skolbarnen. Tyska funkar alltid!!! På kvällen bjöd svärmor på köttbullar och sambons dotter lämnade en halväten köttbulle kvar som svärmor ville lägga ut till katterna på gården men det motsatte sig svärfar då han inte gillade katterna så jag föreslog att han skulle slänga ut den på gatan till rumänerna istället men han ville inte ha dem strykande i kvarteret heller… Dessutom finns det en hel del strykarhundar där nere och jag bara hoppades att de inte skulle ha rabies och gå till attack när jag passerade. Det fanns några katter på tomten, två tillhörde grannen och en var en riktig strykarkatt. Grannens ena kom gärna fram och svansade runt när jag rökte och jag klappade den i ett par dar innan sambon påpekade att katterna brukar ha loppor. Det skulle kunna förklara den ilskna klådan på mitt ena smalben…
Fortsättning följer.
Hur som helst bokade vi en resa ner för att hälsa på mina svärföräldrar men in i det sista såg det ut som om det skulle skita sig med semester för min del men bossen råkade snubbla över en fullgod vikarie med lite koll på firmans maskineri så jag kunde glatt fara iväg till vilda östern.
Med allting halvklart i sista minuten stressade vi järnet med att komma ihåg vad vi glömt att packa. För att tjäna en extra halvtimme att virra omkring på beställde vi taxi istället för att ta flygbussen till Sturup. Taxichaffisen såg ut som en extra alkoholiserad Björn Ranelid och var dessutom från Jönköping vilket fick honom att låta lite löjlig när han pratade. Väl framme checkade vi in den stora väskan som innehöll necessärer och extragrejer och som jag fick släpa på då min snillrika sambo sett till att just mina kläder låg i den väskan, den största åsnan får ju som bekant dra det tyngsta lasset.
Planet var trångt och knökfullt och jag är måttligt förtjust i att flyga… Vid landningen ändrades trycket i kabinen som vanligt och det pressades fram en massa gojs ur mina bihålor som jag gärna hade sluppit veta om att det fanns i mitt huvud. Så småningom var vi i alla fall nere igen med fötterna stadigt på Behemoths rygg i form av Budapests flygplats. Därifrån skulle vi ta oss till en tågstation på andra sidan stan dock lite oklart hur. Sambon begav sig till en informationsdisk och frågade snärtan bakom den hur vi skulle gå till väga och möttes av en blick motsvarande den som yngre tjejer ger fyllon som kommer med tvivelaktiga förslag i tunnelbanan. Mycket motvilligt och surt förklarade hon i alla fall hur vi skulle åka. Först åkte vi flygbuss till nåt ställe och därifrån skulle vi åka t-banans linje 3 till nån knutpunkt och sedan t-banans linje 2 till tågstationen. Som vanligt visar sig verkligheten vara full av hinder. Polisen hade stängt av några stationer så vi fick åka ersättningsbuss de sista 2 stationerna. Tyvärr hade polisen även blockerat delar av vägnätet pga befarade kravaller då det råkade vara högtidsdag för revolutionen –56 och det skulle viftas flagga. Senare på kvällen hörde vi på tv:n att polisen knipit en pajsare med bilen full av bomber… Lite kul var dock utsikten från bussen när vi åkte förbi hundratals kravallutrustade poliser och pansarbilar med vattenkanoner och jag suckade besviket över att man aldrig ser något motsvarande i Sverige. Nu när svenska polisen har stiliga paramilitära uniformer kan de väl gott få lite cool utrustning också!
Sent om sider kom vi i alla fall fram till tågstationen och löste biljetter till nattåget mot Marosvásárhely (uttalas Maroschvascharejj). I kupén satt två äldre etniskt ungerska damer redan bänkade men vi hade gott om plats. Tåget rullade ut genom Budapests nerklottrade förorter och solen gick snabbt ned. En konduktör som såg ut som en sömndepriverad Albin Julius (Der Blutharsh) dök upp och började föra ett jävla liv när han såg tanternas biljett, han gormade och skrek och pekade och skakade på huvudet men gav sig när han fått vara auktoritär en stund. Det visade sig att tanterna i egenskap av pensionärer hade rätt till biljetter för halva priset men istället för hela resan till halva priset hade de fått biljetter för halva resan till fullt pris. Dessutom var det inte en enhetlig halva de fått biljetter till utan en bit i början av vägen och en bit i slutet. Förmodligen var det någon slughjärna till biljettförsäljare som tyckte att det gick på ett ut…
Nästa konduktör, som såg ut som Kari Väänänen med slaktarmustasch, förde ett ännu värre liv och tände dessutom den otäcka lysrörsarmaturen i taket på kupén och jag fick kämpa hårt mot impulsen att sparka honom på smalbenet. Men precis som sin föregångare nöjde han sig med att få vara auktoritär en stund. Efter tre timmar var det äntligen dags för ett längre stopp så jag kunde smita av och ta en välbehövlig cig! Jämsides med oss passerade ett tåg som var tomt så när som på en stor ryggsäck och en jacka, någon stackars jävel hade väl en kall natt att se fram emot när han kom ut från stationsbaren i Püspökladány… Så småningom kom vi till rumänska gränsen och en liten fjompe med diktatorkeps dök upp och ville se biljetterna, han var snabb och snäll och bråkade inte med tanterna. Sen kom nästa statsdräng i form av passpolis, han var också snabb och önskade oss t.o.m god natt! Jag påpekade att rumänerna var mycket trevligare än de ungerska tjänstemännen men tanterna i kupén sa att senaste gången de åkte hade det varit tvärtom så tjänstemännen hade förmodligen ett rullande schema rörande vilka som skulle vara rövhål.
Vid 4 på morgonen var vi framme men jag tvekade när jag skulle hoppa av för perrongen var bara en halvmeter bred och såg ut som en serviceplattform men det skulle den tydligen göra. Tåget var långt så in i helvete så vi fick gå några hundra meter för att komma till själva stationen. Utanför stod några taxibilar med förarna sovandes i. Vi skippade en som hade ”kuk o8” som registreringsnummer och tog en annan taxi som luktade horhus till svärföräldrarnas hus där svärmor bullat upp med frukost och svärfar med vodka. En massa mackor och två supar senare sov vi gott halva dan. Sen drällde vi ut på stan som var proppfull med vackra hus i olika stadier av förfall. De flesta fasader var rikt utsmyckade med ornament och figurer och fasadputsen hade väldigt blandade färger, från smutsgult till rött och pistagegrönt Det kändes som en stad mitt ute i ingenstans i någon av H.P. Lovecrafts noveller. Sen bar det tillbaka hem igen där svärmor hade riggat mat. De hade lite annorlunda matvanor där nere, man åt lagad mat mellan 12-15 på dagen och sen på kvällen åt man bröd med mumsiga pålägg. Speciellt förtjust blev jag i en rökt hårdost och en geggig fårost som smakade mogen fetaost. Svärfar fiskade fram en petflaska öl till maten och min sambo utbrast ”Har du köpt 2 liter öl” och svärfar replikerade ”Nej nej! Det är 2,5 liter!”. Det dracks öl eller vin till nästan varje måltid men vad fan, jag hade ju semester!
Huset som mina svärföräldrar bor i är delat i 3 lägenheter där en ingift faster bor i en och i en annan bor sambons kusin Lászlo (uttalas Lasslo, de har lite språkliga egenskaper i ungerskan; de måste lägga till ett z för att kunna uttala s, ett ensamt s uttalas sch). Vi var inne och hälsade på kusinen och det blev en jävla massa kackel, på ungerska… Efter nån timme var jag less på att inte begripa nåt och smet iväg och läste istället. På söndagen bjöd kusinen oss på biltur upp till området Gurghiu i Karpaterna. Han körde som en biltjuv på de dåliga vägarna. Jag blev lite besviken för jag hade förväntat mig svarta klippiga draculaberg men det var mer åt skogsbeklädda kullar. Hur som så var det ändå jävligt vackert med en massa färger på träden och jag förstår verkligen var höstvarianten av tyskarnas andra världskrigskamoflage var tänkt att användas, i de där skogarna skulle man kunna stå 2 meter från en SS-Schutze utan att se honom. Sen kom vi högre upp på skogshuggarvägar med ölflaskor i dikena och granskogen tog över och temperaturen sjönk. Sen drog vi vidare till Szováta som är ett slags hälsobad med några saltsjöar som påstås bota det mesta om man badar i dem. En granne till svärföräldrarna hade försökt få barn länge utan att lyckas men efter ett bad i saltsjön blev hon gravid vid 45 års ålder (med en man som var 70). Dagen avslutades på restaurang med by-pass-meny bestående av panerad, stekt ost och pommes frites och komagesoppa som när jag kommit över min initiala motvilja smakade jävligt bra! På kvällen stack vi ut på stan en sväng och köpte en ny petflaska öl åt svärfar. Jag stoppade flaskan i min stora jackficka men halva stack upp och två rumänska patrullerande poliser blev väldigt intresserade av mig, förmodligen för att jag ser mer ungersk än rumänsk ut och i rumänska polisens ögon är nog ungrare+alkohol=problem som ska stävjas, helst med batong. Men de lät mig vara ifred efter att ha glott ordentligt.
På måndagen begav jag mig ut på stan för lite avancerad shopping men häpnade över priserna. Kläder och skor var minst lika dyra som i Sverige trots att Rumäniens löner ligger en bra bit under våra. Jag kom ihåg att vi passerat en militärbutik på bilturen till Karpaterna och älgade iväg åt det håll vi hade åkt. Det visade sig att det var långt att gå, jävligt långt! Jag promenerade iväg utanför stadsgränsen och passerade ett hus där en dam hängde halvvägs ut genom ett fönster och sa något till mig med dämpad röst, jag antog att hon ville sälja kött men då min favoriträtt alltid serveras hemma låtsades jag som om jag inte hört och vände och marscherade tillbaka mot downtown Vásárhely och lät militärbutiken bero. Trottoarerna var väldigt smala och på ett ställe blev jag tvungen att forcera en ansenlig hord högstadieelever som väntade på en buss. I mitten av horden körde jag fast fullständigt och spydde ur mig ett myndigt ”ENSCHULDIGUNG!” vilket skingrade skolbarnen. Tyska funkar alltid!!! På kvällen bjöd svärmor på köttbullar och sambons dotter lämnade en halväten köttbulle kvar som svärmor ville lägga ut till katterna på gården men det motsatte sig svärfar då han inte gillade katterna så jag föreslog att han skulle slänga ut den på gatan till rumänerna istället men han ville inte ha dem strykande i kvarteret heller… Dessutom finns det en hel del strykarhundar där nere och jag bara hoppades att de inte skulle ha rabies och gå till attack när jag passerade. Det fanns några katter på tomten, två tillhörde grannen och en var en riktig strykarkatt. Grannens ena kom gärna fram och svansade runt när jag rökte och jag klappade den i ett par dar innan sambon påpekade att katterna brukar ha loppor. Det skulle kunna förklara den ilskna klådan på mitt ena smalben…
Fortsättning följer.
måndag 1 september 2008
Under acklimatisering
Efter att ha inlett min nedstigning till helv... Eeehhh... Min nedflyttning till Skåne med 2,5 veckas semester har jag nu börjat jobba! Egentligen har jag hunnit jobba 1,5 vecka men det har lett till att jag inte orkat skriva någon blogg då jobbet tar en massa energi men å andra sidan skulle jag inte ha råd med bredband utan jobb så om jag varit arbetslös hade det i alla fall inte blivit något blogginlägg! Häpp!
Jobbet är typ detsamma som det jag hade förut men orderhantering och rutiner för specifika kunder är nya och det är en hel del info som rasar in i 08:ans stackars huvud och den mesta infon överförs på skånska så ni må tro att snurrar i skallen! Eftersom jag jobbar i Malmö och nästan alla kolleger är bördiga från just den provinsialhålan slipper jag i alla fall höra lundensiska på jobbet! Lundensiska måste vara en av de hemskaste dialekter som någonsin uppfunnits! En infödd lundabo kan lyckas med konststycket att låta dryg och nedlåtande samtidigt som denne säger något snällt som faktiskt är uppriktigt! En väninna i Malmö dissade en gång lundensiskan hårt: "De kan ju för faen inte ens säga Lund! De säger Lynd!" och så förvreds hennes ansikte av förakt...
Tror jag tappade tråden... Jobbet var det ju jag raljerade om. Min nya chef hade en käck idé när han anställde mig och det var att jag som pysslat med det mesta inom min bransch skulle fungera som brandkårsstyrka och rycka in på de avdelningar som behöver förstärkning men som bekant når ju sällan bra idéer hela vägen fram. En kille sa upp sig härom veckan och olyckligt nog är han den ende på firman som behärskar sin avdelning, förutom jag, vilket i praktiken innebär att jag kommer att ta över hans avdelning redan efter en månads anställning och förutom den betungande ansvarsgrejen med det hela innebär detta att JAG kommer att bli den ende på hela firman som kommer att behärska arbetet på nämnda avdelning vilket i sin tur kommer att innebära en hel del arbetande, en hel del problem och framför allt svårigheter att få ledigt!
Svårigheter att få ledigt är nog det värsta med det hela då jag och söta sambon har en bokad och betald resa till Transsylvanien i slutet av oktober för att hälsa på mina svärföräldrar... Min kära Bunny-Hun råkar ju vara bördig från den mytomspunna regionen i fråga. Begreppet "Bunny-Hun" kan förresten tarva en utredning: sambon i fråga är ungerska och de lär ju härstamma från hunnerna, ni vet det där barbariska centralasiatiska folkslaget som under 400-talet härjade sig ända in i Frankrike innan de jagades på flykten av en allians av romare och visigoter (som sedan återgick till att inte vara allierade). Hur som helst, en Bunny-Hun torde då vara en söt jänta i barbaruniform krönt med kaninöron och fluffig svans och bör följaktligen ingå i distraktionsregementet! Lite som sirenerna i grekiska mytologin. Det funkade på mig i alla fall! Aja, surt som fan om inte resan blir av!
Nu när vi avhandlat detta ska vi avhandla något annat! Det finns en del lustiga människor här nere i södern! Grannfamiljens barn är lustiga! Speciellt när de gråter... Dottern i familjen är typ 10 men lång som fan och pinnsmal och ser ut som Joey Ramone, dock med svåra primadonnafasoner... Sonen är nog 3 och ser ut som någon av bröderna Baldwin och har sitt mellanösternursprung till trots svårt iskalla blå ögon som han alltid stirrar lite för länge med. Sen så har vi en fyllotant som brukar ockupera en av bänkarna utanför Netto. Hon super och röker så det står härliga till och har en röst som får Tom Waits att framstå som kastratsångare i Nävragöls Gosskör! Hon brukar gorma om att hon ska brinna i helvetet och dränkas i svavelsjöarna för att hon är muslim. Om muslimerna har sådana medlöpare behöver de knappast några fiender... Härom dagen när jag gick från jobbet glodde jag in genom ett skyltfönster till en radio- och tv-butik och får se en gammal vithårig tant stå med blicken förlorad i fjärran samtidigt som hon vegetativt smekte baksidan på en gigantisk platt-tv. Fetischerna kryper uppåt i åldrarna... Och till sist den värste av alla! När jag intet ont anandes stod och rökte på firmans lastkaj passerade en ölmagad man med blåjeans, blå jeansjacka, loafers och Christer Sandelin-frilla (löst spret med blekta slingor) och inte verkade han skämmas heller! Brrr...
Nu ska jag ut på ballekongen och ta en cig!
Tjipp!
Tjipp!
lördag 9 augusti 2008
Flyttar på och skånar vidare
Att flytta är ett projekt som kräver lösningar och arrangemang värdiga kung Salomons vishet! Efter att ha baxat ner möblemang och prylar till skåneland återstod städningen. Det krävs hårda nypor för att sanera en kvart där man bott i 8 år utan att ha storstädat och där man dessutom ägnat sig åt inomhusrökning i åtminstone 7,5 år. Det rum som var tänkt som sovrum hade jag datorn i de sista åren och framför den röktes det ymnigt… Då jag pga ljusskygg surfning alltid hade rullgardinen neddragen blev vädringen obefintlig och rekylen av det vid flyttstädningen blev hård! Efter första skrubbningen hade färgen på garderobsdörrarna gått från beige till naturfärgad, efter andra skrubbningen bleknade färgen till något som bäst kan beskrivas som benvit med inslag av utsmetade ”skid marks”. Tredje skrubbningen som utfördes av min söta sambo gav dörrarna en vit-med-god-vilja-nyans och den fjärde skrubbningen gav en riktigt anständig vit ton! Sen var det bara resten av lägenheten kvar…
Sambon tog rätt på resten av dator/sovrummet och vardagsrummet medan jag gav mig på köket. Imponerande nog är insidan av alla skåp och utrymmen i köket fortfarande behängda med originalfärgen från –48, tyvärr följde den bitvis med smutsen när jag skrubbade. Å andra sidan var smutsen så ingrodd i färgen att jag tyckte mina skåp var lite hippa eftersom hyllorna såg tatuerade ut med gamla koppringar och triballiknande mönster från läckande burkar och flaskor. Mannen som hade lägenheten innan mig var fyllo i socialgrupp 17, eller möjligtvis 16 och skåptvätt stod förmodligen långt ned på hans prioriteringslista så det var ganska anrik smuts jag svabbade bort! Under kylskåpet hittade jag en afghanmatta av damm och under spisen låg en rekorderlig klutta spackel som någon slö stambytare inte orkat bemöda sig med att ta upp.
Apropå fyllo förresten, på tisdagen sista veckan jag bodde kvar i stockholmsförorten älgade jag ner till lokala icabutiken och fick syn på en av alla dessa vinddrivna existenser som ett merkantilt samhälle skapar som motpol till alla som har det bra. Han satt på bänken utanför ica med ett påbörjat raffset folköl bredvid sig och en burk i handen. Han satt svårt framåtböjd så att huvudet befann sig mellan knäna och hans feta axellånga hår thouchade marken. Hans tår såg ut som om de haft ett nappatag med spanska inkvisitionen. När jag kom ut från ica satt han fortfarande i samma pose men hade på något listigt vis lyckats greppa och öppna en ny burk ur raffsetet. På onsdagen satt han fortfarande i samma pose men hade, får man anta, ordnat sig en ny sexpack.
På fredagen begav jag mig ännu en gång till ica, denna gång för att panta 3 kassar petflaskor och burkar som jag samlat på mig men varit för lat för att släpa med mig tidigare. Vid ölhyllan i butiken fick jag syn på det dubbelvikta bänkfyllot nu i utvecklad version, ”Fyllo 1.1”. Jag smet förbi bakom ryggen på honom och begav mig mot pantmaskinerna när jag hörde en rätt smetig och bögig röst med svår stockholmsdialekt säga:
-Nu haru mycke å jöra!
Knävlars! Fyllot socialiserar! Jag vände mig om och såg att han var skrämmande lik Olof Palme och några av hans tänder såg precis som tårna ut att ha blivit behandlade av inkvisitionen.
-Jomen! Det är en del kneg att panta!, svarade jag i alla fall artig som jag är.
-Ja snacka’nte me rej…, svarade den fan!
-Ja snacka me han., sa lodisen och pekade på en piprensargubbe vid pantmaskineriet. Piprensargubben bor i porten mitt emot min och är ett känt folkölsfyllo. Han är lång och pinnsmal och har alltid för korta byxor och oftast en ansiktsbehåring som en St. Bernhard. Dock var han trevlig just den här dagen och lät mig panta före. Tyvärr innebar det att jag hamnade mellan honom och Palmefyllot och blev indragen i viss konversation. I min kasse hade jag en riktigt gammal Vittelflaska som Palmefyllot pekade på.
-Troru ru få nåt förenär?
-Vettafan, den e lastgammal. Vi kan ju kolla., jag mokade in flarran i maskinen och den blev godkänd!
-Haru sett! De vasom fan. De trodde ja’nte., sa fyllot imponerat. Sen gungade han och lutade lite. Jag undrar vad det är som gör att fyllon ofta lutar, om det är för att de är så urkajkade i balanssystemet eller om det är för att de vill sprida alkoholen jämnt i kroppen och tror att det funkar bättre om de i omgångar stretchar vissa muskelgrupper. Hur som helst, i sina lutningar började han nyfiket och intresserat glo på min armar och tog efter en stund till orda:
-Ru e en av rom få som’ente gått på re där tatt eeehh ta eehh tattoogrejen lissom.
Jag drog upp skjortärmen och visade honom att jag minsann visst gått på tattoogrejen. Fyllot så lite fåraktigt ut:
-Aj fan! Där gjorde jag bort mig… Nu gick ja på en mina… Jävlar…, och så flinade han slemmigt och anlade en fuktig sängkammarblick och jag fann det för gott att trycka ut mitt pantkvitto och sticka illa kvickt men innan jag hann iväg fortsatte han konversationen:
-Öh vänta! Hu mycke blere fö flarrerna?
-47:50. Middagen är räddad!
-Aaaa, ölmiddan, sen flabbade han och jag drog!
Under en av städdagarna ansåg sambon och jag att vi gjort oss förtjänta av en utflykt så vi brakade iväg ut i bushen till en trevlig avsides sjö där vi fick en close encounter med naturen. En jävligt irriterande geting var på oss hela tiden och vi viftade och viftade men den bara kom tillbaka som en jävla jojo! Till sist fick söta sambon till en bra smäll på den så den for genom luften och studsade i pannan på mig. Getingen var nog bra ilsken för den stack mig i studsen men gadden rev bara upp ett litet jack och giftet sprutade istället ut över pannan på mig och först blev det kallt och sedan sved det som satan! Jag baddade med islatte och sen var allt bra igen…
Till sist var vi i alla fall färdiga med städningen som tog ett oändligt antal timmar och jag kunde med gott samvete överlämna lägenheten till andrahandshyresgästerna. På kvällen lördagen 2/8 satte jag och sambon oss på tåget söderut och några timmar senare var vi på plats i skåne! Första veckan har raskt flutit iväg i uppackningens tecken och jag har krasst kunnat konstatera att mina böcker består av lika delar papper, damm och nikotin… Konstaterade även att jag lyckats släpa med mig en hel del saker som borde ha hamnat i soprummet innan flytten.
Som avslut måste jag berätta att jag redan blivit trackad för att jag är stockholmare, oklart hur överhöghet kan vara föremål för spe dock… Var iväg till optikern för att göra syntest och inpassning av linser. Optikern såg ut som ett bastardbarn till Picasso och Mussolini och sa att han aldrig sett ett brytningsfel som mitt och att det nog berodde på att jag var stockholmare. Generöst nog skulle han i alla fall göra ett försök att fixa fram fungerande linser även om de normalt inte gjorde inpassningar på stockholmsögon. Gubbjävel…
måndag 21 juli 2008
Let's go to Skåne!
Nu har tiden kommit för er tappra 08:a att bli skåning! Eller snarare blir det som så att jag fortsätter vara 08:a fast med en annan geografisk placering. Man måste ju hålla hårt i hävd och tradition i denna tidsålder av regionell upplösning.
I lördags var det dags att köra ner möblemanget och alla prylar jag samlat på mig. Innan jag började flyttpacka var jag inbilskt övertygad om att jag var minimalist men kvantiteten kassar och kartonger övertygade mig om motsatsen… Hur som så hade jag riggat med en flådig skåpbil från OK och tvenne kumpaner som skulle göra nytta som sjåare och det gick väl sisådär. Bärhjälp 1 som jag på grund av stämningsrisk alternativt risk för broderlig misshandel diskret kallar B skulle ta över min soffa och fåtölj så vi började med att kånka ner dessa två pjäser från min kvart på tredje våningen. B stånkade och svettades ymnigt och undslapp sig åtskilliga grymtningar men ner kom grejerna och in i bilen kom de också. Väl framme hos B gick något snett och hans grymtningar övergick i ett slags lågintensivt gnylande som slutade med att han spydde tarmarna ur sig innan soffan ens var uppe. Lite nervöst funderade jag på om det var dålig ork eller magsjuka som var orsaken för en magsjuka skulle inte kännas som någon hit under sjutimmarsfärden till skåneland.
Efter att till sist ha fått soffan på plats kunde vi rulla tillbaka till mig för att börja kånka ner allt mitt skit. B var helrisig och pallade inte riktigt med att springa upp och ner från tredje våningen men så kom stödtruppen i form av kumpan Stormfågel, muskelpaketet från Östermalm. Dagen till ära var Stormfågeln utklädd till Moby och dessutom bakfull och undrade om han fick åka hem när han inte tyckte att det var roligt längre. Det fick han inte…Efter inledande kink bar han som ett proffs från frihamnen och bar alldeles ensam ner både tv:n och min fullpackade piratkista som jag inte ens trodde två man skulle orka lyfta. Jag ska bjuda honom på en bråckoperation när lönen kommer!
Två timmar senare var bilen stuvad och jag var (nåja) laddad för att köra söderut. B som var inplanerad som ressällskap och urlastarhjälp var alldeles för risig för att orka hänga med så jag fick mol allena parkera mig i bilen och gasa ut på E4:an. Bilen var imponerande pigg och gasvillig trots dess storlek och dieselmotor så jag kunde med lätthet hålla en hastighet runt 120 och förträngde saker som ”bromssträcka” och ”vältrisk pga dåligt stuvad last” så gott jag kunde och det funkade. Men det tar ändå sin tid att ta sig från tokholmen till Lund. På vägen blev jag omkörd av en fräsig jaguar med regnumret "RANELID", sveriges mest pretentiösa författare förmodligen på väg till något landsortsbibliotek för att hetsa upp en flock överåriga hennafärgade kulturknuttor med gröna halsdukar...
Vid 22-tiden var jag i alla fall framme och min söta sambo-to-be stod redo med rekorderlig mat och hembakt bröd och 8 bärvilliga armar i form av sig själv, syster, son och granne. En timme senare var bilfan tömd och lägenheten full. Jag släntrade ut för att parkera skåpbilen och då öppnades himlen och ett regn av bibliska mått föll. Marken mättades på nolltid men regnet bara fortsatte och ökade i intensitet. Onans regn, till spillo… Jag parkade bilen och gick de 10 metrarna till biljettautomaten och kunde krasst konstatera att både skjorta och byxor blivit soaking wet på den korta biten men jag har alltid varit en favorit för ”wet blackshirt contests” och hade nog kunnat bli omslagspojke för nästa års arditikalender. När jag såg min spegelbild i bilfönstret blev jag rädd och övervägde för en kort stund att ge mig ut på Lund och skrämma skiten ur folk men då alla andra som var ute i regnet förmodligen såg ut som jag så la jag ner det buset.
Söndagen inleddes med stel ledbruten kropp och en tur till IKEA för inköp av ny säng. Sängar kan vara väldigt tunga… X antal timmar senare var sängen placerad i sin rangliga ram och jag var fullproppad med ungersk kålgryta och redo för att gasa mig hem, i dubbel bemärkelse. Min ömma moder ringde upp mig och skrämdes med annalkande oväder med hård blåst och mycket regn. Ovädret dök dock aldrig upp. Seg och stel mellanlandade jag i metropolen Mjölby för att avlägga middagsvisit hos väninna Sjukfan och hennes svårt skäggiga karl. Sedan blev det non-stop-race tillbaka till tokholmen. Någonstans i krokarna av Nyköping kom jag ikapp ett djurtransportekipage som låg och fegkörde i vänsterfilen och jag laddade för att göra en Bruce Willis och köra om på insidan men typ två meter framför mig byter aset fil och vräker sig in framför mig. Jag bestämde mig för att göra en Rutger Hauer istället och svänger ut i vänsterfilen, lägger mig jämsides och börjar slentrianfingra efter 45:an mellan sätena men den hade tyvärr, eller som tur var, blivit kvarglömd i den andra bilen… Istället blev det mera blyfot på gaspedalen som kompensation. Vid midnatt var jag till sist i tokholmen igen med gravt röksug och smärta i högerskinkan från att jag suttit på min oförskämt feta plånbok hela vägen. Nu följer två veckors stockholmsavvänjning innan jag flyttar ner mig själv till Lund.
I lördags var det dags att köra ner möblemanget och alla prylar jag samlat på mig. Innan jag började flyttpacka var jag inbilskt övertygad om att jag var minimalist men kvantiteten kassar och kartonger övertygade mig om motsatsen… Hur som så hade jag riggat med en flådig skåpbil från OK och tvenne kumpaner som skulle göra nytta som sjåare och det gick väl sisådär. Bärhjälp 1 som jag på grund av stämningsrisk alternativt risk för broderlig misshandel diskret kallar B skulle ta över min soffa och fåtölj så vi började med att kånka ner dessa två pjäser från min kvart på tredje våningen. B stånkade och svettades ymnigt och undslapp sig åtskilliga grymtningar men ner kom grejerna och in i bilen kom de också. Väl framme hos B gick något snett och hans grymtningar övergick i ett slags lågintensivt gnylande som slutade med att han spydde tarmarna ur sig innan soffan ens var uppe. Lite nervöst funderade jag på om det var dålig ork eller magsjuka som var orsaken för en magsjuka skulle inte kännas som någon hit under sjutimmarsfärden till skåneland.
Efter att till sist ha fått soffan på plats kunde vi rulla tillbaka till mig för att börja kånka ner allt mitt skit. B var helrisig och pallade inte riktigt med att springa upp och ner från tredje våningen men så kom stödtruppen i form av kumpan Stormfågel, muskelpaketet från Östermalm. Dagen till ära var Stormfågeln utklädd till Moby och dessutom bakfull och undrade om han fick åka hem när han inte tyckte att det var roligt längre. Det fick han inte…Efter inledande kink bar han som ett proffs från frihamnen och bar alldeles ensam ner både tv:n och min fullpackade piratkista som jag inte ens trodde två man skulle orka lyfta. Jag ska bjuda honom på en bråckoperation när lönen kommer!
Två timmar senare var bilen stuvad och jag var (nåja) laddad för att köra söderut. B som var inplanerad som ressällskap och urlastarhjälp var alldeles för risig för att orka hänga med så jag fick mol allena parkera mig i bilen och gasa ut på E4:an. Bilen var imponerande pigg och gasvillig trots dess storlek och dieselmotor så jag kunde med lätthet hålla en hastighet runt 120 och förträngde saker som ”bromssträcka” och ”vältrisk pga dåligt stuvad last” så gott jag kunde och det funkade. Men det tar ändå sin tid att ta sig från tokholmen till Lund. På vägen blev jag omkörd av en fräsig jaguar med regnumret "RANELID", sveriges mest pretentiösa författare förmodligen på väg till något landsortsbibliotek för att hetsa upp en flock överåriga hennafärgade kulturknuttor med gröna halsdukar...
Vid 22-tiden var jag i alla fall framme och min söta sambo-to-be stod redo med rekorderlig mat och hembakt bröd och 8 bärvilliga armar i form av sig själv, syster, son och granne. En timme senare var bilfan tömd och lägenheten full. Jag släntrade ut för att parkera skåpbilen och då öppnades himlen och ett regn av bibliska mått föll. Marken mättades på nolltid men regnet bara fortsatte och ökade i intensitet. Onans regn, till spillo… Jag parkade bilen och gick de 10 metrarna till biljettautomaten och kunde krasst konstatera att både skjorta och byxor blivit soaking wet på den korta biten men jag har alltid varit en favorit för ”wet blackshirt contests” och hade nog kunnat bli omslagspojke för nästa års arditikalender. När jag såg min spegelbild i bilfönstret blev jag rädd och övervägde för en kort stund att ge mig ut på Lund och skrämma skiten ur folk men då alla andra som var ute i regnet förmodligen såg ut som jag så la jag ner det buset.
Söndagen inleddes med stel ledbruten kropp och en tur till IKEA för inköp av ny säng. Sängar kan vara väldigt tunga… X antal timmar senare var sängen placerad i sin rangliga ram och jag var fullproppad med ungersk kålgryta och redo för att gasa mig hem, i dubbel bemärkelse. Min ömma moder ringde upp mig och skrämdes med annalkande oväder med hård blåst och mycket regn. Ovädret dök dock aldrig upp. Seg och stel mellanlandade jag i metropolen Mjölby för att avlägga middagsvisit hos väninna Sjukfan och hennes svårt skäggiga karl. Sedan blev det non-stop-race tillbaka till tokholmen. Någonstans i krokarna av Nyköping kom jag ikapp ett djurtransportekipage som låg och fegkörde i vänsterfilen och jag laddade för att göra en Bruce Willis och köra om på insidan men typ två meter framför mig byter aset fil och vräker sig in framför mig. Jag bestämde mig för att göra en Rutger Hauer istället och svänger ut i vänsterfilen, lägger mig jämsides och börjar slentrianfingra efter 45:an mellan sätena men den hade tyvärr, eller som tur var, blivit kvarglömd i den andra bilen… Istället blev det mera blyfot på gaspedalen som kompensation. Vid midnatt var jag till sist i tokholmen igen med gravt röksug och smärta i högerskinkan från att jag suttit på min oförskämt feta plånbok hela vägen. Nu följer två veckors stockholmsavvänjning innan jag flyttar ner mig själv till Lund.
söndag 12 augusti 2007
De är en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna
Ett tag under min barndom bodde vi i ett hus ute i obygden och det borde ju ha varit en tummelplats för original men det var det inte... Med ett undantag; Einar! Einar var runt 50 och bodde i ett litet skitigt hybble precis vid korsvägen där vi åkte ut från vår kostig till väg för att komma ut på den något större vägen som i sin tur ledde till vägen bort, som var asfalterad. Hybblet Einar bodde i hade med nöd och näppe elektricitet och (har jag för mig) rinnande kallvatten. Hursom, Einar hade ett tag jobbat ihop med min far som lastbilschaffis och var tydligen en ganska duktig och idog sådan men han fick trots det inte mycket jobb för Einar tyckte nämligen inte om att tvätta vare sig kläder eller kroppen. Karln var så skitig att hans hy såg askgrå ut och så hade han ett småkrulligt, yvigt vitt hår som borde ligga platt på grund av tyngden från fetthalten i det men höll sig uppe tack vare att all smuts i det petrifierats. Jag gillade Einar för han var alltid snäll och glad och som barn brydde man sig ju inte om petitesser som hygien.
Einar bodde granne med och var kompis med gubben Rådman. Rådman var något tiotal år äldre och raka motsatsen till Einar. Han hade ett oklanderligt yttre, en välskött tomt och hans hus var alltid minutiöst städat. På minuskontot kan nämnas att det alltid stod 5-10 bilvrak i olika stadier av förfall på hans grovgrusade parkering. En gång hade Rådman uppdaterat sin inredning och gav Einar en liten 14" svart-vit tv som blev över. Einar tog tacksamt emot den men några veckor senare hade han en supbroder på besök i lilla hybblet och under fylletumultet som uppstod for tv:n i golvet och bildröret krossades. Einar slängde ut själva tv-kroppen bakom huset men glaskrosset från bildröret lät han ligga kvar på golvet i flera år efteråt. Förmodligen tänkte han ha det som bevis om tv-krossningen någon gång skulle bli föremål för någon kontrovers, då skulle han kunna peka på glashögen och säga "Där föll han!".
Vid ett tillfälle skulle Rådman resa bort och vara borta en vecka eller två och bekymrade sig för sina växter. Han var pensionerad trädgårdsmästare och hade hela huset fullt av växter och blommor. Efter mycket vånda gav han förtroendet för växtvattningen till Einar. Vilket på sätt och vis var en ynnest för som regel vägrade han släppa in Einar i huset på grund av dennes lortiga uppenbarelse. För att minimera nedsmutsningen hade Rådman lagt ut uppslagna dagstidningar som en gång från ytterdörren och förbi alla växter som skulle vattnas. Bra tänkt! Men hur ofta löper bra tankar friktionsfritt hela vägen? När Rådman kom hem kunde han glatt konstatera att alla växter var vattnade och välmående och det var inga skitiga skoavtryck på ekparketten! Värre var det ställt med badrummet... När tillfället nu uppenbarat sig hade Einar passat på att ta ett bad i Rådmans badkar men underlåtit att tappa ur vattnet och skura efter sig... Enligt Rådman borde badvattnet ha klassats som riskavfall och det var så mycket smuts i vattnet att det bildats en smutsring i badkarets emalj där vattenytan varit. Smutsringen visade sig vara omöjlig att skura bort ens med de mest frätande och carcinogena tvättmedel så Rådman fick byta badkar.
Många år efter att vi flyttade från obygden dog Einar. Rådman hittade honom en morgon liggandes på mage en liten bit från huset med ett tunt lager nysnö över sig. På något vis tycker jag att hela grejen var lite vacker; den skitiga Einar täckt av ett lager vit, skir snö på väg att åter bli den jord han en gång sprungit ur och sedan alltid behängt sig med. Det hade varit ännu vackrare om han fått ligga där han fallit och blivit ny jord på den plats där han framhärdade.
Efter det sorgliga slutet på Einarsagan går vi nu över till något lite roligare! Vid ett tillfälle när jag handlat på den eminetna butiken Vivo Daglivs i hörnan S:t Eriksgatan/Fleminggatan och skulle fara hemåt med tunnelbanan uppehöll sig ett fyramannastarkt småstörigt rasmixat ungdomsgäng på perrongen och tjoade och levde rövare så där som ungdomar gör när de umgås i grupp. När t-banetåget kom in klev de på i samma vagn som jag. De satte sig längst bak i vagnen och jag hamnade någonstans i mitten med ryggen mot dem. Tyvärr, för dem, hade de råkat sätta sig vid ett synnerligen hårt fyllo med världens strävaste röst och följande konversation utspelade sig:
-E ni såna där mafiosos?
-Ja just det! Såna är vi!
-Såna där som rånar och slåss?
-Ja just det! Såna är vi!
-Och våldtar..?
Gänget blir knäpptyst och fyllot tar paus innan han fortsätter:
-Fyyyyy faaaaaaan! Jag ska knulla er bägge tre!!!
De fyra grabbarna i gänget är fortfarande tysta. Man får väl anta att de nervöst hade fullt upp med att svälja sin rädsla, ljud av kvävda fniss börjar höras från övriga passagerare och fyllot redde upp situationen när han åter tog till orda:
-Ru kan karate va?
-Ja jost dé! Jak kan karate! (man kunde höra en strimma hopp i hans röst)
-Deeeee hjälper inte! Deeeeee hjälper inte...
Där blev jag tvungen att gå av tåget för jag kunde inte hålla mig för skratt längre!
Sen fanns det en sån där skön avspänd pundare här i området när jag flyttade hit. Han sorterade in i kategorin "cool pundare". Han var nog runt 50 och hade alltid smala svarta jeans, svart t-shirt, tunga boots, solbrillor och en rock `n´ roll-skinnjacka av mc-modell. Första gången jag såg honom var jag på väg till lokala ICA och fick syn på honom där han gick och rökte på avstånd. Han fimpade ciggen strax innan han började gå upp för rampen till ICA där han börjar tjoa "Faaaan vad gott det var! Jag ska fan ha en till" varpå han plockar upp sitt marlboropaket och börjar fibbla med ciggen och tappar en på marken. Han böjer sig 90 grader för att plocka upp den ungefär samtidigt som jag går förbi honom. Utan att ha tittat upp har han tydligen registrerat att jag är på ingång för han säger:
-Öh rö! Sparka mente i arslet så jag far in med huvudet i taggbuskarna
-Närå, jag lovar! Heders!, svarade jag
-Du snor väl inte min handboll va?, svarade pundaren på det. Fast han hade ingen handboll jag skulle kunna ha snott...
Andra gången jag träffade honom kom han gående på min gata när jag var på väg bort. Han var inbegripen i en livlig diskussion med sig själv och hade faktiskt olika tonfall och sätt att uttrycka sig beroende på vilken av honom som kacklade. Några meter innan vi möts tystar han (och hans alter ego) och han försöker se neutral ut tills han är några meter bakom mig då han utbrister:
-Såg du den där va?
Varpå hans alter ego svarar med en annan röst
-Ja! Fy faaan!
De är verkligen en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna!
onsdag 8 augusti 2007
Fler original + pundare och fyllon
Efter att jag skrivit förra inlägget om original och psykon kom jag på att det fanns några bisarra existenser jag glömt plus några småskojiga pundare och lodisar som passerat förbi. Obegripligt nog hade jag glömt grismannen! Tror jag såg honom första gången för runt 20 år sedan, då höll han till på Gamla stans tunnelbaneperrong. Han är enormt stor! Förmodligen är han över 2 meter lång och han är kraftigt byggd och dessutom tjock. Oftast går han klädd i en beige trenchcoat och så har han alltid solbrillor på sig och nästan alltid tuggar han på en cigarrstump, ibland är den dessutom tänd. Då är det fest får man anta! I ansiktet ser han ut som en gris och med hans överdimensionerade kroppshydda tänker man sig honom gärna som Farbror Orne från landet. Som regel går han bara fram och tillbaka och mumlar för sig själv och skrattar ett hest lite föraktfullt skratt. För några år sedan flyttade han sitt mumlande från Gamla stan till Gullmarsplans tunnelbanestation. Härom månaden stod han plötsligt framför mig, han bara dök upp från ingenstans och blockerade vägen så jag fick tvärstanna. Han flinade skevt och mumlade och skrattade småföraktfullt och glodde på mig genom sina hjärtformade solbrillor med tjocka halvtransparenta röda plastbågar, i handen hade han cigarrstumpen...
I slutet av 70-talet höll han till i Västertorp och ska tydligen ha varit misstänkt för ett sexmord på en småtjej. Flickan hittades död i en källare och senare fann polisen hennes ena sko i grismannens lodiskasse. Dock fanns det inga bevis för att han verkligen dödat flickan så han gick fri. Mitt intryck av honom är att han är harmlös om än lite obehaglig.
En annan riktig stjärna var en man som höll till vid skanstull. Han var kort och tjock, hade dreads och ett stort rött skägg. Han gick alltid klädd i mjukisbyxor och tjock tröja, nästan alltid munkvarianten med uppfälld huva, var tröjan utan huva brukade han ha en tidning över huvudet istället. Han brukade boa som en havande tik med tidningspapper i gången under Götgatan vid Skanstull södra. Han bobbade ihop massor med papper och liksom kröp ned i det. När han planlöst irrade omkring på gatorna och när han boade mumlade han som svenske kocken men när han tiggde pengar pratade han rent och var dessutom artig och välartikulerad och hade alltid en småironisk ton lite så där som bättre akademiker kan ha. När han tiggt ihop pengar köpte han inte som man kan tro sprit eller droger, nej han gick till konsum på hörnan gotlandsgatan/östgötagatan och köpte mellanmjölk och ballerinakakor som han sedan mumsade i sig sittandes på tidningsboxen utanför konsum. När han åt brukade han dessutom ta av sig huvan! Nu var det många år sedan jag såg honom och det är lite så att man saknar honom ibland.
Sen har man ju stött på en och annan lustig pundare bland alla otrevliga pundare man träffat. När jag flyttade till Bandhagen och jag och min bärhjälp kånkat färdigt allt bohag kom det ut ett par ur porten bredvid. Båda såg ut som olika inkarnationer av Andrew Eldritch (The Sisters of Mercy). Damen var spinkig galore och hade långt svartfärgat hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Hon pussade sin boyfriend och satte sig i sin lila camaro och drog iväg. Snubben var spinkig galore hade lite halvrisigt kort hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Han låste upp sin bruna 70-talsmerca som hade baksätet proppfullt med mjukisdjur och frågade oss om vi kunde hjälpa honom att knuffa igång den för det fanns visst ingen startmotor i den. Vi sa att vi skulle hjälpa honom och han frågade vem av oss som flyttade in, jag sa att det var jag och då skrattade han ett hest segt skratt heee heee heee. Fortfarande oklart varför...
I byhålan norr om stan där jag växte upp hade vi ett lokalfyllo med de missvisande initialerna SS, han var inte ens motsatsen till tysk elit.... SS var ett ordinärt fyllo som var rädd när han var ensam och bråkig när han hade hårda polare med sig. Han brukade ringa på hemma hos oss när han var på fyllan, han hade stor respekt för min mor som varit ordförande i lokala hyresgästföreningen. En sådan position renderar väl ofelbart respekt och beundran hos en tredje klassens loser som inte ens når omröstningen i suppleantvalet till anstaltens förtroenderåd. Dock brukade vi sällan öppna... En gång väntade jag besök men när jag öppnade den påringda dörren stod SS där. Han var onykter men inte full och bad att först få låna en filt. Han förklarade att han blivit utkastad av sin moatjé och hans morsa släppte inte in honom så han tänkte sova i källaren. Jag svarade inte för jag hade fullt upp med att tänka på alla löss och allt äckel han skulle kunna smitta ner filten med. SS fattade galoppen och bad om en kniv istället. Jag undrade varför och han upplyste mig om att han tänkte ta livet av sig. "Jag ska bah punktera mä! Ru få tebaks kniven sen.". Ordningsmannen i mig ägnade en tanke åt samhällelig städning men jag sa nej i alla fall...
Till sist spårade SS ur ordentligt. Polisen knep honom när han lockat med sig en minderårig flicka in i en skogsdunge för att tafsa på henne. Hennes något förståndigare kompis hade avböjt buskageturen och sprungit hem och ringt polisen istället. När mässingen visiterade SS upptäckte de att han hade 3(!) dambaddräkter på sig under kläderna. Han hamnade på häktet, avdelningen bredvid den jag jobbade på. På något vis hade han lyckats få med sig en baddräkt in i cellen och hade den som runktrasa och någon av mina kolleger råkade komma på honom när han pissade i den, följaktligen fick han ha den kvar för inte en jävel ville ta ut den ur cellen...
Som avslutning måste jag nämna ett fyllo jag träffade på i Vallentuna centrum en tisdagseftermiddag. Mellan konsum och ica stannar fyllot upp, kollar på klockan och utbrister förfärat och häpet på klingande råbultsgöteborgska: "Klockan är treeee och alla är nyktra!".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)