Flyttar på och skånar vidare

Att flytta är ett projekt som kräver lösningar och arrangemang värdiga kung Salomons vishet! Efter att ha baxat ner möblemang och prylar till skåneland återstod städningen. Det krävs hårda nypor för att sanera en kvart där man bott i 8 år utan att ha storstädat och där man dessutom ägnat sig åt inomhusrökning i åtminstone 7,5 år. Det rum som var tänkt som sovrum hade jag datorn i de sista åren och framför den röktes det ymnigt… Då jag pga ljusskygg surfning alltid hade rullgardinen neddragen blev vädringen obefintlig och rekylen av det vid flyttstädningen blev hård! Efter första skrubbningen hade färgen på garderobsdörrarna gått från beige till naturfärgad, efter andra skrubbningen bleknade färgen till något som bäst kan beskrivas som benvit med inslag av utsmetade ”skid marks”. Tredje skrubbningen som utfördes av min söta sambo gav dörrarna en vit-med-god-vilja-nyans och den fjärde skrubbningen gav en riktigt anständig vit ton! Sen var det bara resten av lägenheten kvar…

Sambon tog rätt på resten av dator/sovrummet och vardagsrummet medan jag gav mig på köket. Imponerande nog är insidan av alla skåp och utrymmen i köket fortfarande behängda med originalfärgen från –48, tyvärr följde den bitvis med smutsen när jag skrubbade. Å andra sidan var smutsen så ingrodd i färgen att jag tyckte mina skåp var lite hippa eftersom hyllorna såg tatuerade ut med gamla koppringar och triballiknande mönster från läckande burkar och flaskor. Mannen som hade lägenheten innan mig var fyllo i socialgrupp 17, eller möjligtvis 16 och skåptvätt stod förmodligen långt ned på hans prioriteringslista så det var ganska anrik smuts jag svabbade bort! Under kylskåpet hittade jag en afghanmatta av damm och under spisen låg en rekorderlig klutta spackel som någon slö stambytare inte orkat bemöda sig med att ta upp.

Apropå fyllo förresten, på tisdagen sista veckan jag bodde kvar i stockholmsförorten älgade jag ner till lokala icabutiken och fick syn på en av alla dessa vinddrivna existenser som ett merkantilt samhälle skapar som motpol till alla som har det bra. Han satt på bänken utanför ica med ett påbörjat raffset folköl bredvid sig och en burk i handen. Han satt svårt framåtböjd så att huvudet befann sig mellan knäna och hans feta axellånga hår thouchade marken. Hans tår såg ut som om de haft ett nappatag med spanska inkvisitionen. När jag kom ut från ica satt han fortfarande i samma pose men hade på något listigt vis lyckats greppa och öppna en ny burk ur raffsetet. På onsdagen satt han fortfarande i samma pose men hade, får man anta, ordnat sig en ny sexpack.

På fredagen begav jag mig ännu en gång till ica, denna gång för att panta 3 kassar petflaskor och burkar som jag samlat på mig men varit för lat för att släpa med mig tidigare. Vid ölhyllan i butiken fick jag syn på det dubbelvikta bänkfyllot nu i utvecklad version, ”Fyllo 1.1”. Jag smet förbi bakom ryggen på honom och begav mig mot pantmaskinerna när jag hörde en rätt smetig och bögig röst med svår stockholmsdialekt säga:
-Nu haru mycke å jöra!
Knävlars! Fyllot socialiserar! Jag vände mig om och såg att han var skrämmande lik Olof Palme och några av hans tänder såg precis som tårna ut att ha blivit behandlade av inkvisitionen.
-Jomen! Det är en del kneg att panta!, svarade jag i alla fall artig som jag är.
-Ja snacka’nte me rej…, svarade den fan!
-Ja snacka me han., sa lodisen och pekade på en piprensargubbe vid pantmaskineriet. Piprensargubben bor i porten mitt emot min och är ett känt folkölsfyllo. Han är lång och pinnsmal och har alltid för korta byxor och oftast en ansiktsbehåring som en St. Bernhard. Dock var han trevlig just den här dagen och lät mig panta före. Tyvärr innebar det att jag hamnade mellan honom och Palmefyllot och blev indragen i viss konversation. I min kasse hade jag en riktigt gammal Vittelflaska som Palmefyllot pekade på.
-Troru ru få nåt förenär?
-Vettafan, den e lastgammal. Vi kan ju kolla., jag mokade in flarran i maskinen och den blev godkänd!
-Haru sett! De vasom fan. De trodde ja’nte., sa fyllot imponerat. Sen gungade han och lutade lite. Jag undrar vad det är som gör att fyllon ofta lutar, om det är för att de är så urkajkade i balanssystemet eller om det är för att de vill sprida alkoholen jämnt i kroppen och tror att det funkar bättre om de i omgångar stretchar vissa muskelgrupper. Hur som helst, i sina lutningar började han nyfiket och intresserat glo på min armar och tog efter en stund till orda:
-Ru e en av rom få som’ente gått på re där tatt eeehh ta eehh tattoogrejen lissom.
Jag drog upp skjortärmen och visade honom att jag minsann visst gått på tattoogrejen. Fyllot så lite fåraktigt ut:
-Aj fan! Där gjorde jag bort mig… Nu gick ja på en mina… Jävlar…, och så flinade han slemmigt och anlade en fuktig sängkammarblick och jag fann det för gott att trycka ut mitt pantkvitto och sticka illa kvickt men innan jag hann iväg fortsatte han konversationen:
-Öh vänta! Hu mycke blere fö flarrerna?
-47:50. Middagen är räddad!
-Aaaa, ölmiddan, sen flabbade han och jag drog!

Under en av städdagarna ansåg sambon och jag att vi gjort oss förtjänta av en utflykt så vi brakade iväg ut i bushen till en trevlig avsides sjö där vi fick en close encounter med naturen. En jävligt irriterande geting var på oss hela tiden och vi viftade och viftade men den bara kom tillbaka som en jävla jojo! Till sist fick söta sambon till en bra smäll på den så den for genom luften och studsade i pannan på mig. Getingen var nog bra ilsken för den stack mig i studsen men gadden rev bara upp ett litet jack och giftet sprutade istället ut över pannan på mig och först blev det kallt och sedan sved det som satan! Jag baddade med islatte och sen var allt bra igen…

Till sist var vi i alla fall färdiga med städningen som tog ett oändligt antal timmar och jag kunde med gott samvete överlämna lägenheten till andrahandshyresgästerna. På kvällen lördagen 2/8 satte jag och sambon oss på tåget söderut och några timmar senare var vi på plats i skåne! Första veckan har raskt flutit iväg i uppackningens tecken och jag har krasst kunnat konstatera att mina böcker består av lika delar papper, damm och nikotin… Konstaterade även att jag lyckats släpa med mig en hel del saker som borde ha hamnat i soprummet innan flytten.

Som avslut måste jag berätta att jag redan blivit trackad för att jag är stockholmare, oklart hur överhöghet kan vara föremål för spe dock… Var iväg till optikern för att göra syntest och inpassning av linser. Optikern såg ut som ett bastardbarn till Picasso och Mussolini och sa att han aldrig sett ett brytningsfel som mitt och att det nog berodde på att jag var stockholmare. Generöst nog skulle han i alla fall göra ett försök att fixa fram fungerande linser även om de normalt inte gjorde inpassningar på stockholmsögon. Gubbjävel…

Let's go to Skåne!

Nu har tiden kommit för er tappra 08:a att bli skåning! Eller snarare blir det som så att jag fortsätter vara 08:a fast med en annan geografisk placering. Man måste ju hålla hårt i hävd och tradition i denna tidsålder av regionell upplösning.

I lördags var det dags att köra ner möblemanget och alla prylar jag samlat på mig. Innan jag började flyttpacka var jag inbilskt övertygad om att jag var minimalist men kvantiteten kassar och kartonger övertygade mig om motsatsen… Hur som så hade jag riggat med en flådig skåpbil från OK och tvenne kumpaner som skulle göra nytta som sjåare och det gick väl sisådär. Bärhjälp 1 som jag på grund av stämningsrisk alternativt risk för broderlig misshandel diskret kallar B skulle ta över min soffa och fåtölj så vi började med att kånka ner dessa två pjäser från min kvart på tredje våningen. B stånkade och svettades ymnigt och undslapp sig åtskilliga grymtningar men ner kom grejerna och in i bilen kom de också. Väl framme hos B gick något snett och hans grymtningar övergick i ett slags lågintensivt gnylande som slutade med att han spydde tarmarna ur sig innan soffan ens var uppe. Lite nervöst funderade jag på om det var dålig ork eller magsjuka som var orsaken för en magsjuka skulle inte kännas som någon hit under sjutimmarsfärden till skåneland.

Efter att till sist ha fått soffan på plats kunde vi rulla tillbaka till mig för att börja kånka ner allt mitt skit. B var helrisig och pallade inte riktigt med att springa upp och ner från tredje våningen men så kom stödtruppen i form av kumpan Stormfågel, muskelpaketet från Östermalm. Dagen till ära var Stormfågeln utklädd till Moby och dessutom bakfull och undrade om han fick åka hem när han inte tyckte att det var roligt längre. Det fick han inte…Efter inledande kink bar han som ett proffs från frihamnen och bar alldeles ensam ner både tv:n och min fullpackade piratkista som jag inte ens trodde två man skulle orka lyfta. Jag ska bjuda honom på en bråckoperation när lönen kommer!

Två timmar senare var bilen stuvad och jag var (nåja) laddad för att köra söderut. B som var inplanerad som ressällskap och urlastarhjälp var alldeles för risig för att orka hänga med så jag fick mol allena parkera mig i bilen och gasa ut på E4:an. Bilen var imponerande pigg och gasvillig trots dess storlek och dieselmotor så jag kunde med lätthet hålla en hastighet runt 120 och förträngde saker som ”bromssträcka” och ”vältrisk pga dåligt stuvad last” så gott jag kunde och det funkade. Men det tar ändå sin tid att ta sig från tokholmen till Lund. På vägen blev jag omkörd av en fräsig jaguar med regnumret "RANELID", sveriges mest pretentiösa författare förmodligen på väg till något landsortsbibliotek för att hetsa upp en flock överåriga hennafärgade kulturknuttor med gröna halsdukar...

Vid 22-tiden var jag i alla fall framme och min söta sambo-to-be stod redo med rekorderlig mat och hembakt bröd och 8 bärvilliga armar i form av sig själv, syster, son och granne. En timme senare var bilfan tömd och lägenheten full. Jag släntrade ut för att parkera skåpbilen och då öppnades himlen och ett regn av bibliska mått föll. Marken mättades på nolltid men regnet bara fortsatte och ökade i intensitet. Onans regn, till spillo… Jag parkade bilen och gick de 10 metrarna till biljettautomaten och kunde krasst konstatera att både skjorta och byxor blivit soaking wet på den korta biten men jag har alltid varit en favorit för ”wet blackshirt contests” och hade nog kunnat bli omslagspojke för nästa års arditikalender. När jag såg min spegelbild i bilfönstret blev jag rädd och övervägde för en kort stund att ge mig ut på Lund och skrämma skiten ur folk men då alla andra som var ute i regnet förmodligen såg ut som jag så la jag ner det buset.

Söndagen inleddes med stel ledbruten kropp och en tur till IKEA för inköp av ny säng. Sängar kan vara väldigt tunga… X antal timmar senare var sängen placerad i sin rangliga ram och jag var fullproppad med ungersk kålgryta och redo för att gasa mig hem, i dubbel bemärkelse. Min ömma moder ringde upp mig och skrämdes med annalkande oväder med hård blåst och mycket regn. Ovädret dök dock aldrig upp. Seg och stel mellanlandade jag i metropolen Mjölby för att avlägga middagsvisit hos väninna Sjukfan och hennes svårt skäggiga karl. Sedan blev det non-stop-race tillbaka till tokholmen. Någonstans i krokarna av Nyköping kom jag ikapp ett djurtransportekipage som låg och fegkörde i vänsterfilen och jag laddade för att göra en Bruce Willis och köra om på insidan men typ två meter framför mig byter aset fil och vräker sig in framför mig. Jag bestämde mig för att göra en Rutger Hauer istället och svänger ut i vänsterfilen, lägger mig jämsides och börjar slentrianfingra efter 45:an mellan sätena men den hade tyvärr, eller som tur var, blivit kvarglömd i den andra bilen… Istället blev det mera blyfot på gaspedalen som kompensation. Vid midnatt var jag till sist i tokholmen igen med gravt röksug och smärta i högerskinkan från att jag suttit på min oförskämt feta plånbok hela vägen. Nu följer två veckors stockholmsavvänjning innan jag flyttar ner mig själv till Lund.

De är en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna

Ett tag under min barndom bodde vi i ett hus ute i obygden och det borde ju ha varit en tummelplats för original men det var det inte... Med ett undantag; Einar! Einar var runt 50 och bodde i ett litet skitigt hybble precis vid korsvägen där vi åkte ut från vår kostig till väg för att komma ut på den något större vägen som i sin tur ledde till vägen bort, som var asfalterad. Hybblet Einar bodde i hade med nöd och näppe elektricitet och (har jag för mig) rinnande kallvatten. Hursom, Einar hade ett tag jobbat ihop med min far som lastbilschaffis och var tydligen en ganska duktig och idog sådan men han fick trots det inte mycket jobb för Einar tyckte nämligen inte om att tvätta vare sig kläder eller kroppen. Karln var så skitig att hans hy såg askgrå ut och så hade han ett småkrulligt, yvigt vitt hår som borde ligga platt på grund av tyngden från fetthalten i det men höll sig uppe tack vare att all smuts i det petrifierats. Jag gillade Einar för han var alltid snäll och glad och som barn brydde man sig ju inte om petitesser som hygien.

Einar bodde granne med och var kompis med gubben Rådman. Rådman var något tiotal år äldre och raka motsatsen till Einar. Han hade ett oklanderligt yttre, en välskött tomt och hans hus var alltid minutiöst städat. På minuskontot kan nämnas att det alltid stod 5-10 bilvrak i olika stadier av förfall på hans grovgrusade parkering. En gång hade Rådman uppdaterat sin inredning och gav Einar en liten 14" svart-vit tv som blev över. Einar tog tacksamt emot den men några veckor senare hade han en supbroder på besök i lilla hybblet och under fylletumultet som uppstod for tv:n i golvet och bildröret krossades. Einar slängde ut själva tv-kroppen bakom huset men glaskrosset från bildröret lät han ligga kvar på golvet i flera år efteråt. Förmodligen tänkte han ha det som bevis om tv-krossningen någon gång skulle bli föremål för någon kontrovers, då skulle han kunna peka på glashögen och säga "Där föll han!".

Vid ett tillfälle skulle Rådman resa bort och vara borta en vecka eller två och bekymrade sig för sina växter. Han var pensionerad trädgårdsmästare och hade hela huset fullt av växter och blommor. Efter mycket vånda gav han förtroendet för växtvattningen till Einar. Vilket på sätt och vis var en ynnest för som regel vägrade han släppa in Einar i huset på grund av dennes lortiga uppenbarelse. För att minimera nedsmutsningen hade Rådman lagt ut uppslagna dagstidningar som en gång från ytterdörren och förbi alla växter som skulle vattnas. Bra tänkt! Men hur ofta löper bra tankar friktionsfritt hela vägen? När Rådman kom hem kunde han glatt konstatera att alla växter var vattnade och välmående och det var inga skitiga skoavtryck på ekparketten! Värre var det ställt med badrummet... När tillfället nu uppenbarat sig hade Einar passat på att ta ett bad i Rådmans badkar men underlåtit att tappa ur vattnet och skura efter sig... Enligt Rådman borde badvattnet ha klassats som riskavfall och det var så mycket smuts i vattnet att det bildats en smutsring i badkarets emalj där vattenytan varit. Smutsringen visade sig vara omöjlig att skura bort ens med de mest frätande och carcinogena tvättmedel så Rådman fick byta badkar.

Många år efter att vi flyttade från obygden dog Einar. Rådman hittade honom en morgon liggandes på mage en liten bit från huset med ett tunt lager nysnö över sig. På något vis tycker jag att hela grejen var lite vacker; den skitiga Einar täckt av ett lager vit, skir snö på väg att åter bli den jord han en gång sprungit ur och sedan alltid behängt sig med. Det hade varit ännu vackrare om han fått ligga där han fallit och blivit ny jord på den plats där han framhärdade.

Efter det sorgliga slutet på Einarsagan går vi nu över till något lite roligare! Vid ett tillfälle när jag handlat på den eminetna butiken Vivo Daglivs i hörnan S:t Eriksgatan/Fleminggatan och skulle fara hemåt med tunnelbanan uppehöll sig ett fyramannastarkt småstörigt rasmixat ungdomsgäng på perrongen och tjoade och levde rövare så där som ungdomar gör när de umgås i grupp. När t-banetåget kom in klev de på i samma vagn som jag. De satte sig längst bak i vagnen och jag hamnade någonstans i mitten med ryggen mot dem. Tyvärr, för dem, hade de råkat sätta sig vid ett synnerligen hårt fyllo med världens strävaste röst och följande konversation utspelade sig:

-E ni såna där mafiosos?

-Ja just det! Såna är vi!

-Såna där som rånar och slåss?

-Ja just det! Såna är vi!

-Och våldtar..?

Gänget blir knäpptyst och fyllot tar paus innan han fortsätter:

-Fyyyyy faaaaaaan! Jag ska knulla er bägge tre!!!

De fyra grabbarna i gänget är fortfarande tysta. Man får väl anta att de nervöst hade fullt upp med att svälja sin rädsla, ljud av kvävda fniss börjar höras från övriga passagerare och fyllot redde upp situationen när han åter tog till orda:

-Ru kan karate va?

-Ja jost dé! Jak kan karate! (man kunde höra en strimma hopp i hans röst)

-Deeeee hjälper inte! Deeeeee hjälper inte...

Där blev jag tvungen att gå av tåget för jag kunde inte hålla mig för skratt längre!

Sen fanns det en sån där skön avspänd pundare här i området när jag flyttade hit. Han sorterade in i kategorin "cool pundare". Han var nog runt 50 och hade alltid smala svarta jeans, svart t-shirt, tunga boots, solbrillor och en rock `n´ roll-skinnjacka av mc-modell. Första gången jag såg honom var jag på väg till lokala ICA och fick syn på honom där han gick och rökte på avstånd. Han fimpade ciggen strax innan han började gå upp för rampen till ICA där han börjar tjoa "Faaaan vad gott det var! Jag ska fan ha en till" varpå han plockar upp sitt marlboropaket och börjar fibbla med ciggen och tappar en på marken. Han böjer sig 90 grader för att plocka upp den ungefär samtidigt som jag går förbi honom. Utan att ha tittat upp har han tydligen registrerat att jag är på ingång för han säger:

-Öh rö! Sparka mente i arslet så jag far in med huvudet i taggbuskarna

-Närå, jag lovar! Heders!, svarade jag

-Du snor väl inte min handboll va?, svarade pundaren på det. Fast han hade ingen handboll jag skulle kunna ha snott...

Andra gången jag träffade honom kom han gående på min gata när jag var på väg bort. Han var inbegripen i en livlig diskussion med sig själv och hade faktiskt olika tonfall och sätt att uttrycka sig beroende på vilken av honom som kacklade. Några meter innan vi möts tystar han (och hans alter ego) och han försöker se neutral ut tills han är några meter bakom mig då han utbrister:

-Såg du den där va?

Varpå hans alter ego svarar med en annan röst

-Ja! Fy faaan!

De är verkligen en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna!

Fler original + pundare och fyllon

Efter att jag skrivit förra inlägget om original och psykon kom jag på att det fanns några bisarra existenser jag glömt plus några småskojiga pundare och lodisar som passerat förbi. Obegripligt nog hade jag glömt grismannen! Tror jag såg honom första gången för runt 20 år sedan, då höll han till på Gamla stans tunnelbaneperrong. Han är enormt stor! Förmodligen är han över 2 meter lång och han är kraftigt byggd och dessutom tjock. Oftast går han klädd i en beige trenchcoat och så har han alltid solbrillor på sig och nästan alltid tuggar han på en cigarrstump, ibland är den dessutom tänd. Då är det fest får man anta! I ansiktet ser han ut som en gris och med hans överdimensionerade kroppshydda tänker man sig honom gärna som Farbror Orne från landet. Som regel går han bara fram och tillbaka och mumlar för sig själv och skrattar ett hest lite föraktfullt skratt. För några år sedan flyttade han sitt mumlande från Gamla stan till Gullmarsplans tunnelbanestation. Härom månaden stod han plötsligt framför mig, han bara dök upp från ingenstans och blockerade vägen så jag fick tvärstanna. Han flinade skevt och mumlade och skrattade småföraktfullt och glodde på mig genom sina hjärtformade solbrillor med tjocka halvtransparenta röda plastbågar, i handen hade han cigarrstumpen...

I slutet av 70-talet höll han till i Västertorp och ska tydligen ha varit misstänkt för ett sexmord på en småtjej. Flickan hittades död i en källare och senare fann polisen hennes ena sko i grismannens lodiskasse. Dock fanns det inga bevis för att han verkligen dödat flickan så han gick fri. Mitt intryck av honom är att han är harmlös om än lite obehaglig.

En annan riktig stjärna var en man som höll till vid skanstull. Han var kort och tjock, hade dreads och ett stort rött skägg. Han gick alltid klädd i mjukisbyxor och tjock tröja, nästan alltid munkvarianten med uppfälld huva, var tröjan utan huva brukade han ha en tidning över huvudet istället. Han brukade boa som en havande tik med tidningspapper i gången under Götgatan vid Skanstull södra. Han bobbade ihop massor med papper och liksom kröp ned i det. När han planlöst irrade omkring på gatorna och när han boade mumlade han som svenske kocken men när han tiggde pengar pratade han rent och var dessutom artig och välartikulerad och hade alltid en småironisk ton lite så där som bättre akademiker kan ha. När han tiggt ihop pengar köpte han inte som man kan tro sprit eller droger, nej han gick till konsum på hörnan gotlandsgatan/östgötagatan och köpte mellanmjölk och ballerinakakor som han sedan mumsade i sig sittandes på tidningsboxen utanför konsum. När han åt brukade han dessutom ta av sig huvan! Nu var det många år sedan jag såg honom och det är lite så att man saknar honom ibland.

Sen har man ju stött på en och annan lustig pundare bland alla otrevliga pundare man träffat. När jag flyttade till Bandhagen och jag och min bärhjälp kånkat färdigt allt bohag kom det ut ett par ur porten bredvid. Båda såg ut som olika inkarnationer av Andrew Eldritch (The Sisters of Mercy). Damen var spinkig galore och hade långt svartfärgat hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Hon pussade sin boyfriend och satte sig i sin lila camaro och drog iväg. Snubben var spinkig galore hade lite halvrisigt kort hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Han låste upp sin bruna 70-talsmerca som hade baksätet proppfullt med mjukisdjur och frågade oss om vi kunde hjälpa honom att knuffa igång den för det fanns visst ingen startmotor i den. Vi sa att vi skulle hjälpa honom och han frågade vem av oss som flyttade in, jag sa att det var jag och då skrattade han ett hest segt skratt heee heee heee. Fortfarande oklart varför...

I byhålan norr om stan där jag växte upp hade vi ett lokalfyllo med de missvisande initialerna SS, han var inte ens motsatsen till tysk elit.... SS var ett ordinärt fyllo som var rädd när han var ensam och bråkig när han hade hårda polare med sig. Han brukade ringa på hemma hos oss när han var på fyllan, han hade stor respekt för min mor som varit ordförande i lokala hyresgästföreningen. En sådan position renderar väl ofelbart respekt och beundran hos en tredje klassens loser som inte ens når omröstningen i suppleantvalet till anstaltens förtroenderåd. Dock brukade vi sällan öppna... En gång väntade jag besök men när jag öppnade den påringda dörren stod SS där. Han var onykter men inte full och bad att först få låna en filt. Han förklarade att han blivit utkastad av sin moatjé och hans morsa släppte inte in honom så han tänkte sova i källaren. Jag svarade inte för jag hade fullt upp med att tänka på alla löss och allt äckel han skulle kunna smitta ner filten med. SS fattade galoppen och bad om en kniv istället. Jag undrade varför och han upplyste mig om att han tänkte ta livet av sig. "Jag ska bah punktera mä! Ru få tebaks kniven sen.". Ordningsmannen i mig ägnade en tanke åt samhällelig städning men jag sa nej i alla fall...

Till sist spårade SS ur ordentligt. Polisen knep honom när han lockat med sig en minderårig flicka in i en skogsdunge för att tafsa på henne. Hennes något förståndigare kompis hade avböjt buskageturen och sprungit hem och ringt polisen istället. När mässingen visiterade SS upptäckte de att han hade 3(!) dambaddräkter på sig under kläderna. Han hamnade på häktet, avdelningen bredvid den jag jobbade på. På något vis hade han lyckats få med sig en baddräkt in i cellen och hade den som runktrasa och någon av mina kolleger råkade komma på honom när han pissade i den, följaktligen fick han ha den kvar för inte en jävel ville ta ut den ur cellen...

Som avslutning måste jag nämna ett fyllo jag träffade på i Vallentuna centrum en tisdagseftermiddag. Mellan konsum och ica stannar fyllot upp, kollar på klockan och utbrister förfärat och häpet på klingande råbultsgöteborgska: "Klockan är treeee och alla är nyktra!".

Original vi minns

Härom morgonen mötte jag ett freak vid tunnelbanan. Mannen som kom ut genom spärren jag skulle in genom var i 60-årsåldern och hade för korta byxor, solglasögon i halva ansiktet, ett linne nerklottrat med tuschpennor och som kronan på verket hade han en flätad hatt med svart band runt och i bandet hade han monterat fast två vita diskborstar som stack upp som antenner. Undrar vad han kunde få in för spännande via de antennerna? Skvalmusik kanske?

Man ser dem ofta, de där som inte riktigt är som alla andra barn! Eller snarare gubbar. Det är sällan det är kvinnor som blir original på samma vis men jag har en i minnesbanken. Henne återkommer vi till längre ner.

När mentalsjukhusen stängde svämmade stan över med människor som onekligen är annorlunda. Då många av dessa inte klarade av att leva ett vad vi normisar kallar ett normalt liv blev det lite knasigt när dessa plötsligt mer eller mindre friskförklarades av den dåvarande regeringen. ”Hejhej. Här har du en hyfsad lägenhet, socialen sätter in pengar åt dig en gång i månaden så att du kan betala räkningar. Försök sköta dig nu och är det något du undrar över så ring inte för de som skulle kunna svara är antingen uppsagda eller omplacerade. Tjenixen!”. Många klarade självklart inte av att betala sina räkningar och hamnade på gatan och då de var friskförklarade var de ingens bekymmer längre. Äntligen en reform som tjänade sitt syfte. Heja! Eftersom vi som anser oss vara normala är rätt fjära ville vi ju självklart inte ha att göra med dessa vilsekomna individer utan de blev hänvisade till de andra utstötta på parkbänkar och centrumtorg med säkert förödande resultat.

En sådan som jag antar blivit friskförklarad och utskriven brukade hänga vid slussens t-banestation uppgången götgatan/hökens gata. Han hade avlångt ansikte, skarp näsa, intensiv blick och Ezra Pound-frisyr och frågade alltid väsande med svag röst om han fick låna en spänn när man passerade honom. Ett par gånger fick han det men jag fick aldrig tillbaka de utlånade enkronorna... Han var ingen lodis men verkade inte kunna sköta sin hygien och luktade härsket fett. Han rotade runt i papperskorgar men inte efter pantburkar utan efter tidningar som han rev små bitar av innan han lade tillbaka dem i papperskorgen igen. Sist jag såg honom var en vinter för några år sedan. En iskall dag med ymnig snöstorm. Han hade en tunn vindtygsjacka av zigenarmodell, lågskor utan strumpor och ett par gabardinbyxor där det ena benet hade revor som gick ända upp till där byxbenet börjar. Det såg otäckt kallt ut. Undrar ibland om han frös ihjäl den dagen eller under natten som följde...

I förorten där jag bor har vi en annan sådan som verkar ha blivit friskförklarad fast han inte borde ha blivit det. Han ser ut som 87:an Axelson som smetat allergiframkallade kemikalier i ansiktet, han är alldeles sned i kroppen och liksom lutar på ett oroväckande vis när han står still och verkar leva i en konstig inre värld. Dessutom har han tagit upp sina parkbänksvänners beteende att hälla och stoppa i sig saker som kanske inte är helt lämpliga med tanke på den mentala status han verkar ha. För någon vecka sedan väntade jag på t-banan när han dök upp i sällskap med två herrar som såg ut som amerikanska psykologer, ni vet; beige chinos, loafers, svarta långärmade skjortor, glasögon och täta grå skägg (amerikaner har ofta jävligt täta skägg!). Jag hörde lite av deras samtal och de lät definitivt inte som psykologer utan snarare som fyllon och uppenbarligen ville de att 87:an-lodisen skulle hjälpa dem med nåt: ”Men ru har ju erfarenhet av psykiatriker, du kan väl fixa re här? Va villu ha i betalt? Brännvin eller knark?”. Lodisen blev sne och ville inte snacka mer med dem utan satte sig bredvid mig och rabblade för sig själv något som lät som en blandning mellan barnkammarramsor, kabbalah och rena gallimattiasen. Sen kom tåget så jag missade den eventuella fortsättningen. Snackarna som såg ut som amerikanska psykologer har jag inte sett igen men 87:an-lodisen framhärdar som vanligt nere i centrum med sina tics och bisarra danssteg och sin eviga plastkasse som han alltid bär med sig.

Sen har vi en svart ung kille som brukar gå omkring i området. Jag inbillar mig att han har blivit svårt traumatiserad av något krig i något afrikanskt land vi i väst helst inte hör talas om. Han är, precis som 87:an-lodisen, krokig i kroppen men han är det även när han går. Han liksom lutar stelt åt sidan med överkroppen och hänger med huvudet i sidled och har helt stela armar som är så krokiga att de verkar ha för många leder. Han glor en rakt i ögonen och flinar nästan alltid stort och rabblar något som låter som voodoobesvärjelser och det går kalla kårar genom mig när jag råkar ha honom promenerandes några meter bakom.

I området där jag bodde förut hade vi ett riktigt original! Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar var en äldre farbror med långt grått skägg och för stora byxor. Han bytte byxor ibland men de var alltid för stora och han verkade inte gilla skärp för han drog alltid ihop byxlinningen till en stor snibb som han höll i för att hålla byxorna uppe. Året runt hade han en stickad watchcap på huvudet och han verkligen ångade tobak! Han gick alltid omkring i området och rotade i soptunnor och mumlade och fnittrade för sig själv. En gång hade jag köpt en kontorsstol av gookien som hade en möbelverkstad i centrum och när jag skulle bära hem den märkte jag att den vägde as så jag tog den på ryggen på något snillrikt vis och mötte Gunnar på vägen hem. Han höll upp sina byxor, rökte pipa och mumlade för sig själv. Strax efter att vi mötts stannade han och sa med klar röst ”Vad fan, han har en stol på ryggen” sedan återgick han till sitt mumlande och försvann. En gång fick jag syn på Gunnar när jag var inne på ett antikvariat i stan, Gunnar hade en kasse böcker med sig han ville byta mot nya och han pratade helt normalt när han pratade med mannen som har antikvariatet. Mannen skulle kolla värdet på Gunnars böcker medan Gunnar himself gick ut och mumlade på stan och när Gunnar gått frågade jag vad som hänt med Gunnar. Jag sa att jag bodde granne med honom och hade en känsla av att Gunnar visste om en massa saker vi andra inte känner till. Mannen på antikvariatet svarade lite svävande att Gunnar pluggat i Uppsala och sen kört taxi men sen ”så hände det här”. Jag lyckades inte få ur antikvariatsmannen vad ”det här” var för något. Mitt intryck av Gunnar var att han läst för mycket filosofi och sedan tiltat...

I samma område bodde en märklig tant också! Man brukade se henne på bussen, hon såg ut som om hon skulle kunna vara morsa till Nina hagen. Hennes sminkning var något i hästväg! Förmodligen fyllde hon bara på utan att någonsin ta bort det gamla sminket vilket fick henne att se ut som ett balsamerat lik. Hon hade alltid ett par hörlurar av äldre snitt på sig, ni vet såna där stora öronmuffar. Haken var bara att ena luren saknades och istället hade hon tejpat fast en gul scotch bride på hörlursbågen. Av någon anledning hade hon klippt av sladden från hörluren så de var nog mest en chic accessoar för henne. Hon brukade svära åt ungdomar på bussen, oftast utan anledning samtidigt som hon log pillemariskt men bara så lite att inte sminktårtan i ansiktet krackelerade.

Som avslutning måste jag dra någon annans story. En kompis till mig kommer från Järvsö, byn som familjen Lill-Babs satte på kartan. Där hade de originalet ”Anders med gylfen” som gled runt och liksom var den lokala byfånen i största allmänhet. Vid ett tillfälle för många år sedan då min kompis var hemma i Järvsö och hälsade på med sin flickvän som var en liten blond flicksnärta med läderkjol och högklackade fetischboots gled Anders med gylfen upp till dem och frågade ”Är ni bögjävlar ni!?”. Så mycket för att vara tjej och se tjejig ut...

Transporthjon

Då firmans ordinarie chaufför haft en veckas semester för att bevista någon festival för retrohårdrock + en dag extra för att nyktra till på har det fallit på min lott att köra budbil då jag är den ende på firman, förutom den ordinarie chaffisen, som har både körkort och ett hum om södra Stockholms geografi. På sätt och vis är det rätt skönt att köra bud och sitta isolerad i sin rullande plåtlåda med musik efter eget val, veckans soundtrack har varit Jay Munly, Kristin Hersh och The Jesus and Mary Chain. Men man blir bra öde i skallen av att sitta och köra 20-40 mil om dagen i gassande sol även om det finns ac i bilen. AC:n hjälper ju inte heller mot att sätet är skållhett så fort man lämnat bilen en stund så efter ett varv har jag garanterat södra stockholms svettigaste arsle, tur i oturen att det inte är skinn- eller galonsäten för då hade det luktat bacon i bilen! Sen får man som man svåra koncentrationssvårigheter på grund av allt slarvigt paketerat kött som är ute och rör sig i värmen. Var man än tittar är det rumpor i hotpants, musikantenkjolar och dallrande lår som lätt svettfuktiga glimmar i solen (stora bonuspoäng till damer som fortfarande har mjölkvita ben!!!) och så bikiniöverdelar och urringade linnen med massor av tuttar i som ropar ”Ta på oss! Ta på oss!”. Det är inte lätt att vara frustrerad medelålders man... Det borde ges skattelättnader till tjejer som har burka på sig under sommarhalvåret!

Att jag har ett hum om södra stockholms geografi är tyvärr inte liktydigt med att jag lätt och galant hittar till enskilda adresser. Snarare raka motsatsen... Letade febrilt efter en adress i Hägersten, Mikrofonvägen 28, hittade Mikrofonvägen men på skylten stod det nummer 2 och sen var det bara ödetomter. Jag svängde till sist in på en parkering precis där vägen slutade och ringde firmans rockfestivalande ordinarie chaffis och frågade var i helvete på Mikrofonvägen man lämnar grejer. Han undrade vilken firma jag skulle till och när jag kollade adresslappen upptäckte jag att jag skulle till den firma vars parkering jag stod på. Vaket Noll8, jävligt vaket! Chaffisen varnade mig för deras svängdörrar som var enormt sega och de visade sig dessutom ha världens suraste receptionist, hon ville förmodligen hem och fira nationaldag och bli dunkad gul och blå... De två första dagarna spenderade jag över lag mer tid på att köra fel än att köra rätt och har man fått adresser i Hägersten, Södertälje, Haninge, Farsta, Tyresö och Värmdö på samma budvarv så tar det liksom rätt mycket tid även utan felkörningar så det blir blyfot ibland och det kändes lite vanskligt att på en slingrig väg passera skylten ”STOR ÄLGFARA” i 140... Nu var det dock inga älgar ute och drällde på vägen när jag susade fram och det var en jävla tur för dem det!

Sen har jag ännu en gång fått bekräftat att folk som jobbar i byggsvängen är jävligt otrevliga! Fick en körning till ett bygge i Fittja, orten vars namn alltid får mig att fnissa lite omoget. När jag kom fram till adressen visade det sig vara ett gigantiskt Coop så jag körde omkring lite för att se om jag kunde hitta något som liknade en byggarbetsplats och bingo! det låg en sådan på ena kortsidan av byggnaden. Jag stannade bilen och gick fram till en sönderbränd snubbe med gul bygghjälm och frågade var blablabla byggs platskontor låg ”Inte faaan vet jag!” svarade han. Jag glodde lite på honom och kände ett visst förakt för honom, enligt Ambrose Bierce är förakt ”den känsla man hyser för en fiende som är för stark för att riskfritt kunna angripas” och det stämde i det här fallet. Byggjobbaren var bra mycket grövre än jag och han visste om det för han hånflinade åt mig.

I hopp om bättre bemötande gick jag fram till en kille som körde grävskopa och han var hjälpsam och förklarade att jag skulle in på baksidan genom personalingången. Jag susade runt till baksidan och hittade en byggväg upp mot Coop, jag körde in och passerade två schaktkillar som tittade på när en tredje gungade fram och tillbaka i en baklastare med låsta hjul. När jag passerade glodde de surt och misstänksamt på mig. Jävla rednecks! En bit in blockerades vägen av en grävskopa som petade lite förstrött i en grushög. Jag lämnade bilen och kilade över grushögen till personalingången som var låst. För en gångs skull hade jag turen på min sida och blev insläppt av en coopanställd som pekade mig vidare in i en korridor och där hittade jag platskontoret! Herr byggledare blev dock skitsur när jag kom med ritningar och halvskrek:
-Du kan ju lämna de där vid hutschen!
-Hutschen?
-Ja! Du såg väl för fan när du kom in att det stod en hutsch med en massa hjälmar vid dörren!? Där finns en balja som det står ”ritningar” på! Där ska rullarna ligga!
-Aha, jag kom in på baksidan...
-Då kom du in fel!
Är det all jävla roca-gil de slickar bort från fingrarna som gör byggjobbare helt asociala? Det är ju totalt jävla okonstruktivt att ha med dem att göra!

Bland alla skumma adresser fick jag en körning till Saltsjöbaden som är södra Stockholms motsvarighet till Djursholm fast ännu flottare. Dessutom låg adressen i Solsidan som är the shit av the shit! Först hade jag svåra problem att hitta vägen jag skulle till och kunde på tredje försöket konstatera att jag helt enkelt missat att det ens var en väg då den var smal som en cykelbana och ett träd växte i vägen för gatunamnsskylten. Väl inne på den förkrympta gatan kom konstaterande nummer 2, fina människor har varken nummer eller namn utsatta på sina brevlådor... Jag körde de 30 metrarna ner till en liten vändplan vid ett stort hus där någon stekare just parkerat sin kycklinggula Hummer H2. Stekaren hade halvlångt blont hår i svans och kolsvarta brillor och liksom bara svassade runt sin kycklinggula Hummer H2 med ett litet spiralbundet kompendium i handen. Jag gick fram och morsade och frågade:
-Ursäkta, vet du var nummer 2 ligger?
-Ingen aning!
Killen trampade oroligt fram och tillbaka och jag gick förbi honom mot brevlådan på huset han stod vid för att se om det stod något nummer på den men killen högg snabbt.
-DET STÅR INGET DÄR!!!
-Eeeh... Nähä?
-Det här är nummer 6!
-Aha! Då borde 2an vara ”slottet” där uppe då., sa jag och pekade på en stor kåk vid vägens början.
-Kanske det. Ingen aning!, sa stekaren och flinade nervöst.

Jag lämnade bilen och gick upp till den slottsliknande kåken och ringde på dörrklockan som en liten infoskylt satt ovanför ”Vänligen ring 2 gånger”. Jag är väl ingen jävla postman heller? Men hur som så ringde jag två gånger men inget hände... Jag ringde 2 gånger till och hörde hur ett fönster några meter från ytterdörren öppnades och ett klotrunt ansikte med avancerat skägg tittade ut.
-Ey! Yo mannen!, hojtade det klotrunda ansiktet
-Ey ey... Är det här nummer 2?
-Ingen anning!
-Eh? Nähä? Men du är ju för fan inne i kåken!
-E dé rittningar?
-Yebo! Det är ”rittningar”.
-Do! Snacka med gobben runt hörrnet! Han kan fixa de!
Det fanns ingen ”gobbe” runt hörnet men däremot en öppen dörr så jag knallade in till det klotrunda ansiktet med det avancerade skägget som skruvade fast gipsskivor för glatta livet och sa att jag dumpade rullen hos honom så fick han lämna den vidare till rätt person och det skulle han göra! Jag gick tillbaka ner till den lilla vändplanen för att hämta bilen och stekaren stod fortfarande och lallade runt sin kycklinggula Hummer H2 och jag sa:
-Cool bil!
-Aaaa, visst e re!?
-Fast Hummer H1 är coolare...
Stekaren såg lite stukad ut och jag log så gott jag kunde! Sen drog jag järnet från finkvarteren!

Sista dagen som transporthjon fick jag ett par körningar till Huddinge, budbilschaffisens mardröm... Först har vi vägen dit, Huddingevägen, som är en fin väg med två filer i vardera riktningen. Den är bred och fin och välbehållen och fullständigt nerlusad med rödjus och fartkameror. Nån jävla trafikplanerare vann väl kommunens mexicoresa för det arrangemanget... Sen är Huddinge så idiotiskt ordnat att alla små områden inom kommunen liksom är avskärmade från varandra så kör man in fel väg går det inte att ta sig smidigt till nästa område utan man måste ut på den förhatliga Huddingevägen igen. Jag svor mig hes... Sen när jag äntligen lyckats leverera det jag skulle och var på väg tillbaka på Huddingevägen tyckte någon jävla containerbilsförare att det var en lysande idé att byta fil när jag låg jämsides med honom. Jag har nog aldrig varit så snabb på tutan tidigare och containerbilsföraren fattade vinken och vinglade tillbaka i sitt körfält igen.

Sen avslutades sista chaffisdagen med att jag körde vilse i Vårberg när jag skulle hem till den ordinarie chaffisen för att återlämna bilen. Jag blev tvungen att ringa honom för att bli guidad rätt. Sedan när vi möttes upp var den fan på väg att sätta sig på passagerarsidan men det kunde han fetglömma! Jag vägrade köra en meter till...

Going west Del 2

Dag 3 blev det sovmorgon och jag tog mig upp först framåt 11 och kände mig skev och bakfull. G skulle till helsestasjon med lilla M för mätning och vägning och mammaträff med första hjälpen-kurs. Jag och K for på sightseeing till Sarpsborg och besökte K:s kumpan Bjørn som hade en skivbutik. Bjørn såg ut som Kim Bodnia och jag tyckte det kändes säkrast att handla något av honom så jag köpte en platta med orkestern Hurra Torpedo som består av tre glada norrbaggar i husvagnskostym som spelar kända låtar på husgeråd och vitvaror och faktiskt låter bättre än man kan tro! Norsk kultur kan förtjäna lite spridning på den här sidan gränsen. Sen for vi hem till K för fika. Han bor på övervåningen av en villa placerad i ett industriområde. Det var så coolt att jag blev riktigt avis! Sedan kokade jag ihop en vegetarisk pastasås, eftersom G inte äter döda djur, och jag kände mig märkligt hemma i köket. Möjligtvis har jag varit där på någon astralresa och tjuvlagat mat tidigare! Sista dagen spenderades i Oslo som helt klart påminner mer om Köpenhamn än om Stockholm och därmed kändes väldigt exotisk. Vi inledde med ett besök till Vigelandsparken med dess hänförande statyer och förfärande turisthorder. Det saknas en motsvarande monumental park i Stockholm! Men nu känns det som om det är försent... Vem skulle kunna göra en snygg statypark i dag? Ernst Billgren? Tror inte det va... Vigeland var en cool gubbe full med justa idéer, och snuskiga... Var en gång och såg en utställning med hans erotiska skisser och även den mest förhärdade pornograf skulle ha rodnat! Efter tag blev turisthorderna runt statyerna lite väl påträngande så vi drog oss åt sidan för att utfodra lilla M. När M var mätt, nöjd och belåten drog vi vidare på Oslos gator med tanken på att utfodra oss själva, eller åtminstone dricka kaffe. G fick den strålande idén att vi skulle handla något ätbart på någon deli och sätta oss på Akers brygga och fika. Vi satte fart genom stan och hittade ett par kängor av juste modell på en trottoar men tyvärr visade de sig vara trasigare än de jag redan hade på fötterna så de fick ligga kvar. Bitvis såg Oslo väldigt centraleuropeiskt ut! Speciellt en gata (som jag inte minns namnet på) där det var kullerstenstrottoarer, gamla hus och spårvagnsledningar. Det gav en fet budapestkänsla till Noll8:ans stora glädje. På vägen till Akers brygga betade vi av några turistmål som slottet och Karl Johan. Strax innan bryggan inhandlade vi varsin spenat- och fetaostfyllda burek som bara de är orsak nog att åka tillbaka till Oslo för! Väl på plats på bryggan med bureken i handen fick vi sällskap. Av en äcklig mås! Kräket dök upp från ingenstans och parkerade sig i vattnet nedanför mina fötter och dumt nog kastade jag åt den en bit burek, det berömda sista misstaget... Måskräket flög upp på bryggan och satte sig en meter ifrån mig och bara glodde så där psykotiskt som måsar gör och jag kände mig lite illa till mods men måsfan drog till sist! Bara för att göra en cirkelmanöver och parkera sig en meter från G istället. G berättade att hon vid ett tidigare tillfälle suttit där när en mås kommit flygande och snodde hennes macka ur handen på henne i förbifarten så jag tryckte min burek mot bröstet och höll hårt i den! Efter ätandet begav vi oss till t-banan för transport till Munch-museet. Efter viss förvirring rörande vilken linje vi skulle åka med klev vi i alla fall på ett tåg och jag hann inte mer än gå in i vagnen förrän en Henrik Schyffert-look-a-like med för långa ben milt föste iväg mig åt vänster och pekade med hela handen på ett säte. Jag fattade ingenting förrän jag satte mig och såg att det var filminspelning i vagnen. En typ med skitigt hår och vadmalsuniform skulle skrika myndigt i kameran och det gjorde han galant! Lilla M var inte lika imponerad och bjöd lite smakprov på sina egna röstresurser när det blev paus i inspelningen. Munch-museets säkerhetskontroll var av flygplatsmått! Man fick tömma sina fickor i en plastbalja som röntgades och sedan blev jag scannad med metalldetektor och blev fråntagen min tändare. Vakten som såg så där trött ut som bara franska porrskådisar kan göra gav mig en liten nummerlapp som jag skulle kunna kvittera ut tändaren med vid utpassering. Tavlorna var fina att se på men lite kusliga, tyvärr var skriet på renovering efter senaste stölden men som tröst hade de hängt upp en annan version av den med lite mindre färger. Parallellt med den fasta utställningen hade de en tillfällig Egon Schiele-utställning och den mannen kan inte ha varit snygg i huvudet men juste konst gjorde han dock! Jag som har en väldigt begränsad erfarenhet av småbarn blev fascinerad över kommunikationen bebisar har med varandra! Inne på museet träffade vi på ett par andra småttingar och med konstiga ljud morsade lilla M på dem och det blev ett väldigt gurglande och fnissande barnen emellan och jag önskade att jag haft ett barnisk-svenskt lexikon så jag kunde kolla upp vad de sa till varandra egentligen. Efter att ha tagit oss ut från museet satte vi oss på kafeterians uteservering för att mata M lite och bara få sitta en stund. En stor brödskalk som låg på marken hade attraherat en hord skrattmåsar som förde ett helkones liv och slogs och ett tu tre blev det panik bland måsarna och ett av de där äckliga kräken sket i flykten och träffade mina byxor och min huligantröja med sin blaffa! G tyckte det var omåttligt roligt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite själv heller men till sist och syvendes ska måsar utrotas när jag tar över världen! Efter Munch och fågelskit knallade vi iväg mot oslos ruffigare kvarter och lilla M blev riktigt kinkig för första gången under mitt besök. Hon vägrade sitta snällt i vagnen och slutade bara grina om mamma G bar henne men en parvel på 9 kilo blir ganska tung att bära i längden så till sist fick M finna sig i att åka vagn och det gjorde hon så bra att hon somnade! G pekade åt alla möjliga håll och sa att hon hade bott där, där och där. Och jag som tyckte att jag hade flyttat runt mycket men i jämförelse står mina flyttar sig slätt... Till sist hade vi i alla fall kommit fram till stationen en timme innan mitt tåg skulle gå och G fick den geniala idén att vi skulle dricka kaffe och äta våfflor och det kunde jag ju inte säga nej till! Vi tog oss in i en hiss för att komma upp till själva shoppingdelen av stationen men vid första våningen stannade hissen och sen hände inget mer... Vi tryckte på alla möjliga knappar men hissen stod där den stod och dörrarna öppnades inte. G tryckte till på larmet men ingen utanför de frostade dörrarna reagerade. Vi bankade på dörrarna men norrmännen utanför betedde sig som japaner och tittade åt alla håll utom just mot hissdörrarna. Jag provade att försöka tvinga isär hissdörrarna men fick inget grepp. Till sist tröttnade G och höll larmknappen inne en bra stund och en dam med Farez Farez-näsa och svart huvudduk fattade galoppen och började trycka på knapparna utanför hissen, utan resultat... Farez-damen hämtade en sportig grabb från butiken bredvid och han fick uppenbarligen bättre grepp än jag och lyckades dra isär dörrarna en centimeter och då föll hissen fritt cirka en decimeter men sen hände inget mer. Killen lyckades göra om sin manöver och hissen föll fritt 5 centimeter till och då gick maskineriet igång och vi kom ner till bottenvåningen igen. Sedan var det rulltrappa som gällde! När det började närma sig dags att gå till perrongen kom G på att hon skulle köpa senaste numret av anarkistmagasinet Gateavisa och lämnade mig ensam med lilla M. Jag var skräckslagen för att M skulle börja gråta när hon märkte att mamma var borta så jag gav mig på att sjunga för barnet! Kan ju lika gärna skriva det eftersom ingen ändå kommer att tro mig. ”Can the circle be unbroken” funkade inte riktigt men en hittepå-melodi med M:s namn som enda text uppskattades av det lilla livet som skrattade glatt. Ganska snart kom G tillbaka och gav mig ett nummer av anarkisttidningen så jag hade lite uppbygglig läsning på tågresan hem. Tågresan blev lugn med en artig asiatkille på sätet bredvid. Han var så artig att han både la upp och tog ner min väska från hatthyllan. Sedan sov han största delen av resan. Själv satt jag och konstaterade att det är rätt hypnotiskt att åka tåg genom ett halvmörkt och regnigt Sverige med Death in June i hörlurarna. Någonstans på rätt sida riksgränsen begav jag mig till den lilla kiosk i vagn 13 som SJ självironiskt kallar ”Bistro” för att inhandla vederkvickning. Medan jag handlade stannade tåget i någon provinsiell håla (som stockholmare förväntas jag ha nedlåtande ton mot mindre samhällen). Glad för att tåget stod still under min promenad tillbaka sprintade jag på mot min vagn men i vagnen innan min höll ett par på att gå på och något hade gått snett. De drog i ett koppel och förde ett jävla liv och när jag kom närmre såg jag att kopplet satt fastklämt i tågdörren som stängts. Mannen i paret lyckades öppna dörren igen och det blev ett ännu jävligare liv och när dörren gått upp såg jag varför. Det som satt i änden av parets koppel var en liten terrier med hysterisk blick och ett vitt missfoster till jättehund med ett ansikte som Winston Churchill höll på att äta baktill på terriern. Monsterhundarens ägare skrek och ryckte i kopplet men hans jycke sket gladeligen i det. Jag hastade så snabbt jag kunde förbi för att inte bli inblandad eller uppäten... Resten av resan gick lugnt till och vid kl22 stod jag åter på Stockholms fasta mark. Lösa planer finns på ett återbesök till landet i väster så att G får en möjlighet att visa Oslos uteliv och coola barer och i den mån jag kommer att ha något minne kvar efter en barrunda i Oslo kommer ni att kunna läsa om det här!