Var på besök i Stockholm härom veckan och uppdaterade mig med vänner och de delar av familjen som bor kvar där. Efter att ha klivit av tåget med ett hål i magen parkerade jag mig på en pizzera för lite påfyllning. Två glada fyllon kommer in på pizzerian för att smörja kråset. Efter att ha dividerat en stund sinsemellan huruvida de skulle äta pizza eller hos "skottarna" bestämde de sig i alla fall för italianokäk. Det ena fyllot sätter sig vid bordet bredvid mitt och det andra får det prestigefyllda uppdraget att gå fram till disken för att beställa (och betala kan man anta). Efter några sekunder pockar det sittande fyllot på min uppmärksamhet:
- Öh, hörrö! Öh!
- Va?
- Han är för jävla rolig den där!
- Vem? Vad?
Fyllot pekar på sin kompis som är vid disken och beställer.
- Han frågade om de har sån där saft man blir rolig av. Jaaa, han är för jävla rolig.
- Jaha, ehrm , fniss då...
- Jaaa, hehehe
- Ond saft!, säger jag skojfullt men fyllot verkar ha kopplat bort mig för ögonblicket men strax tar han till orda igen.
- De e som på ålandsbåten.
- Uhu?
- Ja, deras smörgåsbord! Man får dricka så mycket man hinner under en timme eller vare e!
- Låter livsfarligt!
- Jaaa, jag fick nästan åka ambulans därifrån en gång.
- Tvivlar jag inte alls på!
Sen tog samtalet slut och jag fick avrunda min pizza utan pratsällskap.
I går var jag iväg på något slags avancerad picknick. En ungersk förening som min sambo är tjenis med firade tioårsjubileum genom att koka gulasch över öppen eld ute i det gröna och bjuda in diverse folk. Konceptet var klart juste med rykande soppa och ungerska soldatsånger ur ett tungt men portabelt PA-system. Problemet för mig med invandrartillställningar är att jag inte vet vilka som pratar svenska så jag har ingen aning om vilka jag kan prata med. Och även om jag skulle veta vilka som behärskar svenska så hade det inte hjälpt för de pratar ungerska med varann så jag kan inte lätt och listigt höra något där jag kan bryta in med en skojfrisk replik. Denna gång fanns dock en svensk kille på plats med vissa gemensamma nämnare; han hade solbrillor i halva ansiktet och en "the sisters of mercy"-tröja. Tyvärr har han psyko-sociala problem och svarar inte på tilltal...
Sen så har det ju varit kravallhelg i Lund! Någon slags "ockupationsfestival" ägde rum. Härförledens ockuperade ett antal ungdomar ett hus i Lund men blev utkastade av polisen och det här skulle alltså vara en uppföljning. Det var gatufest och liveband och de hade planerat att ockupera tre hus under festivalen. De väckte min antipati redan långt innan festivalen genom att klottra reklam för festivalen på husfasader, bänkar och träd. Inte blev jag heller mer positivt inställd då polisen utsattes för stenkastning när en flock ockupanter försökte ta sig in i ett hus i centrala stan. De tre planerade ockupationerna gick i stöpet under lördagen varpå nya försök gjordes under söndagen. På eftermiddagen stördes min bokläsning av ett jävla skränande och jag tittade ut genom fönstret och såg en hord demonstranter välla förbi utanför. Mellan klungorna kom en tropp poliser till häst och jag hoppades att jag från första parkett skulle få se dem göra en kravallchock in i hopen med röda fanor men kunde besviket konstatera att det inte blev så. Tydligen hade ockupantdemonstranterna lyckats bryta sig in i två tomma hus i St. Larsområdet där de kanske smälte in bra (området hyser psyk-klinik såväl som metadonprogram).
Nu är för all del bostadssituationen i Lund inte den bästa. Det kommer mängder av studenter och det byggs inte mycket nytt och det som byggs har höga hyror. Det är lätt att förstå att tomma hus väcker frustration men jag tror ändå att det är ett fåtal av helgens demonstranter som verkligen ville ha en seriös demonstration och föra ut ett budskap. En stor del är förmodligen sådana som gillar medlet men skiter i syftet; "missnöjesmänniskor" som kan bege sig ut och demonstrera mot vad som helst så länge de får uttrycka missnöje och horden som bara vill bråka, ni vet de där som demonstrationsarrangörer hävdar att de inte kan ta ansvar för.
Om vi ponerar att ägaren till en tom rivningsfastighet låter ockupanterna bo kvar kommer alla att vara nöjda och glada då? Knappast. Det lär inte dröja länge innan ockupanterna börjar klaga över husets dåliga standard och kräver att ägaren skall renovera. Om nu ägaren går med på att renovera, vilket inte är gratis, kommer hyran att höjas och finns det någon som inbillar sig att ockupanterna skulle kunna ta det? Om vi istället tar ett annat exempel där ägaren till en ockuperad rivningskåk låter ockupanterna bo kvar utan att renovera och en ockupant trampar genom golvet och slår sig halvt fördärvad. Kommer den skadade att acceptera att denne får skylla sig själv eller kommer han/hon att kräva ersättning från fastighetsägaren? Troligtvis det senare.
Jag har inga lösningar. Jag är bara en trivsamt magsur halvgubbe! Men jag kan inte låta bli att bli otrivsamt magsur när jag tänker på hur mycket skattemedel som bara går upp i rök på städning, klottersanering och polisinsatser i samband med ett sånt här evenemang.
söndag 17 maj 2009
måndag 4 maj 2009
Tillvaroregistratorn slår till igen
Gruss Gott!
I'm back! I'm better! Eller njä, det vetta fan förresten... Lite smått och gott har hänt sen sist i alla fall. Jag har skrämt skiten ur en fastighetsskötare, börjat jobba, konstaterat vissa språkliga egenheter i skånskan och bevittnat ett utfall av pöbelrasism på bussen i Malmö.
Då vissa slitagedelar i lägenheten pajat tyckte min sambo att det var dags att ringa in fastighetsskötaren som glad i hågen raskt dök upp. Själv var jag ute på stan och drällde under tiden och lagom tills jag gick hem hade hon passat på att smita ut på stan. När jag kom upp i trapphuset såg jag att våran dörr stod öppen och ett hurtigt gnolande spred sig från badrummet. Jag knallade in i hallen samtidigt som fastighetsskötaren kom ut ur badrummet, han var biffigt musklig, tatuerad och hade rakad skalle och skrekt gällt som en flicka rakt ut när han såg mig: "IIIIHIIIIHHHH!!!". Sen började han vifta med armarna "Ut härifrån, sjas sjas! Ut! hej då!". Jag kunde inte hålla mig för skratt och sa flabbande att jag bodde i lägenheten vilket han inte ville tro på. Jag visade att jag hade nyckel och till sist visade jag leg och pekade på posten på köksbordet som var adresserad till mig och då trodde han mig. Efter att ha kommit ner lite igen började han nervöst babbla om allt möjligt, förmodligen gick han fortfarande på adrenalinkicken av att ha blivit halvt ihjälskrämd. Tyvärr pratade han den grötigaste skånska jag hört så jag förstod inte ens en tredjedel av vad han sa...
På påskdagen dristade jag mig till att åka till Malmö för öldrickning med ett par kolleger och en f.d. kollega. På bussen från stationen till Möllevångstorget satte jag mig bakom barnvagnsplatsen som var ockuperad av två gamla tanter, en med shoppingvagn och en med äcklig pudel. Vid en hållplats efter vägen klev en muslimsk familj på. Mamma muslim klev på genom bakdörren med sin barnvagn och ett par extra småglin medan pappan dividerade med busschauffören om sin biljett som inte var giltig längre. Tanten med pudeln blängde på mamma muslim och drog sen ut hunden i gången men hon flyttade inte på sig. Mamman såg lite förvirrat på det minimala utrymmet tanterna lämnade på barnvagnsplatsen och hundtanten tog till orda: "Där kan du ju ställa vagnen! Är du dum i huvet jävla apmänniska!?". Jag undrade häpet om jag hörde rätt. "Är du dum i huvet!?" frågade tanten igen och en gubbe med golfbag som stod vid dörrarna bröt in "Hon har ju gjort plats för vagnen! Har du svårt för att fatta?", "Apmänniskor!", kved hundtanten som svar. Jag trodde jag var med i en sketch! Tanten och gubben med golfbagen fortsatte kläcka ur sig otidigheter och visade tydligt att de inte tillhörde sin generations begåvningsreserv. Med en gnutta sunt förnuft i skallen hade grogghaggan med pudeln lyft sitt motbjudande arsle till en annan plats. En barnvagnsplats är väl ändå primärt till för barnvagnar? Tyvärr hade jag total tunghäfta där jag satt på bussen. Så småningom kom i alla fall pappa muslim bak i bussen och han var rätt hård så tanterna makade lite på sig så att barnvagnen gick att köra in. Lite mysrasister är väl alla till mans oavsett hudfärg och härkomst men att öppet ge sig på en barnfamilj på det där viset är under all kritik!
Efter bussincidenten mötte jag i alla fall upp med kumpanerna på Möllan och lite ölhinkande satt bra! Tyvärr hade vi Malmös långsammaste servitris till buds men det stävjade ju fylla på ett effektivt vis... Kvällen blev dock kort då det pga söndagstrafik inte gick några allmänna färmedel hem till Lund efter 23:20. Jag hoppade på bussen vid södervärn men kom inte längre än till östervärn förrän min blåsa höll på att explodera och jag kände mig nödgad att hoppa av bussen och uppsöka diskretionen hos de närmsta buskarna. Sen blev det taxi. Chaffisen såg ut att vara bördig från afrikas horn och hade en småslemmig ragamuffin-accent. När han stannade bilen utanför min port sa han: "No är do hemma å kan sossa sött! I morron e det extra sondag det är väl skont? Naaati naaati.". Jag bet mig i tungan för att hålla mig för skratt!
Och som jag nämnde i inledningen har jag upptäckt ett par egenheter i skånskan (ja ja, jag vet att det finns fler!). Istället för "fjol" säger man "fjor" här nere. Sydsvenskan envisas med att skriva "i fjor" istället för "förra året" vilket får texterna att se lätt bonniga ut! Och sen så gillar inte skåningarna att använda ordet "jobb" i bestämd form! De kör hårt med "Jag är på jobb", "Ska du på jobb i morrn?", "Hur är det på jobb?". Och så säger de "bulle" istället för bröd, oavsett om det handlar om bullformade småfranskor eller limpor. För mig är och förblir "bulle" någonting med socker och kanel/kardemumma/vaniljgegga som man äter till kaffet!
I'm back! I'm better! Eller njä, det vetta fan förresten... Lite smått och gott har hänt sen sist i alla fall. Jag har skrämt skiten ur en fastighetsskötare, börjat jobba, konstaterat vissa språkliga egenheter i skånskan och bevittnat ett utfall av pöbelrasism på bussen i Malmö.
Då vissa slitagedelar i lägenheten pajat tyckte min sambo att det var dags att ringa in fastighetsskötaren som glad i hågen raskt dök upp. Själv var jag ute på stan och drällde under tiden och lagom tills jag gick hem hade hon passat på att smita ut på stan. När jag kom upp i trapphuset såg jag att våran dörr stod öppen och ett hurtigt gnolande spred sig från badrummet. Jag knallade in i hallen samtidigt som fastighetsskötaren kom ut ur badrummet, han var biffigt musklig, tatuerad och hade rakad skalle och skrekt gällt som en flicka rakt ut när han såg mig: "IIIIHIIIIHHHH!!!". Sen började han vifta med armarna "Ut härifrån, sjas sjas! Ut! hej då!". Jag kunde inte hålla mig för skratt och sa flabbande att jag bodde i lägenheten vilket han inte ville tro på. Jag visade att jag hade nyckel och till sist visade jag leg och pekade på posten på köksbordet som var adresserad till mig och då trodde han mig. Efter att ha kommit ner lite igen började han nervöst babbla om allt möjligt, förmodligen gick han fortfarande på adrenalinkicken av att ha blivit halvt ihjälskrämd. Tyvärr pratade han den grötigaste skånska jag hört så jag förstod inte ens en tredjedel av vad han sa...
På påskdagen dristade jag mig till att åka till Malmö för öldrickning med ett par kolleger och en f.d. kollega. På bussen från stationen till Möllevångstorget satte jag mig bakom barnvagnsplatsen som var ockuperad av två gamla tanter, en med shoppingvagn och en med äcklig pudel. Vid en hållplats efter vägen klev en muslimsk familj på. Mamma muslim klev på genom bakdörren med sin barnvagn och ett par extra småglin medan pappan dividerade med busschauffören om sin biljett som inte var giltig längre. Tanten med pudeln blängde på mamma muslim och drog sen ut hunden i gången men hon flyttade inte på sig. Mamman såg lite förvirrat på det minimala utrymmet tanterna lämnade på barnvagnsplatsen och hundtanten tog till orda: "Där kan du ju ställa vagnen! Är du dum i huvet jävla apmänniska!?". Jag undrade häpet om jag hörde rätt. "Är du dum i huvet!?" frågade tanten igen och en gubbe med golfbag som stod vid dörrarna bröt in "Hon har ju gjort plats för vagnen! Har du svårt för att fatta?", "Apmänniskor!", kved hundtanten som svar. Jag trodde jag var med i en sketch! Tanten och gubben med golfbagen fortsatte kläcka ur sig otidigheter och visade tydligt att de inte tillhörde sin generations begåvningsreserv. Med en gnutta sunt förnuft i skallen hade grogghaggan med pudeln lyft sitt motbjudande arsle till en annan plats. En barnvagnsplats är väl ändå primärt till för barnvagnar? Tyvärr hade jag total tunghäfta där jag satt på bussen. Så småningom kom i alla fall pappa muslim bak i bussen och han var rätt hård så tanterna makade lite på sig så att barnvagnen gick att köra in. Lite mysrasister är väl alla till mans oavsett hudfärg och härkomst men att öppet ge sig på en barnfamilj på det där viset är under all kritik!
Efter bussincidenten mötte jag i alla fall upp med kumpanerna på Möllan och lite ölhinkande satt bra! Tyvärr hade vi Malmös långsammaste servitris till buds men det stävjade ju fylla på ett effektivt vis... Kvällen blev dock kort då det pga söndagstrafik inte gick några allmänna färmedel hem till Lund efter 23:20. Jag hoppade på bussen vid södervärn men kom inte längre än till östervärn förrän min blåsa höll på att explodera och jag kände mig nödgad att hoppa av bussen och uppsöka diskretionen hos de närmsta buskarna. Sen blev det taxi. Chaffisen såg ut att vara bördig från afrikas horn och hade en småslemmig ragamuffin-accent. När han stannade bilen utanför min port sa han: "No är do hemma å kan sossa sött! I morron e det extra sondag det är väl skont? Naaati naaati.". Jag bet mig i tungan för att hålla mig för skratt!
Och som jag nämnde i inledningen har jag upptäckt ett par egenheter i skånskan (ja ja, jag vet att det finns fler!). Istället för "fjol" säger man "fjor" här nere. Sydsvenskan envisas med att skriva "i fjor" istället för "förra året" vilket får texterna att se lätt bonniga ut! Och sen så gillar inte skåningarna att använda ordet "jobb" i bestämd form! De kör hårt med "Jag är på jobb", "Ska du på jobb i morrn?", "Hur är det på jobb?". Och så säger de "bulle" istället för bröd, oavsett om det handlar om bullformade småfranskor eller limpor. För mig är och förblir "bulle" någonting med socker och kanel/kardemumma/vaniljgegga som man äter till kaffet!
måndag 9 mars 2009
Två hörn av samhällets utkant
Härom dagen var jag och sambon ute på stan i ett ärende och passerade en äldre man med rullator och stela ben. Han lyckades få fart på rullatorn men benen hängde inte riktigt med vilket fick honom att stupa som Sonny Liston efter att Cassius Clay låtit honom smaka näve. Vi skyndade till och lyfte upp farbrorn på en bänk och försökte få ur honom var han hörde hemma så vi naivt kunde försöka ringa in en vårdare åt honom. Medan sambon jagade hemtjänsten dök en pundarversion av Anders Eldebrink upp. Han var sportigt ekiperad, hade tatuerade öron och luktade som en fylla från 1993 som aldrig riktigt avslutats. Han ryade om att "dom" inte var kloka som släppte ut farbrorn utan vårdare och förklarade att han känt honom för några år sedan och att han inte hade någon balans, ett faktum vi redan konstaterat... Han fortsatte med att haspla ur sig en räcka nedlåtande kommentarer om vården av äldre och berättade att han själv varit uppe hos Henrik på morgonen och klätt på honom och fixat frulle och om en stund skulle han upp och bada Henrik och innan han försvann avslutade han med orden: "Man får hjälpa varandra" och plötsligt gläntades en dörr och jag fick inblick i en värld jag inte hade en aning om att den fanns. En värld där avdankade tjackalkisar med tatuerade öron ömsint tar hand om ensamma gamlingar utan någon annan lön än den glädje man känner efter ett väl utfört arbete och jag funderar fortfarande på om jag borde skämmas för att jag inte deltar i vården av de som en gång byggde upp landet jag bor i...
Efter att nu ha avhandlat två olika individvarianter av samhällets olycksbarn går vi in på den tredje; före detta politiker. För några veckor sen var jag på bio och såg en dokumentär om moderaten Anders Björck, före detta riksdagsledamot och försvarsminister och numera landshövding i Uppsala. Att landshövding är ett jobb man ger politiska trotjänare man inte kan ge ett riktigt jobb var jag medveten om och att Anders Björck var en bisarr figur hade jag läst mig till innan men dokumentären visade lite annat. Först fnissade jag åt alla dråpligheter som Björck kläckte ur sig under menlösa planeringsmöten men efter ett tag började jag känna sympati för honom och till sist tyckte jag synd om honom. Mycket för att dokumentären var klippt på ett sätt som fick Björck att framstå som en narr och det kändes inte riktigt rättvist. Hur som helst, en landshövding har uppenbarligen en slags pajasroll där de ska vara flinande typer som representerar under diverse jippon och evenemang och det verkade vara allt ifrån att klippa bandet vid invigningar av varuhus till att äta ärtsoppa med stadsöverhuvuden från länder ingen genomsnittlig svensk hört talas om. Dokumentären var till stor del inspelad under Linnéveckan i Uppsala där stackars Björck tvingades till den ena uppvisningen värre än den andra och allra värst var det när han fick en trälåda med frön han skulle plantera i ett litet land inför publik. Björck hade med all önskvärd tydlighet aldrig sått ett land tidigare och det slutade inte med ett par utkastade handfullar utan han skulle kasta frön över hela jävla landet till nyckelharpemusik och jag vred mig i vanmakt i biostolen. Arma karl! Hela landshövdingsupplägget verkar omåttligt förnedrande för en man från överklassen och jag kan verkligen förstå att Björck tiltar och jagar studenter under valborgsmässoafton!
Jaha! Vad mer då...? Jo, jag har skaffat mig linser och sambons grabb gav en intressant kommentar när han såg mig utan brillor "Du ser ut som på morgonen! Fast du ser läskigare ut på riktigt...".
Efter att nu ha avhandlat två olika individvarianter av samhällets olycksbarn går vi in på den tredje; före detta politiker. För några veckor sen var jag på bio och såg en dokumentär om moderaten Anders Björck, före detta riksdagsledamot och försvarsminister och numera landshövding i Uppsala. Att landshövding är ett jobb man ger politiska trotjänare man inte kan ge ett riktigt jobb var jag medveten om och att Anders Björck var en bisarr figur hade jag läst mig till innan men dokumentären visade lite annat. Först fnissade jag åt alla dråpligheter som Björck kläckte ur sig under menlösa planeringsmöten men efter ett tag började jag känna sympati för honom och till sist tyckte jag synd om honom. Mycket för att dokumentären var klippt på ett sätt som fick Björck att framstå som en narr och det kändes inte riktigt rättvist. Hur som helst, en landshövding har uppenbarligen en slags pajasroll där de ska vara flinande typer som representerar under diverse jippon och evenemang och det verkade vara allt ifrån att klippa bandet vid invigningar av varuhus till att äta ärtsoppa med stadsöverhuvuden från länder ingen genomsnittlig svensk hört talas om. Dokumentären var till stor del inspelad under Linnéveckan i Uppsala där stackars Björck tvingades till den ena uppvisningen värre än den andra och allra värst var det när han fick en trälåda med frön han skulle plantera i ett litet land inför publik. Björck hade med all önskvärd tydlighet aldrig sått ett land tidigare och det slutade inte med ett par utkastade handfullar utan han skulle kasta frön över hela jävla landet till nyckelharpemusik och jag vred mig i vanmakt i biostolen. Arma karl! Hela landshövdingsupplägget verkar omåttligt förnedrande för en man från överklassen och jag kan verkligen förstå att Björck tiltar och jagar studenter under valborgsmässoafton!
Jaha! Vad mer då...? Jo, jag har skaffat mig linser och sambons grabb gav en intressant kommentar när han såg mig utan brillor "Du ser ut som på morgonen! Fast du ser läskigare ut på riktigt...".
onsdag 18 februari 2009
Här horar man
Som jag nämnt är jag numera arbetslös, lite mot min vilja även om det för all del är rätt skönt. Åtminstone tills det är dags att betala räkningarna. Avlade visit hos Arbetsförnedringen i slutet av januari och träffade min handläggare som verkar ha blivit övertalig (eller avpolleterad) när nåt avkroksregemente lades ner... Han gillade att militäriskt peka med hela handen och att prata. Han verkade inte fullt så förtjust i att lyssna. Däremot hade han en trivsamt avspänd inställning till jobbsökande och tyckte inte att det fanns någon anledning för mig att söka jobb som telefonist, civilingenjör eller stjärttorkare på någon allmän facilitet. Inte heller verkade han tycka att jag skulle nöta på arbetförmedlingens mattor utan bad mig att i mitten av mars maila en sammanställning av vad jag gjort för att komma ut på arbetsbanan igen. Jag får väl lov att säga att jag är nöjd med mitt tilldelade exemplar av myndighetslakej. Åtminstone än så länge. Han kanske börjar krångla och får för sig att ställa krav om jag inte blir anställd nånstans snart.
Då arbetsmarknaden inte direkt dignar av flådiga jobberbjudanden har jag riggat ihop en lista med företag i branschen jag hittills härjat i för att kolla upp personalbehov. I tider som dessa verkar de flesta firmor dessutom dra sig för att sätta ut annonser då de får tusentals svar och därmed sitter fast i en ohållbar administration. Ett ställe här i Lund som jag pratade med hade för nåt år sen haft annons där det tydligt framgått att de sökte någon som talade och skrev flytande svenska och även att platsen behövde tillsättas ögonaböj! Hon hade fått 300 svar från Haparanda till Tjeckien. Några svar var skrivna på engelska och något var översatt ord för ord från tyska vilket inte gav en riktigt korrekt svensk grammatik. Aja, eftersom det denna vecka är sportlov här i södern och sambons ena unge är hemma och vill bli aktiverad tyckte jag att det verkade bra att sticka hemifrån och bege mig ut och besöka firmorna på min lista. Det enda det gav var trötta ben efter att ha marscherat runt i Malmö i 3,5 timme och besökt 7 företag. Inget av företagen var intresserade. På ett ställe tog de i alla fall emot mitt cv "ifall att" och på ett annat ställe ville de att jag skulle maila cv till personalansvarig. På ett ställe blev det i alla fall lite intressant dialog. De hade lunch mellan 13-14 och jag stormade in 12:55 och hör:
-Nej! Neeej! Varför just nu?, från en gubbe som i alla fall kom ut till disken och luktade onykter och undrade vad jag ville. Jag framförde mina förhoppningar om anställning men han förklarade:
-Njäe, vi har redan stängt av halva lokalen och vi går hem 13 på onsdagar och fredagar och det är bara jag och min fru som jobbar här och det är så trångt att vi nöter på varandra och blir osams så det finns inte riktigt plats för en tredje person.
-Men om en av er slutar och jag tar platsen istället så slipper du och hustrun bli osams!, försökte jag.
-Jag flyttar till Thailand och du tar hand om kvinnan..?, frågade den jäveln och glodde på mig med vattniga ögon och en vag tendens till ett leende. Jag bad att få fundera på upplägget och återkomma!
Det var lättare förr! Mitt första jobb sökte jag inte ens utan blev som 15-åring tillfrågad om jag ville ha det. Mitt andra jobb var samma sak, vilket för all del kan bero på att det var samma chef som erbjöd mig mitt första jobb som startade ett nytt företag. Sen gjorde jag en kort sejour som fångvårdare och genom att en familjemedlem redan jobbade på anstalten blev jag tillfrågad därifrån om jag kunde tänka mig att valla bus under sommaren och det kunde jag. Sen minns jag ett tillfälle i början av 90-talet då jag lämnat tillbaka en hyrbil på roslagsgatan i Stockholm och stod på trottoaren och väntade på att en av firmans chaffisar skulle hämta upp mig. Plötsligt öppnas en bisarr gummidörr bakom ryggen på mig (gummidörrar är alltid bisarra! Tror det ligger i gummits natur.). Hur som helst, ut genom gummidörren, som tillhörde charkfirman "Beefmaster", kommer en skev karl i ett blodigt förkläde, han tittar först åt vänster sedan åt höger och till sist på mig och frågar:
-Vill du ha jobb?
-Eeeh näe. Jag väntar bara på skjuts.
-Aha! Jag tänkte att eftersom du stog här å en del e arbetslösa så... Men nähä!, och så försvann han in igen.
Förmodligen hade de nåt slags rigg som var känt bland stans lodisar att de plockade in folk vid behov och att lodisarna då förhoppningsfullt samlades på trottoaren i väntan på att få ett tillfälle att lyfta kött. Ack ja, those were the days...
Då arbetsmarknaden inte direkt dignar av flådiga jobberbjudanden har jag riggat ihop en lista med företag i branschen jag hittills härjat i för att kolla upp personalbehov. I tider som dessa verkar de flesta firmor dessutom dra sig för att sätta ut annonser då de får tusentals svar och därmed sitter fast i en ohållbar administration. Ett ställe här i Lund som jag pratade med hade för nåt år sen haft annons där det tydligt framgått att de sökte någon som talade och skrev flytande svenska och även att platsen behövde tillsättas ögonaböj! Hon hade fått 300 svar från Haparanda till Tjeckien. Några svar var skrivna på engelska och något var översatt ord för ord från tyska vilket inte gav en riktigt korrekt svensk grammatik. Aja, eftersom det denna vecka är sportlov här i södern och sambons ena unge är hemma och vill bli aktiverad tyckte jag att det verkade bra att sticka hemifrån och bege mig ut och besöka firmorna på min lista. Det enda det gav var trötta ben efter att ha marscherat runt i Malmö i 3,5 timme och besökt 7 företag. Inget av företagen var intresserade. På ett ställe tog de i alla fall emot mitt cv "ifall att" och på ett annat ställe ville de att jag skulle maila cv till personalansvarig. På ett ställe blev det i alla fall lite intressant dialog. De hade lunch mellan 13-14 och jag stormade in 12:55 och hör:
-Nej! Neeej! Varför just nu?, från en gubbe som i alla fall kom ut till disken och luktade onykter och undrade vad jag ville. Jag framförde mina förhoppningar om anställning men han förklarade:
-Njäe, vi har redan stängt av halva lokalen och vi går hem 13 på onsdagar och fredagar och det är bara jag och min fru som jobbar här och det är så trångt att vi nöter på varandra och blir osams så det finns inte riktigt plats för en tredje person.
-Men om en av er slutar och jag tar platsen istället så slipper du och hustrun bli osams!, försökte jag.
-Jag flyttar till Thailand och du tar hand om kvinnan..?, frågade den jäveln och glodde på mig med vattniga ögon och en vag tendens till ett leende. Jag bad att få fundera på upplägget och återkomma!
Det var lättare förr! Mitt första jobb sökte jag inte ens utan blev som 15-åring tillfrågad om jag ville ha det. Mitt andra jobb var samma sak, vilket för all del kan bero på att det var samma chef som erbjöd mig mitt första jobb som startade ett nytt företag. Sen gjorde jag en kort sejour som fångvårdare och genom att en familjemedlem redan jobbade på anstalten blev jag tillfrågad därifrån om jag kunde tänka mig att valla bus under sommaren och det kunde jag. Sen minns jag ett tillfälle i början av 90-talet då jag lämnat tillbaka en hyrbil på roslagsgatan i Stockholm och stod på trottoaren och väntade på att en av firmans chaffisar skulle hämta upp mig. Plötsligt öppnas en bisarr gummidörr bakom ryggen på mig (gummidörrar är alltid bisarra! Tror det ligger i gummits natur.). Hur som helst, ut genom gummidörren, som tillhörde charkfirman "Beefmaster", kommer en skev karl i ett blodigt förkläde, han tittar först åt vänster sedan åt höger och till sist på mig och frågar:
-Vill du ha jobb?
-Eeeh näe. Jag väntar bara på skjuts.
-Aha! Jag tänkte att eftersom du stog här å en del e arbetslösa så... Men nähä!, och så försvann han in igen.
Förmodligen hade de nåt slags rigg som var känt bland stans lodisar att de plockade in folk vid behov och att lodisarna då förhoppningsfullt samlades på trottoaren i väntan på att få ett tillfälle att lyfta kött. Ack ja, those were the days...
tisdag 6 januari 2009
Brottstycken från en tillvaro i södern
Well, var ska jag börja? Arbetsbrist är nog en god start! Jag är alltså arbetslös nu för första gången i mitt liv. Eller andra egentligen men förra gången varade det bara i två veckor och det var självvalt så det kan ju inte riktigt räknas. Nu känns det däremot lite trist för jag trivdes med både mina arbetsuppgifter och kollegerna. Det bar sig inte bättre än att firman hade lite trassel med finanserna och två måste gå från malmöfilialen och för mig som fortfarande var provanställd fanns ingen nåd… Men med lite tur så kanske situationen reder upp sig och jag får tillbaka min tjänst, om jag nu inte brände alla skepp och broar på julfesten som avrundade min sista arbetsdag. Det blev drängfylla för min del om jag ska uttrycka det milt... Men innan jag blev full (och eventuellt oförskämd) fick jag och min sparkade kollega varsin godsakskorg som kollegerna skramlat till. Bland frossmaterialet fanns ett antal stöddiga ostar, fikonmarmelad och ett halvrör flådig maltwhisky! Tack för det kära kolleger! Varsin fin vers ackompanjerade korgarna och min löd:
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”
Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?
Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!
Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!
På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!
Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!
På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.
Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.
Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”
Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?
Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!
Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!
På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!
Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!
På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.
Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.
Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.
torsdag 13 november 2008
På andra sidan skogen Del 3
Någon gång under lördagen passade vi dessutom på att besöka en spritbutik för att införskaffa den lokala specialiteten Pálinka. Pálinka görs oftast av plommon och påminner om juggarnas slivovic fast med ännu mer touch av dåligt hembränt och har en kulör som påminner om överjäst urinprov. Jag letade runt på butikens hyllor men hittade inte något utan fick fråga expediten som undrade hur mycket jag ville ha. Efter att redogjort för önskad mängd fiskade hon fram ett par petflaskor och hällde upp spriten från en dunk. En gång i tiden brukade jag få finsprit från en ingift släkting som reste en del och han berättade om butiker i Schweiz och Belgien där de hade en massa godsaker på fat och man fick välja en flaska från ett enormt sortiment av alla möjliga kulörer och former. Uppenbarligen gör man lite annorlunda i Rumänien. Fast i gengäld smetar inte rumänerna choklad på all mat som belgarna gör och då kanske man kan överse med det något spartanskare utbudet av spritförpackningar. Det var drag i spriten kan jag lugnt säga! Tillsammans med svärföräldrarna tog vi en hutt framåt kvällen och vi blev alla i gasen, svärmor så pass att hon drog en snuskig vits (En blind man gick förbi en ostbutik och ropade ”Hejsan flickor!”). Sen vräkte vi i oss ett batteri av mackor med diverse ostar (apropå!), paprika och stöddig hårdrökt korv plus lite rester av svärmors smarriga kycklinggryta. Jag sa att det nog var det närmsta en romersk orgie jag skulle komma under min livstid och svärmor svarade att om det skulle kännas riktigt romerskt borde man ha en slav som kittlade en i svalget med en fjäder så man kunde spy till sig lite utrymme för mera mat!
Sen bar det av ut på krogen igen! Förutom Kuszti och Moxika fanns ytterligare några av sambons kumpaner på plats. En kille såg ut som Batmans fiende Pingvinen, han hade ett väldigt pingvinaktigt ansikte och halvlångt hår och präktiga svarta ringar runt ögonen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna ta honom på allvar så jag undvek att prata med honom. Lokala mc-gänget huserade vid bordet bredvid och jag hann inte ens sätta mig förrän jag blev svårt synad igen, dock av en annan medlem än förra gången. Undrar om de tyckte att jag såg biker ut och var sura för att det var en new flakmoppe in town eller nåt. Bredvid mig satt Egér som visade sig vara en hejare på engelska och dessutom delade min musiksmak. Vi söp friskt och favoriten var den inhemska ölen Ciuc som genom någon illmarig lingvistisk irrationell logik uttalas ”tjicki”, vi varvade med den lika inhemska som hemska ölen Ursus vars etikett pryddes av en kladdig björn som såg ut som ett nerpissat lejon i skamvrån. Om rumänerna var dåliga på att brygga öl så var de minst lika kassa på att teckna. Sen blev det whisky, lite mer whisky och rom. Egér undrade om jag grejade någon ungerska men det gjorde jag inte förutom enstaka ord och några av dem vållar mig en del nöje, ungerska ordet för smutsigt är piszkos vilket uttalas pisskors så jag förklarade den svenska betydelsen för honom och resten av kvällen när han smet iväg till muggen gjorde han det för ”some pisskors”. Framåt 4 på morgonen var vi övermogna för hemgång. Tålamod påstås vara en dygd men har aldrig varit något av mina mest framträdande karaktärsdrag så när sambons avsked från vännerna drog ut på tiden slängde jag helt sonika upp henne över axeln och bar iväg henne, oklart var styrkan kom ifrån. Efter nåt kvarter var den i alla fall slut och jag fick sätta ner henne igen.
Dagen efter var jag bakfull men kunde i alla fall trösta mig med att jag inte hade spymaraton vilket jag brukar ha när jag är bakfull. Svärfar hade riggat en fantastisk lunch på grillen men jag var inte riktigt i skick för svullande men provade för första gången i mitt liv på att ta en återställare i form av en skvätt rödtjut och det funkade! Grillegrillmaten gick ner utan problem i stora mängder. Kusin Lászlo erbjöd en terrängtur med hillclimb i sin jeep men jag var tvungen att avböja pga bakruset.
På måndagsmorgonen blev vi upphämtade av Egér för skjuts till Budapest. Vi hann inte ens komma ut ur stan förrän sambons dotter var så åksjuk att hon fick smaka på sin frukost för andra gången, med en aning ankommen smak kan man anta… Även jag var själv rätt illamående för trafiken var minst sagt ryckig och det var varmt i bilen. Dottern somnade dock rätt fort och vi for ut på E60. Europaväg 60! Smaka på det! Eeeeee60! Breda körbanor av blank svart asfalt. Generösa vägrenar. Total frånvaro av trabanter och dacior. Glöm det! Vägen var tvåfilig, en fil i varje körriktning alltså! Asfaltens skick var något sämre än beläggningen på en rysk grusväg under vårfloden och vi fick köra om åtskilliga hästkärror, vilket ju för all del kändes exotiskt. Vi susade norrut förbi Västra Karpaterna som enligt Egér egentligen inte är några karpater utan bara heter så. Fint som fan var det i alla fall. Vi dundrade igenom städer med fantasieggande namn som Cluj/Kolozsvár och Turda och vi brakade i hög fart igenom zigenarbyar där varje hus var gigantiskt med kupoler på taken som var beslagna med så mycket blänkande metall att de såg ut som silver.
Så småningom kom vi fram till gränsen mot Ungern och civilisationen. Passkontrollen gick oroväckande snabbt och vi kunde med riktigt hög fart fara iväg på den ungerska delen av E60 som faktiskt såg ut som en motorväg. Landskapet var platt och enformigt och jag somnade skönt i baksätet. Väl framme i Budapest besökte vi det synnerligen tjusiga Hjältarnas Torg med statyer av en massa klämmiga ungerska kungar i bästa nationalromantiska stil. En av kungarna hette dessutom Ond! Dock betyder ondo ollon på ungerska så hans namn kanske bara var en förkortad smeknamnsvariant av hans främsta fysiska företräde… Tyvärr är Budapest en svårt nerklottrad stad och statyerna på Hjältarnas Torg hade inte förskonats. En kladdmålning i en grå betongtunnel kan jag till nöds ha överseende med men folk som klottrar på kulturminnen borde hängas upp och ned med fiskelina runt testiklarna och skakas våldsamt!
Kvällen spenderades hemma hos Egér och hans sambo Csipike i Budapestförorten Budakalász. Deras lägenhet var liten men trevlig och de var högst gästvänliga och jag fick nöjet att se Ratatouille på ungerska och även smaka på örtspriten Unicum som först smakar gott av örter men vars eftersmak har en touch av gallspya redan innan man själv åstadkommit den! Dagen därpå var det tidig uppgång som gällde för att åka till flygplatsen. Efter att funkat fint i 10 dagar i Rumänien ballade magen ur när jag kommit till väst. Outgrundliga äro tarmperistaltikens vägar… Flygturen hem var något skakigare än den bort men fram och ner kom vi.
Sen bar det av ut på krogen igen! Förutom Kuszti och Moxika fanns ytterligare några av sambons kumpaner på plats. En kille såg ut som Batmans fiende Pingvinen, han hade ett väldigt pingvinaktigt ansikte och halvlångt hår och präktiga svarta ringar runt ögonen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna ta honom på allvar så jag undvek att prata med honom. Lokala mc-gänget huserade vid bordet bredvid och jag hann inte ens sätta mig förrän jag blev svårt synad igen, dock av en annan medlem än förra gången. Undrar om de tyckte att jag såg biker ut och var sura för att det var en new flakmoppe in town eller nåt. Bredvid mig satt Egér som visade sig vara en hejare på engelska och dessutom delade min musiksmak. Vi söp friskt och favoriten var den inhemska ölen Ciuc som genom någon illmarig lingvistisk irrationell logik uttalas ”tjicki”, vi varvade med den lika inhemska som hemska ölen Ursus vars etikett pryddes av en kladdig björn som såg ut som ett nerpissat lejon i skamvrån. Om rumänerna var dåliga på att brygga öl så var de minst lika kassa på att teckna. Sen blev det whisky, lite mer whisky och rom. Egér undrade om jag grejade någon ungerska men det gjorde jag inte förutom enstaka ord och några av dem vållar mig en del nöje, ungerska ordet för smutsigt är piszkos vilket uttalas pisskors så jag förklarade den svenska betydelsen för honom och resten av kvällen när han smet iväg till muggen gjorde han det för ”some pisskors”. Framåt 4 på morgonen var vi övermogna för hemgång. Tålamod påstås vara en dygd men har aldrig varit något av mina mest framträdande karaktärsdrag så när sambons avsked från vännerna drog ut på tiden slängde jag helt sonika upp henne över axeln och bar iväg henne, oklart var styrkan kom ifrån. Efter nåt kvarter var den i alla fall slut och jag fick sätta ner henne igen.
Dagen efter var jag bakfull men kunde i alla fall trösta mig med att jag inte hade spymaraton vilket jag brukar ha när jag är bakfull. Svärfar hade riggat en fantastisk lunch på grillen men jag var inte riktigt i skick för svullande men provade för första gången i mitt liv på att ta en återställare i form av en skvätt rödtjut och det funkade! Grillegrillmaten gick ner utan problem i stora mängder. Kusin Lászlo erbjöd en terrängtur med hillclimb i sin jeep men jag var tvungen att avböja pga bakruset.
På måndagsmorgonen blev vi upphämtade av Egér för skjuts till Budapest. Vi hann inte ens komma ut ur stan förrän sambons dotter var så åksjuk att hon fick smaka på sin frukost för andra gången, med en aning ankommen smak kan man anta… Även jag var själv rätt illamående för trafiken var minst sagt ryckig och det var varmt i bilen. Dottern somnade dock rätt fort och vi for ut på E60. Europaväg 60! Smaka på det! Eeeeee60! Breda körbanor av blank svart asfalt. Generösa vägrenar. Total frånvaro av trabanter och dacior. Glöm det! Vägen var tvåfilig, en fil i varje körriktning alltså! Asfaltens skick var något sämre än beläggningen på en rysk grusväg under vårfloden och vi fick köra om åtskilliga hästkärror, vilket ju för all del kändes exotiskt. Vi susade norrut förbi Västra Karpaterna som enligt Egér egentligen inte är några karpater utan bara heter så. Fint som fan var det i alla fall. Vi dundrade igenom städer med fantasieggande namn som Cluj/Kolozsvár och Turda och vi brakade i hög fart igenom zigenarbyar där varje hus var gigantiskt med kupoler på taken som var beslagna med så mycket blänkande metall att de såg ut som silver.
Så småningom kom vi fram till gränsen mot Ungern och civilisationen. Passkontrollen gick oroväckande snabbt och vi kunde med riktigt hög fart fara iväg på den ungerska delen av E60 som faktiskt såg ut som en motorväg. Landskapet var platt och enformigt och jag somnade skönt i baksätet. Väl framme i Budapest besökte vi det synnerligen tjusiga Hjältarnas Torg med statyer av en massa klämmiga ungerska kungar i bästa nationalromantiska stil. En av kungarna hette dessutom Ond! Dock betyder ondo ollon på ungerska så hans namn kanske bara var en förkortad smeknamnsvariant av hans främsta fysiska företräde… Tyvärr är Budapest en svårt nerklottrad stad och statyerna på Hjältarnas Torg hade inte förskonats. En kladdmålning i en grå betongtunnel kan jag till nöds ha överseende med men folk som klottrar på kulturminnen borde hängas upp och ned med fiskelina runt testiklarna och skakas våldsamt!
Kvällen spenderades hemma hos Egér och hans sambo Csipike i Budapestförorten Budakalász. Deras lägenhet var liten men trevlig och de var högst gästvänliga och jag fick nöjet att se Ratatouille på ungerska och även smaka på örtspriten Unicum som först smakar gott av örter men vars eftersmak har en touch av gallspya redan innan man själv åstadkommit den! Dagen därpå var det tidig uppgång som gällde för att åka till flygplatsen. Efter att funkat fint i 10 dagar i Rumänien ballade magen ur när jag kommit till väst. Outgrundliga äro tarmperistaltikens vägar… Flygturen hem var något skakigare än den bort men fram och ner kom vi.
måndag 10 november 2008
På andra sidan skogen Del 2
Som ett lite ovanligt turistmål tog vi en tur till en stormarknad tillsammans med svärmor som behövde fylla på förråden. Det visade sig vara så fint ordnat att man inte behövde betala bussbiljett om man skulle till stormarknaden. Heja kapitalismen! I gengäld fick vi ståplats… Mitt emot stormarknaden låg ett fett industrikomplex som tillverkade kemikalier och såg ut att kunna explodera när som helst. Jag hyser en viss förtjusning för skitiga industrier och hade svårt att slita blicken från området som såg ut som ett hånskrattande sår på moder jords lena hy. Nästa dag kom svärfars kompis Géza på besök, vi hälsade och han flinade upp sig och sa att han minsann haft min sambo i knät när hon var barn, långt innan hon satt i mitt knä alltså men jag kontrade med att jag dragit vinstlotten som får ha henne i knät när hon är vuxen och det kunde han ju inte argumentera emot. På kvällskvisten var det dags att åka och hälsa på sambons farbror Tibor (de har hårda namn där nere). Just denna kväll hade de en gäst som sov i vardagsrummet så vi fick bära in stolar i läsrummet vilket i sin trängsel gav en viss gemytlighet. Tibor bjöd på starkt kaffe och Egri Bikavér och han hade en imponerande samling Sven Hassel-böcker. Sen bar det av hemåt igen till ännu en av svärmors kulinariska sensationer; ugnsstekta champinjoner fyllda med rökt svål och fårost.
På torsdagen passade sambon på att avlägga visit hos en tandläkare och jag letade efter ett kafé att fika på så länge när det dök upp en mindre militärkonvoj på gatan, tre hunddiarréfärgade pansarvagnar susade förbi tillsammans med några olivgröna bilar. Pansarvagnar på gatorna har jag aldrig sett förut och jag drogs med av stämningen och började paradmarschera på stället. Sen gick jag och fikade. Jag stör mig på den där fula vanan de har att servera kaffe i dvärgkoppar i schnitzelbältet och söderut. Låt gå för att kaffet är starkt som satan men det blir ändå inte riktigt samma sak när man är van att kolka i sig 3 deciliter åt gången ur en potta. Och så stör jag mig på kafépersonalens sätt att glo när man beställer 2 dubbla espresso… Och i just det här fallet störde jag mig även på toaletten som var det mest nerpissade jag sett sen jag var på rockklubb på Mariatorget i Stockholm efter firmans julfest 2004. Ett nytt shoppingförsök gjordes samma dag och jag fyndade en närapå oanvänd svart paletå i min storlek för 30kr på en second hand-butik. På väg tillbaka hemåt passerade vi en kvinna som stod på trottoaren med en katt i famnen, kvinnan hade ett finger i rumpan på katten som viftade ilsket med svansen men ändå låg kvar i famnen.
På kvällen drog vi iväg till en bar för att möta ett par av söta sambons kompisar, Kuszti och Moxika (egentligen Monika). De är så civiliserade i Rumänien att man får röka på kaféer och barer till min stora glädje! Vi bänkade oss vid ett bord i källaren och jag sprintade upp till baren för att handla och där står en grov tvåmeterskille med rakad skalle, fetishskägg och rysk camojacka och synar mig uppifrån och ner och upp igen. Jag undrade vad det var för en otäcking och Kuszti förklarade att det var en medlem av lokala bikergänget. Det bådade inte gott tyckte jag men han lät mig vara ifred i alla fall. För 8 år sen var jag i Zagreb och höll på att få däng för att en tokig kärring tyckte att jag såg ut som en fascist, då räddades jag av några medlemmar av MC-Zagreb, undrar om jag denna gång hade blivit räddad av lokala fascistmilisen om MC-gänget hade börjat puckla på mig..? Ack, vissa frågor får man aldrig svar på. Varken Kuszti eller Moxika hade någon större lust att prata engelska så min kära sambo fick vara babelfish under kvällen men det funkade! Beställde även en pizza och fick hindra servitrisen från att hälla ketchup på den! Jävla födoämneshuligan…
Någon kväll begav vi oss iväg till en slags låtsasö i stan där de hade ordnat en vallgrav som snodde vatten från floden Mures. Ön var belamrad med stugor för uthyrning, simbassänger, tennisbanor, krogar och ett dånande disco. Dels funkade området som någon slags semesterby för turister och dels som rekreationsplats för arbetare vid en del företag som abbonerade på stugor. Vi lallade in på en krog och hinkade ett par stadiga karaffer bärs och käkade langos med gräddfil och vitlök. Mumsfilibabba! Fast jag hade andedräkt som en gasolbrännare efteråt. Sen gick vi vidare och tittade på floden och sambon pekade ut en ö där Rumäniens numera avlivade diktator Ceausescu hade haft en sommarstuga och om man förr i tiden simmade för nära ön blev man skjuten av hans käcka securitategossar. Mitt ute i mörkret vid floden hittade vi en öppen bar och hinkade i oss varsin bärs till. Hick!
Fredagskvällen spenderades hos sambons halvbror Zoltan som var en bra värd och dukade upp med kringlor, salta pinnar, juice och whisky, och två avkommor i tonåren. Han pratade bra engelska och upplyste gärna om att han nyligen blivit professor i neurokirurgi och blev förolämpad när jag inte visste det och som salt i hans egosår visste jag inte heller att han undervisade i tre olika kurser på universitetet. Han var en kul tjomme ändå och diskussionen råkade halka in på politik och han undrade om det fanns något bra högerparti i Sverige varpå vi fnissande drog upp sverigedemokraterna. Zoltan lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade varför vi inte engagerade oss i det partiet. Han var lite besviken över att hans svenska elever på universitetet hette Suleiman, Ali, Ibro etc då svenskar enligt honom skulle vara stora, blonda och blåögda och han dissade kulturblandning och anförde vissa idéer om europeisk överhöghet. Jag kunde inte låta bli att argumentera emot och det var rätt uppfriskande för mig att befinna mig på socialistsidan i diskussionen, normalt brukar jag befinna mig i andra ändan av spektrat, mest i provocerande syfte (väldigt infantilt, jag vet!). Sen halkade pratet över på whisky och där var vi så överens att han plockade fram sin finflaska med laphroaig och bjöd mig på. Han spädde ut spriten en smula med något slags medicinskt mineralvatten och det lyfte verkligen smaken till helt nya höjder.
På lördagen var det allhelgonadagen och vi begav oss till reformerta kyrkogården för att sätta blommor på sambons farmors grav. Förutom vi och svärföräldrarna var farbror Tibor och kusin Lászlo + familj med. Kyrkogården var knökfull och utanför stod zigenare och sålde rostade kastanjer. Gravarna var lite annorlunda än i Sverige då de flesta hade stora stenlock som gick att öppna för att man skulle kunna stoppa ner fler döingar i graven utan att behöva gräva upp den igen, de är praktiska där borta i öst. Efter farmors grav var det dags att gå till hennes systers viloplats på katolska kyrkogården på andra sidan gatan och i mörkret som fallit såg det häftigt ut med alla röda och vita ljus som brann på gravarna. Att hitta farmors systers grav i mörkret och villervallan av gravar var som att försöka hitta ett halmstrå i en höstack. Min söta sambo kom bestämt ihåg att gravstenen skulle ha en svart plakett och ett kors. Till sist hittade farbror Tibor graven, den hade vit plakett på stenen och var utan kors. Graven borstades av och blommor placerades ut men farbror Tibor var lite störd för att graven var omgjord. Tidigare hade det varit en dubbelgrav men nu var den enkel och han undrade varför den hade förstörts och av vem. Efter lite grunnande hittade kusin Lászlo en grav en liten bit ifrån som visade sig vara den rätta komplett med kors och svart plakett på stenen. Den felaktiga graven hade rätt förnamn både på mannen och kvinnan men fel efternamn visade det sig vid en närmare examination. ”Vilken kabarét” lät Lászlo undslippa sig.
Fortsättning följer.
På torsdagen passade sambon på att avlägga visit hos en tandläkare och jag letade efter ett kafé att fika på så länge när det dök upp en mindre militärkonvoj på gatan, tre hunddiarréfärgade pansarvagnar susade förbi tillsammans med några olivgröna bilar. Pansarvagnar på gatorna har jag aldrig sett förut och jag drogs med av stämningen och började paradmarschera på stället. Sen gick jag och fikade. Jag stör mig på den där fula vanan de har att servera kaffe i dvärgkoppar i schnitzelbältet och söderut. Låt gå för att kaffet är starkt som satan men det blir ändå inte riktigt samma sak när man är van att kolka i sig 3 deciliter åt gången ur en potta. Och så stör jag mig på kafépersonalens sätt att glo när man beställer 2 dubbla espresso… Och i just det här fallet störde jag mig även på toaletten som var det mest nerpissade jag sett sen jag var på rockklubb på Mariatorget i Stockholm efter firmans julfest 2004. Ett nytt shoppingförsök gjordes samma dag och jag fyndade en närapå oanvänd svart paletå i min storlek för 30kr på en second hand-butik. På väg tillbaka hemåt passerade vi en kvinna som stod på trottoaren med en katt i famnen, kvinnan hade ett finger i rumpan på katten som viftade ilsket med svansen men ändå låg kvar i famnen.
På kvällen drog vi iväg till en bar för att möta ett par av söta sambons kompisar, Kuszti och Moxika (egentligen Monika). De är så civiliserade i Rumänien att man får röka på kaféer och barer till min stora glädje! Vi bänkade oss vid ett bord i källaren och jag sprintade upp till baren för att handla och där står en grov tvåmeterskille med rakad skalle, fetishskägg och rysk camojacka och synar mig uppifrån och ner och upp igen. Jag undrade vad det var för en otäcking och Kuszti förklarade att det var en medlem av lokala bikergänget. Det bådade inte gott tyckte jag men han lät mig vara ifred i alla fall. För 8 år sen var jag i Zagreb och höll på att få däng för att en tokig kärring tyckte att jag såg ut som en fascist, då räddades jag av några medlemmar av MC-Zagreb, undrar om jag denna gång hade blivit räddad av lokala fascistmilisen om MC-gänget hade börjat puckla på mig..? Ack, vissa frågor får man aldrig svar på. Varken Kuszti eller Moxika hade någon större lust att prata engelska så min kära sambo fick vara babelfish under kvällen men det funkade! Beställde även en pizza och fick hindra servitrisen från att hälla ketchup på den! Jävla födoämneshuligan…
Någon kväll begav vi oss iväg till en slags låtsasö i stan där de hade ordnat en vallgrav som snodde vatten från floden Mures. Ön var belamrad med stugor för uthyrning, simbassänger, tennisbanor, krogar och ett dånande disco. Dels funkade området som någon slags semesterby för turister och dels som rekreationsplats för arbetare vid en del företag som abbonerade på stugor. Vi lallade in på en krog och hinkade ett par stadiga karaffer bärs och käkade langos med gräddfil och vitlök. Mumsfilibabba! Fast jag hade andedräkt som en gasolbrännare efteråt. Sen gick vi vidare och tittade på floden och sambon pekade ut en ö där Rumäniens numera avlivade diktator Ceausescu hade haft en sommarstuga och om man förr i tiden simmade för nära ön blev man skjuten av hans käcka securitategossar. Mitt ute i mörkret vid floden hittade vi en öppen bar och hinkade i oss varsin bärs till. Hick!
Fredagskvällen spenderades hos sambons halvbror Zoltan som var en bra värd och dukade upp med kringlor, salta pinnar, juice och whisky, och två avkommor i tonåren. Han pratade bra engelska och upplyste gärna om att han nyligen blivit professor i neurokirurgi och blev förolämpad när jag inte visste det och som salt i hans egosår visste jag inte heller att han undervisade i tre olika kurser på universitetet. Han var en kul tjomme ändå och diskussionen råkade halka in på politik och han undrade om det fanns något bra högerparti i Sverige varpå vi fnissande drog upp sverigedemokraterna. Zoltan lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade varför vi inte engagerade oss i det partiet. Han var lite besviken över att hans svenska elever på universitetet hette Suleiman, Ali, Ibro etc då svenskar enligt honom skulle vara stora, blonda och blåögda och han dissade kulturblandning och anförde vissa idéer om europeisk överhöghet. Jag kunde inte låta bli att argumentera emot och det var rätt uppfriskande för mig att befinna mig på socialistsidan i diskussionen, normalt brukar jag befinna mig i andra ändan av spektrat, mest i provocerande syfte (väldigt infantilt, jag vet!). Sen halkade pratet över på whisky och där var vi så överens att han plockade fram sin finflaska med laphroaig och bjöd mig på. Han spädde ut spriten en smula med något slags medicinskt mineralvatten och det lyfte verkligen smaken till helt nya höjder.
På lördagen var det allhelgonadagen och vi begav oss till reformerta kyrkogården för att sätta blommor på sambons farmors grav. Förutom vi och svärföräldrarna var farbror Tibor och kusin Lászlo + familj med. Kyrkogården var knökfull och utanför stod zigenare och sålde rostade kastanjer. Gravarna var lite annorlunda än i Sverige då de flesta hade stora stenlock som gick att öppna för att man skulle kunna stoppa ner fler döingar i graven utan att behöva gräva upp den igen, de är praktiska där borta i öst. Efter farmors grav var det dags att gå till hennes systers viloplats på katolska kyrkogården på andra sidan gatan och i mörkret som fallit såg det häftigt ut med alla röda och vita ljus som brann på gravarna. Att hitta farmors systers grav i mörkret och villervallan av gravar var som att försöka hitta ett halmstrå i en höstack. Min söta sambo kom bestämt ihåg att gravstenen skulle ha en svart plakett och ett kors. Till sist hittade farbror Tibor graven, den hade vit plakett på stenen och var utan kors. Graven borstades av och blommor placerades ut men farbror Tibor var lite störd för att graven var omgjord. Tidigare hade det varit en dubbelgrav men nu var den enkel och han undrade varför den hade förstörts och av vem. Efter lite grunnande hittade kusin Lászlo en grav en liten bit ifrån som visade sig vara den rätta komplett med kors och svart plakett på stenen. Den felaktiga graven hade rätt förnamn både på mannen och kvinnan men fel efternamn visade det sig vid en närmare examination. ”Vilken kabarét” lät Lászlo undslippa sig.
Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)