onsdag 18 februari 2009

Här horar man

Som jag nämnt är jag numera arbetslös, lite mot min vilja även om det för all del är rätt skönt. Åtminstone tills det är dags att betala räkningarna. Avlade visit hos Arbetsförnedringen i slutet av januari och träffade min handläggare som verkar ha blivit övertalig (eller avpolleterad) när nåt avkroksregemente lades ner... Han gillade att militäriskt peka med hela handen och att prata. Han verkade inte fullt så förtjust i att lyssna. Däremot hade han en trivsamt avspänd inställning till jobbsökande och tyckte inte att det fanns någon anledning för mig att söka jobb som telefonist, civilingenjör eller stjärttorkare på någon allmän facilitet. Inte heller verkade han tycka att jag skulle nöta på arbetförmedlingens mattor utan bad mig att i mitten av mars maila en sammanställning av vad jag gjort för att komma ut på arbetsbanan igen. Jag får väl lov att säga att jag är nöjd med mitt tilldelade exemplar av myndighetslakej. Åtminstone än så länge. Han kanske börjar krångla och får för sig att ställa krav om jag inte blir anställd nånstans snart.

Då arbetsmarknaden inte direkt dignar av flådiga jobberbjudanden har jag riggat ihop en lista med företag i branschen jag hittills härjat i för att kolla upp personalbehov. I tider som dessa verkar de flesta firmor dessutom dra sig för att sätta ut annonser då de får tusentals svar och därmed sitter fast i en ohållbar administration. Ett ställe här i Lund som jag pratade med hade för nåt år sen haft annons där det tydligt framgått att de sökte någon som talade och skrev flytande svenska och även att platsen behövde tillsättas ögonaböj! Hon hade fått 300 svar från Haparanda till Tjeckien. Några svar var skrivna på engelska och något var översatt ord för ord från tyska vilket inte gav en riktigt korrekt svensk grammatik. Aja, eftersom det denna vecka är sportlov här i södern och sambons ena unge är hemma och vill bli aktiverad tyckte jag att det verkade bra att sticka hemifrån och bege mig ut och besöka firmorna på min lista. Det enda det gav var trötta ben efter att ha marscherat runt i Malmö i 3,5 timme och besökt 7 företag. Inget av företagen var intresserade. På ett ställe tog de i alla fall emot mitt cv "ifall att" och på ett annat ställe ville de att jag skulle maila cv till personalansvarig. På ett ställe blev det i alla fall lite intressant dialog. De hade lunch mellan 13-14 och jag stormade in 12:55 och hör:
-Nej! Neeej! Varför just nu?, från en gubbe som i alla fall kom ut till disken och luktade onykter och undrade vad jag ville. Jag framförde mina förhoppningar om anställning men han förklarade:
-Njäe, vi har redan stängt av halva lokalen och vi går hem 13 på onsdagar och fredagar och det är bara jag och min fru som jobbar här och det är så trångt att vi nöter på varandra och blir osams så det finns inte riktigt plats för en tredje person.
-Men om en av er slutar och jag tar platsen istället så slipper du och hustrun bli osams!, försökte jag.
-Jag flyttar till Thailand och du tar hand om kvinnan..?, frågade den jäveln och glodde på mig med vattniga ögon och en vag tendens till ett leende. Jag bad att få fundera på upplägget och återkomma!

Det var lättare förr! Mitt första jobb sökte jag inte ens utan blev som 15-åring tillfrågad om jag ville ha det. Mitt andra jobb var samma sak, vilket för all del kan bero på att det var samma chef som erbjöd mig mitt första jobb som startade ett nytt företag. Sen gjorde jag en kort sejour som fångvårdare och genom att en familjemedlem redan jobbade på anstalten blev jag tillfrågad därifrån om jag kunde tänka mig att valla bus under sommaren och det kunde jag. Sen minns jag ett tillfälle i början av 90-talet då jag lämnat tillbaka en hyrbil på roslagsgatan i Stockholm och stod på trottoaren och väntade på att en av firmans chaffisar skulle hämta upp mig. Plötsligt öppnas en bisarr gummidörr bakom ryggen på mig (gummidörrar är alltid bisarra! Tror det ligger i gummits natur.). Hur som helst, ut genom gummidörren, som tillhörde charkfirman "Beefmaster", kommer en skev karl i ett blodigt förkläde, han tittar först åt vänster sedan åt höger och till sist på mig och frågar:
-Vill du ha jobb?
-Eeeh näe. Jag väntar bara på skjuts.
-Aha! Jag tänkte att eftersom du stog här å en del e arbetslösa så... Men nähä!, och så försvann han in igen.
Förmodligen hade de nåt slags rigg som var känt bland stans lodisar att de plockade in folk vid behov och att lodisarna då förhoppningsfullt samlades på trottoaren i väntan på att få ett tillfälle att lyfta kött. Ack ja, those were the days...