I typ 20 år har jag haft ett drömresemål som jag trodde bara var att slå ur hågen! Nej, det är inte stora barriärrevet, machu picchu, grand canyon eller någon annan banalitet utan Tjernobyl! Känslan av världens största nukleära katastrof och grejen med övergivna städer och avspärrade zoner vaktade av militärer med bisarra kamoflageuniformer slog an en sträng hos mig. Men naturligtvis är det omöjligt att resa dit... Trodde jag i alla fall tills jag såg ett tv-program med idioterna Fredrik & Filip för drygt ett år sedan då de var på guidad tur i tjernobylområdet. Jag kollade lite på nätet och jomen visst! Man kunde för rätt summa us-dollar få sig en guidad tur. Jag frågade min kollega C som även han är dystopiromantiker om han var sugen på att hänga på och det var han absolut!
I maj tog vi kontakt med SoloEastTravel i Kiev och bokade en resa. För 4500kr per skalle fick vi flygbiljetter Köpenhamn-Kiev tur och retur, hämtning och lämning vid flygplatsen, lägenhet i centrala Kiev i 2 nätter och den eftertraktade guidade tjernobylturen. Dock går ju inte saker och ting alltid så smidigt som man önskar... När flygbiljetterna var bokade skickade SoloTravel East en länk till en bank där vi skulle betala. När man klickade på länken kom man till Privat Bank Ukraine där kortnummer och mobilnummer skulle skrivas in och så skulle man få ett sms med tillfälligt lösenord. C provade om och om igen men fick aldrig nåt jävla sms! Han tog kontakt med bankens helpdesk som förklarade att det bara funkade med ukrainska bankkort. Ridå! Nya mail till SoloEastTravel som inte fattade vad det var för problem för det brukade funka. Det slutade med att bossen Sergeij fick ta över vårt ärende och bad oss skicka över en grundplåt på 100$ via Western Union. Sen hörde vi inget mer. Lite fundersam över resterande 600$ för flygbiljetterna tog vi kontakt med Sergeij igen som käckt svarade att vi kunde pröjsa resten när vi kom till Kiev men att vi skulle höra av oss om vi inte tänkte genomföra resan så han kunde avboka flygbiljetterna för att inte torska 600$, vi häpnade över hans förtroende men bestämde oss för att skicka över resten med Western Union för att få det ur världen.
September närmade sig med stormsteg och förberedelser i form av vaccin grejades. En spruta mot hepatit A och en dubbelbomb mot stelkramp och difteri för otäcka 710kr. Och så växlades pengar, att hitta ukrainska hryvnia i malmö var dömt att misslyckas, kassörskan på Forex till och med fnissade till när jag frågade... US-dollar fick bli dagens melodi och de var nytryckta och fina och luktade bajs, money stinks onekligen.
Så kom då avresedagen. Köpenhamns flygplats var enorm! Vi irrade runt, eller snarare jag irrade runt för C var väl förtrogen med stället. Efter vurre hos pölsemannen och kaffe skulle jag försöka hitta snus för att greja eventuellt röksug efter att vi checkat in. Nu är det dock som så att smurfbindor (portionssnus) inte säljs i Danmark så jag fick istället satsa på nån tuggtobak som smakade russin...
Flygplanet var litet, typ 50-60 platser, och var inte ens halvfullt när vi drog iväg. Ett par timmar senare damp vi ner på Boryspil 4 mil från Kiev. Då Ukraina och Polen ska dela på arrangemanget runt fotbolls-em nästa år har de byggt en ny fin internationell terminal men vårt flygbolag, ukrainska Aerosvit, flög till den gamla terminalen som byggdes på 60-talet och är minst sagt sunkig. Vi kom in i en förkrympt ankomsthall med två passkontroller för ukrainare, två för resenärer med visum men för oss som inte behövde visum fanns det inga kontroller öppna. Vi ställde oss i visumkön och där hände ingenting! Det gick inte ens i slow-motion. Plötsligt släpptes dock någon igenom och kön rörde sig en decimeter. C vars tålamod är så snålt tilltaget att det inte ens skulle upptäckas med mikroskop hann få en ganska intressant ansiktsfärg innan en snubbe med välpressad vit skjorta och walkie-talkie kom och sa att skandinaver kunde gå igenom kontrollen för ukrainare. Jag kom fram till kuren och lämnade in passet till tjommen som definitivt INTE jobbade på ackord. Han glodde förstrött i passet och sen sätter det blötögda jävla miffot inresestämpeln på sista sidan i passet trots att det fanns en helkones massa lediga sidor innan. Tack för det jävla plattskalle! Det verkade vara kutym för idioten som stämplade C:s pass valde också sista sidan. Sen sprintade vi igenom den gröna tullgången utan problem och vips var vi ute så jag kunde röka igen!
Chauffören Igor från resebyrån hämtade upp oss och jag försökte prata lite med honom i bilen men han pratade fort som fan och hade en rätt störig ton. Förmodligen var det nån slags tuppfäktning i god machoanda han ägnade sig åt och jag lät honom hållas, om han blivit för oregerlig var han inte längre än att jag ledigt hade kunnat armbåga honom i fontanellen men det hade ju så klart inte varit tillrådligt så länge han körde... Motorvägen mot Kiev hade 4 filer i båda riktningar och var i väldigt fint skick! En sak som både jag och C reagerade på var att det låg en massa busshållplatser efter motorvägen men det syntes inga byar eller hus i närheten, det var bara mörk skog bakom hållplatserna och vi lyckades inte klura ut var folket som väntade på bussturer kom ifrån.
Vi noterade när vi rullade igenom förorterna att Kiev är en väldigt vit stad! Husen var höga som fan och vita, det såg ut som om de var gjorda av samma deg som spettekaka (läsare som inte är skåningar får googla). Igor rattade säkert genom den täta stadstrafiken och stannade utanför ett hus några minuter från centrum. Han förklarade att han skulle hämta nyckel till vår lägenhet och rekommenderade att jag rökte under tiden! Trevlig prick ändå, den där Igor! Lägenheten var en tvårummare med kök och badrum och hade till och med faciliteter som tvättmaskin och vattenkokare. Jag valde frivilligt soffan som sovplats vilket visade sig vara en vinnare då sängens madrass var rätt knölig och lådan i nattduksbordet innehöll ett tomt kondompaket och tomma kondomomslag. Dock hade den tidigare hyresgästen haft den goda smaken att slänga själva gummina...
Sen drog vi ut på stan och försökte hitta växlingskontor för enligt Igor var det hryvnia som gällde! Vi som hade hoppats på att kunna vara sprättiga dollarturister... Kievs centrum var lugnt och trivsamt och både C och jag tyckte att det kändes ”hemma”, inte så att de var som att dra omkring i Malmö respektive Lund men det kändes inte främmande. Det var sparsamt med folk ute trots att det var fredagskväll. Vi hittade en öppen växlingskur på Självständighetstorget och C langade in 100$ och bad om hryvnia. Tjejen i luckan började vifta med sedlarna och kacklade ukrainska eller ryska och kunde helt uppenbart inte engelska. C försökte förklara att han ville växla rubbet och efter ytterligare lite gapande visade tjejen upp en summa på en miniräknare som såg rimlig ut, C nickade och fick en bunt monopolpengar i näven.
Arkitekturen i Kiev var inte särskilt märkvärdig vilket kanske är rimligt med tanke på att staden mer eller mindre fick byggas upp igen efter andra världskriget. Men det roliga med husen var att de var helt jävla enorma! Ett kvarter bestod bara av ett enda hus och de var höga och biffiga! Där arkitekturen inte var snygg var den åtminstone monumental!
Sen var det dags för middag! Vi hade kollat upp några hak på nätet innan och kilade iväg till ett av fynden som heter Spotykach och har lite 60-tals sovjetnostalgitema. Vi blev välkomnade med en brödbit och deras hemgjorda tranbärsvodka av en matrona som satt och jäste vid ingången. Vi parkerade oss vid ett bord och fick en meny på både ukrainska och engelska som tur var för trots att vi båda hade haft höga ambitioner att lära oss kyrilliska alfabetet hade det inte riktigt gett resultat. Vi beställde öl med det något jobbiga namnet ”Львівське 1715” som var väldigt smaskens! Sen gjorde jag en liten blunder när jag beställde mat, jag tog en fårgryta ”baked under rye dough” och inbillade mig att det var knödel man fick till men så var det inte. Rågdegen innebar bara att det var ett tunt lager rågdeg lagt över karotten medan de körde den i ugnen men degen utgjorde lite tilltugg i alla fall och dessutom fick vi bröd till. Fåret hade inte dött förgäves för det var gott som fan och C var nöjd med sin tallrik bestående av Chicken Kiev med bakpotatis späckad med rökt svål. En bärs till slank ner och notan slutade på 400 hryvnia (1 hryvnia är ungefär 80 öre) så det var ingen budgetrestaurang direkt. Strax innan vi gick fick vi varsin skvätt tranbärsvodka till. Efter maten drev vi runt lite på stan och på ett torg dök det upp en sliten kille med röda ögon och en gitarr på ryggen han började snacka:
-Aj äm Yurij
-Of course you are
-Aj äm musischan
-Figures
-It iz a harrd lajf
-Uhu?
Killen ville naturligtvis ha stålars men det kunde han se sig i stjärnorna efter men hyvens som jag är erbjöd jag honom en cigarett vilket han verkade nöjd med men självklart ville han ge oss något för ciggen och trollade fram ett munspel han började tuta i. Vi började dra oss iväg men han hojtade och drog fram gitarren och började riffa och gick efter oss. Hans kompis som var nyktrare började skämmas och hojtade:
-Yurij! Yurij! Schnabrahabra!
Och Yurij gav upp...
Lördag! Nu kommer det ni väntat på! Tjernobylturen! Alla glada som ville ha en strålande dag samlades på Майдан Незалежності / Självständighetstorget där SoloEastTravel kontrollerade pass. 25 stycken hugade resenärer av blandade nationaliteter hade samlats. När passnummer kontrollerats mot listan sattes vi på en bekväm buss och tvåtimmarsturen norrut mot vitryska gränsen tog sin början. Vi susade fram genom den nordukrainska landsbygden som vad beträffar naturen var ganska lik den svenska landsbygden. Byarna avvek naturligtvis en del från de svenska men det såg ändå inte överdrivet fattigt ut. Husen var stora och många verkade nybyggda. Vägarna höll dock en lägre standard än de svenska men en något högre standard än de norska.
Så småningom kom vi fram till militärkontrollen vid zonens 30-kilometersgräns där vi beordrades ut ur bussen för att bli kontrollerade av knektarna. Det kändes lagom exotiskt att bli kontrollerad av en spoling i blå kamouniform och en lång räkel med diktatorkeps och blåsvart milisuniform men de var snälla och trevliga och det gick betydligt snabbare än flygplatsens passkontroll... Sen bar bussen av igen och här och var stod skyltar med symbolen för radioaktivitet vid vägkanten. Tydligen hade myndigheterna rivit byarna inom zonen och begravt dessa under ett tjockt lager jord men strålningen var ändå förhöjd. Väl framme i staden Tjernobyl som ligger drygt en mil från reaktorområdet beordrades vi ut ur bussen och möttes upp av vår guide som var tjusigt upprisslad i ukrainsk woodlanduniform med dålig passform. Han hade en genomgång med oss där han pekade på kartor var spridningen varit som störst och förklarade att vi skulle undvika att gå utanför asfalterade ytor och betongytor då jord och växtlighet fortfarande var kraftigt kontaminerade. Efter piss- och rökpaus äntrade vi bussen igen och kom fram till kontrollen vid 10-kilometersgränsen. Här räckte det med att guiden lämnade listan med namn och passnummer för att vi skulle bli igenomsläppta. Vi rullade in mot reaktorområdet och jag upplevde en blandning av spänningspirr i magen, skräck och vördnad för alla de som dött i samband med olyckan för det är inte nådigt vad mycket lidande smällen orsakat.
Bussen cruisade långsamt fram och plötsligt dök en konformad byggnad upp, det visade sig vara ett kyltorn. Sedan syntes de halvbyggda reaktor 5 och 6 som höll på att byggas när olyckan inträffande. Kranarna stod fortfarande kvar runt byggnaden. Sedan fick vi syn på en lång byggnad som innehöll reaktor 1 och 2 på ena sidan och reaktor 3 och 4 på den andra. Det var reaktor 4 som exploderade. Bussen stannade och vi klev ut och insöp atmosfären och lät kamerorna arbeta sig varma. Vi befann oss ungefär 1 kilometer från reaktorn och strålningen pendlade mellan 0,8-0,9 mikroSievert/timme. Som jämförelse ger bakgrundsstrålningen i Stockholm en stråldos på 1milliSievert/år. Nu får ni ta fram era miniräknare och försöka klura ut huruvida jag har spännande mutationer och brutna DNA-stegar att se fram emot. Sen rullade bussen vidare mot Pripjat, staden som kärnkraftsverket arbetare bodde i med sina familjer. Staden är byggd för 50000 invånare och lär ska vara världens största ödestad. På vägen dit åkte vi igenom ”Röda skogen” som fick sitt namn efter att den kraftiga radioaktiviteten färgat träden röda. Sedan dess har skogen huggits ned och det översta jordlagret har schaktats bort men trots detta gick geigermätaren upp till 4 mikroSievert/timme...
Huvudvägen in till stan var i det närmaste en kostig, naturen har tagit tillbaka en del... Vi rullade fram till Pripjats huvudtorg som var väldigt igenvuxet av buskar och träd. Husen såg plågade ut i sitt förfall och det var en obeskrivligt känsla att gå in i kulturhuset och gå upp ett par, tre våningar. Det var helt surrealistiskt. Bibliotekets böcker låg utspridda över golvet och tanken på att knycka en susade igenom huvudet men att ha en radioaktiv bok i hyllan är nog ingen bra idé egentligen. Guiden drog oss vidare till nöjesfältet bakom kulturhuset där ett rostigt pariserhjul spretade mot himlen och synnerligen radioaktiva radiobilar låg spridda. En mossfläck på asfalten satte fart på geigermätaren så det blev att gå runt den. Med god marginal! Nästa visningsobjekt var Skola Nr. 3 där vi släpptes lösa att gå omkring, så länge vi undvek den bevuxna innergården vars jord var kontaminerad. På golvet i en sal låg en sjö av gasmasker, tydligen skulle dessa användas av elever om väst gick till anfall men nu var de så radioaktiva att användning knappast rekommenderas... Som avrundning gick vi in i badhuset och glodde runt och tiden nöter verkligen ner byggnader.
En sak som var spooky med Pripjat var att det inte fanns några fåglar! Inget kvitter hördes och inte ett enda fjäderfä såg vi. Det var riktigt kusligt! Annars är det ett myllrande djurliv där. På nätterna srar vildsvin omkring på gatorna och det ska tydligen hålla till både varg och björn i stan och två flockar hästar som släpptes ut från nån forskningsinstitution när anslagen drogs in. Skogarna runt omkring är enligt guiden proppfulla med hjortar och lokatter.
Nu var det dags för lunch! Vi bussades in till kantinan inte långt från reaktorområdet. Matsalen var full av folk som arbetade i området så vi fick vänta lagom länge för att hinna ta en cig! För att komma in i matsalen var vi tvungna att gå igenom en mätstation för att kontrollera att vi inte hade för mycket radioaktivt material med in. En i sällskapet hade för strålande skor och fick gå ut och tvätta dessa i en vattenpöl. Lunchen bestod av en fantastiskt god grönsakssoppa och sen en medioker schnitzel med potatismos. Som dryck serverades en lätt söt citrondryck med ingefära och den var inte kattpiss!
Efter mat och cig var det dags att åka till kylvattenkanalen och mata fiskar. Fiskarna, malar och rysk karp, kom från en odling i närheten som klappade ihop verksamheten efter olyckan. Speciellt malarna var enormt stora! Då fiske och jakt av (o)naturliga orsaker är förbjudet i zonen kan djuren växa till sig ordentligt. Sen rundade vi hörnan på reaktor 1 och 2 och rullade förbi brandstationen vars brandmän varit först på plats efter olyckan och följaktligen också var bland de första att dö. Sen rundade vi en hörna till och parkerade 100 meter från den havererade reaktor 4. Det var lite kusligt... Ett jävla fotande vidtog men vi fick enbart plåta sidan av reaktorbyggnaden, byggnaderna runt omkring var det strängeligen förbjudet att fota. Då både guiden och chauffören stod och glodde på oss vågade jag inte chansa på att ta några smygbilder.
Tillbaka inne i centrala Kiev begav vi oss på jakt efter ett bättre växlingskontor än det C besökte på fredagen och vi hittade en bank med riktigt fin valutakurs! Flickan i disken kunde inte engelska men fattade vad jag var ute efter men verkade ångra sig när jag lastade upp en försvarlig bunt dollarsedlar. Hon hade en liten sedelautomat som sedlarna skulle matas in i men den spottade ut mina inte längre ovikta sedlar. Hon fnissade generat och hojtade one-liners till sin kollega och fnissade ännu mer... Till sist hade jag 1600 friska hryvnia i handen! Sen marscherade vi raskt till vår lägenhet på Reitarska och tvättade bort tjernobyldammet från skorna och jag kostade på mig att ta en dusch. En kall dusch! Varmvattnet bara vägrade uppenbara sig. Jag försökte ratta på varmvattenberedaren men inget hände förutom att den började pysa när jag hade knappen intryckt. För att slippa ställa till nåt körde jag på kallvatten istället och det var onekligen uppfriskande!
Sen hade det blivit dags att äta igen! Vi gick tillbaka till Spotykach och körde en trerätters! Svampsoppa med ost, chicken kiev med svålbakad potatis och så honungskaka till efterrätt för min del och en kievtårta till C. Detta sköljdes ner med den inhemska ölen Baltica och restaurangens tranbärsvodka! Gottegott jummejumm! Sen bladade vi ut på stan för att se om vi kunde hitta nån trevlig bar. På en gata kom en munk med juste kappa fram och började kackla. Han verkade ha nåt lättare fel i huvet för det svajade fram och tillbaka när han pratade. Han samlade in stålars till ”Gott Father”. Jag frågade om Gott Father accepterade cigaretter men det sa munken att han inte gjorde så jag gav honom 50 kopek istället och han verkade nöjd med det! Några hundra meter senare släcktes gatubelysningen och vi befann oss på dyster trottoar. Tydligen släcks gatubelysningen utanför de centrala delarna klockan 23... Hej och hå!
På kvällen blev det svårt att sova, dels på grund av dagens äventyr men mest på grund av att det var några myggjävlar som bråkade med mig! Hela tiden sökte sig myggorna mot öronen och jag får frispel på deras jävla surrande! En mygga trasslade in sig i mitt brösthår och gick en brutal död till mötes, death by mighty hand, men det var inte till mycket gagn då den verkade ha 10 miljoner systrar... På morgonen vaknade jag av att C var uppe och härjade. Svårt sömndrucken låg jag i halvdvala när hans mobillarm satte igång medan han stod i duschen. Jag vacklade upp och irrade runt i mina illasittande y-frontare (försök få bort den bilden ur huvudet!) och lagom tills jag hittade hans telefon slutade den larma... Jag ramlade tillbaka ner i soffan när jag hör ett jävla mås-skrik! Jag undrade vad fan det var men tänkte att det nog var steg 2 på mobillarmet. Mås-skriket hördes igen och jag började bli mäkta irriterad. C kom ut från duschen och undrade vad fan det var som lät så tydligen var det inte hans mobil. Hur som, C drog på sig skorna för att kila iväg och köpa vatten och sprang på chauffören Igor utanför dörren. Han ville skjutsa oss till flygplatsen. Tyvärr var han 12 timmar för tidig... Men vi fick klarhet i var mås-skriket kom ifrån, det var dörrklockan!
Söndagen ägnade vi åt att drälla runt i Kiev som är en bra promenadstad! Enda nackdelen är att stan är byggd på en massa kullar så det är väldigt mycket upp och ned, speciellt upp av någon märklig anledning. Vi kollade souvenirförsäljning på en slingrade gata som gick brant nedåt och det var tungt som fan att gå tillbaka upp i solgasset. Köpte lite blandat skit, en rysk babushkadocka var ju självskriven! Stora huvudgatan Хрещатик / Kreschatyk är mellan 75-100m bred och avstängd för biltrafik under helgerna så vi lallade glatt på mitt i gatan. Vi slank in på en bar och fick en ölmeny i handen. De verkade ha lite ölkultur för de hade en sida med säsongens färsköl med ymniga beskrivningar av innehåll och densitet(!) och till skillnad från här hemma stod det info i stil med ”denna öl innehåller minst 5% alkohol”. Stärkta av ölen tog vi ny fart och bladade iväg mot andra världskrigs-museet och moderlandsmonumentet. Vädret var varmt! Shorts hade varit mer lämpligt än jeans och jag drog på mig lättare ”infanterield” (nu kan ni ju grunna på vad det är!). Efter en timme var vi framme och frossade i pansarvagnar, stalinorglar och artillerikanoner. Och moderlandsmonumentet var inte nådigt! Donnan är 62 meter hög och glittrar i solen! Efter att ha fått lagom ödemiga fötter av allt promenerande satte vi oss på ett café där vi träffade de första sura ukrainarna. Servitrisen mer eller mindre suckade när vi kom in och hon kunde inte engelska och fick under mycket möda tillkalla sin kollega som inte heller han verkade begeistrad över att ha oss där. Vi bet i det sura äpplet och stannade kvar ändå. De har en rätt kackig kaffekultur i Kiev, som vanligt utanför Sverige får man små koppar vilket jag kan leva med men när kaffet dessutom är svagt blir det riktigt störigt! Till sist hade vi arbetat oss tillbaka till city och var lite tråkiga och käkade på samma restaurang igen. Den här gången fick vi present när vi skulle gå, varsin tidningspappersstrut med solrosfrön.
En lite lustig sak vi upptäckte med ukrainarna var att många män är jävligt lika skådisen Daniel Craig! Dels återkommer hans kalla blå ögon ofta och dessutom har de samma facialdrag! Det var så att det blev komiskt till sist! Vi såg Daniel Craig i alla åldrar mellan 15-70. Annars var inte ukrainarna helt olika svenskarna! Alla hårfärger och färgtoner på huden förekom. Klädseln var ungefär likadan som här med ett par undantag; kvinnorna hade som standard porrklackar på skorna och unga grabbar hade byxor i rätt storlek där inte arslet hängde utanför.
Igor plockade upp oss på Självständighetstorget och körde järnet ut till flygplatsen. Planet skulle gå 22:20 och vi var på plats 20:40. En lätt match trodde vi men då hade vi ju inte checkat in på Boryspil förut! Självincheckning har de nog inte ens hört talas om och konsten att köa verkade inte tillhöra ukrainarnas mest utvecklade färdigheter. Det var kaos vid incheckningen! Bredaxlat svenskt lyckades vi tränga oss fram till snörlabyrinten vid incheckningen men det gick hiskeligt trögt. Efter 40 minuter var vi incheckade och stressade. Vi sprintade upp för trappan till säkerhetskontrollen och där var det tvärstopp! Det var typ 10 pers före i kön men det tog evinnerlig tid. Varenda väska fick röntgenmaskinen att lysa rött och folk verkade helt sakna flygvana för de gick in i metalldetektorn med bälten och klockor på. Jag blev så jävla uppstressad att jag höll på att explodera! Det är en sak om man sitter i en bil och är sen för då kan man alltid gasa extra och köra cykelvägar men i ett sånt här läge där man inte kan påverka skeendet driver mig till skyhöga stressnivåer. C med sitt redan omnämnda tålamod började tvivla på resenärernas existensberättigande och undrade hur fan man kunde gå in i metalldetektorn med klocka och skärp på sig... Och de ukrainska tjänstemännen gjorde sig ingen direkt brådska. Efter många om och men kom jag i alla fall igenom och C som blivit stressad även han glömde att ta av sig klockan när han gick igenom metalldetektorn vilket jag hade omåttligt kul åt!
Nu var det en halvtimme kvar till planet skulle lyfta. Utrop kom att boarding pågick. Vi rusade fram i korridoren från säkerhetskontrollen och rundade en hörna och sprang in i en passkontroll! Två luckor var öppna och det stod 10-15 pers i vardera kö och tjänstemännen här verkade långsammare än alla de tidigare tjänstemännen sammanslagna! Jag pallade inte trycket längre utan rusade förbi kön och frågade folk om det var ok att vi gick före eftersom vår boarding börjat. En tjej ville veta vilket plan vi skulle med och när jag sa Köpenhamn var det ok för henne också. Vi kom fram till avgångshallen och vår gate låg självklart längst bort! Men nu var jag så adrenalinstinn att jag skulle ha kunnat springa ikapp ett expresståg. C tjoade att det var kö till boardingen så vi taggade ner lite tills vi såg att kön egentligen bestod av folk som stod och snackade och inte alls skulle boarda planet. Vi älgade fram till disken och blev snabbt igenomsläppta och skuttade ut i bussen som skulle ta oss till planet. Väl ombord kunde jag pusta ut. Planet var något större än det vi flög ner med och framför allt fanns det rekorderligt med benutrymme!
Summan av kardemumman blir att jag verkligen gillade Kiev! Stan delar förstaplatsen på min favoritstadslista med Wien. Jag kan varmt rekommendera Kiev som resmål men se till att flyga med ett bolag som landar och startar från terminal F så ni slipper trasslet vi hade med incheckningen!
onsdag 7 september 2011
fredag 22 juli 2011
I'll meet you in Poland baby!
Då var första delen av semestern avklarad! Söta sambon och jag stack till Krakow för en trenätters. Vi satte ungarna på tåget till deras paternala ursprung och drog själva ut till Sturup som numera heter ”Malmö International Airport”. Fint ska det va... Och internationellt!
Vi hamnade nästan sist i kön till boardingen vilket resulterade i att vi inte kunde sitta bredvid varann på flyget. Jag hamnade bredvid en polack med övervuxen fjunmustasch som fotade hysteriskt genom fönstret och hånglade upp sin flickvän till och från. Sedan kurtiserade han flygvärdinnorna så att de blev alldeles fnissiga i kjolarna, speciellt en som såg ut som en debil och trött katt med krusigt tuvstarrhår. Vad hans flickvän tyckte om tilltaget vet jag inte riktigt.
Vi landade i Katowice som ligger typ 1,5 timmes bussresa från Krakow och säkert också är värt ett besök men så var det inte riggat denna gång! Flygbolaget hade en radda bussar med olika destinationer och en minibuss verkade anföras av fyra steroidbyggda Pontus Enhörning-kopior med solbrillor och jag hoppades att det inte var vår buss för det kändes som om man skulle hittas om ett halvår under ett tunt lager sand i någon avlägsen skog om man åkte med de där fyra. Turligt nog var det en helt annan buss som gick till Krakow.
Bussturen förflöt utan problem och vi kastades av vid krakows centralstation varifrån vi skulle ta apostlahästarna ner till de gamla judiska kvarteren, Kazimierz, där vårt hotell låg. Gatorna var fulla av snygga husfasader som blev mer och mer slitna och ruffiga ju närmre vårt hotell vi kom. En fin grej med Krakow är att det klarade sig nästan oskatt genom andra världskriget och därmed har de gamla byggnaderna i original till skillnad från förra årets resmål Gdansk där de återuppbyggt gamla stan. Hotellet var trestjärnigt (jäääääj!) och rummet var helt ok med sköna sängar och fönster mot innergården så vi slapp störas av stöket från gatan. Raskt dumpade vi av bagage och tömde blåsorna på onödig barlast och stormade iväg mot gamla stan, Stare Miasto, för att hitta ett mathak.
Söta sambon fick span på ett ställe på gränsen mellan judekvarteren och gamla stan som visade sig vara en fullträff! En stor ölhall med bilder på den tappre soldaten Svejk på skylten. En knatte till hovmästare med vit mentalskötarrock av 40-talssnitt tog emot oss och delegerade en servitör och ett bord. Servitören blåste av en harang på polska i 180 och hann ganska långt innan jag lyckades avbryta honom med ett dollargrin och ett ”Engleski?”. Luften gick ur honom en smula men han rebootade och drog en harang på engelska i 180 där jag tror att han rekommenderade nån slags grillad kyckling och lemonvodka. Vi började med att beställa varsin bärsa, servitören förstod att jag ville ha en stor och utgick från att söta sambon ville ha en liten men hon är ju som bekant transsylvanienungerska så där hoppar inga halta löss så hon beställde också en stor öl vilket gjorde servitören lite förvirrad. En stor öl visade sig vara verkligen stor! Stopet var lika stort som mitt huvud! Men det gick ner. Maten var fantastisk; grillad kyckling med rökt ost, surkål, kumminkryddad vitkål, friterad klyftpotatis och (överflödigt) ris och portionen hade grovarbetarstorlek. Och priset var väldigt anständigt! Vi upptäckte senare att priserna i gamla stan var ungefär de dubbla, men så är gamla stan rätt mycket turistfälla. Sedan gick vi upp till stora torget i gamla stan som var stort och helt kantat av uteserveringar. Ett par öl senare hade det hunnit bli läggdags. En gammal farbror med vattniga ögon kom fram till mig och sa nåt på polska. Jag försökte förklara att jag inte begrep polska men han upprepade något som lät som ”bok” och stoppade ett finger i mun. Han ville helt enkelt vigga en cig av mig.
Natten som följde blev svårt gasig (kål är ett otäckt tarmbränsle!) nu har dock jag sån tur att jag är helt immun mot odören från matsmältningsgaser. Sambon har det betydligt svårare... Vilket påminner mig om en episod från tidigare i somras då hela familjen väntade på en buss och jag smet in i den tomma busskuren och släppte en diskret fis. Strax efter kommer sambons dotter in i busskuren och utbrister ”Det luktar rutten toalett här!” och det fanns ingen orsak att tvivla på hennes expertutlåtande... Efter en halvdan hotellfrukost gav vi oss ut på stan för en ordentlig exkursion. Vi besökte ett par stora loppisar där det krängdes allt från levisjeans till krimskrams till smådjur och nazimemorabilia. Det var varmt som fan och extremt folktätt så vi skyndade oss igenom loppisen och drog vidare på de glest befolkade gatorna och kom så småningom fram till floden Wisla i söder. Vattnet var skitigt och stillastående... Vi bladade runt och glodde på hus och hamnade så småningom i gamla stan igen där vi knallade mot borgen Wawel. Enligt legenden ska en kung vid namn Krak någon gång i en mytologisk urtid ha dräpt en drake i en grotta under wawelberget och sedan ha byggt borgen ovanpå berget. Nedanför berget stod en drakstaty och om man smsade ett nummer som stod på sockeln till statyn sprutade draken eld. Häpp! För att samla kraft innan vi gick upp till borgen släntrade vi in på ett snabbmatshak och käkade vi bigos (polsk pyttipanna med svamp, fläsk, korv och surkål) och hinkade en bira (denna gång i något mer sansad storlek dock). Snabbmatshaket kändes lite riskabelt för kocken slängde ihop käket över öppen eld med höga lågor och hela stället var gjort av trä och kändes inte helt brandsäkert och dessutom på golvet strax bredvid där lågorna dansade stod en halvmetershög gasflaska...
Som jag sagt tidigare är borgar, slott, kyrkor och kloster bäst på avstånd. När man väl går in är det som regel bara trist... Vi gick runt på borggården och glodde men sket i att gå in i själva borgen. Efter lite panoramafotande och vila i skuggan ville jag ha kaffe och vi stormade ner från borgen och hittade ett ukrainskt kafé! Vi bänkade oss i ett tomt valv med justa rottingmöbler och beställde kaffe, glass med varma hallon och den östslaviska drycken ”Kvass” som görs av rågbröd! Den ser ut ungefär som svagdricka och är jäst med liten alkoholhalt (c:a 1,2%) och naturlig kolsyra från jäsningen. Den var helt fantastiskt god och läskande med en eftersmak liknande den av mörkt öl, matig och lite knäckig. Med ny energi drällde vi vidare runt i stan.
Framåt eftermiddagen började vi känna oss möra men att gå till hotellet kändes inte som ett alternativ så vi bänkade oss på en uteservering för en stilla bärs. Servitrisen kunde inte dölja sin besvikelse när vi bara beställde varsin öl... I godan ro satt vi när jag kände hur det killade på underarmen jag tittade och får syn på en liten geting som krälade sig fram mellan min arm och skjortan. Snabbt viftade jag iväg den men den var svårt intresserad av mig och skulle upp i ansiktet och ha sig. Sedan såg jag att det var en hel del smågetingar i buskaget bredvid vårt bord och de var slöa och sega, förmodligen av värmen. Sen plötsligt kom ett jävla bombplan till geting och surrade runt vårt bord! Den var stor som mitt lillfinger! Aldrig har jag sett en så jävla enorm geting. Jag antar att det var en bålgeting. Den tröttnade snabbt på oss och drog till grannbordet och trakasserade en äldre herre en stund innan den drog vidare.
På kvällen återvände vi till samma restaurang som kvällen innan. Den här gången mulade jag i mig svettigt grillad lammkorv med surkål, kumminkryddad vitkål och frittepinnar. Satan så gott var det! Sambon vräkte i sig en stadig laxkotlett. Sen rumlade vi upp till uteserveringstorget igen för ännu en bärsa. Jag noterade en ful frisyrtrend hos krakows yngre män, en slags halvdan tuppkam... Håret på sidorna var kort snaggat och en bred tuppkam som bara var 1-2 centimeter lång låg på huvudet. Mycket fult på det hela taget och tyvärr mycket vanligt...
Dagen efter var det dags för en tur till Auschwitz. Egentligen var jag inte riktigt säker på att jag ville dit men sambon ville så jag hängde på och det var en intressant men otäck upplevelse! Vi blev upphämtade utanför hotellet av en ung grabb som såg ut som 87:an Axelsson, med den trendiga tuppkammen på huvudet. Vi klättrade in i minibussen och 87:ankillen sa att vi skulle göra två upplockningar till innan vi drog vidare mot lägret. Efter diverse mankemang med upphämtningarna kom vi försenade iväg med en svårt stressad chaffis. Han körde trots förseningen mjukt och sansat vilket de flesta polacker verkade göra. Jag minns fortfarande skräckturerna på de rumänska vägarna förra året och trodde polackerna skulle vara lika läbbiga men ack vad jag bedrog mig. Efter en timmes pissnödig biltur kom vi fram till Auschwitz där vi utan att hinna på muggen slussades vidare till den engelskspråkiga guidegruppen. Eftersom de väntat på oss en bra stund ville de snabbt iväg. Smått prostatakrampig hoppades jag hitta en toa inne på området men det blev inte så... Först 1,5 timme senare blev det paus med möjlighet till blåstömning. Puh!
Att Auschwitz inte var något scoutläger var jag naturligtvis medveten om men det kröp verkligen in under skinnet att se skiten på nära håll! Det var helt sinnessjukt att se bergen av barnskor och bergen av hår och bergen av resväskor med namn och adress prydligt skrivna på sidorna. Att se barnkläderna var klart värst! En stickad sliten tröja i pyttestorlek som en omsorgsfull förälder satt på sitt barn som sedan skulle vara mördat inom några timmar från ankomsten... Efter Auschwitz bussades vi vidare till Auschwitz II – Birkenau som var ett helt enormt läger! Guiden förklarade att det inte var fasta fina gräsmattor då det begav sig utan området var då mer eller mindre ett träsk med malariamyggor och sumpmarkssjukdomar och råttor av kattstorlek som åt på döda och döende på nätterna. Gaskammare med tillhörande krematorium var strategiskt utplacerade på området. Och bara från krematorium 2 hade man i augusti 1944 tagit tillvara på 40 kilo (!) tandguld... Ingen kan anklaga tyskarna för att vara ineffektiva...
Efter att ha smält intrycken från koncentrationslägret begav vi oss ut för att äta. Vårt favorithak var fullt så vi drog omkring i judekvarteren och försökte hitta nåt lockande och hamnade till sist på ett rätt mysigt ”franskt” bistrohak där jag mosade i mig en Boeuf Bourguingon som var ok men inte särskilt märkvärdig. Sen gled vi runt lite på gatorna och kom fram till en gränd där stan verkade ta slut men sambon ville kolla in en fasad en bit in i gränden och då hörde jag förvirrad klezmermusik från någonstans. Vi följde ljudet och kom fram till ett torg med judiska restauranger och en hord uteserveringar. Vi blev inkastade på en uteservering av en tjej med tagelhår och långa tänder. Vi sippade varsin bärs och diggade den ostämda klezmermusiken som framfördes av två orkestrar på två olika uteserveringar. Det var lite synd att vi redan hunnit äta för judehakens mat verkade bra mycket godare än fransoskalopsen jag åt på bistron...
Sista morgonen var svår... Jag lyckades sova ungefär 2 timmar innan klockan ringde vid 5. Bussen till flygplatsen avgick 7 på morgonen och vi hade ungefär 45 minuters promenad till busshållplatsen. Jag oroade mig för att inte få kaffe då jag blir otäckt abstinenssjuk utan kaffe. Söta sambon hade dock hittat ett bageri som serverade kaffe och öppnade redan 5:30. Så vi stegade dit och jag hinkade i mig 2 koppar kaffe som tyvärr var rätt svagt men det hindrade abstinensen i alla fall. På vägen passerade vi en reklamaffisch med en bild på en kvinna i underkläder och texten: ”Bra Fitteri”. Jomen! Säkert! Bussturen gick snabbt och säkerhetskollen på flygplatsen gick utan problem till skillnad från säkkollen i Gdansk förra året där knektarna gapade och skrek och surade och betedde sig! Jag hade fönsterplats på flyget och kollade ner på havet mellan Bornholm och Skåne och såg de enorma algsjoken, det såg ut som om fartygen stävade sig fram genom sparrissoppa. Slemmigt värre!
Vi hamnade nästan sist i kön till boardingen vilket resulterade i att vi inte kunde sitta bredvid varann på flyget. Jag hamnade bredvid en polack med övervuxen fjunmustasch som fotade hysteriskt genom fönstret och hånglade upp sin flickvän till och från. Sedan kurtiserade han flygvärdinnorna så att de blev alldeles fnissiga i kjolarna, speciellt en som såg ut som en debil och trött katt med krusigt tuvstarrhår. Vad hans flickvän tyckte om tilltaget vet jag inte riktigt.
Vi landade i Katowice som ligger typ 1,5 timmes bussresa från Krakow och säkert också är värt ett besök men så var det inte riggat denna gång! Flygbolaget hade en radda bussar med olika destinationer och en minibuss verkade anföras av fyra steroidbyggda Pontus Enhörning-kopior med solbrillor och jag hoppades att det inte var vår buss för det kändes som om man skulle hittas om ett halvår under ett tunt lager sand i någon avlägsen skog om man åkte med de där fyra. Turligt nog var det en helt annan buss som gick till Krakow.
Bussturen förflöt utan problem och vi kastades av vid krakows centralstation varifrån vi skulle ta apostlahästarna ner till de gamla judiska kvarteren, Kazimierz, där vårt hotell låg. Gatorna var fulla av snygga husfasader som blev mer och mer slitna och ruffiga ju närmre vårt hotell vi kom. En fin grej med Krakow är att det klarade sig nästan oskatt genom andra världskriget och därmed har de gamla byggnaderna i original till skillnad från förra årets resmål Gdansk där de återuppbyggt gamla stan. Hotellet var trestjärnigt (jäääääj!) och rummet var helt ok med sköna sängar och fönster mot innergården så vi slapp störas av stöket från gatan. Raskt dumpade vi av bagage och tömde blåsorna på onödig barlast och stormade iväg mot gamla stan, Stare Miasto, för att hitta ett mathak.
Söta sambon fick span på ett ställe på gränsen mellan judekvarteren och gamla stan som visade sig vara en fullträff! En stor ölhall med bilder på den tappre soldaten Svejk på skylten. En knatte till hovmästare med vit mentalskötarrock av 40-talssnitt tog emot oss och delegerade en servitör och ett bord. Servitören blåste av en harang på polska i 180 och hann ganska långt innan jag lyckades avbryta honom med ett dollargrin och ett ”Engleski?”. Luften gick ur honom en smula men han rebootade och drog en harang på engelska i 180 där jag tror att han rekommenderade nån slags grillad kyckling och lemonvodka. Vi började med att beställa varsin bärsa, servitören förstod att jag ville ha en stor och utgick från att söta sambon ville ha en liten men hon är ju som bekant transsylvanienungerska så där hoppar inga halta löss så hon beställde också en stor öl vilket gjorde servitören lite förvirrad. En stor öl visade sig vara verkligen stor! Stopet var lika stort som mitt huvud! Men det gick ner. Maten var fantastisk; grillad kyckling med rökt ost, surkål, kumminkryddad vitkål, friterad klyftpotatis och (överflödigt) ris och portionen hade grovarbetarstorlek. Och priset var väldigt anständigt! Vi upptäckte senare att priserna i gamla stan var ungefär de dubbla, men så är gamla stan rätt mycket turistfälla. Sedan gick vi upp till stora torget i gamla stan som var stort och helt kantat av uteserveringar. Ett par öl senare hade det hunnit bli läggdags. En gammal farbror med vattniga ögon kom fram till mig och sa nåt på polska. Jag försökte förklara att jag inte begrep polska men han upprepade något som lät som ”bok” och stoppade ett finger i mun. Han ville helt enkelt vigga en cig av mig.
Natten som följde blev svårt gasig (kål är ett otäckt tarmbränsle!) nu har dock jag sån tur att jag är helt immun mot odören från matsmältningsgaser. Sambon har det betydligt svårare... Vilket påminner mig om en episod från tidigare i somras då hela familjen väntade på en buss och jag smet in i den tomma busskuren och släppte en diskret fis. Strax efter kommer sambons dotter in i busskuren och utbrister ”Det luktar rutten toalett här!” och det fanns ingen orsak att tvivla på hennes expertutlåtande... Efter en halvdan hotellfrukost gav vi oss ut på stan för en ordentlig exkursion. Vi besökte ett par stora loppisar där det krängdes allt från levisjeans till krimskrams till smådjur och nazimemorabilia. Det var varmt som fan och extremt folktätt så vi skyndade oss igenom loppisen och drog vidare på de glest befolkade gatorna och kom så småningom fram till floden Wisla i söder. Vattnet var skitigt och stillastående... Vi bladade runt och glodde på hus och hamnade så småningom i gamla stan igen där vi knallade mot borgen Wawel. Enligt legenden ska en kung vid namn Krak någon gång i en mytologisk urtid ha dräpt en drake i en grotta under wawelberget och sedan ha byggt borgen ovanpå berget. Nedanför berget stod en drakstaty och om man smsade ett nummer som stod på sockeln till statyn sprutade draken eld. Häpp! För att samla kraft innan vi gick upp till borgen släntrade vi in på ett snabbmatshak och käkade vi bigos (polsk pyttipanna med svamp, fläsk, korv och surkål) och hinkade en bira (denna gång i något mer sansad storlek dock). Snabbmatshaket kändes lite riskabelt för kocken slängde ihop käket över öppen eld med höga lågor och hela stället var gjort av trä och kändes inte helt brandsäkert och dessutom på golvet strax bredvid där lågorna dansade stod en halvmetershög gasflaska...
Som jag sagt tidigare är borgar, slott, kyrkor och kloster bäst på avstånd. När man väl går in är det som regel bara trist... Vi gick runt på borggården och glodde men sket i att gå in i själva borgen. Efter lite panoramafotande och vila i skuggan ville jag ha kaffe och vi stormade ner från borgen och hittade ett ukrainskt kafé! Vi bänkade oss i ett tomt valv med justa rottingmöbler och beställde kaffe, glass med varma hallon och den östslaviska drycken ”Kvass” som görs av rågbröd! Den ser ut ungefär som svagdricka och är jäst med liten alkoholhalt (c:a 1,2%) och naturlig kolsyra från jäsningen. Den var helt fantastiskt god och läskande med en eftersmak liknande den av mörkt öl, matig och lite knäckig. Med ny energi drällde vi vidare runt i stan.
Framåt eftermiddagen började vi känna oss möra men att gå till hotellet kändes inte som ett alternativ så vi bänkade oss på en uteservering för en stilla bärs. Servitrisen kunde inte dölja sin besvikelse när vi bara beställde varsin öl... I godan ro satt vi när jag kände hur det killade på underarmen jag tittade och får syn på en liten geting som krälade sig fram mellan min arm och skjortan. Snabbt viftade jag iväg den men den var svårt intresserad av mig och skulle upp i ansiktet och ha sig. Sedan såg jag att det var en hel del smågetingar i buskaget bredvid vårt bord och de var slöa och sega, förmodligen av värmen. Sen plötsligt kom ett jävla bombplan till geting och surrade runt vårt bord! Den var stor som mitt lillfinger! Aldrig har jag sett en så jävla enorm geting. Jag antar att det var en bålgeting. Den tröttnade snabbt på oss och drog till grannbordet och trakasserade en äldre herre en stund innan den drog vidare.
På kvällen återvände vi till samma restaurang som kvällen innan. Den här gången mulade jag i mig svettigt grillad lammkorv med surkål, kumminkryddad vitkål och frittepinnar. Satan så gott var det! Sambon vräkte i sig en stadig laxkotlett. Sen rumlade vi upp till uteserveringstorget igen för ännu en bärsa. Jag noterade en ful frisyrtrend hos krakows yngre män, en slags halvdan tuppkam... Håret på sidorna var kort snaggat och en bred tuppkam som bara var 1-2 centimeter lång låg på huvudet. Mycket fult på det hela taget och tyvärr mycket vanligt...
Dagen efter var det dags för en tur till Auschwitz. Egentligen var jag inte riktigt säker på att jag ville dit men sambon ville så jag hängde på och det var en intressant men otäck upplevelse! Vi blev upphämtade utanför hotellet av en ung grabb som såg ut som 87:an Axelsson, med den trendiga tuppkammen på huvudet. Vi klättrade in i minibussen och 87:ankillen sa att vi skulle göra två upplockningar till innan vi drog vidare mot lägret. Efter diverse mankemang med upphämtningarna kom vi försenade iväg med en svårt stressad chaffis. Han körde trots förseningen mjukt och sansat vilket de flesta polacker verkade göra. Jag minns fortfarande skräckturerna på de rumänska vägarna förra året och trodde polackerna skulle vara lika läbbiga men ack vad jag bedrog mig. Efter en timmes pissnödig biltur kom vi fram till Auschwitz där vi utan att hinna på muggen slussades vidare till den engelskspråkiga guidegruppen. Eftersom de väntat på oss en bra stund ville de snabbt iväg. Smått prostatakrampig hoppades jag hitta en toa inne på området men det blev inte så... Först 1,5 timme senare blev det paus med möjlighet till blåstömning. Puh!
Att Auschwitz inte var något scoutläger var jag naturligtvis medveten om men det kröp verkligen in under skinnet att se skiten på nära håll! Det var helt sinnessjukt att se bergen av barnskor och bergen av hår och bergen av resväskor med namn och adress prydligt skrivna på sidorna. Att se barnkläderna var klart värst! En stickad sliten tröja i pyttestorlek som en omsorgsfull förälder satt på sitt barn som sedan skulle vara mördat inom några timmar från ankomsten... Efter Auschwitz bussades vi vidare till Auschwitz II – Birkenau som var ett helt enormt läger! Guiden förklarade att det inte var fasta fina gräsmattor då det begav sig utan området var då mer eller mindre ett träsk med malariamyggor och sumpmarkssjukdomar och råttor av kattstorlek som åt på döda och döende på nätterna. Gaskammare med tillhörande krematorium var strategiskt utplacerade på området. Och bara från krematorium 2 hade man i augusti 1944 tagit tillvara på 40 kilo (!) tandguld... Ingen kan anklaga tyskarna för att vara ineffektiva...
Efter att ha smält intrycken från koncentrationslägret begav vi oss ut för att äta. Vårt favorithak var fullt så vi drog omkring i judekvarteren och försökte hitta nåt lockande och hamnade till sist på ett rätt mysigt ”franskt” bistrohak där jag mosade i mig en Boeuf Bourguingon som var ok men inte särskilt märkvärdig. Sen gled vi runt lite på gatorna och kom fram till en gränd där stan verkade ta slut men sambon ville kolla in en fasad en bit in i gränden och då hörde jag förvirrad klezmermusik från någonstans. Vi följde ljudet och kom fram till ett torg med judiska restauranger och en hord uteserveringar. Vi blev inkastade på en uteservering av en tjej med tagelhår och långa tänder. Vi sippade varsin bärs och diggade den ostämda klezmermusiken som framfördes av två orkestrar på två olika uteserveringar. Det var lite synd att vi redan hunnit äta för judehakens mat verkade bra mycket godare än fransoskalopsen jag åt på bistron...
Sista morgonen var svår... Jag lyckades sova ungefär 2 timmar innan klockan ringde vid 5. Bussen till flygplatsen avgick 7 på morgonen och vi hade ungefär 45 minuters promenad till busshållplatsen. Jag oroade mig för att inte få kaffe då jag blir otäckt abstinenssjuk utan kaffe. Söta sambon hade dock hittat ett bageri som serverade kaffe och öppnade redan 5:30. Så vi stegade dit och jag hinkade i mig 2 koppar kaffe som tyvärr var rätt svagt men det hindrade abstinensen i alla fall. På vägen passerade vi en reklamaffisch med en bild på en kvinna i underkläder och texten: ”Bra Fitteri”. Jomen! Säkert! Bussturen gick snabbt och säkerhetskollen på flygplatsen gick utan problem till skillnad från säkkollen i Gdansk förra året där knektarna gapade och skrek och surade och betedde sig! Jag hade fönsterplats på flyget och kollade ner på havet mellan Bornholm och Skåne och såg de enorma algsjoken, det såg ut som om fartygen stävade sig fram genom sparrissoppa. Slemmigt värre!
fredag 8 juli 2011
Fint besök, svart gegga, jobb och snart semester!
Strax före sommaren fick jag en inflammation i ena örsnibben. Jag utgick från att det hamnat nåt skit i hålet där örhänget dinglar så jag började tvätta lite halvdant med palinka (alsolspriten var slut) men tog till sist ut ringen på söta sambons inrådan. Jag klämde lite och det kom ut lite guck och jag tänkte att det här det går ju bra. Sen klämde jag till ordentligt och det ringlade ut en tjock svart korv ur hålet. Geggan var alldeles mjölig och jag upplevde några sekunders medicinsk förfäran innan jag fattade vad det var. Mina hörlurar som firar 20-årsjubileum i år har sedan länge blivit av med skyddshöljet så det som vilar mot mina öron är nu svart knastertorr skummgummi och det lossnar förmodligen lite varje gång jag använder dem vilket packats ihop i hålet i örsnibben. Ska köpa nya hörlurar när som helst!
Sen så drällde jag ut på stan en dag och mötte en mamma med en liten tjej på 2-3 år, ungen pekade på mig och sa ”Pappa” och jag frös till. Sen pekade hon på en snubbe på andra sidan gatan och sa ”Pappa!” och jag kunde andas ut! Utifrån de saker som jag och den andra snubben hade gemensamt kan vi sluta oss till att ungens farsa har solbrillor och svart skjorta!
Och så har jag gjort en upptäckt som kan ligga till grund för en bra konspiration! Glodde på nåt soffprogram på tv:n där Fredrik Reinfeldt var gäst och jag gjorde den skrämmande upptäckten att han är väldigt lik komikern Johan Wester (hipp-hipp). Ögonen är lika och munnen, framför allt när han skrattar. För all del är Wester lite rundare och har en något annorlunda näsa men sånt är ju lätt ordnat med smink och en stadig hand. Tänk om Reinfeldt egentligen är en sketch som gått över styr! Tänk om det var så att Johan Wester showade på moderaternas stämma när de skulle rösta fram ny partiführer efter Bo Lundgren som ju inte var mycket till führer... Tänk att det säkert dracks en del fermenterade drycker och när Wester går upp på scenen för att locka fram skratt med den desorienterade sossemoderaten med bebisansikte så faller de röstberättigade partimedlemmarna pladask! När wester inser vad som håller på att ske och vill förklara sig rusar en manager av nåt slag fram och väser ”Nej nej! De kommer att lyncha dig!”. Sen var det liksom klippt och sketchen måste fortsätta. Intressant tanke, eller hur!?
Hade celebert besök i början av juni då min bror äntligen fått ändalykten ur den berömda vagnen och kom ner för en långhelg. Hans fördomar om Skåne kom alltmer på skam under tiden som mitt show off-program fortlöpte. Första dagen betade vi av Lund med monument och naziörnar och hela kittet, det tog ungefär 2,5 timme... Dag två hyrde vi bil och fläskade ut på österlen som ju ska vara så jävla vackert och bitvis faktiskt också är det! Vi började med Ale stenar vars glans flagnar en smula av att skiten inramas av turister och att en hord tjurar uppehåller sig på området. Jag har ju haft en svettig encounter med tjurar tidigare så jag har en viss respekt för dem nu. Men sen så frossade vi i valnötsglass och allt blev bra igen!
Vi rullade vidare på vägarna och började så smått bli hungriga men gott om mathak var det ont om! De få vi hittade var stängda men när vi till sist cruisade in mot Glimmingehus utlovade skyltarna ett restaurang som visade sig vara en creperia som dock hade slut på mat och erbjöd oss crepes med banan i (nej tack!) eller kakor. Något resignerat mulade jag i mig rabarberpaj med mandel och den var för all del god men det var inte mat... Hur som så drog vi vidare och hamnade vid Sandhammaren vars strand såg ut som hämtad från karibien, att ett blont stycke med svans sprang omkring med halva skinkorna utanför shortsen gjorde inte gloupplevelsen sämre! Bror grymtade förnöjt. Sen åkte vi igen... Det där är lite lattjo när jag bilar med bror, vi har grejer vi vill glo på efter vägen men så fort vi glor vill vi bara sätta oss i bilen och åka vidare. Resan överträffar målet liksom.
Efter att ha hittat fler stängda restauranger fick jag i alla fall till sist syn på skylten till Tångdala Lönnkrog i krokarna av Södra Mellby. Jag rattade in och vi hittade en trädgård med en jävla massa utemöbler och en stenugn uppbyggd på gräsmattan! En tösabit undrade om vi beställt men det hade vi ju inte, snarare var det så att den hemmagjorda pizzerian dör upp som på beställning. Vi bad om en meny och upptäckte två sura saker, de tog inte kort och pizzorna kostade 140 spänn! Vi lyckades skramla ihop kontanter till en pizza och en burk loka och det var jävlar i mig den bästa pizza jag ätit! Mozzarella, getost, lufttorkad skinka och grillad paprika och kronärtskocksbotten. Jävlar anamma! Medan vi satt och glodde i den handskrivna menyn kom bagaren ut. Han såg ut lite som Jan Långben med halvlångt hår och ett par Lee-jeans i en rosa nyans som antydde missfärgning i tvättmaskinen snarare än fabriksfärgat. Han flinade och frågade ”Hur går det?” på vilket jag svarade ”Jora, det rullar...”, han sken upp ”Eru söderkis!?” ”Amen visst serrö, fast egentligen mer söööder om söööder. Å nu bo ja i lund så ja e jälit sööööder om söööder” vilket bagarn fann skoj. Han hade bott på söder tills det blev hipstertrendigt varpå han drog till skåne.
Mätta och glada i hågen rullade vi vidare till ravinerna vid Forsaka och de var makalösa naturupplevelser! Löskog som bokstavligen ramlade ner för ravinslänterna (skyltar rådde besökare att inte ta stigarna på ravinernas botten) och dessutom var det ett par justa vattenfall i skogen. Sen drog vi hemåt, dumpade bilen och grisade i oss mer pizza på V.E.S.P.A som har en helt fantastisk italiensk öl, Volpina double red ale. Rekommenderas varmt! Komplett med ett tecknat fnask på etiketten.
Nästa dag var det dags att förevisa Malmö. Vägen dit blev lite avklippt då bror försökte sig på skånetrafikens nya idé med sms-biljett vilket ledde till att herr konduktören slängde av oss i Hjärup men då fick vi ett naturligt tillfälle att inspektera medeltidsstaden Jakriborg.
Bror hade ungefär samma inbillade idé om Malmö som jag en gång haft innan väninna M tog mig på en guidad tur och visade mig en av Sveriges vackraste städer. För det är som så att Malmö inte är den grå industristad som tokholmare lätt inbillar sig! Jag drog med bror på en anekdotfylld tur först till oljehamnen och sen via dockan till västra hamnen och jag berättade om malmökannibalen som kastade det han inte mäktade äta av sin flickvän från fyren vid koggen och skrev hotbrev på latin till polisen och lunds universitet. Sen kollade vi lite pildammspark och malmöhus innan vi drog genom stan till skitiga möllan. Jag passade på att föreslå en öl på ett av mina standardhak; Södervärns krog. Sen bladade vi vidare genom stan till stortorget och jag berättade lite om rådhuset och betonggotikens fader och kungastatyn som knackades fram av ”michelangelo från hököpinge” och så bladade vi igenom gamla väster och bror var helt extatisk och tyckte det såg ut som Riga. Sen älgade vi vidare mot värnhem och besökte en italianokrog som har en riktigt smaklig korsikansk öl gjord på kastanjer vilken även bror uppskattade. Efter det bar det av till min favoritktog Sås å krås för mat och inmundigande av några alkoholhaltiga drycker. Efter det var jag tvungen att dra bror till slafshaket Fregatten som tyvärr hade slutat med den eminenta polska ölen Okocim... Vi rundade av malmöbesöket på Syltan för lite öl och nachochips och sedan tågade vi till Lund igen och tog en sängfösare på Bishops arms. Dock klämde biskopens armar lite hårt om brors mage under natten så det blev en viss retur av födoämnen för hans del dagen efter... Men trots uppkastningarna verkade bror på det stora hela nöjd med besöket och hotade med att ta med sin nyfunna bruppa på nästa besök.
Det var lite roligt att jag fick styra över vad vi skulle se! Tidigare när jag gjort resande med bror har han alltid haft ett rigg och en (ibland dold) agenda över vad som ska beses. Han brukar snabbt slita upp kartan, kolla och sen älga iväg utan att jag ens fått se kartan, när jag försökt protestera har han varit utom hörhåll (snarare mentalt än i det egentliga rummet).
En kollega berättade en horrorlustig grej. Han har en kumpan som har en krog i Malmö. Av någon oturlig anledning inträffade en vattenläcka i källaren där krogen har sitt förråd. Firman som dök upp för att sanera och torka upp efter vattenläckan tog bort dörrarna på förråden i källaren och av nyfikenhet kollade min kollega och hans polare krogägaren in i förrådet bredvid som tillhör en frisersalong och där stod, mitt på golvet, en chesterfieldfåtölj med sammetsklädsel. Ett halvt urdrucket ölglas stod i en hållare på armstödet och i en halvcirkel framför fåtöljen låg använda kondomer. Det verkar onekligen som om frisörskan knäcker extra med privata shower i källaren!
Ingen har väl förresten missat vad som försiggår i Grekland? Tycker en sak är lite (tragi)komisk; landet brottas med enorma ekonomiska problem och måste dra åt svångremmen ordentligt för att få nya lån och slippa gå i konkurs och behöver dessutom få mer snurr på sin ekonomi. Vad gör folk då? Jobbar som fan och betalar extra skatt? Nej, man går ut i strejk! Och drar igång kravaller som kostar multum i polisinsatser och städning. Är detta ett bra sätt att få hjulen att snurra? Nej knappast... Men det verkar vara lite ensamt uppe i huvudet hos en del människor... Sant är kanske i alla fall en del gnäll om att långivarna är delvis medskyldiga eftersom de borde ha satt stopp mycket tidigare! Grekerna borde ha tvingats att städa upp sin skit långt innan det gick ända hit! 13 månadslöner per år (intressant almanacka) och tidig pensionsålder är inte helt lönsamt... Och att köra 30% av ekonomin svart borgar inte direkt för långsiktighet. Summan av kardemumman blir att grekiska folket framstår likt de värsta exemplaren som skämt ut sig i tv:s ”Lyxfällan”... Men nu håller visst the mighty USA på att stå på de ekonomiska öronen så Grekland kanske är i gott (nåja) sällskap...
Utöver detta har det väl inte hänt så jävla mycket... Jag har inte fått tills vidare-anställning eftersom min arbetsgivare med fackets godkännande har tolkningsföreträde rörande kollektivavtalet. Dock ordnade min lokala chef det så fint att jag har fått vikariat för ett år till!
Och så är semesterplanerna spikade! I år blir det Krakow, Norrland, Norge, Stockholm och Tjernobyl!
Sen så drällde jag ut på stan en dag och mötte en mamma med en liten tjej på 2-3 år, ungen pekade på mig och sa ”Pappa” och jag frös till. Sen pekade hon på en snubbe på andra sidan gatan och sa ”Pappa!” och jag kunde andas ut! Utifrån de saker som jag och den andra snubben hade gemensamt kan vi sluta oss till att ungens farsa har solbrillor och svart skjorta!
Och så har jag gjort en upptäckt som kan ligga till grund för en bra konspiration! Glodde på nåt soffprogram på tv:n där Fredrik Reinfeldt var gäst och jag gjorde den skrämmande upptäckten att han är väldigt lik komikern Johan Wester (hipp-hipp). Ögonen är lika och munnen, framför allt när han skrattar. För all del är Wester lite rundare och har en något annorlunda näsa men sånt är ju lätt ordnat med smink och en stadig hand. Tänk om Reinfeldt egentligen är en sketch som gått över styr! Tänk om det var så att Johan Wester showade på moderaternas stämma när de skulle rösta fram ny partiführer efter Bo Lundgren som ju inte var mycket till führer... Tänk att det säkert dracks en del fermenterade drycker och när Wester går upp på scenen för att locka fram skratt med den desorienterade sossemoderaten med bebisansikte så faller de röstberättigade partimedlemmarna pladask! När wester inser vad som håller på att ske och vill förklara sig rusar en manager av nåt slag fram och väser ”Nej nej! De kommer att lyncha dig!”. Sen var det liksom klippt och sketchen måste fortsätta. Intressant tanke, eller hur!?
Hade celebert besök i början av juni då min bror äntligen fått ändalykten ur den berömda vagnen och kom ner för en långhelg. Hans fördomar om Skåne kom alltmer på skam under tiden som mitt show off-program fortlöpte. Första dagen betade vi av Lund med monument och naziörnar och hela kittet, det tog ungefär 2,5 timme... Dag två hyrde vi bil och fläskade ut på österlen som ju ska vara så jävla vackert och bitvis faktiskt också är det! Vi började med Ale stenar vars glans flagnar en smula av att skiten inramas av turister och att en hord tjurar uppehåller sig på området. Jag har ju haft en svettig encounter med tjurar tidigare så jag har en viss respekt för dem nu. Men sen så frossade vi i valnötsglass och allt blev bra igen!
Vi rullade vidare på vägarna och började så smått bli hungriga men gott om mathak var det ont om! De få vi hittade var stängda men när vi till sist cruisade in mot Glimmingehus utlovade skyltarna ett restaurang som visade sig vara en creperia som dock hade slut på mat och erbjöd oss crepes med banan i (nej tack!) eller kakor. Något resignerat mulade jag i mig rabarberpaj med mandel och den var för all del god men det var inte mat... Hur som så drog vi vidare och hamnade vid Sandhammaren vars strand såg ut som hämtad från karibien, att ett blont stycke med svans sprang omkring med halva skinkorna utanför shortsen gjorde inte gloupplevelsen sämre! Bror grymtade förnöjt. Sen åkte vi igen... Det där är lite lattjo när jag bilar med bror, vi har grejer vi vill glo på efter vägen men så fort vi glor vill vi bara sätta oss i bilen och åka vidare. Resan överträffar målet liksom.
Efter att ha hittat fler stängda restauranger fick jag i alla fall till sist syn på skylten till Tångdala Lönnkrog i krokarna av Södra Mellby. Jag rattade in och vi hittade en trädgård med en jävla massa utemöbler och en stenugn uppbyggd på gräsmattan! En tösabit undrade om vi beställt men det hade vi ju inte, snarare var det så att den hemmagjorda pizzerian dör upp som på beställning. Vi bad om en meny och upptäckte två sura saker, de tog inte kort och pizzorna kostade 140 spänn! Vi lyckades skramla ihop kontanter till en pizza och en burk loka och det var jävlar i mig den bästa pizza jag ätit! Mozzarella, getost, lufttorkad skinka och grillad paprika och kronärtskocksbotten. Jävlar anamma! Medan vi satt och glodde i den handskrivna menyn kom bagaren ut. Han såg ut lite som Jan Långben med halvlångt hår och ett par Lee-jeans i en rosa nyans som antydde missfärgning i tvättmaskinen snarare än fabriksfärgat. Han flinade och frågade ”Hur går det?” på vilket jag svarade ”Jora, det rullar...”, han sken upp ”Eru söderkis!?” ”Amen visst serrö, fast egentligen mer söööder om söööder. Å nu bo ja i lund så ja e jälit sööööder om söööder” vilket bagarn fann skoj. Han hade bott på söder tills det blev hipstertrendigt varpå han drog till skåne.
Mätta och glada i hågen rullade vi vidare till ravinerna vid Forsaka och de var makalösa naturupplevelser! Löskog som bokstavligen ramlade ner för ravinslänterna (skyltar rådde besökare att inte ta stigarna på ravinernas botten) och dessutom var det ett par justa vattenfall i skogen. Sen drog vi hemåt, dumpade bilen och grisade i oss mer pizza på V.E.S.P.A som har en helt fantastisk italiensk öl, Volpina double red ale. Rekommenderas varmt! Komplett med ett tecknat fnask på etiketten.
Nästa dag var det dags att förevisa Malmö. Vägen dit blev lite avklippt då bror försökte sig på skånetrafikens nya idé med sms-biljett vilket ledde till att herr konduktören slängde av oss i Hjärup men då fick vi ett naturligt tillfälle att inspektera medeltidsstaden Jakriborg.
Bror hade ungefär samma inbillade idé om Malmö som jag en gång haft innan väninna M tog mig på en guidad tur och visade mig en av Sveriges vackraste städer. För det är som så att Malmö inte är den grå industristad som tokholmare lätt inbillar sig! Jag drog med bror på en anekdotfylld tur först till oljehamnen och sen via dockan till västra hamnen och jag berättade om malmökannibalen som kastade det han inte mäktade äta av sin flickvän från fyren vid koggen och skrev hotbrev på latin till polisen och lunds universitet. Sen kollade vi lite pildammspark och malmöhus innan vi drog genom stan till skitiga möllan. Jag passade på att föreslå en öl på ett av mina standardhak; Södervärns krog. Sen bladade vi vidare genom stan till stortorget och jag berättade lite om rådhuset och betonggotikens fader och kungastatyn som knackades fram av ”michelangelo från hököpinge” och så bladade vi igenom gamla väster och bror var helt extatisk och tyckte det såg ut som Riga. Sen älgade vi vidare mot värnhem och besökte en italianokrog som har en riktigt smaklig korsikansk öl gjord på kastanjer vilken även bror uppskattade. Efter det bar det av till min favoritktog Sås å krås för mat och inmundigande av några alkoholhaltiga drycker. Efter det var jag tvungen att dra bror till slafshaket Fregatten som tyvärr hade slutat med den eminenta polska ölen Okocim... Vi rundade av malmöbesöket på Syltan för lite öl och nachochips och sedan tågade vi till Lund igen och tog en sängfösare på Bishops arms. Dock klämde biskopens armar lite hårt om brors mage under natten så det blev en viss retur av födoämnen för hans del dagen efter... Men trots uppkastningarna verkade bror på det stora hela nöjd med besöket och hotade med att ta med sin nyfunna bruppa på nästa besök.
Det var lite roligt att jag fick styra över vad vi skulle se! Tidigare när jag gjort resande med bror har han alltid haft ett rigg och en (ibland dold) agenda över vad som ska beses. Han brukar snabbt slita upp kartan, kolla och sen älga iväg utan att jag ens fått se kartan, när jag försökt protestera har han varit utom hörhåll (snarare mentalt än i det egentliga rummet).
En kollega berättade en horrorlustig grej. Han har en kumpan som har en krog i Malmö. Av någon oturlig anledning inträffade en vattenläcka i källaren där krogen har sitt förråd. Firman som dök upp för att sanera och torka upp efter vattenläckan tog bort dörrarna på förråden i källaren och av nyfikenhet kollade min kollega och hans polare krogägaren in i förrådet bredvid som tillhör en frisersalong och där stod, mitt på golvet, en chesterfieldfåtölj med sammetsklädsel. Ett halvt urdrucket ölglas stod i en hållare på armstödet och i en halvcirkel framför fåtöljen låg använda kondomer. Det verkar onekligen som om frisörskan knäcker extra med privata shower i källaren!
Ingen har väl förresten missat vad som försiggår i Grekland? Tycker en sak är lite (tragi)komisk; landet brottas med enorma ekonomiska problem och måste dra åt svångremmen ordentligt för att få nya lån och slippa gå i konkurs och behöver dessutom få mer snurr på sin ekonomi. Vad gör folk då? Jobbar som fan och betalar extra skatt? Nej, man går ut i strejk! Och drar igång kravaller som kostar multum i polisinsatser och städning. Är detta ett bra sätt att få hjulen att snurra? Nej knappast... Men det verkar vara lite ensamt uppe i huvudet hos en del människor... Sant är kanske i alla fall en del gnäll om att långivarna är delvis medskyldiga eftersom de borde ha satt stopp mycket tidigare! Grekerna borde ha tvingats att städa upp sin skit långt innan det gick ända hit! 13 månadslöner per år (intressant almanacka) och tidig pensionsålder är inte helt lönsamt... Och att köra 30% av ekonomin svart borgar inte direkt för långsiktighet. Summan av kardemumman blir att grekiska folket framstår likt de värsta exemplaren som skämt ut sig i tv:s ”Lyxfällan”... Men nu håller visst the mighty USA på att stå på de ekonomiska öronen så Grekland kanske är i gott (nåja) sällskap...
Utöver detta har det väl inte hänt så jävla mycket... Jag har inte fått tills vidare-anställning eftersom min arbetsgivare med fackets godkännande har tolkningsföreträde rörande kollektivavtalet. Dock ordnade min lokala chef det så fint att jag har fått vikariat för ett år till!
Och så är semesterplanerna spikade! I år blir det Krakow, Norrland, Norge, Stockholm och Tjernobyl!
söndag 10 april 2011
Vips så har ett halvår försvunnit
Eh... Hej? Är ni kvar där ute? Jag är, uppenbarligen. Även om jag kanske varit kvar här inne snarare än där ute. Egentligen har det inte varit någon brist på små lustigheter att skriva om men inspirationen har lyst med sin frånvaro... Bara tanken på att sätta sig och skriva har känts hopplöst tung och det beror inte bara på att kaffemaskinen på jobbet är begåvad med blyrör invärtes.
Anyhow, sen jag skrev sist har jag gjort min jungfrufärd med inrikesflyg. Flög från tokholmen till morsan i lapphelvetet, eller nåja, det klassas som norrland fast det egentligen ligger mer i Sveriges geografiska midja. Jag inbillade mig att det skulle bli kul som fan att se fäderneslandet från ovan i fet Nils Holgersson-style med Selma Lagerlöf-nostalgi. Jomen tjena... Planhelvetet flög över havet hela vägen... Är det något jag verkligen ogillar förutom folk som pratar i onödan och kunder med dålig framförhållning så är det att flyga över vatten! Det är av rent praktiska skäl; drar planet i backen så slår man antingen ihjäl sig ögonaböj eller så överlever man. Om planet drar i spat däremot har man större chanser att överleva själva kraschen men får istället se fram emot att långsamt frysa ihjäl i vattnet eller drunkna. Jag gillar inte ens ordnade bad...
En kollega har väldigt roligt åt att jag drar till mig knäppskallar och lodisar. Jag vet inte riktigt om det verkligen förhåller sig så och om det är så så vet jag inte riktigt varför. För ett tiotal år sedan kunde jag förstå det för då såg jag tillräckligt lodig ut för att kunna tänkas prata med dem och tillräckligt välbeställd ut för att kunna avvara en tjuga men nu vette fan. Hur som, efter att ha mellanlandat i tokholmen efter återturen av den tidigare nämnda jungfrufärden på inrikesflyget satt jag på tunnelbanan och funderade som bäst över att jag inte blivit antastad av något psyko under tokholmsvistelsen när en man som såg ut som ett hönsskinn uppträtt på en trådgalge med ansiktet ojämnt täckt av klumpar av behåring satte sig mittemot. Jag dök djupare in i min bok som ett fåfängt försök att komma undan men det hjälpte naturligtvis inte... Efter några minuter kom hans hepatitkolorerade hand försiktigt knackandes över min ryggsäck som jag hade mellan fötterna:
-Öh! Ursäkta. E ru bra på datorer?
-Nej!
_Nähä...
Han tog en kort paus innan han fortsatte:
-Vet du va "Interfejs" e fö nåt?
-Nej!
-Nähä...
(ny paus)
-Jag har tjackat en sån där box som man kan koppla ihop flera datorer genom å på baksida ståre "interfejs"
-Se där...
Sen självdog konversationen. Det var två fel med det snubben pratat om; han såg inte ut som en kille som har flera datorer hemma och han såg inte ut som någon som "tjackar" en box för att koppla ihop dem... Precis som jag studsade tjommen av vid t-centralen och jag gav honom försprång men plötsligt dök han upp som en jävla haj i rulltrappan:
-Det där va en gammal klasspolare till mej!
-Eh, va?
-Aha, ru sågente. Mötte en gammal klasspolare å han låssades inte känna igen me å då måste man ju morsa å snacka lite!, han flinade nöjt.
Snubben hade ju humor! Vilket as liksom!
Resten av hösten är en dimma och ett töcken i minnets slambankar förutom en guldklimp i november då söta sambon som föllsedaspresent drog med mig till Köpenhamn för en konsert med Einstürzende Neubauten som för all del är ett band jag har halvt om halvt gillat de senaste 20 åren men jag blev ändå överraskad över hur jävla bra konserten var! Redan vid tredje låten kändes det som om världen utanför konsertlokalen upphört existera och att vi flöt fritt i tom rymd utan begrepp om petitesser som tid och upp och ner. Helt makalöst! Jag var helt rusig av konsertupplevelsen i flera dar efter.
Tillbaka till utkantsmänniskorna igen! Strax före jul träffade jag på en intressant dåre på bussen när jag skulle till city gross för att vara en god julkonsument. Hon satt en bit bakom mig i bussen och tjoade omväxlande på ryska, engelska och svenska med en röst som skulle göra Clint Östskog grön av avund. Det var hart när omöjligt att höra vad hon sa och efter varje utgjutelse skrockade hon gott ända tills bussen passerade polishuset, då fick hon plötsligt en annan ton:
-Put that back in your bag! Look at your right! YOU FUCKING PUKE!
Jag höll på att smälla av när jag hörde att tanten kunde vara så ful i mun! Sen fortsatte hon med otidigheter resten av vägen och naturligtvis skulle hon av vid samma hållplats som jag. Jag drog benen efter mig för att ge henne försprång, en kille med fotriktiga skor, kläder av miljömärkt naturbomull och peruluva passerade henne och hon blängde på honom och skrek:
-DITT JÄVLA GRAMMOFONHUVVE!
Tanten är nu min hjälte!
Någon gång under vintern lallade jag och kollega C iväg till den inte alls fashionabla krogen Fregatten på inte särdeles fina Värnhemstorget för lite seriös ölhävning. När vi kom dit var de enda gästerna två tjackisar som spelade på Jack Vegas-maskinerna och en Hells Angels-kille med hockeyfrilla som åt middag men en bruppa. Vi bänkade oss och började hinka i oss den förnämliga polska ölen Okocim som varmt rekommenderas! Efter ett tag börjar haket fyllas upp med vinddrivna existenser och en kille som ser ut som en riktigt farlig version av Mats Rådberg kommer in med damsällskap, på sin väg genom lokalen gör han en liten avstickare för att hälsa på mig. Med armen över magen under en lätt bugning säger han kort och gott "Hej" och jag hälsar lite förvånat och förvirrat tillbaka. Först var det ju skoj att han gjorde så men sen tänkte jag att han hälsade på mig som man hälsar på någon man ska hälsa på och jag undrar vem fan han trodde att jag var egentligen... Sen kom jag ilag med en överförfriskad Tom Petty i sällskap med en dreadlockstomte med expanders i öronen. De var impade över att jag hade en Bic-tändare och att den dessutom var svart! Killen med dreads köpte aldrig Bic-tändare för att de bara försvann så han brukade satsa på neonrosa lågpriständare för det var aldrig någon som snodde dem. Jag lobbade för Bic som är driftsäkra men att man borde köpa de hudfärgade om man var rädd för att någon skulle knycka dem för de hudfärgade ser så jävla motbjudande ut att man tappar både rök- och livslusten!
Ytterligare ett freak korsade min väg en vinterkväll vid värnhem, eller ska man vara petig kanske det snarare var så att jag korsade hans. Jag var på väg mot bussen och korsade Lundavägen mot röd gubbe. På andra sidan står en förkrympt gubbe med ingenjörslook (keps, midjelång vindttygsjacka, för långa pressvecksbyxor, allt i mörkblått, och en portfölj). Han glor på mig och framförallt på mina kängor och när jag passerar honom glor han mig i ansiktet och säger "Larma cheferna...". Vad fan har jag gjort liksom!?
Sen så drällde jag och kollega C ut på krogen igen härom helgen. Dock till det (jämfört med Fregatten) något bättre stället Södervärns Krog. När jag gick ut för att röka gled en snubbe med olivgrön m65-jacka ut före mig och växlade några ord med nån utanför som sedan började snacka med mig. Karln var rågblond, stor som ett par, tre hus och saknade ett obestämbart antal tänder och hade gjort sig utmärkt som elak dräng i "Emil i Lönneberga". Speciellt efter scenen med slagsmålet på marknaden där Emil köper en gris!
-Den där jäveln e nark-snut!
Jag tittade bort mot fyllot i m65-jackan
-E han?
-Jag tror det men jag är inte säker. Man får vara försiktig!
-Eh? Jaa...
-Haru brass påre?
Vilket ju verkar vara en jävligt begåvad fråga i sammanhanget men eftersom karln inte verkade helt tillräknelig kändes det bäst att spela med:
-Eeeh, näe. Jag har till och med slut på vanliga cig...
-Va faen, ere torrlagt i stan?, han såg riktigt skärrad ut.
-Inte fan vet jag, jag håller mig till alkohol, jag mår inte så bra av det där andra...
-Jaja, man måste ju fråga i alla fall.
-Absolut!
Sen gick monstermannen in på krogen igen och jag hoppades att jag skulle slippa prata mer med honom vilket jag också slapp för han stack alldeles efteråt med en liten knatte till man som säkert kallas "Vesslan" och är en sån där snubbe som kirrar deg å dealar tjack å tjålar sjangdåbla grejer han becknar iväg. Typ.
Utöver alla dessa lustigkurrar har jag hamnat i en intressant sits på jobbet. Min chef genomförde de årliga utvecklosamtalen och under mitt samtal kom vi in på anställning, jag är för närvarande vikarie fram till sista juni. Nu hade dock min chef kommit på att man enligt avtalet firman anställer folk under måste ge tillsvidareanställning till den som haft visstidsanställning i två år. Den första april hade jag varit visstidsanställd i två år! Chefen kollade upp detta med firmans personalavdelning som inte hade något att säga emot. Nu återstår bara ett hinder i form av mannen som är koncernens produktionschef och han lär visst betrakta anställda som besvärliga kol-väte-enheter som bara kostar pengar så i värsta fall får jag väl skriva på anställningspapper på förmiddagen och uppsägningspapper på eftermiddagen. För varje regel finns en motregel...
Anyhow, sen jag skrev sist har jag gjort min jungfrufärd med inrikesflyg. Flög från tokholmen till morsan i lapphelvetet, eller nåja, det klassas som norrland fast det egentligen ligger mer i Sveriges geografiska midja. Jag inbillade mig att det skulle bli kul som fan att se fäderneslandet från ovan i fet Nils Holgersson-style med Selma Lagerlöf-nostalgi. Jomen tjena... Planhelvetet flög över havet hela vägen... Är det något jag verkligen ogillar förutom folk som pratar i onödan och kunder med dålig framförhållning så är det att flyga över vatten! Det är av rent praktiska skäl; drar planet i backen så slår man antingen ihjäl sig ögonaböj eller så överlever man. Om planet drar i spat däremot har man större chanser att överleva själva kraschen men får istället se fram emot att långsamt frysa ihjäl i vattnet eller drunkna. Jag gillar inte ens ordnade bad...
En kollega har väldigt roligt åt att jag drar till mig knäppskallar och lodisar. Jag vet inte riktigt om det verkligen förhåller sig så och om det är så så vet jag inte riktigt varför. För ett tiotal år sedan kunde jag förstå det för då såg jag tillräckligt lodig ut för att kunna tänkas prata med dem och tillräckligt välbeställd ut för att kunna avvara en tjuga men nu vette fan. Hur som, efter att ha mellanlandat i tokholmen efter återturen av den tidigare nämnda jungfrufärden på inrikesflyget satt jag på tunnelbanan och funderade som bäst över att jag inte blivit antastad av något psyko under tokholmsvistelsen när en man som såg ut som ett hönsskinn uppträtt på en trådgalge med ansiktet ojämnt täckt av klumpar av behåring satte sig mittemot. Jag dök djupare in i min bok som ett fåfängt försök att komma undan men det hjälpte naturligtvis inte... Efter några minuter kom hans hepatitkolorerade hand försiktigt knackandes över min ryggsäck som jag hade mellan fötterna:
-Öh! Ursäkta. E ru bra på datorer?
-Nej!
_Nähä...
Han tog en kort paus innan han fortsatte:
-Vet du va "Interfejs" e fö nåt?
-Nej!
-Nähä...
(ny paus)
-Jag har tjackat en sån där box som man kan koppla ihop flera datorer genom å på baksida ståre "interfejs"
-Se där...
Sen självdog konversationen. Det var två fel med det snubben pratat om; han såg inte ut som en kille som har flera datorer hemma och han såg inte ut som någon som "tjackar" en box för att koppla ihop dem... Precis som jag studsade tjommen av vid t-centralen och jag gav honom försprång men plötsligt dök han upp som en jävla haj i rulltrappan:
-Det där va en gammal klasspolare till mej!
-Eh, va?
-Aha, ru sågente. Mötte en gammal klasspolare å han låssades inte känna igen me å då måste man ju morsa å snacka lite!, han flinade nöjt.
Snubben hade ju humor! Vilket as liksom!
Resten av hösten är en dimma och ett töcken i minnets slambankar förutom en guldklimp i november då söta sambon som föllsedaspresent drog med mig till Köpenhamn för en konsert med Einstürzende Neubauten som för all del är ett band jag har halvt om halvt gillat de senaste 20 åren men jag blev ändå överraskad över hur jävla bra konserten var! Redan vid tredje låten kändes det som om världen utanför konsertlokalen upphört existera och att vi flöt fritt i tom rymd utan begrepp om petitesser som tid och upp och ner. Helt makalöst! Jag var helt rusig av konsertupplevelsen i flera dar efter.
Tillbaka till utkantsmänniskorna igen! Strax före jul träffade jag på en intressant dåre på bussen när jag skulle till city gross för att vara en god julkonsument. Hon satt en bit bakom mig i bussen och tjoade omväxlande på ryska, engelska och svenska med en röst som skulle göra Clint Östskog grön av avund. Det var hart när omöjligt att höra vad hon sa och efter varje utgjutelse skrockade hon gott ända tills bussen passerade polishuset, då fick hon plötsligt en annan ton:
-Put that back in your bag! Look at your right! YOU FUCKING PUKE!
Jag höll på att smälla av när jag hörde att tanten kunde vara så ful i mun! Sen fortsatte hon med otidigheter resten av vägen och naturligtvis skulle hon av vid samma hållplats som jag. Jag drog benen efter mig för att ge henne försprång, en kille med fotriktiga skor, kläder av miljömärkt naturbomull och peruluva passerade henne och hon blängde på honom och skrek:
-DITT JÄVLA GRAMMOFONHUVVE!
Tanten är nu min hjälte!
Någon gång under vintern lallade jag och kollega C iväg till den inte alls fashionabla krogen Fregatten på inte särdeles fina Värnhemstorget för lite seriös ölhävning. När vi kom dit var de enda gästerna två tjackisar som spelade på Jack Vegas-maskinerna och en Hells Angels-kille med hockeyfrilla som åt middag men en bruppa. Vi bänkade oss och började hinka i oss den förnämliga polska ölen Okocim som varmt rekommenderas! Efter ett tag börjar haket fyllas upp med vinddrivna existenser och en kille som ser ut som en riktigt farlig version av Mats Rådberg kommer in med damsällskap, på sin väg genom lokalen gör han en liten avstickare för att hälsa på mig. Med armen över magen under en lätt bugning säger han kort och gott "Hej" och jag hälsar lite förvånat och förvirrat tillbaka. Först var det ju skoj att han gjorde så men sen tänkte jag att han hälsade på mig som man hälsar på någon man ska hälsa på och jag undrar vem fan han trodde att jag var egentligen... Sen kom jag ilag med en överförfriskad Tom Petty i sällskap med en dreadlockstomte med expanders i öronen. De var impade över att jag hade en Bic-tändare och att den dessutom var svart! Killen med dreads köpte aldrig Bic-tändare för att de bara försvann så han brukade satsa på neonrosa lågpriständare för det var aldrig någon som snodde dem. Jag lobbade för Bic som är driftsäkra men att man borde köpa de hudfärgade om man var rädd för att någon skulle knycka dem för de hudfärgade ser så jävla motbjudande ut att man tappar både rök- och livslusten!
Ytterligare ett freak korsade min väg en vinterkväll vid värnhem, eller ska man vara petig kanske det snarare var så att jag korsade hans. Jag var på väg mot bussen och korsade Lundavägen mot röd gubbe. På andra sidan står en förkrympt gubbe med ingenjörslook (keps, midjelång vindttygsjacka, för långa pressvecksbyxor, allt i mörkblått, och en portfölj). Han glor på mig och framförallt på mina kängor och när jag passerar honom glor han mig i ansiktet och säger "Larma cheferna...". Vad fan har jag gjort liksom!?
Sen så drällde jag och kollega C ut på krogen igen härom helgen. Dock till det (jämfört med Fregatten) något bättre stället Södervärns Krog. När jag gick ut för att röka gled en snubbe med olivgrön m65-jacka ut före mig och växlade några ord med nån utanför som sedan började snacka med mig. Karln var rågblond, stor som ett par, tre hus och saknade ett obestämbart antal tänder och hade gjort sig utmärkt som elak dräng i "Emil i Lönneberga". Speciellt efter scenen med slagsmålet på marknaden där Emil köper en gris!
-Den där jäveln e nark-snut!
Jag tittade bort mot fyllot i m65-jackan
-E han?
-Jag tror det men jag är inte säker. Man får vara försiktig!
-Eh? Jaa...
-Haru brass påre?
Vilket ju verkar vara en jävligt begåvad fråga i sammanhanget men eftersom karln inte verkade helt tillräknelig kändes det bäst att spela med:
-Eeeh, näe. Jag har till och med slut på vanliga cig...
-Va faen, ere torrlagt i stan?, han såg riktigt skärrad ut.
-Inte fan vet jag, jag håller mig till alkohol, jag mår inte så bra av det där andra...
-Jaja, man måste ju fråga i alla fall.
-Absolut!
Sen gick monstermannen in på krogen igen och jag hoppades att jag skulle slippa prata mer med honom vilket jag också slapp för han stack alldeles efteråt med en liten knatte till man som säkert kallas "Vesslan" och är en sån där snubbe som kirrar deg å dealar tjack å tjålar sjangdåbla grejer han becknar iväg. Typ.
Utöver alla dessa lustigkurrar har jag hamnat i en intressant sits på jobbet. Min chef genomförde de årliga utvecklosamtalen och under mitt samtal kom vi in på anställning, jag är för närvarande vikarie fram till sista juni. Nu hade dock min chef kommit på att man enligt avtalet firman anställer folk under måste ge tillsvidareanställning till den som haft visstidsanställning i två år. Den första april hade jag varit visstidsanställd i två år! Chefen kollade upp detta med firmans personalavdelning som inte hade något att säga emot. Nu återstår bara ett hinder i form av mannen som är koncernens produktionschef och han lär visst betrakta anställda som besvärliga kol-väte-enheter som bara kostar pengar så i värsta fall får jag väl skriva på anställningspapper på förmiddagen och uppsägningspapper på eftermiddagen. För varje regel finns en motregel...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)