Ще не вмерла України! Eller: För en handfull hryvnia

I typ 20 år har jag haft ett drömresemål som jag trodde bara var att slå ur hågen! Nej, det är inte stora barriärrevet, machu picchu, grand canyon eller någon annan banalitet utan Tjernobyl! Känslan av världens största nukleära katastrof och grejen med övergivna städer och avspärrade zoner vaktade av militärer med bisarra kamoflageuniformer slog an en sträng hos mig. Men naturligtvis är det omöjligt att resa dit... Trodde jag i alla fall tills jag såg ett tv-program med idioterna Fredrik & Filip för drygt ett år sedan då de var på guidad tur i tjernobylområdet. Jag kollade lite på nätet och jomen visst! Man kunde för rätt summa us-dollar få sig en guidad tur. Jag frågade min kollega C som även han är dystopiromantiker om han var sugen på att hänga på och det var han absolut!

I maj tog vi kontakt med SoloEastTravel i Kiev och bokade en resa. För 4500kr per skalle fick vi flygbiljetter Köpenhamn-Kiev tur och retur, hämtning och lämning vid flygplatsen, lägenhet i centrala Kiev i 2 nätter och den eftertraktade guidade tjernobylturen. Dock går ju inte saker och ting alltid så smidigt som man önskar... När flygbiljetterna var bokade skickade SoloTravel East en länk till en bank där vi skulle betala. När man klickade på länken kom man till Privat Bank Ukraine där kortnummer och mobilnummer skulle skrivas in och så skulle man få ett sms med tillfälligt lösenord. C provade om och om igen men fick aldrig nåt jävla sms! Han tog kontakt med bankens helpdesk som förklarade att det bara funkade med ukrainska bankkort. Ridå! Nya mail till SoloEastTravel som inte fattade vad det var för problem för det brukade funka. Det slutade med att bossen Sergeij fick ta över vårt ärende och bad oss skicka över en grundplåt på 100$ via Western Union. Sen hörde vi inget mer. Lite fundersam över resterande 600$ för flygbiljetterna tog vi kontakt med Sergeij igen som käckt svarade att vi kunde pröjsa resten när vi kom till Kiev men att vi skulle höra av oss om vi inte tänkte genomföra resan så han kunde avboka flygbiljetterna för att inte torska 600$, vi häpnade över hans förtroende men bestämde oss för att skicka över resten med Western Union för att få det ur världen.

September närmade sig med stormsteg och förberedelser i form av vaccin grejades. En spruta mot hepatit A och en dubbelbomb mot stelkramp och difteri för otäcka 710kr. Och så växlades pengar, att hitta ukrainska hryvnia i malmö var dömt att misslyckas, kassörskan på Forex till och med fnissade till när jag frågade... US-dollar fick bli dagens melodi och de var nytryckta och fina och luktade bajs, money stinks onekligen.

Så kom då avresedagen. Köpenhamns flygplats var enorm! Vi irrade runt, eller snarare jag irrade runt för C var väl förtrogen med stället. Efter vurre hos pölsemannen och kaffe skulle jag försöka hitta snus för att greja eventuellt röksug efter att vi checkat in. Nu är det dock som så att smurfbindor (portionssnus) inte säljs i Danmark så jag fick istället satsa på nån tuggtobak som smakade russin...

Flygplanet var litet, typ 50-60 platser, och var inte ens halvfullt när vi drog iväg. Ett par timmar senare damp vi ner på Boryspil 4 mil från Kiev. Då Ukraina och Polen ska dela på arrangemanget runt fotbolls-em nästa år har de byggt en ny fin internationell terminal men vårt flygbolag, ukrainska Aerosvit, flög till den gamla terminalen som byggdes på 60-talet och är minst sagt sunkig. Vi kom in i en förkrympt ankomsthall med två passkontroller för ukrainare, två för resenärer med visum men för oss som inte behövde visum fanns det inga kontroller öppna. Vi ställde oss i visumkön och där hände ingenting! Det gick inte ens i slow-motion. Plötsligt släpptes dock någon igenom och kön rörde sig en decimeter. C vars tålamod är så snålt tilltaget att det inte ens skulle upptäckas med mikroskop hann få en ganska intressant ansiktsfärg innan en snubbe med välpressad vit skjorta och walkie-talkie kom och sa att skandinaver kunde gå igenom kontrollen för ukrainare. Jag kom fram till kuren och lämnade in passet till tjommen som definitivt INTE jobbade på ackord. Han glodde förstrött i passet och sen sätter det blötögda jävla miffot inresestämpeln på sista sidan i passet trots att det fanns en helkones massa lediga sidor innan. Tack för det jävla plattskalle! Det verkade vara kutym för idioten som stämplade C:s pass valde också sista sidan. Sen sprintade vi igenom den gröna tullgången utan problem och vips var vi ute så jag kunde röka igen!

Chauffören Igor från resebyrån hämtade upp oss och jag försökte prata lite med honom i bilen men han pratade fort som fan och hade en rätt störig ton. Förmodligen var det nån slags tuppfäktning i god machoanda han ägnade sig åt och jag lät honom hållas, om han blivit för oregerlig var han inte längre än att jag ledigt hade kunnat armbåga honom i fontanellen men det hade ju så klart inte varit tillrådligt så länge han körde... Motorvägen mot Kiev hade 4 filer i båda riktningar och var i väldigt fint skick! En sak som både jag och C reagerade på var att det låg en massa busshållplatser efter motorvägen men det syntes inga byar eller hus i närheten, det var bara mörk skog bakom hållplatserna och vi lyckades inte klura ut var folket som väntade på bussturer kom ifrån.

Vi noterade när vi rullade igenom förorterna att Kiev är en väldigt vit stad! Husen var höga som fan och vita, det såg ut som om de var gjorda av samma deg som spettekaka (läsare som inte är skåningar får googla). Igor rattade säkert genom den täta stadstrafiken och stannade utanför ett hus några minuter från centrum. Han förklarade att han skulle hämta nyckel till vår lägenhet och rekommenderade att jag rökte under tiden! Trevlig prick ändå, den där Igor! Lägenheten var en tvårummare med kök och badrum och hade till och med faciliteter som tvättmaskin och vattenkokare. Jag valde frivilligt soffan som sovplats vilket visade sig vara en vinnare då sängens madrass var rätt knölig och lådan i nattduksbordet innehöll ett tomt kondompaket och tomma kondomomslag. Dock hade den tidigare hyresgästen haft den goda smaken att slänga själva gummina...

Sen drog vi ut på stan och försökte hitta växlingskontor för enligt Igor var det hryvnia som gällde! Vi som hade hoppats på att kunna vara sprättiga dollarturister... Kievs centrum var lugnt och trivsamt och både C och jag tyckte att det kändes ”hemma”, inte så att de var som att dra omkring i Malmö respektive Lund men det kändes inte främmande. Det var sparsamt med folk ute trots att det var fredagskväll. Vi hittade en öppen växlingskur på Självständighetstorget och C langade in 100$ och bad om hryvnia. Tjejen i luckan började vifta med sedlarna och kacklade ukrainska eller ryska och kunde helt uppenbart inte engelska. C försökte förklara att han ville växla rubbet och efter ytterligare lite gapande visade tjejen upp en summa på en miniräknare som såg rimlig ut, C nickade och fick en bunt monopolpengar i näven.

Arkitekturen i Kiev var inte särskilt märkvärdig vilket kanske är rimligt med tanke på att staden mer eller mindre fick byggas upp igen efter andra världskriget. Men det roliga med husen var att de var helt jävla enorma! Ett kvarter bestod bara av ett enda hus och de var höga och biffiga! Där arkitekturen inte var snygg var den åtminstone monumental!

Sen var det dags för middag! Vi hade kollat upp några hak på nätet innan och kilade iväg till ett av fynden som heter Spotykach och har lite 60-tals sovjetnostalgitema. Vi blev välkomnade med en brödbit och deras hemgjorda tranbärsvodka av en matrona som satt och jäste vid ingången. Vi parkerade oss vid ett bord och fick en meny på både ukrainska och engelska som tur var för trots att vi båda hade haft höga ambitioner att lära oss kyrilliska alfabetet hade det inte riktigt gett resultat. Vi beställde öl med det något jobbiga namnet ”Львівське 1715” som var väldigt smaskens! Sen gjorde jag en liten blunder när jag beställde mat, jag tog en fårgryta ”baked under rye dough” och inbillade mig att det var knödel man fick till men så var det inte. Rågdegen innebar bara att det var ett tunt lager rågdeg lagt över karotten medan de körde den i ugnen men degen utgjorde lite tilltugg i alla fall och dessutom fick vi bröd till. Fåret hade inte dött förgäves för det var gott som fan och C var nöjd med sin tallrik bestående av Chicken Kiev med bakpotatis späckad med rökt svål. En bärs till slank ner och notan slutade på 400 hryvnia (1 hryvnia är ungefär 80 öre) så det var ingen budgetrestaurang direkt. Strax innan vi gick fick vi varsin skvätt tranbärsvodka till. Efter maten drev vi runt lite på stan och på ett torg dök det upp en sliten kille med röda ögon och en gitarr på ryggen han började snacka:
-Aj äm Yurij
-Of course you are
-Aj äm musischan
-Figures
-It iz a harrd lajf
-Uhu?
Killen ville naturligtvis ha stålars men det kunde han se sig i stjärnorna efter men hyvens som jag är erbjöd jag honom en cigarett vilket han verkade nöjd med men självklart ville han ge oss något för ciggen och trollade fram ett munspel han började tuta i. Vi började dra oss iväg men han hojtade och drog fram gitarren och började riffa och gick efter oss. Hans kompis som var nyktrare började skämmas och hojtade:
-Yurij! Yurij! Schnabrahabra!
Och Yurij gav upp...

Lördag! Nu kommer det ni väntat på! Tjernobylturen! Alla glada som ville ha en strålande dag samlades på Майдан Незалежності / Självständighetstorget där SoloEastTravel kontrollerade pass. 25 stycken hugade resenärer av blandade nationaliteter hade samlats. När passnummer kontrollerats mot listan sattes vi på en bekväm buss och tvåtimmarsturen norrut mot vitryska gränsen tog sin början. Vi susade fram genom den nordukrainska landsbygden som vad beträffar naturen var ganska lik den svenska landsbygden. Byarna avvek naturligtvis en del från de svenska men det såg ändå inte överdrivet fattigt ut. Husen var stora och många verkade nybyggda. Vägarna höll dock en lägre standard än de svenska men en något högre standard än de norska.

Så småningom kom vi fram till militärkontrollen vid zonens 30-kilometersgräns där vi beordrades ut ur bussen för att bli kontrollerade av knektarna. Det kändes lagom exotiskt att bli kontrollerad av en spoling i blå kamouniform och en lång räkel med diktatorkeps och blåsvart milisuniform men de var snälla och trevliga och det gick betydligt snabbare än flygplatsens passkontroll... Sen bar bussen av igen och här och var stod skyltar med symbolen för radioaktivitet vid vägkanten. Tydligen hade myndigheterna rivit byarna inom zonen och begravt dessa under ett tjockt lager jord men strålningen var ändå förhöjd. Väl framme i staden Tjernobyl som ligger drygt en mil från reaktorområdet beordrades vi ut ur bussen och möttes upp av vår guide som var tjusigt upprisslad i ukrainsk woodlanduniform med dålig passform. Han hade en genomgång med oss där han pekade på kartor var spridningen varit som störst och förklarade att vi skulle undvika att gå utanför asfalterade ytor och betongytor då jord och växtlighet fortfarande var kraftigt kontaminerade. Efter piss- och rökpaus äntrade vi bussen igen och kom fram till kontrollen vid 10-kilometersgränsen. Här räckte det med att guiden lämnade listan med namn och passnummer för att vi skulle bli igenomsläppta. Vi rullade in mot reaktorområdet och jag upplevde en blandning av spänningspirr i magen, skräck och vördnad för alla de som dött i samband med olyckan för det är inte nådigt vad mycket lidande smällen orsakat.

Bussen cruisade långsamt fram och plötsligt dök en konformad byggnad upp, det visade sig vara ett kyltorn. Sedan syntes de halvbyggda reaktor 5 och 6 som höll på att byggas när olyckan inträffande. Kranarna stod fortfarande kvar runt byggnaden. Sedan fick vi syn på en lång byggnad som innehöll reaktor 1 och 2 på ena sidan och reaktor 3 och 4 på den andra. Det var reaktor 4 som exploderade. Bussen stannade och vi klev ut och insöp atmosfären och lät kamerorna arbeta sig varma. Vi befann oss ungefär 1 kilometer från reaktorn och strålningen pendlade mellan 0,8-0,9 mikroSievert/timme. Som jämförelse ger bakgrundsstrålningen i Stockholm en stråldos på 1milliSievert/år. Nu får ni ta fram era miniräknare och försöka klura ut huruvida jag har spännande mutationer och brutna DNA-stegar att se fram emot. Sen rullade bussen vidare mot Pripjat, staden som kärnkraftsverket arbetare bodde i med sina familjer. Staden är byggd för 50000 invånare och lär ska vara världens största ödestad. På vägen dit åkte vi igenom ”Röda skogen” som fick sitt namn efter att den kraftiga radioaktiviteten färgat träden röda. Sedan dess har skogen huggits ned och det översta jordlagret har schaktats bort men trots detta gick geigermätaren upp till 4 mikroSievert/timme...

Huvudvägen in till stan var i det närmaste en kostig, naturen har tagit tillbaka en del... Vi rullade fram till Pripjats huvudtorg som var väldigt igenvuxet av buskar och träd. Husen såg plågade ut i sitt förfall och det var en obeskrivligt känsla att gå in i kulturhuset och gå upp ett par, tre våningar. Det var helt surrealistiskt. Bibliotekets böcker låg utspridda över golvet och tanken på att knycka en susade igenom huvudet men att ha en radioaktiv bok i hyllan är nog ingen bra idé egentligen. Guiden drog oss vidare till nöjesfältet bakom kulturhuset där ett rostigt pariserhjul spretade mot himlen och synnerligen radioaktiva radiobilar låg spridda. En mossfläck på asfalten satte fart på geigermätaren så det blev att gå runt den. Med god marginal! Nästa visningsobjekt var Skola Nr. 3 där vi släpptes lösa att gå omkring, så länge vi undvek den bevuxna innergården vars jord var kontaminerad. På golvet i en sal låg en sjö av gasmasker, tydligen skulle dessa användas av elever om väst gick till anfall men nu var de så radioaktiva att användning knappast rekommenderas... Som avrundning gick vi in i badhuset och glodde runt och tiden nöter verkligen ner byggnader.

En sak som var spooky med Pripjat var att det inte fanns några fåglar! Inget kvitter hördes och inte ett enda fjäderfä såg vi. Det var riktigt kusligt! Annars är det ett myllrande djurliv där. På nätterna srar vildsvin omkring på gatorna och det ska tydligen hålla till både varg och björn i stan och två flockar hästar som släpptes ut från nån forskningsinstitution när anslagen drogs in. Skogarna runt omkring är enligt guiden proppfulla med hjortar och lokatter.

Nu var det dags för lunch! Vi bussades in till kantinan inte långt från reaktorområdet. Matsalen var full av folk som arbetade i området så vi fick vänta lagom länge för att hinna ta en cig! För att komma in i matsalen var vi tvungna att gå igenom en mätstation för att kontrollera att vi inte hade för mycket radioaktivt material med in. En i sällskapet hade för strålande skor och fick gå ut och tvätta dessa i en vattenpöl. Lunchen bestod av en fantastiskt god grönsakssoppa och sen en medioker schnitzel med potatismos. Som dryck serverades en lätt söt citrondryck med ingefära och den var inte kattpiss!

Efter mat och cig var det dags att åka till kylvattenkanalen och mata fiskar. Fiskarna, malar och rysk karp, kom från en odling i närheten som klappade ihop verksamheten efter olyckan. Speciellt malarna var enormt stora! Då fiske och jakt av (o)naturliga orsaker är förbjudet i zonen kan djuren växa till sig ordentligt. Sen rundade vi hörnan på reaktor 1 och 2 och rullade förbi brandstationen vars brandmän varit först på plats efter olyckan och följaktligen också var bland de första att dö. Sen rundade vi en hörna till och parkerade 100 meter från den havererade reaktor 4. Det var lite kusligt... Ett jävla fotande vidtog men vi fick enbart plåta sidan av reaktorbyggnaden, byggnaderna runt omkring var det strängeligen förbjudet att fota. Då både guiden och chauffören stod och glodde på oss vågade jag inte chansa på att ta några smygbilder.

Tillbaka inne i centrala Kiev begav vi oss på jakt efter ett bättre växlingskontor än det C besökte på fredagen och vi hittade en bank med riktigt fin valutakurs! Flickan i disken kunde inte engelska men fattade vad jag var ute efter men verkade ångra sig när jag lastade upp en försvarlig bunt dollarsedlar. Hon hade en liten sedelautomat som sedlarna skulle matas in i men den spottade ut mina inte längre ovikta sedlar. Hon fnissade generat och hojtade one-liners till sin kollega och fnissade ännu mer... Till sist hade jag 1600 friska hryvnia i handen! Sen marscherade vi raskt till vår lägenhet på Reitarska och tvättade bort tjernobyldammet från skorna och jag kostade på mig att ta en dusch. En kall dusch! Varmvattnet bara vägrade uppenbara sig. Jag försökte ratta på varmvattenberedaren men inget hände förutom att den började pysa när jag hade knappen intryckt. För att slippa ställa till nåt körde jag på kallvatten istället och det var onekligen uppfriskande!

Sen hade det blivit dags att äta igen! Vi gick tillbaka till Spotykach och körde en trerätters! Svampsoppa med ost, chicken kiev med svålbakad potatis och så honungskaka till efterrätt för min del och en kievtårta till C. Detta sköljdes ner med den inhemska ölen Baltica och restaurangens tranbärsvodka! Gottegott jummejumm! Sen bladade vi ut på stan för att se om vi kunde hitta nån trevlig bar. På en gata kom en munk med juste kappa fram och började kackla. Han verkade ha nåt lättare fel i huvet för det svajade fram och tillbaka när han pratade. Han samlade in stålars till ”Gott Father”. Jag frågade om Gott Father accepterade cigaretter men det sa munken att han inte gjorde så jag gav honom 50 kopek istället och han verkade nöjd med det! Några hundra meter senare släcktes gatubelysningen och vi befann oss på dyster trottoar. Tydligen släcks gatubelysningen utanför de centrala delarna klockan 23... Hej och hå!

På kvällen blev det svårt att sova, dels på grund av dagens äventyr men mest på grund av att det var några myggjävlar som bråkade med mig! Hela tiden sökte sig myggorna mot öronen och jag får frispel på deras jävla surrande! En mygga trasslade in sig i mitt brösthår och gick en brutal död till mötes, death by mighty hand, men det var inte till mycket gagn då den verkade ha 10 miljoner systrar... På morgonen vaknade jag av att C var uppe och härjade. Svårt sömndrucken låg jag i halvdvala när hans mobillarm satte igång medan han stod i duschen. Jag vacklade upp och irrade runt i mina illasittande y-frontare (försök få bort den bilden ur huvudet!) och lagom tills jag hittade hans telefon slutade den larma... Jag ramlade tillbaka ner i soffan när jag hör ett jävla mås-skrik! Jag undrade vad fan det var men tänkte att det nog var steg 2 på mobillarmet. Mås-skriket hördes igen och jag började bli mäkta irriterad. C kom ut från duschen och undrade vad fan det var som lät så tydligen var det inte hans mobil. Hur som, C drog på sig skorna för att kila iväg och köpa vatten och sprang på chauffören Igor utanför dörren. Han ville skjutsa oss till flygplatsen. Tyvärr var han 12 timmar för tidig... Men vi fick klarhet i var mås-skriket kom ifrån, det var dörrklockan!

Söndagen ägnade vi åt att drälla runt i Kiev som är en bra promenadstad! Enda nackdelen är att stan är byggd på en massa kullar så det är väldigt mycket upp och ned, speciellt upp av någon märklig anledning. Vi kollade souvenirförsäljning på en slingrade gata som gick brant nedåt och det var tungt som fan att gå tillbaka upp i solgasset. Köpte lite blandat skit, en rysk babushkadocka var ju självskriven! Stora huvudgatan Хрещатик / Kreschatyk är mellan 75-100m bred och avstängd för biltrafik under helgerna så vi lallade glatt på mitt i gatan. Vi slank in på en bar och fick en ölmeny i handen. De verkade ha lite ölkultur för de hade en sida med säsongens färsköl med ymniga beskrivningar av innehåll och densitet(!) och till skillnad från här hemma stod det info i stil med ”denna öl innehåller minst 5% alkohol”. Stärkta av ölen tog vi ny fart och bladade iväg mot andra världskrigs-museet och moderlandsmonumentet. Vädret var varmt! Shorts hade varit mer lämpligt än jeans och jag drog på mig lättare ”infanterield” (nu kan ni ju grunna på vad det är!). Efter en timme var vi framme och frossade i pansarvagnar, stalinorglar och artillerikanoner. Och moderlandsmonumentet var inte nådigt! Donnan är 62 meter hög och glittrar i solen! Efter att ha fått lagom ödemiga fötter av allt promenerande satte vi oss på ett café där vi träffade de första sura ukrainarna. Servitrisen mer eller mindre suckade när vi kom in och hon kunde inte engelska och fick under mycket möda tillkalla sin kollega som inte heller han verkade begeistrad över att ha oss där. Vi bet i det sura äpplet och stannade kvar ändå. De har en rätt kackig kaffekultur i Kiev, som vanligt utanför Sverige får man små koppar vilket jag kan leva med men när kaffet dessutom är svagt blir det riktigt störigt! Till sist hade vi arbetat oss tillbaka till city och var lite tråkiga och käkade på samma restaurang igen. Den här gången fick vi present när vi skulle gå, varsin tidningspappersstrut med solrosfrön.

En lite lustig sak vi upptäckte med ukrainarna var att många män är jävligt lika skådisen Daniel Craig! Dels återkommer hans kalla blå ögon ofta och dessutom har de samma facialdrag! Det var så att det blev komiskt till sist! Vi såg Daniel Craig i alla åldrar mellan 15-70. Annars var inte ukrainarna helt olika svenskarna! Alla hårfärger och färgtoner på huden förekom. Klädseln var ungefär likadan som här med ett par undantag; kvinnorna hade som standard porrklackar på skorna och unga grabbar hade byxor i rätt storlek där inte arslet hängde utanför.

Igor plockade upp oss på Självständighetstorget och körde järnet ut till flygplatsen. Planet skulle gå 22:20 och vi var på plats 20:40. En lätt match trodde vi men då hade vi ju inte checkat in på Boryspil förut! Självincheckning har de nog inte ens hört talas om och konsten att köa verkade inte tillhöra ukrainarnas mest utvecklade färdigheter. Det var kaos vid incheckningen! Bredaxlat svenskt lyckades vi tränga oss fram till snörlabyrinten vid incheckningen men det gick hiskeligt trögt. Efter 40 minuter var vi incheckade och stressade. Vi sprintade upp för trappan till säkerhetskontrollen och där var det tvärstopp! Det var typ 10 pers före i kön men det tog evinnerlig tid. Varenda väska fick röntgenmaskinen att lysa rött och folk verkade helt sakna flygvana för de gick in i metalldetektorn med bälten och klockor på. Jag blev så jävla uppstressad att jag höll på att explodera! Det är en sak om man sitter i en bil och är sen för då kan man alltid gasa extra och köra cykelvägar men i ett sånt här läge där man inte kan påverka skeendet driver mig till skyhöga stressnivåer. C med sitt redan omnämnda tålamod började tvivla på resenärernas existensberättigande och undrade hur fan man kunde gå in i metalldetektorn med klocka och skärp på sig... Och de ukrainska tjänstemännen gjorde sig ingen direkt brådska. Efter många om och men kom jag i alla fall igenom och C som blivit stressad även han glömde att ta av sig klockan när han gick igenom metalldetektorn vilket jag hade omåttligt kul åt!

Nu var det en halvtimme kvar till planet skulle lyfta. Utrop kom att boarding pågick. Vi rusade fram i korridoren från säkerhetskontrollen och rundade en hörna och sprang in i en passkontroll! Två luckor var öppna och det stod 10-15 pers i vardera kö och tjänstemännen här verkade långsammare än alla de tidigare tjänstemännen sammanslagna! Jag pallade inte trycket längre utan rusade förbi kön och frågade folk om det var ok att vi gick före eftersom vår boarding börjat. En tjej ville veta vilket plan vi skulle med och när jag sa Köpenhamn var det ok för henne också. Vi kom fram till avgångshallen och vår gate låg självklart längst bort! Men nu var jag så adrenalinstinn att jag skulle ha kunnat springa ikapp ett expresståg. C tjoade att det var kö till boardingen så vi taggade ner lite tills vi såg att kön egentligen bestod av folk som stod och snackade och inte alls skulle boarda planet. Vi älgade fram till disken och blev snabbt igenomsläppta och skuttade ut i bussen som skulle ta oss till planet. Väl ombord kunde jag pusta ut. Planet var något större än det vi flög ner med och framför allt fanns det rekorderligt med benutrymme!

Summan av kardemumman blir att jag verkligen gillade Kiev! Stan delar förstaplatsen på min favoritstadslista med Wien. Jag kan varmt rekommendera Kiev som resmål men se till att flyga med ett bolag som landar och startar från terminal F så ni slipper trasslet vi hade med incheckningen!