De är en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna

Ett tag under min barndom bodde vi i ett hus ute i obygden och det borde ju ha varit en tummelplats för original men det var det inte... Med ett undantag; Einar! Einar var runt 50 och bodde i ett litet skitigt hybble precis vid korsvägen där vi åkte ut från vår kostig till väg för att komma ut på den något större vägen som i sin tur ledde till vägen bort, som var asfalterad. Hybblet Einar bodde i hade med nöd och näppe elektricitet och (har jag för mig) rinnande kallvatten. Hursom, Einar hade ett tag jobbat ihop med min far som lastbilschaffis och var tydligen en ganska duktig och idog sådan men han fick trots det inte mycket jobb för Einar tyckte nämligen inte om att tvätta vare sig kläder eller kroppen. Karln var så skitig att hans hy såg askgrå ut och så hade han ett småkrulligt, yvigt vitt hår som borde ligga platt på grund av tyngden från fetthalten i det men höll sig uppe tack vare att all smuts i det petrifierats. Jag gillade Einar för han var alltid snäll och glad och som barn brydde man sig ju inte om petitesser som hygien.

Einar bodde granne med och var kompis med gubben Rådman. Rådman var något tiotal år äldre och raka motsatsen till Einar. Han hade ett oklanderligt yttre, en välskött tomt och hans hus var alltid minutiöst städat. På minuskontot kan nämnas att det alltid stod 5-10 bilvrak i olika stadier av förfall på hans grovgrusade parkering. En gång hade Rådman uppdaterat sin inredning och gav Einar en liten 14" svart-vit tv som blev över. Einar tog tacksamt emot den men några veckor senare hade han en supbroder på besök i lilla hybblet och under fylletumultet som uppstod for tv:n i golvet och bildröret krossades. Einar slängde ut själva tv-kroppen bakom huset men glaskrosset från bildröret lät han ligga kvar på golvet i flera år efteråt. Förmodligen tänkte han ha det som bevis om tv-krossningen någon gång skulle bli föremål för någon kontrovers, då skulle han kunna peka på glashögen och säga "Där föll han!".

Vid ett tillfälle skulle Rådman resa bort och vara borta en vecka eller två och bekymrade sig för sina växter. Han var pensionerad trädgårdsmästare och hade hela huset fullt av växter och blommor. Efter mycket vånda gav han förtroendet för växtvattningen till Einar. Vilket på sätt och vis var en ynnest för som regel vägrade han släppa in Einar i huset på grund av dennes lortiga uppenbarelse. För att minimera nedsmutsningen hade Rådman lagt ut uppslagna dagstidningar som en gång från ytterdörren och förbi alla växter som skulle vattnas. Bra tänkt! Men hur ofta löper bra tankar friktionsfritt hela vägen? När Rådman kom hem kunde han glatt konstatera att alla växter var vattnade och välmående och det var inga skitiga skoavtryck på ekparketten! Värre var det ställt med badrummet... När tillfället nu uppenbarat sig hade Einar passat på att ta ett bad i Rådmans badkar men underlåtit att tappa ur vattnet och skura efter sig... Enligt Rådman borde badvattnet ha klassats som riskavfall och det var så mycket smuts i vattnet att det bildats en smutsring i badkarets emalj där vattenytan varit. Smutsringen visade sig vara omöjlig att skura bort ens med de mest frätande och carcinogena tvättmedel så Rådman fick byta badkar.

Många år efter att vi flyttade från obygden dog Einar. Rådman hittade honom en morgon liggandes på mage en liten bit från huset med ett tunt lager nysnö över sig. På något vis tycker jag att hela grejen var lite vacker; den skitiga Einar täckt av ett lager vit, skir snö på väg att åter bli den jord han en gång sprungit ur och sedan alltid behängt sig med. Det hade varit ännu vackrare om han fått ligga där han fallit och blivit ny jord på den plats där han framhärdade.

Efter det sorgliga slutet på Einarsagan går vi nu över till något lite roligare! Vid ett tillfälle när jag handlat på den eminetna butiken Vivo Daglivs i hörnan S:t Eriksgatan/Fleminggatan och skulle fara hemåt med tunnelbanan uppehöll sig ett fyramannastarkt småstörigt rasmixat ungdomsgäng på perrongen och tjoade och levde rövare så där som ungdomar gör när de umgås i grupp. När t-banetåget kom in klev de på i samma vagn som jag. De satte sig längst bak i vagnen och jag hamnade någonstans i mitten med ryggen mot dem. Tyvärr, för dem, hade de råkat sätta sig vid ett synnerligen hårt fyllo med världens strävaste röst och följande konversation utspelade sig:

-E ni såna där mafiosos?

-Ja just det! Såna är vi!

-Såna där som rånar och slåss?

-Ja just det! Såna är vi!

-Och våldtar..?

Gänget blir knäpptyst och fyllot tar paus innan han fortsätter:

-Fyyyyy faaaaaaan! Jag ska knulla er bägge tre!!!

De fyra grabbarna i gänget är fortfarande tysta. Man får väl anta att de nervöst hade fullt upp med att svälja sin rädsla, ljud av kvävda fniss börjar höras från övriga passagerare och fyllot redde upp situationen när han åter tog till orda:

-Ru kan karate va?

-Ja jost dé! Jak kan karate! (man kunde höra en strimma hopp i hans röst)

-Deeeee hjälper inte! Deeeeee hjälper inte...

Där blev jag tvungen att gå av tåget för jag kunde inte hålla mig för skratt längre!

Sen fanns det en sån där skön avspänd pundare här i området när jag flyttade hit. Han sorterade in i kategorin "cool pundare". Han var nog runt 50 och hade alltid smala svarta jeans, svart t-shirt, tunga boots, solbrillor och en rock `n´ roll-skinnjacka av mc-modell. Första gången jag såg honom var jag på väg till lokala ICA och fick syn på honom där han gick och rökte på avstånd. Han fimpade ciggen strax innan han började gå upp för rampen till ICA där han börjar tjoa "Faaaan vad gott det var! Jag ska fan ha en till" varpå han plockar upp sitt marlboropaket och börjar fibbla med ciggen och tappar en på marken. Han böjer sig 90 grader för att plocka upp den ungefär samtidigt som jag går förbi honom. Utan att ha tittat upp har han tydligen registrerat att jag är på ingång för han säger:

-Öh rö! Sparka mente i arslet så jag far in med huvudet i taggbuskarna

-Närå, jag lovar! Heders!, svarade jag

-Du snor väl inte min handboll va?, svarade pundaren på det. Fast han hade ingen handboll jag skulle kunna ha snott...

Andra gången jag träffade honom kom han gående på min gata när jag var på väg bort. Han var inbegripen i en livlig diskussion med sig själv och hade faktiskt olika tonfall och sätt att uttrycka sig beroende på vilken av honom som kacklade. Några meter innan vi möts tystar han (och hans alter ego) och han försöker se neutral ut tills han är några meter bakom mig då han utbrister:

-Såg du den där va?

Varpå hans alter ego svarar med en annan röst

-Ja! Fy faaan!

De är verkligen en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna!

Fler original + pundare och fyllon

Efter att jag skrivit förra inlägget om original och psykon kom jag på att det fanns några bisarra existenser jag glömt plus några småskojiga pundare och lodisar som passerat förbi. Obegripligt nog hade jag glömt grismannen! Tror jag såg honom första gången för runt 20 år sedan, då höll han till på Gamla stans tunnelbaneperrong. Han är enormt stor! Förmodligen är han över 2 meter lång och han är kraftigt byggd och dessutom tjock. Oftast går han klädd i en beige trenchcoat och så har han alltid solbrillor på sig och nästan alltid tuggar han på en cigarrstump, ibland är den dessutom tänd. Då är det fest får man anta! I ansiktet ser han ut som en gris och med hans överdimensionerade kroppshydda tänker man sig honom gärna som Farbror Orne från landet. Som regel går han bara fram och tillbaka och mumlar för sig själv och skrattar ett hest lite föraktfullt skratt. För några år sedan flyttade han sitt mumlande från Gamla stan till Gullmarsplans tunnelbanestation. Härom månaden stod han plötsligt framför mig, han bara dök upp från ingenstans och blockerade vägen så jag fick tvärstanna. Han flinade skevt och mumlade och skrattade småföraktfullt och glodde på mig genom sina hjärtformade solbrillor med tjocka halvtransparenta röda plastbågar, i handen hade han cigarrstumpen...

I slutet av 70-talet höll han till i Västertorp och ska tydligen ha varit misstänkt för ett sexmord på en småtjej. Flickan hittades död i en källare och senare fann polisen hennes ena sko i grismannens lodiskasse. Dock fanns det inga bevis för att han verkligen dödat flickan så han gick fri. Mitt intryck av honom är att han är harmlös om än lite obehaglig.

En annan riktig stjärna var en man som höll till vid skanstull. Han var kort och tjock, hade dreads och ett stort rött skägg. Han gick alltid klädd i mjukisbyxor och tjock tröja, nästan alltid munkvarianten med uppfälld huva, var tröjan utan huva brukade han ha en tidning över huvudet istället. Han brukade boa som en havande tik med tidningspapper i gången under Götgatan vid Skanstull södra. Han bobbade ihop massor med papper och liksom kröp ned i det. När han planlöst irrade omkring på gatorna och när han boade mumlade han som svenske kocken men när han tiggde pengar pratade han rent och var dessutom artig och välartikulerad och hade alltid en småironisk ton lite så där som bättre akademiker kan ha. När han tiggt ihop pengar köpte han inte som man kan tro sprit eller droger, nej han gick till konsum på hörnan gotlandsgatan/östgötagatan och köpte mellanmjölk och ballerinakakor som han sedan mumsade i sig sittandes på tidningsboxen utanför konsum. När han åt brukade han dessutom ta av sig huvan! Nu var det många år sedan jag såg honom och det är lite så att man saknar honom ibland.

Sen har man ju stött på en och annan lustig pundare bland alla otrevliga pundare man träffat. När jag flyttade till Bandhagen och jag och min bärhjälp kånkat färdigt allt bohag kom det ut ett par ur porten bredvid. Båda såg ut som olika inkarnationer av Andrew Eldritch (The Sisters of Mercy). Damen var spinkig galore och hade långt svartfärgat hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Hon pussade sin boyfriend och satte sig i sin lila camaro och drog iväg. Snubben var spinkig galore hade lite halvrisigt kort hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Han låste upp sin bruna 70-talsmerca som hade baksätet proppfullt med mjukisdjur och frågade oss om vi kunde hjälpa honom att knuffa igång den för det fanns visst ingen startmotor i den. Vi sa att vi skulle hjälpa honom och han frågade vem av oss som flyttade in, jag sa att det var jag och då skrattade han ett hest segt skratt heee heee heee. Fortfarande oklart varför...

I byhålan norr om stan där jag växte upp hade vi ett lokalfyllo med de missvisande initialerna SS, han var inte ens motsatsen till tysk elit.... SS var ett ordinärt fyllo som var rädd när han var ensam och bråkig när han hade hårda polare med sig. Han brukade ringa på hemma hos oss när han var på fyllan, han hade stor respekt för min mor som varit ordförande i lokala hyresgästföreningen. En sådan position renderar väl ofelbart respekt och beundran hos en tredje klassens loser som inte ens når omröstningen i suppleantvalet till anstaltens förtroenderåd. Dock brukade vi sällan öppna... En gång väntade jag besök men när jag öppnade den påringda dörren stod SS där. Han var onykter men inte full och bad att först få låna en filt. Han förklarade att han blivit utkastad av sin moatjé och hans morsa släppte inte in honom så han tänkte sova i källaren. Jag svarade inte för jag hade fullt upp med att tänka på alla löss och allt äckel han skulle kunna smitta ner filten med. SS fattade galoppen och bad om en kniv istället. Jag undrade varför och han upplyste mig om att han tänkte ta livet av sig. "Jag ska bah punktera mä! Ru få tebaks kniven sen.". Ordningsmannen i mig ägnade en tanke åt samhällelig städning men jag sa nej i alla fall...

Till sist spårade SS ur ordentligt. Polisen knep honom när han lockat med sig en minderårig flicka in i en skogsdunge för att tafsa på henne. Hennes något förståndigare kompis hade avböjt buskageturen och sprungit hem och ringt polisen istället. När mässingen visiterade SS upptäckte de att han hade 3(!) dambaddräkter på sig under kläderna. Han hamnade på häktet, avdelningen bredvid den jag jobbade på. På något vis hade han lyckats få med sig en baddräkt in i cellen och hade den som runktrasa och någon av mina kolleger råkade komma på honom när han pissade i den, följaktligen fick han ha den kvar för inte en jävel ville ta ut den ur cellen...

Som avslutning måste jag nämna ett fyllo jag träffade på i Vallentuna centrum en tisdagseftermiddag. Mellan konsum och ica stannar fyllot upp, kollar på klockan och utbrister förfärat och häpet på klingande råbultsgöteborgska: "Klockan är treeee och alla är nyktra!".

Original vi minns

Härom morgonen mötte jag ett freak vid tunnelbanan. Mannen som kom ut genom spärren jag skulle in genom var i 60-årsåldern och hade för korta byxor, solglasögon i halva ansiktet, ett linne nerklottrat med tuschpennor och som kronan på verket hade han en flätad hatt med svart band runt och i bandet hade han monterat fast två vita diskborstar som stack upp som antenner. Undrar vad han kunde få in för spännande via de antennerna? Skvalmusik kanske?

Man ser dem ofta, de där som inte riktigt är som alla andra barn! Eller snarare gubbar. Det är sällan det är kvinnor som blir original på samma vis men jag har en i minnesbanken. Henne återkommer vi till längre ner.

När mentalsjukhusen stängde svämmade stan över med människor som onekligen är annorlunda. Då många av dessa inte klarade av att leva ett vad vi normisar kallar ett normalt liv blev det lite knasigt när dessa plötsligt mer eller mindre friskförklarades av den dåvarande regeringen. ”Hejhej. Här har du en hyfsad lägenhet, socialen sätter in pengar åt dig en gång i månaden så att du kan betala räkningar. Försök sköta dig nu och är det något du undrar över så ring inte för de som skulle kunna svara är antingen uppsagda eller omplacerade. Tjenixen!”. Många klarade självklart inte av att betala sina räkningar och hamnade på gatan och då de var friskförklarade var de ingens bekymmer längre. Äntligen en reform som tjänade sitt syfte. Heja! Eftersom vi som anser oss vara normala är rätt fjära ville vi ju självklart inte ha att göra med dessa vilsekomna individer utan de blev hänvisade till de andra utstötta på parkbänkar och centrumtorg med säkert förödande resultat.

En sådan som jag antar blivit friskförklarad och utskriven brukade hänga vid slussens t-banestation uppgången götgatan/hökens gata. Han hade avlångt ansikte, skarp näsa, intensiv blick och Ezra Pound-frisyr och frågade alltid väsande med svag röst om han fick låna en spänn när man passerade honom. Ett par gånger fick han det men jag fick aldrig tillbaka de utlånade enkronorna... Han var ingen lodis men verkade inte kunna sköta sin hygien och luktade härsket fett. Han rotade runt i papperskorgar men inte efter pantburkar utan efter tidningar som han rev små bitar av innan han lade tillbaka dem i papperskorgen igen. Sist jag såg honom var en vinter för några år sedan. En iskall dag med ymnig snöstorm. Han hade en tunn vindtygsjacka av zigenarmodell, lågskor utan strumpor och ett par gabardinbyxor där det ena benet hade revor som gick ända upp till där byxbenet börjar. Det såg otäckt kallt ut. Undrar ibland om han frös ihjäl den dagen eller under natten som följde...

I förorten där jag bor har vi en annan sådan som verkar ha blivit friskförklarad fast han inte borde ha blivit det. Han ser ut som 87:an Axelson som smetat allergiframkallade kemikalier i ansiktet, han är alldeles sned i kroppen och liksom lutar på ett oroväckande vis när han står still och verkar leva i en konstig inre värld. Dessutom har han tagit upp sina parkbänksvänners beteende att hälla och stoppa i sig saker som kanske inte är helt lämpliga med tanke på den mentala status han verkar ha. För någon vecka sedan väntade jag på t-banan när han dök upp i sällskap med två herrar som såg ut som amerikanska psykologer, ni vet; beige chinos, loafers, svarta långärmade skjortor, glasögon och täta grå skägg (amerikaner har ofta jävligt täta skägg!). Jag hörde lite av deras samtal och de lät definitivt inte som psykologer utan snarare som fyllon och uppenbarligen ville de att 87:an-lodisen skulle hjälpa dem med nåt: ”Men ru har ju erfarenhet av psykiatriker, du kan väl fixa re här? Va villu ha i betalt? Brännvin eller knark?”. Lodisen blev sne och ville inte snacka mer med dem utan satte sig bredvid mig och rabblade för sig själv något som lät som en blandning mellan barnkammarramsor, kabbalah och rena gallimattiasen. Sen kom tåget så jag missade den eventuella fortsättningen. Snackarna som såg ut som amerikanska psykologer har jag inte sett igen men 87:an-lodisen framhärdar som vanligt nere i centrum med sina tics och bisarra danssteg och sin eviga plastkasse som han alltid bär med sig.

Sen har vi en svart ung kille som brukar gå omkring i området. Jag inbillar mig att han har blivit svårt traumatiserad av något krig i något afrikanskt land vi i väst helst inte hör talas om. Han är, precis som 87:an-lodisen, krokig i kroppen men han är det även när han går. Han liksom lutar stelt åt sidan med överkroppen och hänger med huvudet i sidled och har helt stela armar som är så krokiga att de verkar ha för många leder. Han glor en rakt i ögonen och flinar nästan alltid stort och rabblar något som låter som voodoobesvärjelser och det går kalla kårar genom mig när jag råkar ha honom promenerandes några meter bakom.

I området där jag bodde förut hade vi ett riktigt original! Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar var en äldre farbror med långt grått skägg och för stora byxor. Han bytte byxor ibland men de var alltid för stora och han verkade inte gilla skärp för han drog alltid ihop byxlinningen till en stor snibb som han höll i för att hålla byxorna uppe. Året runt hade han en stickad watchcap på huvudet och han verkligen ångade tobak! Han gick alltid omkring i området och rotade i soptunnor och mumlade och fnittrade för sig själv. En gång hade jag köpt en kontorsstol av gookien som hade en möbelverkstad i centrum och när jag skulle bära hem den märkte jag att den vägde as så jag tog den på ryggen på något snillrikt vis och mötte Gunnar på vägen hem. Han höll upp sina byxor, rökte pipa och mumlade för sig själv. Strax efter att vi mötts stannade han och sa med klar röst ”Vad fan, han har en stol på ryggen” sedan återgick han till sitt mumlande och försvann. En gång fick jag syn på Gunnar när jag var inne på ett antikvariat i stan, Gunnar hade en kasse böcker med sig han ville byta mot nya och han pratade helt normalt när han pratade med mannen som har antikvariatet. Mannen skulle kolla värdet på Gunnars böcker medan Gunnar himself gick ut och mumlade på stan och när Gunnar gått frågade jag vad som hänt med Gunnar. Jag sa att jag bodde granne med honom och hade en känsla av att Gunnar visste om en massa saker vi andra inte känner till. Mannen på antikvariatet svarade lite svävande att Gunnar pluggat i Uppsala och sen kört taxi men sen ”så hände det här”. Jag lyckades inte få ur antikvariatsmannen vad ”det här” var för något. Mitt intryck av Gunnar var att han läst för mycket filosofi och sedan tiltat...

I samma område bodde en märklig tant också! Man brukade se henne på bussen, hon såg ut som om hon skulle kunna vara morsa till Nina hagen. Hennes sminkning var något i hästväg! Förmodligen fyllde hon bara på utan att någonsin ta bort det gamla sminket vilket fick henne att se ut som ett balsamerat lik. Hon hade alltid ett par hörlurar av äldre snitt på sig, ni vet såna där stora öronmuffar. Haken var bara att ena luren saknades och istället hade hon tejpat fast en gul scotch bride på hörlursbågen. Av någon anledning hade hon klippt av sladden från hörluren så de var nog mest en chic accessoar för henne. Hon brukade svära åt ungdomar på bussen, oftast utan anledning samtidigt som hon log pillemariskt men bara så lite att inte sminktårtan i ansiktet krackelerade.

Som avslutning måste jag dra någon annans story. En kompis till mig kommer från Järvsö, byn som familjen Lill-Babs satte på kartan. Där hade de originalet ”Anders med gylfen” som gled runt och liksom var den lokala byfånen i största allmänhet. Vid ett tillfälle för många år sedan då min kompis var hemma i Järvsö och hälsade på med sin flickvän som var en liten blond flicksnärta med läderkjol och högklackade fetischboots gled Anders med gylfen upp till dem och frågade ”Är ni bögjävlar ni!?”. Så mycket för att vara tjej och se tjejig ut...

Transporthjon

Då firmans ordinarie chaufför haft en veckas semester för att bevista någon festival för retrohårdrock + en dag extra för att nyktra till på har det fallit på min lott att köra budbil då jag är den ende på firman, förutom den ordinarie chaffisen, som har både körkort och ett hum om södra Stockholms geografi. På sätt och vis är det rätt skönt att köra bud och sitta isolerad i sin rullande plåtlåda med musik efter eget val, veckans soundtrack har varit Jay Munly, Kristin Hersh och The Jesus and Mary Chain. Men man blir bra öde i skallen av att sitta och köra 20-40 mil om dagen i gassande sol även om det finns ac i bilen. AC:n hjälper ju inte heller mot att sätet är skållhett så fort man lämnat bilen en stund så efter ett varv har jag garanterat södra stockholms svettigaste arsle, tur i oturen att det inte är skinn- eller galonsäten för då hade det luktat bacon i bilen! Sen får man som man svåra koncentrationssvårigheter på grund av allt slarvigt paketerat kött som är ute och rör sig i värmen. Var man än tittar är det rumpor i hotpants, musikantenkjolar och dallrande lår som lätt svettfuktiga glimmar i solen (stora bonuspoäng till damer som fortfarande har mjölkvita ben!!!) och så bikiniöverdelar och urringade linnen med massor av tuttar i som ropar ”Ta på oss! Ta på oss!”. Det är inte lätt att vara frustrerad medelålders man... Det borde ges skattelättnader till tjejer som har burka på sig under sommarhalvåret!

Att jag har ett hum om södra stockholms geografi är tyvärr inte liktydigt med att jag lätt och galant hittar till enskilda adresser. Snarare raka motsatsen... Letade febrilt efter en adress i Hägersten, Mikrofonvägen 28, hittade Mikrofonvägen men på skylten stod det nummer 2 och sen var det bara ödetomter. Jag svängde till sist in på en parkering precis där vägen slutade och ringde firmans rockfestivalande ordinarie chaffis och frågade var i helvete på Mikrofonvägen man lämnar grejer. Han undrade vilken firma jag skulle till och när jag kollade adresslappen upptäckte jag att jag skulle till den firma vars parkering jag stod på. Vaket Noll8, jävligt vaket! Chaffisen varnade mig för deras svängdörrar som var enormt sega och de visade sig dessutom ha världens suraste receptionist, hon ville förmodligen hem och fira nationaldag och bli dunkad gul och blå... De två första dagarna spenderade jag över lag mer tid på att köra fel än att köra rätt och har man fått adresser i Hägersten, Södertälje, Haninge, Farsta, Tyresö och Värmdö på samma budvarv så tar det liksom rätt mycket tid även utan felkörningar så det blir blyfot ibland och det kändes lite vanskligt att på en slingrig väg passera skylten ”STOR ÄLGFARA” i 140... Nu var det dock inga älgar ute och drällde på vägen när jag susade fram och det var en jävla tur för dem det!

Sen har jag ännu en gång fått bekräftat att folk som jobbar i byggsvängen är jävligt otrevliga! Fick en körning till ett bygge i Fittja, orten vars namn alltid får mig att fnissa lite omoget. När jag kom fram till adressen visade det sig vara ett gigantiskt Coop så jag körde omkring lite för att se om jag kunde hitta något som liknade en byggarbetsplats och bingo! det låg en sådan på ena kortsidan av byggnaden. Jag stannade bilen och gick fram till en sönderbränd snubbe med gul bygghjälm och frågade var blablabla byggs platskontor låg ”Inte faaan vet jag!” svarade han. Jag glodde lite på honom och kände ett visst förakt för honom, enligt Ambrose Bierce är förakt ”den känsla man hyser för en fiende som är för stark för att riskfritt kunna angripas” och det stämde i det här fallet. Byggjobbaren var bra mycket grövre än jag och han visste om det för han hånflinade åt mig.

I hopp om bättre bemötande gick jag fram till en kille som körde grävskopa och han var hjälpsam och förklarade att jag skulle in på baksidan genom personalingången. Jag susade runt till baksidan och hittade en byggväg upp mot Coop, jag körde in och passerade två schaktkillar som tittade på när en tredje gungade fram och tillbaka i en baklastare med låsta hjul. När jag passerade glodde de surt och misstänksamt på mig. Jävla rednecks! En bit in blockerades vägen av en grävskopa som petade lite förstrött i en grushög. Jag lämnade bilen och kilade över grushögen till personalingången som var låst. För en gångs skull hade jag turen på min sida och blev insläppt av en coopanställd som pekade mig vidare in i en korridor och där hittade jag platskontoret! Herr byggledare blev dock skitsur när jag kom med ritningar och halvskrek:
-Du kan ju lämna de där vid hutschen!
-Hutschen?
-Ja! Du såg väl för fan när du kom in att det stod en hutsch med en massa hjälmar vid dörren!? Där finns en balja som det står ”ritningar” på! Där ska rullarna ligga!
-Aha, jag kom in på baksidan...
-Då kom du in fel!
Är det all jävla roca-gil de slickar bort från fingrarna som gör byggjobbare helt asociala? Det är ju totalt jävla okonstruktivt att ha med dem att göra!

Bland alla skumma adresser fick jag en körning till Saltsjöbaden som är södra Stockholms motsvarighet till Djursholm fast ännu flottare. Dessutom låg adressen i Solsidan som är the shit av the shit! Först hade jag svåra problem att hitta vägen jag skulle till och kunde på tredje försöket konstatera att jag helt enkelt missat att det ens var en väg då den var smal som en cykelbana och ett träd växte i vägen för gatunamnsskylten. Väl inne på den förkrympta gatan kom konstaterande nummer 2, fina människor har varken nummer eller namn utsatta på sina brevlådor... Jag körde de 30 metrarna ner till en liten vändplan vid ett stort hus där någon stekare just parkerat sin kycklinggula Hummer H2. Stekaren hade halvlångt blont hår i svans och kolsvarta brillor och liksom bara svassade runt sin kycklinggula Hummer H2 med ett litet spiralbundet kompendium i handen. Jag gick fram och morsade och frågade:
-Ursäkta, vet du var nummer 2 ligger?
-Ingen aning!
Killen trampade oroligt fram och tillbaka och jag gick förbi honom mot brevlådan på huset han stod vid för att se om det stod något nummer på den men killen högg snabbt.
-DET STÅR INGET DÄR!!!
-Eeeh... Nähä?
-Det här är nummer 6!
-Aha! Då borde 2an vara ”slottet” där uppe då., sa jag och pekade på en stor kåk vid vägens början.
-Kanske det. Ingen aning!, sa stekaren och flinade nervöst.

Jag lämnade bilen och gick upp till den slottsliknande kåken och ringde på dörrklockan som en liten infoskylt satt ovanför ”Vänligen ring 2 gånger”. Jag är väl ingen jävla postman heller? Men hur som så ringde jag två gånger men inget hände... Jag ringde 2 gånger till och hörde hur ett fönster några meter från ytterdörren öppnades och ett klotrunt ansikte med avancerat skägg tittade ut.
-Ey! Yo mannen!, hojtade det klotrunda ansiktet
-Ey ey... Är det här nummer 2?
-Ingen anning!
-Eh? Nähä? Men du är ju för fan inne i kåken!
-E dé rittningar?
-Yebo! Det är ”rittningar”.
-Do! Snacka med gobben runt hörrnet! Han kan fixa de!
Det fanns ingen ”gobbe” runt hörnet men däremot en öppen dörr så jag knallade in till det klotrunda ansiktet med det avancerade skägget som skruvade fast gipsskivor för glatta livet och sa att jag dumpade rullen hos honom så fick han lämna den vidare till rätt person och det skulle han göra! Jag gick tillbaka ner till den lilla vändplanen för att hämta bilen och stekaren stod fortfarande och lallade runt sin kycklinggula Hummer H2 och jag sa:
-Cool bil!
-Aaaa, visst e re!?
-Fast Hummer H1 är coolare...
Stekaren såg lite stukad ut och jag log så gott jag kunde! Sen drog jag järnet från finkvarteren!

Sista dagen som transporthjon fick jag ett par körningar till Huddinge, budbilschaffisens mardröm... Först har vi vägen dit, Huddingevägen, som är en fin väg med två filer i vardera riktningen. Den är bred och fin och välbehållen och fullständigt nerlusad med rödjus och fartkameror. Nån jävla trafikplanerare vann väl kommunens mexicoresa för det arrangemanget... Sen är Huddinge så idiotiskt ordnat att alla små områden inom kommunen liksom är avskärmade från varandra så kör man in fel väg går det inte att ta sig smidigt till nästa område utan man måste ut på den förhatliga Huddingevägen igen. Jag svor mig hes... Sen när jag äntligen lyckats leverera det jag skulle och var på väg tillbaka på Huddingevägen tyckte någon jävla containerbilsförare att det var en lysande idé att byta fil när jag låg jämsides med honom. Jag har nog aldrig varit så snabb på tutan tidigare och containerbilsföraren fattade vinken och vinglade tillbaka i sitt körfält igen.

Sen avslutades sista chaffisdagen med att jag körde vilse i Vårberg när jag skulle hem till den ordinarie chaffisen för att återlämna bilen. Jag blev tvungen att ringa honom för att bli guidad rätt. Sedan när vi möttes upp var den fan på väg att sätta sig på passagerarsidan men det kunde han fetglömma! Jag vägrade köra en meter till...

Going west Del 2

Dag 3 blev det sovmorgon och jag tog mig upp först framåt 11 och kände mig skev och bakfull. G skulle till helsestasjon med lilla M för mätning och vägning och mammaträff med första hjälpen-kurs. Jag och K for på sightseeing till Sarpsborg och besökte K:s kumpan Bjørn som hade en skivbutik. Bjørn såg ut som Kim Bodnia och jag tyckte det kändes säkrast att handla något av honom så jag köpte en platta med orkestern Hurra Torpedo som består av tre glada norrbaggar i husvagnskostym som spelar kända låtar på husgeråd och vitvaror och faktiskt låter bättre än man kan tro! Norsk kultur kan förtjäna lite spridning på den här sidan gränsen. Sen for vi hem till K för fika. Han bor på övervåningen av en villa placerad i ett industriområde. Det var så coolt att jag blev riktigt avis! Sedan kokade jag ihop en vegetarisk pastasås, eftersom G inte äter döda djur, och jag kände mig märkligt hemma i köket. Möjligtvis har jag varit där på någon astralresa och tjuvlagat mat tidigare! Sista dagen spenderades i Oslo som helt klart påminner mer om Köpenhamn än om Stockholm och därmed kändes väldigt exotisk. Vi inledde med ett besök till Vigelandsparken med dess hänförande statyer och förfärande turisthorder. Det saknas en motsvarande monumental park i Stockholm! Men nu känns det som om det är försent... Vem skulle kunna göra en snygg statypark i dag? Ernst Billgren? Tror inte det va... Vigeland var en cool gubbe full med justa idéer, och snuskiga... Var en gång och såg en utställning med hans erotiska skisser och även den mest förhärdade pornograf skulle ha rodnat! Efter tag blev turisthorderna runt statyerna lite väl påträngande så vi drog oss åt sidan för att utfodra lilla M. När M var mätt, nöjd och belåten drog vi vidare på Oslos gator med tanken på att utfodra oss själva, eller åtminstone dricka kaffe. G fick den strålande idén att vi skulle handla något ätbart på någon deli och sätta oss på Akers brygga och fika. Vi satte fart genom stan och hittade ett par kängor av juste modell på en trottoar men tyvärr visade de sig vara trasigare än de jag redan hade på fötterna så de fick ligga kvar. Bitvis såg Oslo väldigt centraleuropeiskt ut! Speciellt en gata (som jag inte minns namnet på) där det var kullerstenstrottoarer, gamla hus och spårvagnsledningar. Det gav en fet budapestkänsla till Noll8:ans stora glädje. På vägen till Akers brygga betade vi av några turistmål som slottet och Karl Johan. Strax innan bryggan inhandlade vi varsin spenat- och fetaostfyllda burek som bara de är orsak nog att åka tillbaka till Oslo för! Väl på plats på bryggan med bureken i handen fick vi sällskap. Av en äcklig mås! Kräket dök upp från ingenstans och parkerade sig i vattnet nedanför mina fötter och dumt nog kastade jag åt den en bit burek, det berömda sista misstaget... Måskräket flög upp på bryggan och satte sig en meter ifrån mig och bara glodde så där psykotiskt som måsar gör och jag kände mig lite illa till mods men måsfan drog till sist! Bara för att göra en cirkelmanöver och parkera sig en meter från G istället. G berättade att hon vid ett tidigare tillfälle suttit där när en mås kommit flygande och snodde hennes macka ur handen på henne i förbifarten så jag tryckte min burek mot bröstet och höll hårt i den! Efter ätandet begav vi oss till t-banan för transport till Munch-museet. Efter viss förvirring rörande vilken linje vi skulle åka med klev vi i alla fall på ett tåg och jag hann inte mer än gå in i vagnen förrän en Henrik Schyffert-look-a-like med för långa ben milt föste iväg mig åt vänster och pekade med hela handen på ett säte. Jag fattade ingenting förrän jag satte mig och såg att det var filminspelning i vagnen. En typ med skitigt hår och vadmalsuniform skulle skrika myndigt i kameran och det gjorde han galant! Lilla M var inte lika imponerad och bjöd lite smakprov på sina egna röstresurser när det blev paus i inspelningen. Munch-museets säkerhetskontroll var av flygplatsmått! Man fick tömma sina fickor i en plastbalja som röntgades och sedan blev jag scannad med metalldetektor och blev fråntagen min tändare. Vakten som såg så där trött ut som bara franska porrskådisar kan göra gav mig en liten nummerlapp som jag skulle kunna kvittera ut tändaren med vid utpassering. Tavlorna var fina att se på men lite kusliga, tyvärr var skriet på renovering efter senaste stölden men som tröst hade de hängt upp en annan version av den med lite mindre färger. Parallellt med den fasta utställningen hade de en tillfällig Egon Schiele-utställning och den mannen kan inte ha varit snygg i huvudet men juste konst gjorde han dock! Jag som har en väldigt begränsad erfarenhet av småbarn blev fascinerad över kommunikationen bebisar har med varandra! Inne på museet träffade vi på ett par andra småttingar och med konstiga ljud morsade lilla M på dem och det blev ett väldigt gurglande och fnissande barnen emellan och jag önskade att jag haft ett barnisk-svenskt lexikon så jag kunde kolla upp vad de sa till varandra egentligen. Efter att ha tagit oss ut från museet satte vi oss på kafeterians uteservering för att mata M lite och bara få sitta en stund. En stor brödskalk som låg på marken hade attraherat en hord skrattmåsar som förde ett helkones liv och slogs och ett tu tre blev det panik bland måsarna och ett av de där äckliga kräken sket i flykten och träffade mina byxor och min huligantröja med sin blaffa! G tyckte det var omåttligt roligt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite själv heller men till sist och syvendes ska måsar utrotas när jag tar över världen! Efter Munch och fågelskit knallade vi iväg mot oslos ruffigare kvarter och lilla M blev riktigt kinkig för första gången under mitt besök. Hon vägrade sitta snällt i vagnen och slutade bara grina om mamma G bar henne men en parvel på 9 kilo blir ganska tung att bära i längden så till sist fick M finna sig i att åka vagn och det gjorde hon så bra att hon somnade! G pekade åt alla möjliga håll och sa att hon hade bott där, där och där. Och jag som tyckte att jag hade flyttat runt mycket men i jämförelse står mina flyttar sig slätt... Till sist hade vi i alla fall kommit fram till stationen en timme innan mitt tåg skulle gå och G fick den geniala idén att vi skulle dricka kaffe och äta våfflor och det kunde jag ju inte säga nej till! Vi tog oss in i en hiss för att komma upp till själva shoppingdelen av stationen men vid första våningen stannade hissen och sen hände inget mer... Vi tryckte på alla möjliga knappar men hissen stod där den stod och dörrarna öppnades inte. G tryckte till på larmet men ingen utanför de frostade dörrarna reagerade. Vi bankade på dörrarna men norrmännen utanför betedde sig som japaner och tittade åt alla håll utom just mot hissdörrarna. Jag provade att försöka tvinga isär hissdörrarna men fick inget grepp. Till sist tröttnade G och höll larmknappen inne en bra stund och en dam med Farez Farez-näsa och svart huvudduk fattade galoppen och började trycka på knapparna utanför hissen, utan resultat... Farez-damen hämtade en sportig grabb från butiken bredvid och han fick uppenbarligen bättre grepp än jag och lyckades dra isär dörrarna en centimeter och då föll hissen fritt cirka en decimeter men sen hände inget mer. Killen lyckades göra om sin manöver och hissen föll fritt 5 centimeter till och då gick maskineriet igång och vi kom ner till bottenvåningen igen. Sedan var det rulltrappa som gällde! När det började närma sig dags att gå till perrongen kom G på att hon skulle köpa senaste numret av anarkistmagasinet Gateavisa och lämnade mig ensam med lilla M. Jag var skräckslagen för att M skulle börja gråta när hon märkte att mamma var borta så jag gav mig på att sjunga för barnet! Kan ju lika gärna skriva det eftersom ingen ändå kommer att tro mig. ”Can the circle be unbroken” funkade inte riktigt men en hittepå-melodi med M:s namn som enda text uppskattades av det lilla livet som skrattade glatt. Ganska snart kom G tillbaka och gav mig ett nummer av anarkisttidningen så jag hade lite uppbygglig läsning på tågresan hem. Tågresan blev lugn med en artig asiatkille på sätet bredvid. Han var så artig att han både la upp och tog ner min väska från hatthyllan. Sedan sov han största delen av resan. Själv satt jag och konstaterade att det är rätt hypnotiskt att åka tåg genom ett halvmörkt och regnigt Sverige med Death in June i hörlurarna. Någonstans på rätt sida riksgränsen begav jag mig till den lilla kiosk i vagn 13 som SJ självironiskt kallar ”Bistro” för att inhandla vederkvickning. Medan jag handlade stannade tåget i någon provinsiell håla (som stockholmare förväntas jag ha nedlåtande ton mot mindre samhällen). Glad för att tåget stod still under min promenad tillbaka sprintade jag på mot min vagn men i vagnen innan min höll ett par på att gå på och något hade gått snett. De drog i ett koppel och förde ett jävla liv och när jag kom närmre såg jag att kopplet satt fastklämt i tågdörren som stängts. Mannen i paret lyckades öppna dörren igen och det blev ett ännu jävligare liv och när dörren gått upp såg jag varför. Det som satt i änden av parets koppel var en liten terrier med hysterisk blick och ett vitt missfoster till jättehund med ett ansikte som Winston Churchill höll på att äta baktill på terriern. Monsterhundarens ägare skrek och ryckte i kopplet men hans jycke sket gladeligen i det. Jag hastade så snabbt jag kunde förbi för att inte bli inblandad eller uppäten... Resten av resan gick lugnt till och vid kl22 stod jag åter på Stockholms fasta mark. Lösa planer finns på ett återbesök till landet i väster så att G får en möjlighet att visa Oslos uteliv och coola barer och i den mån jag kommer att ha något minne kvar efter en barrunda i Oslo kommer ni att kunna läsa om det här!

Going west Del 1

Ibland händer det sig att Noll8:an vågar sig utanför länsgränsen och den här gången blev det ett riktigt stort steg som tog allas vår blogghjälte utanför riksgränsen. På schemat stod ett besök till väninna G och hennes dotter M boendes i Fredrikstad i konungariket Norge. Ni vet det där landet i väster som någon av våra kungar slarvade bort ur Sveriges händer för en helkones massa år sedan.

På måndagsmorgonen satte jag mig på tåget med sur mage efter alldeles för få sömntimmar natten innan. Tåget var knökfullt på grund av strejkande kabinpersonal på flyget och något sista minuten-slugo hade satt sig på min plats och tittade envist ut genom fönstret när jag glodde på honom men han lydde snällt kommando när jag sa "vamose". Bredvid mig fick jag en halsstarrig youngster med aslångt skägg och bakom mig parkerade sig en fryntlig herre med både hängslen och livrem. Han hade en välansad grå brittisk mustasch och bar en beige trenchcoat och en militärisk keps i samma färg och såg ut som någon relik från första världskriget, typ en brittisk major som blivit frusen i tiden och plötsligt tinats upp på ett tåg till Oslo 2007. Majorsgubben somnade snart och lät som en kaffebryggare med undantag för en och annan gubbhostning, dags att kalka av bryggaren kanske? Precis innan avgång stormade en tjackalkis i 45-årsåldern ombord. Han hade hår till axlarna som var så fett att han såg ut att ha tvättat det i bregottfabrikens avloppsvatten. Hans ansikte lyste av vanmakt och han stank bakfylla och hade en min som om han hela tiden bad om ursäkt, ni vet ett sånt där utseende som triggar de primära funktionerna som signalerar att man ska flyga på honom och sparka the fuck ur honom! Alla har vi några hundgener... Fyllot överlevde dock resan och klev av i Hallsberg - hålan som Gud glömde och Satan förnekar, förmodligen skulle han vidare till Örebro. Stackars jävel... När han passerade förbi såg jag att halva byxbaken var borta och man såg hans chamoisfärgade kalsonger som säkert varit vita veckan innan.

Tågresan var lugn ända tills batterierna till den skäggiga youngsterns mobil tog slut, då skulle det kacklas. Jag blev först mäkta störd men han visade sig vara en kul tjomme som studerade konst och nu skulle sommarjobba som vakt på ett museum i Oslo. Han visste inte var museet låg och nycklarna till hans lägenhet skulle han få av sin kontaktperson som var omöjlig att få tag på eftersom annandag pingst fortfarande är en röd dag i Norge så skägget antog att han skulle bli tvungen att bo på vandrarhem första natten. Vi var rörande överens om att Jugend är den snyggaste ismen om nu Jugend räknas som en ism.

Väl framme i Oslo möttes jag av skyfall! Jag och skägget höll oss kvar inne på perrongen och rökte ikapp de cigaretter vi låg efter pga tågresan. Området runt stationen var en veritabel sjö och jag upptäckte mycket fysiskt att det var hål i sulan på min sko. Väninna G dök dock sjangtilt upp med sin fina bil och hämtade mig för vidare transport till Fredrikstad. Lilla M som är 8 månader fann den svenske besökaren vara så omåttligt tråkig att hon somnade i baksätet strax efter att vi åkt från stationen. Mina erfarenheter av Norge är mycket små och jag fascinerades av landskapet. Det såg väldigt mycket norrland ut och jag satt och glodde ut genom bilrutan som den bästa turist den timme det tog till Fredrikstad.

Väl framme i huset parkerades lilla M på mattan på vardagsrumsgolvet och jag portionerade ut ett par av leksakerna jag köpt med och en cylinderformad brioskallra föll i god jord. Den var kul att både bita och skaka på och jag och M blev tjenis. M är ett mycket trevligt barn som hellre skrattar än gråter även om det kunde bli lite småkink när mamsen försvann ur synfältet. G bor i nedervåningen av en stor villa. De har en lite märklig bostadskultur i Norge, det finns ingen allmännytta utan det hyrs direkt av fastighetsägarna med höga hyror som följd och det är inte helt ovanligt att man bor i kollektiv i Oslo. Hu för marknadshyror... Dagen avrundades med att G bjöd på mat med perfekt kokat ris *imponerad* och sedan såg vi den animerade filmen "Släpp Jimmy fri" som varmt rekommenderas! Jag höll på att skratta ihjäl mig! Och så kollade vi lite på ett gammalt norskt barnprogram som hette Pompel og Pilt (tror jag) och alla som gnäller över hur Staffan Westerberg förstörde deras barndom borde se Pompel og Pilt och få klart för sig att de norska barnen hade det värre! Och så blev jag av med mina fina svetsbrillor... En gång i arla urtid gjorde jag och G en deal att jag skulle byta bort mina coola brillor mot en peruk med tjocka flätor eftersom jag har som en fetisch att dra i flätor. Dock visade det sig att G slarvat bort peruken så den är nu uppsatt på skuldkontot.

Dag 2 inleddes med stadig frukost och hälsande på G:s kompis K som dök upp med en bunt cd-skivor. Han hade ett leende som Christopher Reeve och hällde upp en rekorderlig kopp kaffe åt mig. Jag hade vissa problem med att förstå honom till en början då han pratade ren norska till skillnad från G som efter tre år i Sverige pratar bra svenska. Dock redde det sig med språkförbistringen ju mer vi kacklade. Men ibland blev det knepigt när vissa ord betyder helt olika saker på våra språk. Dricka bärs låter vettigt för en svensk men inte för en norsk då deras ord för bajs uttalas bärs (har ingen aning om hur det stavas dock...). Sen spenderade vi dagen med att marschera runt i Fredrikstad som var en riktigt trevlig håla med fin arkitektur och bra mat, K bjuckade generöst på dyra tapas där det ingick en halv hummer per person och jag förlorade min hummeroskuld. Minns en story jag hörde någon gång om en atlantvik i Bretagne där de största och bästa humrarna fiskades. De var extra välgödda tack vare att strömmarna gick så fint att liken från alla skeppsbrott inom några mils radie spolades in i viken och humrarna hade följaktligen god tillgång på käk. Sen så diggade vi in gamla stan, fästningsstaden, med fort, kanoner och en vallgrav formad som en stjärna.

Efter marschen genom Fredrikstad somnade G och M och min nyvunne vän K tog med mig på en biltur till Halden för att kolla in Fredrikstens fästning där Karl XII bet i gräset. K körde som en biltjuv på de slingriga norska vägarna samtidigt som han pekade ut sevärdheter och kuriositeter i landskapet, jag höll i mig och kontrollerade bilbältet men han var rätt stadig på ratten och väl förtrogen med vägen så allt gick utan missöden. Halden var en makalöst vacker stad och fästningen var belägen på ett berg högt upp med magnifik utsikt, på ena sidan såg man Sverige och jag drabbades av nostalgisk hemlängtan. Vägen upp till fästningen gick just uppåt och det var brant och det pep och tjöt som en kull hamsterungar ur mina rökarluftrör men det var det värt! Lite tröst var det att även K pustade och slog hål på myten om att alla norrmän är hurtigt spänstiga! På fästningen vajade en norsk flagga och K sa att det kunde varit en svensk och jag kunde inte låta bli att bränna av ett stomatolleende och säga "Eller en tysk...", en rysning fortfor genom K:s kropp och sen pratade vi inte mer om det. Sedan for vi vidare och kollade in gamla svinesundsbron och jag fick svindel när vi gått ut mitt på den, det var långt ner till fjorden under. Jävligt långt! Dagen avrundades med en flarra vin och efter dagens aktiviteter blev jag om möjligt ännu mer flegmatisk av alkoholen...

Ett myllrande djurliv

Trots att jag bor i en storstad eller nåja, en förort 25 minuter med t-banan från stockholms city så är det ett myllrande djurliv här! Sen jag började röka på balkongen har jag dessutom blivit mer medveten om det. Nedanför min balkong finns en liten park och sent på kvällarna brukar det stryka omkring rådjur där, dock är inte rådjur särskilt ovanligt i stockholms omnejd, snarare verkar det vara ungefär samma individtäthet som hos stockholms råttor. Men hur som helst är det rätt uppiggande att se dem stå och beta och veta att om jag hade ett gevär skulle jag kunna göra en "Runar".

På senvintern brukade en uv hänga på det lokala vattentornet och tydligen är det extraordinärt med uvar så nära tätbebyggda områden. Det var en rätt skön känsla att stå ute i iskylan och röka och lyssna på en hoande uv! Tyvärr har vi ju då de maniska samlare som kallas ornitologer som ofelbart gjorde vad de kunde för att skrämma iväg uven, allt för att de ska kunna få ett eftertraktat kryss på sin lilla 300-lista... Bredvid vattentornet ligger högdalstoppen som är lite högre än tornet och just under tiden som uven höll till på vattentornet var det väldigt poppis att ta sig upp på toppen och lysa med lampor ner på vattentornet. Folk som inte kan låta djur vara ifred ska ha spö tills de inte kan gå ut och störa djuren något mer! Under samma tid som uven var i krokarna sprang det även omkring en räv och skällde i området! Jag höll på att skita på mig första gången jag hörde den!

I höstas satt jag en natt som vanligt vid datorn när jag hörde ett jävla skrapande på fönsterblecket, utgick ifrån att det var de packade italianogrannarna som lekte med en pinne och brydde mig inte. Men ljudet fortsatte och till sist var jag så jävla nyfiken att jag gläntade på gardinen och ser en liten katt sitta på fönsterblecket. Men hallå! Jag bor på tredje våningen! Jag drog gardinen åt sidan ännu mer och "katten" flög iväg! Det var en liten uggla som förvirrat sig in i området och satt sig just på mitt fönsterbleck.

I söndags hade jag ett förnämligt skådespel i parken utanför när jag satt och blossade på första parkett. Ett koltrastpar jobbade järnet med att hålla tre skator stången och de flög runt som värsta Röde Baronen och gav skatorna tjuvnyp i arslet och förde ett jävla liv men vad hjälpte det när skata nummer 4 och 5 passade på att plundra deras bo under flyguppvisningen...

Sen är det gott om insekter här! Inbillar mig att det beror på parken utanför. På vårkanten kommer det alltid in riktigt feta och trögflygande humlor och getingar genom köksfönstret. Humlorna är alltid lätthanterliga och vill inget annat än att komma ut. I våras knallade jag ut i köket vid ett tillfälle och hörde ett dovt surrande ljud och hinner precis tänka "mopedistjävlar" innan en fullastad humla flyger rätt in i pannan på mig, gör en bakåtvolt och landar hysteriskt surrande på golvet. Efter ett tag lyckades jag få den att greppa pappret jag höll fram så att jag kunde sätta av den vid fönstret. Getingarna är inte fullt så lätthanterliga. De beter sig illa och ska alltid flyga lite för nära några gånger för mycket. Det är som att de inte vill annat än sticka en samtidigt som de inte vill starta det hela så de irriterar en så mycket att man till slut viftar efter dem och vips så har de fått sitt skäl. Förmodligen är getingar kodade till att bara ha ett mantra i huvudet: "Måste orsaka en anledning! Måste orsaka en anledning! Måste orsaka en anledning!". Lite Sylvester Stallone så där... Tänk er en geting som just stuckit någon och blivit av med gadden och ändtarmen och som med sina sista andetag snedkäftat reciterar Rambo från First blood: "I didn't draw first blood! I don't wanna hurt anybody!". Jag gillar inte att döda djur men ibland kan jag inte låta bli att tycka att getingarna gjort sig förtjänta av det och jag har utvecklat det till en skön konst att sänka getingar med gummisnodd! Ett par gånger har jag träffat så fint att de gått i två delar i luften!

Tillbaka till humlorna! Tidigare i våras kunde jag konstatera att åtminstone en humla har bo mellan väggen och taket precis bredvid min balkong. Jag såg hur den mödosamt krälade in i en spricka i betongen och försvann och nu har det börjat dyka upp förvirrade minihumlor på min balkong som inte riktigt verkar veta hur de ska bete sig och de verkar minst sagt överraskade av sin flygförmåga. Om jag var formad humla skulle jag också vara överraskad av flygförmåga...

Första våren jag bodde här dök det upp ett oroväckande stort antal döda skalbaggar i lägenheten. De var svarta och cirka 2,5-3cm långa och jag fick kackerlacksnoja! Dels för att jag hittade skalbaggsliken på ställen som sopskåpet och under kastrullgallren på gasspisen och dels för att soprummet ligger på bottenvåningen rakt nedanför min lägenhet. Efter att ha konsulterat det eminenta uppslagsverket Focus från 1959 kunde jag konstatera att det rörde sig om något slags jordlöpare och jag kunde andas ut. Focus är förresten ett makalöst bra uppslagsverk, även min 48 år gamla upplaga är remarkabel. Har man potensproblem borde man med fördel kunna klämma in snorren i Fokus för där står fan allt! "Lustiga" skämt från närmre och intimare dambekanta undanbedes. Tack!

Utöver alla vilda djur som finns här finns självklart även en stor del tamdjur. Katterna är talrika. Ett tag hade vi en riktigt dominant hanne som gärna låg mitt på vägen och solade sig med ballarna stolt i vädret. Kom man med bil fick man snällt vänta tills misse tyckte att det var dags att maka på sig, tutor och höga motorvarv sket han fullständigt i. Katten i fråga hade tillhört en äldre farbror men hamnade på gatan när farbrorn dog. Någon boende i kvarteret förbarmade sig dock och byggde ett litet hus åt katten och ställde ut mat och mjölk. Så småningom dog katten i alla fall och en ganska liten men uppkäftig katt med sköldpaddsmönstrad päls blev kvarterets okrönte kung men han grejade inte riktigt att ligga i vägen på samma otvungna sätt som den tidigare alfahannen. Förra sommaren såg jag den lilla sköldpaddsmönstrade jaga en hare i gräset i parken utanför och det såg skitlöjligt ut! Haren hoppade och katten sprang en halv meter bakom och när haren stannade så stannade katten och när haren satte fart hängde katten på så det var hela tiden en halv meter mellan dem. En djurkunnig bekant förklarade att katten snarare bevakade sitt revir än planerade hare till lunch.

Sen är det poppis med hundar här. Det är många kräk som sorterar in i kvällspressrasen "kamphund" alternativt "mördarhund". Tyvärr är de flesta här med sådana hundar individer från socialgrupp 17 som inte ens kan stava till "koppel", ännu mindre till "dressyr". "Respekt" brukar de däremot kunna stava till men då hellre med c än med k. Förra vintern blev jag biten i benet av ett hundkräk utanför lokala icabutiken, fast det var dock en borderlinecollie snarare än en bulkstaffarmpitterrier. Dessutom var den kopplad men lillgrabben som höll i kopplet hade väl inte så mycket att sätta emot...

Grannar Del 3

Som jag nämnde i förra granndelen fick jag till sist ett första hands-kontrakt efter 9 år i bostadskön och hamnade där jag är nu. När jag flyttade hit var det visst det knarkarkvartstätaste området i Stockholm, eller om det bara var i södra Stockholm... Nu har området städats tack vare den eminetna söderortspolisens punktinsatser och något annat område får nu dra pundarlasset men who gives a shit anyway? Även utan ett överbestånd av knarkarkvartar bor det en del intressanta människor i området.



Den första grannen jag träffade när jag flyttat in var B. Han bor på bottenvåningen och stod nere i trapphuset en morgon när jag skulle till jobbet och vi småkacklade lite på vägen till t-banan. B är stor som ett hus! Han är nog 3 meter i omkrets och 2 meter lång varav benen utgör ungefär 2/3 av längden. Han går som en stork och brukar ha händerna bakom ryggen med handflatorna uppåt som om han bär på en imaginär bautasten. Andra gången vi sågs berättade han att han var nykter alkoholist, förtidspensionär och nästan hade fått ”göka” kvällen innan. Han inkluderade lite mer detaljer än vad jag velat känna till och jag kedjerökte och tittade bort och hoppades att samtalet bara skulle ta slut. Dock visade sig B med tiden vara en rätt hyvens karl och vi brukar småkackla lite när vi ses. B har alltid någon inneboende! Ett tag var det en akterseglad balinesfamilj som alltid log med hela ansiktet när man mötte dem i trappen och sa obegripliga saker på främmande språk. Jag hann bli ganska förtjust i dem. Sedan var det någon sur långhårig sydamerikan som verkade ha permanent avtändning men denne byttes ut till en soft kolsvart rastasnubbe med skägg och dreads. Mr Rasta sprang jag på utanför porten en svinkall snöstormig morgon. Själv var jag utklädd till någon slags delta force-knekt med kläder för vinterkrigsföring i norra Afghanistan medan rastakillen hade för korta bomullsbyxor, sandaler utan strumpor, t-shirt och puffig keps där han stod avspänd och rökte sin krokiga hemrullade cig i snöyran. Dessutom nynnade han på Junior Murvins ”police and thieves”. B:s nuvarande inneboende är en sportig indier med laptop och är klädd som någon som dragit en vinstlott i McDonalds hierarki.



Mitt emot mig bodde en halvt nersupen man runt 40 när jag flyttade in. Precis som B var han stor som ett hus. Första gången jag träffade honom hade jag hört honom redan när jag kom in genom porten: ”Öppna! Öh! Öppna! ÖPPNA DITT JÄVLA FYLLSTYRE! Öh! Öppna!” etc. När jag kom upp till mitt och fyllots våningsplan stod han med armarna slappt hängande och kroppen i en 45-graders vinkel och lutade sig mot sin ytterdörr med pannan. Han såg mig i ögonvrån och vred minimalt på huvudet för att inte tappa fästet mot dörren och sa ”Tjeeeeeena!” sedan var han tyst tills jag gått in till mig då han började gapa åt sin supbroder som sov inne hos honom med nycklarna tryggt under huvudkudden. Han brukade låna husrum till sina olycksbröder och genom badrumsväggen kunde jag ibland höra rörande meningsutbyten när någon lodis skulle låna duschen:
”Ta varu behöver! Schampo, tvål, handduk”
”Äääääh”
”Behöveru rakhyvel? Raklödder?”
”Äääääh”
”Skaru ha en burköl då?”
”Ja tack!”



Efter ett år eller två flyttade fyllot och hyrde ut sin lägenhet till två yngre grabbar och ett tu tre blev det högljudda fester på vardagskvällarna. Minns speciellt en fest där det förmodligen inte bara var alkohol som flödade... Det lät som en jävla karneval inne i lägenheten! Någon grabb med enerverande skratt flabbade oavbrutet i tre timmar och någon verkade sitta i hallen och studsa ett bowlingklot oavbrutet mot ytterdörren. Till det kom en massa ordinära festljud. Haken var ju bara att det var tisdag... Till sist ledsnade någon i grannskapet och ringde polisen som raidade kalaset och sedan dess har det varit lugnt där inne. Efter något år flyttade en av grabbarna ut och en tjej flyttade in istället. Jag minns första gången hon var hemma hos granngrabben. Säkerligen hade han tokstädat lägenheten men hon hittade grejer att anmärka på. De gick, uppenbarligen, husesyn och genom väggen i det lyhörda badrummet hörde jag hennes gnälliga stämma: ”Det är fortfarande lite smuts kvar hääääär”. Antar att hon börjat kräla under badkaret för att hitta något. Hon verkar ha lite attitydsproblem...



Sen har vi sorgebarnet... Lägenheten i porten bredvid min. Den ligger vägg i vägg med mitt vardagsrum och sovrum (som jag för all del inte sover i). Hyresgästerna är nästan en repris av hyresgästerna ovanpå lägenheten jag hade innan, den i Bandhagen. När jag flyttade in bodde det ett ensamt knäppo där. Ett eller två dygn varannan vecka spårade han ur och stökade järnet i lägenheten. Det lät ungefär som om han monterade ner allt som fanns där inne för att sedan montera upp det igen och han höll alltså på 24-48 timmar i sträck! Sedan var det tyst i två veckor... Vid ett par tillfällen hade han kamrater hemma, de söp och lyssnade på lp-skivor med knepig rockmusik från slutet av 60-talet och sa alltid igenkännande ”Jaaa! Den här ja!” till varandra när en ny låt spelades. En hel del av musiken lät bra men jag ville inte beblanda mig så jag gick aldrig in och frågade vad de spelade.



Efter mannen med den skumma musiksmaken flyttade det in en flicksnärta i lägenheten. Hon var glad och sprallig och höll alltid igång. Och det finns väl inget som är mer irriterande än andras livsglädje? Min balkong sitter ihop med grannens och de skiljs bara åt av en tunn plankvägg och sitter man och kacklar på den ena balkongen hörs det in i lägenheten bredvid. Flickan ifråga älskade att sitta på balkongen och gapa i sin mobil och det lät alltid likadant; när den i andra luren pratade sa hon ”Aaaa aaaa aaaa” på ett stressigt vis som om hon tydligt ville markera att hon själv ville prata och hon inledde alltid sina meningar med ”Men jaaaaag!”. Ibland kunde jag inte hålla mig för skratt och då brukade hon sänka rösten lite. Varje fredags- och lördagskväll hade hon kompisar hemma och de satt alltid på balkongen och stimmade. Ibland ledsnade jag på att höra dem så då vräkte jag på dödsmetall på hög volym och drog fram högtalaren till balkongdörren. Det ledde alltid till att de gick in.



Efter flicksnärtan flyttade det in någon som nästan aldrig var i lägenheten. Utifrån de telefonsamtal jag hörde via balkongen kom det fram att han bara hade lägenheten för övernattning när han var i Stockholm. Det var en granne jag trivdes med!



Nästa hyresgäst var inte lika lugn... Eller hyresgäster ska jag säga för de var två. Två unga italianograbbar som tyckte om att stöka på nätterna. Jag var omåttligt nyfiken på vad de höll på med därinne för det lät som om de monterade ihop större saker på nätterna och sen kånkade de ner prylar och stuvade in i bilar som kom på nätterna. Dessutom hade de dille på att hämta saker i garderoberna i sovrummet. Man hörde stamp stamp stamp från vardagsrummet in i sovrummet sedan en smäll när garderobsdörren slängdes igen och så stamp stamp stamp ut till vardagsrummet igen för att tvärvända och göra om hela proceduren, gärna tio gånger i följd. Stereotypt upprepat amfetaminbeteende kanske? Jag träffade på dem på gatan ibland, den ene verkade ha något gravt bokstavssyndrom och hade nog inte kammat sig i hela sitt liv och den andre såg alltid grinig ut och hade en trång midjekort skinnjacka med dragkedjan uppdragen ända till hakan och en trång vit gubbkeps. Någon av dem verkade dessutom ha vissa problem i sitt förhållningssätt till kvinnor. Två gånger hörde jag genom sovrumsväggen någon tjej läsa lusen av honom och förklara vilket jävla svin han var för att sedan storgråtandes störta ut på gatan och försvinna mot tunnelbanan.



Italianosarna försvann efter något år och ersattes av någon som i alla fall har den goda smaken att sova på nätterna. Han spenderar i stort sett hela kvällarna med att vara dominant i telefonen, oftast på något språk jag inte känner igen men ibland på engelska. Det hörs tydligt ut på balkongen där jag sitter och röker. Han gapar och ryar och ibland när han pratar engelska låter han direkt otrevlig: ”Now yo say yes sir! When I say move to village yo say yes sir!!!”. ”Sir” uttalade han som det stavas och jag blev lite nyfiken på om personen i andra änden av telefonsamtalet flyttade till byn såsom min granne beordrade. När han inte försöker vara fjärrkontroll via telefonen ser han på tv och han skrattar som Laurence Fishburne i högform och det ekar något förbannat i hans vardagsrum så hans möblemang är nog minst sagt minimalistiskt. När det är sportevenemang på tv hojtar han på svenska men oftast blir det inte mer än ”Kom igen! Kom igen!”. Sedan några veckor tillbaka verkar han ha skaffat sig en inneboende, en kille som pratar samma obekanta språk men som har en riktigt enerverande ljus och ettrig röst. Det dröjde inte många dagar innan de började bli osams och skrika åt varandra och där är vi nu... Jag återkommer med en del 4 om det blir något mer att berätta om grannarna.

Lördag på stan

Efter att ha planerat vissa shoppingbestyr i några månader kom jag så äntligen iväg till stan i dag. Det kan tyckas vara en lång väg från tanke till handling men projekteringsstadiet inför shopping ska inte underskattas! Det blir så mycket mer fin besvikelse när man inte hittar det man tänkt köpa om man projekterat ordentligt under ett par månader innan.

På plats i stan styrde jag stegen mot närmsta bankomat och landade bakom en kille med begynnande flint och sportkläder. Under sitt uttag fick han ett mobilsamtal och började förklara vägen någonstans för någon och blev förvirrad och gick åt sidan och vinkade fram mig till bankomaten. Sportkillen började långsamt röra sig bortåt och när jag skulle göda bankomaten med mitt kort såg jag att hans satt kvar. För en sekund for tanken på att knycka hans kort genom huvudet på mig men eftersom jag fått en gedigen uppfostran rörande rätt och fel och dessutom är begåvad med en smula moral hojtade jag efter honom och viftade med kortet. Hans tacksamhet visste inga gränser och han till och med bockade när han sa tack.

Med pengar i fickan begav jag mig så till en butik som saluför militärkläder för att införskaffa mig ett par khakifärgade BDU-byxor av bomull-rip-stop. Efter att idogt letat efter min storlek (och ni ska bara skita i vilken det är!) kände jag mig nödgad att tillkalla personal för att be om hjälp. Mina menande blickar betydde ingenting för mannen i kassan utan jag blev tvungen att gå fram till honom för att be om hjälp. Han reste sig långsamt och surt och banade sig förbi mig och spred en svettodör som osade som en blandning av rabarberkräm och dåligt städat gatukök, odören beskrivs bäst som ”mustig”! Butiksföreståndaren drog lika mycket nitlott som jag i storleksjakten och jag fick lomma iväg utan byxor. Den som inga byxor har han får gå till Rumpan Bar...

Efter shoppingfloppen i militärbutiken satte jag fart på kängorna mot Odenplan för att avlägga visit på Åhléns och inhandla strumpor och klädfärg. På vägen dit kom jag ikapp en man med barnvagn. Mannen hade den fula benägenheten att ideligen stanna för att tomglo och när jag började gå om honom fick han fart på ekipaget igen och svängde lite så att jag inte kunde komma förbi. Han måste ha sett i ögonvrån att jag var på väg förbi och ville jävlas med mig för det hände flera gånger. Till sist fick jag en chans och halvrusade förbi honom men hann inte triumfera förrän jag rusade in i en dam som såg ut att ha en hel del livserfarenhet och som dagen till ära var sminkad som Läderlappens ärkefiende Jokern. Hon fräste ”Se dig för lilla pojke!” åt mig med en märklig brytning. Lilla pojke... Jo jag tackar jag! Ja e trettifemåetthalvt! Kom till sist fram till Åhléns som visade sig vara under ombyggnad så jag fick varken tag i strumpor eller klädfärg... Jag gick tillbaka ner till sveavägen och började röra mig mot city och passerade McDonalds där ett 30-tal snorungar på eu-mopeder hade samlats. Avgasnivån och nördfaktorn var hög! En del moppar var maskerade till motorcyklar men avslöjades av ljudet. Ingen motorcykel låter som en gammal Briggs & Stratton med trasig ljuddämpare! De brakade iväg i slarvig formation mot city och försvann.

Bestämde mig för att bege mig hem mot söderförorten igen och kilade ner på t-banan och möttes av en spänd stämning i vagnen, det liksom dallrade i luften. I området innanför dörrarna hade tre hundägare belamrat varsitt hörn. En äldre dam med cocker spaniel, en halvlodis med schäfer och ett ungt par med en pitbull (eller nåt liknande grisögt missfoster). Hundarna tittade misstänksamt på varandra förutom cocker spanieln som mest såg korkad och glad ut. Jag ställde mig i det fjärde hörnet för att vara på första parkett om det blev action, men det blev det inte...

Hoppade av t-banan vid medborgarplatsen för att se om jag kunde hitta rätt på en skomakare någonstans. Men det verkar vara en profession som gått ur tiden. Gick götgatan mot skanstull och letade febrilt när jag plötsligt hörde toner av rysk folkmusik. Jag kikade runt för att se varifrån dessa ljuva toner kom och får syn på två svarta tonåringar i full ghettouniform som spelar rysk folkmusik på dragspel och tamburin! Lyckan och överraskningen var total och jag stannade och diggade två låtar innan jag bestämde mig för att det var dags att åka hem och dricka kaffe.

Grannar Del 2

Efter Bagarmossen gick flyttlasset till det ungefär lika fashionabla Bandhagen. Området var betydligt trevligare än Bagis och så var det lite legendarisk mark, huset där Thåström växte upp låg ca 100 meter från huset där jag bodde! Även om det här nu var tänkt att handla om grannar så måsta jag skriva några ord om lägenheten, som snarare borde kallas för en enhet... Den låg en halvtrappa upp och var 27kvm och byggd som en rektangel. Kokvrån var så liten att jag inte kunde vända mig i den och spisen bestod av ett campingkök med 2 plattor. Badrummet var nästan lika minimalt och hade en antik toastol vars spolning ofta gjorde solokarriär, speciellt på nätterna. Väggen mellan badrummet och kokvrån var riven och där stod en duschkabin helt utan fuktutsug. Den permanent fuktiga luften gjorde att lägenheten kryllade av spindlar vilket ledde till att jag slapp alla andra former av småkryp. Huset var dessutom extremt lyhört. När grannen två våningar ovanför mig pissade hördes det ner till mig... Av någon obegriplig anledning trivdes jag i lägenheten och bodde kvar i 5 år. Då så gott folk då har det äntligen blivit dags att avhandla grannarna! Vi börjar med toktanten. Hon bodde på tredje våningen, var kort och bred och helt väck i skallen! Hon pratade för sig själv i trapphuset och även utomhus ibland och utifrån det jag hörde verkade hon ha rekorderliga hallucinationer och vanföreställningar. Hon hade dessutom något lungproblem så hon var tvungen att stanna efter varje halvtrappa för att väsande hämta andan och det kändes alltid lika kusligt när man genom masonitdörren hörde henne stå och flåsa. En gång var hon på väg ut när jag stormade in genom porten. Jag hälsade artigt men hon svarade inte utan glodde bara ondskefullt och pressade sin oformliga kroppshydda mot väggen. Jag sprintade förbi henne och låste in mig i lägenheten, ungefär samtidigt började tanten skrika: ”Din blåsvarta jääävel! Huuur kom du in i fastigheten! De släpper in vad som helst!”. Sedan började hon ta sig upp för trapporna igen, tydligen var hennes ärende ut inte aktuellt längre... När hon tagit sig upp en halvtrappa stannade hon utanför min dörr för att hämta sin lungsiktiga anda och fortsatte gapa mellan flämtningar och flås: ”Jag veeet nog vad du är för en! Jag ska prata med värden! Vi ska inte ha såna här!”. Samtidigt som det var komiskt var det även lite obehagligt... Hon jobbade sig vidare uppåt i trapphuset och jag stod andäktigt i hallen och lyssnade. Det sista jag hörde var när hon öppnade sin dörr och skrek: ”Påskkort! På skärtorsdan! Dom ska man ju för fan få på påskafton!”. Så där höll hon på men turligt nog träffade jag sällan på henne i egen låg person... Hyresgästerna som bodde i lägenheten ovanpå min spelar i en egen division... När jag flyttade in bodde det en snickargalning ovanpå. Han snickrade jämt! Jag fattar inte hur mycket snickerier man kan få in i en lägenhet på 27 kvadrat men uppenbarligen får man in en hel del... Dock flyttade snickargalningen några månader efter att jag flyttade in och ersattes av ännu en snickargalning... En gång träffade jag snickargalning nummer 2, han stod utanför trapphuset med en förgasare i handen när jag kom hem. Han såg ut som en personifikation av begreppet vanmakt men slappnade av lite när jag hälsade på honom. Det dröjde inte länge innan han flyttade och ersattes av ett ungt par som, just det, gillade att snickra! Först trodde jag att de bara spikade ihop bokhyllor och satte upp tavlor men spikandet fortsatte månad efter månad. Kanske låg det någon slags förbannelse över lägenheten som gjorde att dess inhabitanter måste snickra? Kanske var det en snillrik labyrint av spånplattor som byggdes där uppe och varje hyresgäst måste snickra ihop sin personliga del? Anyway, de nya grannarna gillade att ha sex också! Vid flera tillfällen var de dessutom fler än två. Första gången blev jag lite konfunderad när jag hörde två olika mansröster bland knulljuden. När de var klara lämnade två män lägenheten men en mansröst fanns fortfarande kvar, dagens dubbel var alltså dagens trippel. Flickan var tydligen ganska lössläppt... Jag såg henne några gånger, hon såg ut som popstjärnan Pink och såg alltid nöjd ut... Under den tiden kom jag i lag med en trevlig kvinna och första gången hon kom hem till mig sexades det hej vilt i lägenheten ovanför och det blev lite pinsamt för oss att sitta och fika till de där ljuden när vi hade ett alldeles nystartat förhållande. Efter sexatleterna flyttade det in ett hormonexperiment i lägenheten ovanför. Han var rätt ung och kom förmodligen direkt från föräldrarnas villa. Han hade kort stubin, kastratröst och ett axelparti som Glenn Danzig. Han gillade dessutom att festa. Och att snickra... Han och hans gäng brukade grunda i hans lägenhet inför fredagsutgångarna och han hade även den fula vanan att vräka på stereon skyhögt innan han gick in i duschen på helgmorgnar... Folk som spelar skyhögt på stereon medan de duschar ska misshandlas tills de slutar skrika! Efter några månader skaffade han sig en flickvän men hon verkade ha svårt att ta honom på allvar. Hon dissade honom och rackade ner på honom så fort hon kom åt och han lyckades aldrig försvara sig utan gnydde bara och verkade inte veta hur han skulle bete sig. Dessutom nobbade hon att ha sex med honom vilket brukade leda till intressanta meningsutbyten: ”Öööhh men du, kan vi inte...” ”Nej! Jag har ingen lust!” ”Öööhh men du vill ju aldrig ju...” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” ”Öööhh vaddårå? Men vi kan väl ha sex ibland?” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” ”Öööhh men jag vill ju...” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” Så där lät det. Ibland flippade killen ur och började slå sönder möbler när han inte fick komma till och vid de tillfällena brukade tjejen ta på sig sina högklackade boots och gå ut i trapphuset och springa upp och ner för trapporna och röka för att sedan gå in och kalla honom patetisk igen... Efter något år blev han vräkt och lägenheten stod tom i 3 månader och det var verkligen en välbehövlig vila för mig. Nästa hyresgäst ovanpå var en halvalkoholiserad taxichaffis som gillade att rulla tomflaskor på golvet och så hade han en faiblesse för snickrande. Överlag var han dock tyst och dämpad. En gång ringde en grannes kompis på hemma hos mig. Han hade Patrik Sjöberg-komplex och en stor långhårig schäfer som såg ut att lystra till namnet Krossen eller Tyson. Killen såg ut att ha en svår ångestattack och verkade nervös när han började prata: ”Eeehh tjena...” ”Hej du!” ”Jag skulle upp till Danne men han är inte hemma” ”Nähä?” ”Känner du Danne? Vet du var han är?” ”Nej...” ”Kan jag få låna telefonen?” Jag hämtade luren och snubblade på jätteschäfern som smitit in i lägenheten för att kolla läget. Killen ringde någon och lät som om han hade en klump i halsen när han pratade. ”Var är du? Kommer du snart? Kan jag vänta? Näää, jag pallar inte...” Jag trodde han skulle börja grina och undrade hur man gör för att trösta ångestberidna killar med Patrik Sjöberg-komplex. När han avslutat samtalet höll han nervöst i telefonen som om han skulle dö om han lämnade den ifrån sig. Till sist fick jag i alla fall tillbaka luren men killen verkade inte vilja gå. Han stod och skruvade på sig i hallen och verkade tycka att gå ut ensam med hunden i solen var det hemskaste som kunde ske. Efter lite småprat i hallen gick han i alla fall. Vem av grannarna som var ”Danne” lyckades jag aldrig lista ut. En karl med snickarfirma(!) hyrde lägenheten bredvid min där han hyste in sina anställda, en ungrare och en tjeck. De bodde tillsammans i en lägenhet lika liten som min och allt som oftast hade de sina flickvänner där. Jag fattade aldrig hur de pallade... De var ganska tysta och lugna men den ene av dem snarkade till förbannelse. Strax innan jag flyttade borrade de upp porrspeglar i sin kvart utan att tänka på att det var rena rama pappväggarna så bultarna gick rätt in i min lägenhet. Det var knepigt att försöka förklara vad som hänt för två killar som inte kunde svenska och knappt engelska så jag gav upp efter en stund... Sedan fick jag äntligen ett första hands-kontrakt! Mer om det och de grannar jag haft sen dess tar vi nästa gång.

Grannar Del 1

Bor man i flerfamiljshus har man ju självklart folk som bor vägg i vägg och bor man i en storstad är risken ganska stor att de är väldigt konstiga människor... I min första lägenhet hade jag en kille bredvid med rätt tvivelaktig bekanskapskrets. Han såg ut som klaviaturspelaren i gyllene tider och gav ett milt lite tillbakadraget intryck när man träffade honom på loftgången. Men varje lönehelg hade han fest i den lilla ettan och det slutade alltid i slagsmål... Först var det tjo och glam och skrattande på balkongen men när timmen lidit sen kunde man höra vrålanden som: ”Nu är det slut din jävel nu ska du dö”, ”Men lugna re Rogga ja skoja jubah!”, ”Nu är det slut din jävel!!!”, ofta följde ett skarpt smällande på dessa utgjutelser och någon gång hörde jag även trä som splittrades ungefär som om någon yxade sönder en badrumsdörr. Efter smällandet brukade saker och ting lugna ner sig och man kunde höra folk som lämnade lägenheten och körde bil(!) från platsen... Längre bort på loftgången bodde en liten familj bestående av mamma, pappa och dotter. De bodde precis som jag i en etta på 36kvm... Mamman var två meter lång och verkade alltid vara under inflytande av sedativa medikamenter och pappan såg ut som en beroendehandikappad Zeb Macahan på ungefär 1,70. Dottern såg överraskande normal ut. Under en kortare pluggsession visade det sig att flickan i lägenheten under min läste samma kurs och när hon fick klart för sig att jag bodde ovanpå henne sa hon åt mig att sluta härja på nätterna! Jag förstod aldrig vad hon menade...



I hyreshuset jag bodde därefter var det ganska lugnt och skönt men grannen under var lite knepig. Han var snäll och trevlig och hade en hallickmerca han alltid parkerade utanför porten och han hade ljudisolerat sin lägenhet. Ibland refererade han till sin fru men hon syntes aldrig till utanför lägenheten och jag mådde nog bäst av att inte veta vad som försiggick innanför ljudisoleringen. En gång åkte jag med honom en tur i hallickmercan när han skulle ta en provtur efter att ha rättat till bilen efter märkesverkstadsservice. Vi for iväg på nynäsvägen söderut med en hastighet placerad en ganska generös bit ovanför gällande hastighetsbegränsning. Efter en stund satte jag på mig säkerhetsbältet varpå grannen skrattade och sa ”Jak vill inte skräma dej va men jak brokar köra 180 här” och så skrattade han ännu mer. Efter 3 månader var det dags att flytta igen...



Den här gången gick flyttlasset till den inte så fashionabla förorten Bagarmossen och jag kände mig aldrig riktigt hemma där... Grannarna var till en början lugna och städade men så hyrde tjejen ovanpå ut sin lägenhet till någon grabb som lite då och då (ungefär varannan helg) hade sitt polargäng hemma för lite supande, snackande och male bonding i största allmänhet och det enda de pratade om var utgångshastigheten på olika skjutvapen... Varje gång! Vägg i vägg hade jag ett par runt 45 som vid två tillfällen under det år jag bodde där roade sig med riktigt högljutt sex. Första gången det hände vaknade jag klockan 3 en morgon och undrade vad det var som försiggick. Det lät som om en säl höll på att bli klubbad samtidigt som den hade satt en stor legobit i halsen och kämpade för att få ner luft i lungorna. Alla som sett en film med Traci Lords och haft ljudet på vet hur det låter! Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät men när jag väl förstått antog jag att det var aktens kulmen som pågick. Men det var det inte... Det fortsatte i två timmar... Andra gången jag vaknade av samma missljud hann det bara hålla på i en timme innan den manliga halvan av det onämnbara fick en hostattack som hette duga. Strax innan jag flyttade därifrån blev grannpojken på bottenvåningen skinhead. Det skreks tyska slagord, spelades two tone-musik och krossades ölflaskor i trapphuset varje gång hans föräldrar var borta. Jag kan inte påstå att jag saknar Bagarmossen...

Stockholm en helt vanlig onsdag...

Före mig i kön på bolaget står en yngre amfetaminskadad tjej med en back öl och konverserar med en äldre grogghagga som uppenbarligen tänkt salutera onsdagsaftonen med två burkar åbro. De verkar ytligt bekanta och den yngre amfetaminskadade tjejen frågar grogghaggan hur hon håller sig så fräsch. Grogghaggan som enligt egen utsago är 41 (men ser ut som 55 och har läderartad hy med parkbänksfinish) hävdar att hennes recept för att se ung ut är en dusch per dag. Amfetamintjejen får en aha-upplevelse och visar med en ölburk och yviga gester med stort rörelseöverskott hur hon tar en ”raggardusch” vissa mornar. Jag var tvungen att backa en smula för att inte få en omgång av hennes Rutger Hauer-blonda hästsvans i ansiktet men samtidigt imponerades jag av att hon inte rev ner någon flaska av de exklusivare viner som stod på hyllan bredvid. När jag efter den informativa stunden i bolagskön kommit ner till t-banan visar det sig att det är stopp i trafiken på grund av att något keffo gett sig ut på en promenad på spåret mellan rådmansgatan och hötorget. Stoppet drar ut på tiden och ett klassiskt fyllo med vattenkammat hår och finskt ursprung står bredvid mig på perrongen och tittar oroligt på sin klocka och brister ut i en lågmäld ramsa bestående av svordomar på finska och ett konstaterande att ”klockan är 18, jag skulle ha varit där nu, klockan är 18, jag skulle ha varit där nu” på svenska med endast svag brytning innan han tar till apostlahästarna och försvinner iväg. Väl hemma i förorten igen stegar jag in på äckel-vivo för att handla trots jag har lovat mig själv att aldrig handla där. Till skillnad från hur det brukar vara på äckel-vivo var det just i kväll ovanligt korta köer till kassorna och jag ställer mig bakom en dam som spred en vag, inte särskilt angenäm, syrlig doft men när jag märkte det var det försent att byta kö. Damen i fråga ska köpa 12 goudaostar! När hon ska betala upptäcker jag att hon är hyfsat onykter, hon gungar fram och tillbaka och ställer sin handväska på mitt grovvetebröd när hon letar efter pengarna. Efter mycket gungande och idogt rotande i väskan har hon fått ihop 240kr vilket inte räcker till de 12 ostarna som tillsammans kostar 267,50. Hon börjar om med rotandet i väskan med undantag för ett par kortare gungningar men hittar inte mer pengar. Hon ber att få ta bort 2 ostar och voila så räcker hennes pengar! Tyvärr kom hon då på att hon ville dra sitt vivokort också varpå hon börjar rota i sin väska igen. Vid det här laget kunde jag inte låta bli att göra en serie grimaser bakom henne vilket fick flickan i kassan att börja bita sig i kindernas insida för att inte brista ut i gapflabb. Det kanske var lite styggt av mig men flickan i fråga är ganska kavat och är en sån där som kan kalla en för ”gullet” utan att man känner sig objektifierad. Hur som helst, den berusade damen med den syrliga doften fick till sist fram sitt vivokort (som kassörskan fick dra åt henne) och så sträcker hon fram 220kr vilket inte riktigt räckte då det nu decimerade antalet ostar tillsammans kostade 227kr. Kassörskan påtalade tålmodigt detta varpå damen började leta efter mynt i sin väska som fortfarande stod parkerad på mitt grovvetebröd men då tyckte jag att det räckte och sa så artigt jag kunde ”Ge flickan 20-lappen nu så jag får betala och gå hem innan jag får ålderskrämpor”. Fyllodamen tittade på mig som om jag talade ett annat språk men räckte tankspritt i alla fall över 20-lappen till kassörskan. Slutet gott, allting gott.