Grannar Del 3

Som jag nämnde i förra granndelen fick jag till sist ett första hands-kontrakt efter 9 år i bostadskön och hamnade där jag är nu. När jag flyttade hit var det visst det knarkarkvartstätaste området i Stockholm, eller om det bara var i södra Stockholm... Nu har området städats tack vare den eminetna söderortspolisens punktinsatser och något annat område får nu dra pundarlasset men who gives a shit anyway? Även utan ett överbestånd av knarkarkvartar bor det en del intressanta människor i området.



Den första grannen jag träffade när jag flyttat in var B. Han bor på bottenvåningen och stod nere i trapphuset en morgon när jag skulle till jobbet och vi småkacklade lite på vägen till t-banan. B är stor som ett hus! Han är nog 3 meter i omkrets och 2 meter lång varav benen utgör ungefär 2/3 av längden. Han går som en stork och brukar ha händerna bakom ryggen med handflatorna uppåt som om han bär på en imaginär bautasten. Andra gången vi sågs berättade han att han var nykter alkoholist, förtidspensionär och nästan hade fått ”göka” kvällen innan. Han inkluderade lite mer detaljer än vad jag velat känna till och jag kedjerökte och tittade bort och hoppades att samtalet bara skulle ta slut. Dock visade sig B med tiden vara en rätt hyvens karl och vi brukar småkackla lite när vi ses. B har alltid någon inneboende! Ett tag var det en akterseglad balinesfamilj som alltid log med hela ansiktet när man mötte dem i trappen och sa obegripliga saker på främmande språk. Jag hann bli ganska förtjust i dem. Sedan var det någon sur långhårig sydamerikan som verkade ha permanent avtändning men denne byttes ut till en soft kolsvart rastasnubbe med skägg och dreads. Mr Rasta sprang jag på utanför porten en svinkall snöstormig morgon. Själv var jag utklädd till någon slags delta force-knekt med kläder för vinterkrigsföring i norra Afghanistan medan rastakillen hade för korta bomullsbyxor, sandaler utan strumpor, t-shirt och puffig keps där han stod avspänd och rökte sin krokiga hemrullade cig i snöyran. Dessutom nynnade han på Junior Murvins ”police and thieves”. B:s nuvarande inneboende är en sportig indier med laptop och är klädd som någon som dragit en vinstlott i McDonalds hierarki.



Mitt emot mig bodde en halvt nersupen man runt 40 när jag flyttade in. Precis som B var han stor som ett hus. Första gången jag träffade honom hade jag hört honom redan när jag kom in genom porten: ”Öppna! Öh! Öppna! ÖPPNA DITT JÄVLA FYLLSTYRE! Öh! Öppna!” etc. När jag kom upp till mitt och fyllots våningsplan stod han med armarna slappt hängande och kroppen i en 45-graders vinkel och lutade sig mot sin ytterdörr med pannan. Han såg mig i ögonvrån och vred minimalt på huvudet för att inte tappa fästet mot dörren och sa ”Tjeeeeeena!” sedan var han tyst tills jag gått in till mig då han började gapa åt sin supbroder som sov inne hos honom med nycklarna tryggt under huvudkudden. Han brukade låna husrum till sina olycksbröder och genom badrumsväggen kunde jag ibland höra rörande meningsutbyten när någon lodis skulle låna duschen:
”Ta varu behöver! Schampo, tvål, handduk”
”Äääääh”
”Behöveru rakhyvel? Raklödder?”
”Äääääh”
”Skaru ha en burköl då?”
”Ja tack!”



Efter ett år eller två flyttade fyllot och hyrde ut sin lägenhet till två yngre grabbar och ett tu tre blev det högljudda fester på vardagskvällarna. Minns speciellt en fest där det förmodligen inte bara var alkohol som flödade... Det lät som en jävla karneval inne i lägenheten! Någon grabb med enerverande skratt flabbade oavbrutet i tre timmar och någon verkade sitta i hallen och studsa ett bowlingklot oavbrutet mot ytterdörren. Till det kom en massa ordinära festljud. Haken var ju bara att det var tisdag... Till sist ledsnade någon i grannskapet och ringde polisen som raidade kalaset och sedan dess har det varit lugnt där inne. Efter något år flyttade en av grabbarna ut och en tjej flyttade in istället. Jag minns första gången hon var hemma hos granngrabben. Säkerligen hade han tokstädat lägenheten men hon hittade grejer att anmärka på. De gick, uppenbarligen, husesyn och genom väggen i det lyhörda badrummet hörde jag hennes gnälliga stämma: ”Det är fortfarande lite smuts kvar hääääär”. Antar att hon börjat kräla under badkaret för att hitta något. Hon verkar ha lite attitydsproblem...



Sen har vi sorgebarnet... Lägenheten i porten bredvid min. Den ligger vägg i vägg med mitt vardagsrum och sovrum (som jag för all del inte sover i). Hyresgästerna är nästan en repris av hyresgästerna ovanpå lägenheten jag hade innan, den i Bandhagen. När jag flyttade in bodde det ett ensamt knäppo där. Ett eller två dygn varannan vecka spårade han ur och stökade järnet i lägenheten. Det lät ungefär som om han monterade ner allt som fanns där inne för att sedan montera upp det igen och han höll alltså på 24-48 timmar i sträck! Sedan var det tyst i två veckor... Vid ett par tillfällen hade han kamrater hemma, de söp och lyssnade på lp-skivor med knepig rockmusik från slutet av 60-talet och sa alltid igenkännande ”Jaaa! Den här ja!” till varandra när en ny låt spelades. En hel del av musiken lät bra men jag ville inte beblanda mig så jag gick aldrig in och frågade vad de spelade.



Efter mannen med den skumma musiksmaken flyttade det in en flicksnärta i lägenheten. Hon var glad och sprallig och höll alltid igång. Och det finns väl inget som är mer irriterande än andras livsglädje? Min balkong sitter ihop med grannens och de skiljs bara åt av en tunn plankvägg och sitter man och kacklar på den ena balkongen hörs det in i lägenheten bredvid. Flickan ifråga älskade att sitta på balkongen och gapa i sin mobil och det lät alltid likadant; när den i andra luren pratade sa hon ”Aaaa aaaa aaaa” på ett stressigt vis som om hon tydligt ville markera att hon själv ville prata och hon inledde alltid sina meningar med ”Men jaaaaag!”. Ibland kunde jag inte hålla mig för skratt och då brukade hon sänka rösten lite. Varje fredags- och lördagskväll hade hon kompisar hemma och de satt alltid på balkongen och stimmade. Ibland ledsnade jag på att höra dem så då vräkte jag på dödsmetall på hög volym och drog fram högtalaren till balkongdörren. Det ledde alltid till att de gick in.



Efter flicksnärtan flyttade det in någon som nästan aldrig var i lägenheten. Utifrån de telefonsamtal jag hörde via balkongen kom det fram att han bara hade lägenheten för övernattning när han var i Stockholm. Det var en granne jag trivdes med!



Nästa hyresgäst var inte lika lugn... Eller hyresgäster ska jag säga för de var två. Två unga italianograbbar som tyckte om att stöka på nätterna. Jag var omåttligt nyfiken på vad de höll på med därinne för det lät som om de monterade ihop större saker på nätterna och sen kånkade de ner prylar och stuvade in i bilar som kom på nätterna. Dessutom hade de dille på att hämta saker i garderoberna i sovrummet. Man hörde stamp stamp stamp från vardagsrummet in i sovrummet sedan en smäll när garderobsdörren slängdes igen och så stamp stamp stamp ut till vardagsrummet igen för att tvärvända och göra om hela proceduren, gärna tio gånger i följd. Stereotypt upprepat amfetaminbeteende kanske? Jag träffade på dem på gatan ibland, den ene verkade ha något gravt bokstavssyndrom och hade nog inte kammat sig i hela sitt liv och den andre såg alltid grinig ut och hade en trång midjekort skinnjacka med dragkedjan uppdragen ända till hakan och en trång vit gubbkeps. Någon av dem verkade dessutom ha vissa problem i sitt förhållningssätt till kvinnor. Två gånger hörde jag genom sovrumsväggen någon tjej läsa lusen av honom och förklara vilket jävla svin han var för att sedan storgråtandes störta ut på gatan och försvinna mot tunnelbanan.



Italianosarna försvann efter något år och ersattes av någon som i alla fall har den goda smaken att sova på nätterna. Han spenderar i stort sett hela kvällarna med att vara dominant i telefonen, oftast på något språk jag inte känner igen men ibland på engelska. Det hörs tydligt ut på balkongen där jag sitter och röker. Han gapar och ryar och ibland när han pratar engelska låter han direkt otrevlig: ”Now yo say yes sir! When I say move to village yo say yes sir!!!”. ”Sir” uttalade han som det stavas och jag blev lite nyfiken på om personen i andra änden av telefonsamtalet flyttade till byn såsom min granne beordrade. När han inte försöker vara fjärrkontroll via telefonen ser han på tv och han skrattar som Laurence Fishburne i högform och det ekar något förbannat i hans vardagsrum så hans möblemang är nog minst sagt minimalistiskt. När det är sportevenemang på tv hojtar han på svenska men oftast blir det inte mer än ”Kom igen! Kom igen!”. Sedan några veckor tillbaka verkar han ha skaffat sig en inneboende, en kille som pratar samma obekanta språk men som har en riktigt enerverande ljus och ettrig röst. Det dröjde inte många dagar innan de började bli osams och skrika åt varandra och där är vi nu... Jag återkommer med en del 4 om det blir något mer att berätta om grannarna.

Grannar Del 2

Efter Bagarmossen gick flyttlasset till det ungefär lika fashionabla Bandhagen. Området var betydligt trevligare än Bagis och så var det lite legendarisk mark, huset där Thåström växte upp låg ca 100 meter från huset där jag bodde! Även om det här nu var tänkt att handla om grannar så måsta jag skriva några ord om lägenheten, som snarare borde kallas för en enhet... Den låg en halvtrappa upp och var 27kvm och byggd som en rektangel. Kokvrån var så liten att jag inte kunde vända mig i den och spisen bestod av ett campingkök med 2 plattor. Badrummet var nästan lika minimalt och hade en antik toastol vars spolning ofta gjorde solokarriär, speciellt på nätterna. Väggen mellan badrummet och kokvrån var riven och där stod en duschkabin helt utan fuktutsug. Den permanent fuktiga luften gjorde att lägenheten kryllade av spindlar vilket ledde till att jag slapp alla andra former av småkryp. Huset var dessutom extremt lyhört. När grannen två våningar ovanför mig pissade hördes det ner till mig... Av någon obegriplig anledning trivdes jag i lägenheten och bodde kvar i 5 år. Då så gott folk då har det äntligen blivit dags att avhandla grannarna! Vi börjar med toktanten. Hon bodde på tredje våningen, var kort och bred och helt väck i skallen! Hon pratade för sig själv i trapphuset och även utomhus ibland och utifrån det jag hörde verkade hon ha rekorderliga hallucinationer och vanföreställningar. Hon hade dessutom något lungproblem så hon var tvungen att stanna efter varje halvtrappa för att väsande hämta andan och det kändes alltid lika kusligt när man genom masonitdörren hörde henne stå och flåsa. En gång var hon på väg ut när jag stormade in genom porten. Jag hälsade artigt men hon svarade inte utan glodde bara ondskefullt och pressade sin oformliga kroppshydda mot väggen. Jag sprintade förbi henne och låste in mig i lägenheten, ungefär samtidigt började tanten skrika: ”Din blåsvarta jääävel! Huuur kom du in i fastigheten! De släpper in vad som helst!”. Sedan började hon ta sig upp för trapporna igen, tydligen var hennes ärende ut inte aktuellt längre... När hon tagit sig upp en halvtrappa stannade hon utanför min dörr för att hämta sin lungsiktiga anda och fortsatte gapa mellan flämtningar och flås: ”Jag veeet nog vad du är för en! Jag ska prata med värden! Vi ska inte ha såna här!”. Samtidigt som det var komiskt var det även lite obehagligt... Hon jobbade sig vidare uppåt i trapphuset och jag stod andäktigt i hallen och lyssnade. Det sista jag hörde var när hon öppnade sin dörr och skrek: ”Påskkort! På skärtorsdan! Dom ska man ju för fan få på påskafton!”. Så där höll hon på men turligt nog träffade jag sällan på henne i egen låg person... Hyresgästerna som bodde i lägenheten ovanpå min spelar i en egen division... När jag flyttade in bodde det en snickargalning ovanpå. Han snickrade jämt! Jag fattar inte hur mycket snickerier man kan få in i en lägenhet på 27 kvadrat men uppenbarligen får man in en hel del... Dock flyttade snickargalningen några månader efter att jag flyttade in och ersattes av ännu en snickargalning... En gång träffade jag snickargalning nummer 2, han stod utanför trapphuset med en förgasare i handen när jag kom hem. Han såg ut som en personifikation av begreppet vanmakt men slappnade av lite när jag hälsade på honom. Det dröjde inte länge innan han flyttade och ersattes av ett ungt par som, just det, gillade att snickra! Först trodde jag att de bara spikade ihop bokhyllor och satte upp tavlor men spikandet fortsatte månad efter månad. Kanske låg det någon slags förbannelse över lägenheten som gjorde att dess inhabitanter måste snickra? Kanske var det en snillrik labyrint av spånplattor som byggdes där uppe och varje hyresgäst måste snickra ihop sin personliga del? Anyway, de nya grannarna gillade att ha sex också! Vid flera tillfällen var de dessutom fler än två. Första gången blev jag lite konfunderad när jag hörde två olika mansröster bland knulljuden. När de var klara lämnade två män lägenheten men en mansröst fanns fortfarande kvar, dagens dubbel var alltså dagens trippel. Flickan var tydligen ganska lössläppt... Jag såg henne några gånger, hon såg ut som popstjärnan Pink och såg alltid nöjd ut... Under den tiden kom jag i lag med en trevlig kvinna och första gången hon kom hem till mig sexades det hej vilt i lägenheten ovanför och det blev lite pinsamt för oss att sitta och fika till de där ljuden när vi hade ett alldeles nystartat förhållande. Efter sexatleterna flyttade det in ett hormonexperiment i lägenheten ovanför. Han var rätt ung och kom förmodligen direkt från föräldrarnas villa. Han hade kort stubin, kastratröst och ett axelparti som Glenn Danzig. Han gillade dessutom att festa. Och att snickra... Han och hans gäng brukade grunda i hans lägenhet inför fredagsutgångarna och han hade även den fula vanan att vräka på stereon skyhögt innan han gick in i duschen på helgmorgnar... Folk som spelar skyhögt på stereon medan de duschar ska misshandlas tills de slutar skrika! Efter några månader skaffade han sig en flickvän men hon verkade ha svårt att ta honom på allvar. Hon dissade honom och rackade ner på honom så fort hon kom åt och han lyckades aldrig försvara sig utan gnydde bara och verkade inte veta hur han skulle bete sig. Dessutom nobbade hon att ha sex med honom vilket brukade leda till intressanta meningsutbyten: ”Öööhh men du, kan vi inte...” ”Nej! Jag har ingen lust!” ”Öööhh men du vill ju aldrig ju...” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” ”Öööhh vaddårå? Men vi kan väl ha sex ibland?” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” ”Öööhh men jag vill ju...” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” Så där lät det. Ibland flippade killen ur och började slå sönder möbler när han inte fick komma till och vid de tillfällena brukade tjejen ta på sig sina högklackade boots och gå ut i trapphuset och springa upp och ner för trapporna och röka för att sedan gå in och kalla honom patetisk igen... Efter något år blev han vräkt och lägenheten stod tom i 3 månader och det var verkligen en välbehövlig vila för mig. Nästa hyresgäst ovanpå var en halvalkoholiserad taxichaffis som gillade att rulla tomflaskor på golvet och så hade han en faiblesse för snickrande. Överlag var han dock tyst och dämpad. En gång ringde en grannes kompis på hemma hos mig. Han hade Patrik Sjöberg-komplex och en stor långhårig schäfer som såg ut att lystra till namnet Krossen eller Tyson. Killen såg ut att ha en svår ångestattack och verkade nervös när han började prata: ”Eeehh tjena...” ”Hej du!” ”Jag skulle upp till Danne men han är inte hemma” ”Nähä?” ”Känner du Danne? Vet du var han är?” ”Nej...” ”Kan jag få låna telefonen?” Jag hämtade luren och snubblade på jätteschäfern som smitit in i lägenheten för att kolla läget. Killen ringde någon och lät som om han hade en klump i halsen när han pratade. ”Var är du? Kommer du snart? Kan jag vänta? Näää, jag pallar inte...” Jag trodde han skulle börja grina och undrade hur man gör för att trösta ångestberidna killar med Patrik Sjöberg-komplex. När han avslutat samtalet höll han nervöst i telefonen som om han skulle dö om han lämnade den ifrån sig. Till sist fick jag i alla fall tillbaka luren men killen verkade inte vilja gå. Han stod och skruvade på sig i hallen och verkade tycka att gå ut ensam med hunden i solen var det hemskaste som kunde ske. Efter lite småprat i hallen gick han i alla fall. Vem av grannarna som var ”Danne” lyckades jag aldrig lista ut. En karl med snickarfirma(!) hyrde lägenheten bredvid min där han hyste in sina anställda, en ungrare och en tjeck. De bodde tillsammans i en lägenhet lika liten som min och allt som oftast hade de sina flickvänner där. Jag fattade aldrig hur de pallade... De var ganska tysta och lugna men den ene av dem snarkade till förbannelse. Strax innan jag flyttade borrade de upp porrspeglar i sin kvart utan att tänka på att det var rena rama pappväggarna så bultarna gick rätt in i min lägenhet. Det var knepigt att försöka förklara vad som hänt för två killar som inte kunde svenska och knappt engelska så jag gav upp efter en stund... Sedan fick jag äntligen ett första hands-kontrakt! Mer om det och de grannar jag haft sen dess tar vi nästa gång.

Grannar Del 1

Bor man i flerfamiljshus har man ju självklart folk som bor vägg i vägg och bor man i en storstad är risken ganska stor att de är väldigt konstiga människor... I min första lägenhet hade jag en kille bredvid med rätt tvivelaktig bekanskapskrets. Han såg ut som klaviaturspelaren i gyllene tider och gav ett milt lite tillbakadraget intryck när man träffade honom på loftgången. Men varje lönehelg hade han fest i den lilla ettan och det slutade alltid i slagsmål... Först var det tjo och glam och skrattande på balkongen men när timmen lidit sen kunde man höra vrålanden som: ”Nu är det slut din jävel nu ska du dö”, ”Men lugna re Rogga ja skoja jubah!”, ”Nu är det slut din jävel!!!”, ofta följde ett skarpt smällande på dessa utgjutelser och någon gång hörde jag även trä som splittrades ungefär som om någon yxade sönder en badrumsdörr. Efter smällandet brukade saker och ting lugna ner sig och man kunde höra folk som lämnade lägenheten och körde bil(!) från platsen... Längre bort på loftgången bodde en liten familj bestående av mamma, pappa och dotter. De bodde precis som jag i en etta på 36kvm... Mamman var två meter lång och verkade alltid vara under inflytande av sedativa medikamenter och pappan såg ut som en beroendehandikappad Zeb Macahan på ungefär 1,70. Dottern såg överraskande normal ut. Under en kortare pluggsession visade det sig att flickan i lägenheten under min läste samma kurs och när hon fick klart för sig att jag bodde ovanpå henne sa hon åt mig att sluta härja på nätterna! Jag förstod aldrig vad hon menade...



I hyreshuset jag bodde därefter var det ganska lugnt och skönt men grannen under var lite knepig. Han var snäll och trevlig och hade en hallickmerca han alltid parkerade utanför porten och han hade ljudisolerat sin lägenhet. Ibland refererade han till sin fru men hon syntes aldrig till utanför lägenheten och jag mådde nog bäst av att inte veta vad som försiggick innanför ljudisoleringen. En gång åkte jag med honom en tur i hallickmercan när han skulle ta en provtur efter att ha rättat till bilen efter märkesverkstadsservice. Vi for iväg på nynäsvägen söderut med en hastighet placerad en ganska generös bit ovanför gällande hastighetsbegränsning. Efter en stund satte jag på mig säkerhetsbältet varpå grannen skrattade och sa ”Jak vill inte skräma dej va men jak brokar köra 180 här” och så skrattade han ännu mer. Efter 3 månader var det dags att flytta igen...



Den här gången gick flyttlasset till den inte så fashionabla förorten Bagarmossen och jag kände mig aldrig riktigt hemma där... Grannarna var till en början lugna och städade men så hyrde tjejen ovanpå ut sin lägenhet till någon grabb som lite då och då (ungefär varannan helg) hade sitt polargäng hemma för lite supande, snackande och male bonding i största allmänhet och det enda de pratade om var utgångshastigheten på olika skjutvapen... Varje gång! Vägg i vägg hade jag ett par runt 45 som vid två tillfällen under det år jag bodde där roade sig med riktigt högljutt sex. Första gången det hände vaknade jag klockan 3 en morgon och undrade vad det var som försiggick. Det lät som om en säl höll på att bli klubbad samtidigt som den hade satt en stor legobit i halsen och kämpade för att få ner luft i lungorna. Alla som sett en film med Traci Lords och haft ljudet på vet hur det låter! Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät men när jag väl förstått antog jag att det var aktens kulmen som pågick. Men det var det inte... Det fortsatte i två timmar... Andra gången jag vaknade av samma missljud hann det bara hålla på i en timme innan den manliga halvan av det onämnbara fick en hostattack som hette duga. Strax innan jag flyttade därifrån blev grannpojken på bottenvåningen skinhead. Det skreks tyska slagord, spelades two tone-musik och krossades ölflaskor i trapphuset varje gång hans föräldrar var borta. Jag kan inte påstå att jag saknar Bagarmossen...