Grannar Del 1

Bor man i flerfamiljshus har man ju självklart folk som bor vägg i vägg och bor man i en storstad är risken ganska stor att de är väldigt konstiga människor... I min första lägenhet hade jag en kille bredvid med rätt tvivelaktig bekanskapskrets. Han såg ut som klaviaturspelaren i gyllene tider och gav ett milt lite tillbakadraget intryck när man träffade honom på loftgången. Men varje lönehelg hade han fest i den lilla ettan och det slutade alltid i slagsmål... Först var det tjo och glam och skrattande på balkongen men när timmen lidit sen kunde man höra vrålanden som: ”Nu är det slut din jävel nu ska du dö”, ”Men lugna re Rogga ja skoja jubah!”, ”Nu är det slut din jävel!!!”, ofta följde ett skarpt smällande på dessa utgjutelser och någon gång hörde jag även trä som splittrades ungefär som om någon yxade sönder en badrumsdörr. Efter smällandet brukade saker och ting lugna ner sig och man kunde höra folk som lämnade lägenheten och körde bil(!) från platsen... Längre bort på loftgången bodde en liten familj bestående av mamma, pappa och dotter. De bodde precis som jag i en etta på 36kvm... Mamman var två meter lång och verkade alltid vara under inflytande av sedativa medikamenter och pappan såg ut som en beroendehandikappad Zeb Macahan på ungefär 1,70. Dottern såg överraskande normal ut. Under en kortare pluggsession visade det sig att flickan i lägenheten under min läste samma kurs och när hon fick klart för sig att jag bodde ovanpå henne sa hon åt mig att sluta härja på nätterna! Jag förstod aldrig vad hon menade...



I hyreshuset jag bodde därefter var det ganska lugnt och skönt men grannen under var lite knepig. Han var snäll och trevlig och hade en hallickmerca han alltid parkerade utanför porten och han hade ljudisolerat sin lägenhet. Ibland refererade han till sin fru men hon syntes aldrig till utanför lägenheten och jag mådde nog bäst av att inte veta vad som försiggick innanför ljudisoleringen. En gång åkte jag med honom en tur i hallickmercan när han skulle ta en provtur efter att ha rättat till bilen efter märkesverkstadsservice. Vi for iväg på nynäsvägen söderut med en hastighet placerad en ganska generös bit ovanför gällande hastighetsbegränsning. Efter en stund satte jag på mig säkerhetsbältet varpå grannen skrattade och sa ”Jak vill inte skräma dej va men jak brokar köra 180 här” och så skrattade han ännu mer. Efter 3 månader var det dags att flytta igen...



Den här gången gick flyttlasset till den inte så fashionabla förorten Bagarmossen och jag kände mig aldrig riktigt hemma där... Grannarna var till en början lugna och städade men så hyrde tjejen ovanpå ut sin lägenhet till någon grabb som lite då och då (ungefär varannan helg) hade sitt polargäng hemma för lite supande, snackande och male bonding i största allmänhet och det enda de pratade om var utgångshastigheten på olika skjutvapen... Varje gång! Vägg i vägg hade jag ett par runt 45 som vid två tillfällen under det år jag bodde där roade sig med riktigt högljutt sex. Första gången det hände vaknade jag klockan 3 en morgon och undrade vad det var som försiggick. Det lät som om en säl höll på att bli klubbad samtidigt som den hade satt en stor legobit i halsen och kämpade för att få ner luft i lungorna. Alla som sett en film med Traci Lords och haft ljudet på vet hur det låter! Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät men när jag väl förstått antog jag att det var aktens kulmen som pågick. Men det var det inte... Det fortsatte i två timmar... Andra gången jag vaknade av samma missljud hann det bara hålla på i en timme innan den manliga halvan av det onämnbara fick en hostattack som hette duga. Strax innan jag flyttade därifrån blev grannpojken på bottenvåningen skinhead. Det skreks tyska slagord, spelades two tone-musik och krossades ölflaskor i trapphuset varje gång hans föräldrar var borta. Jag kan inte påstå att jag saknar Bagarmossen...