Juba!
Äntligen börjar sommaren gå mot sitt slut och temperaturen närmar sig uthärdlig! Det gläder en mörkermans hjärta! Sen sist har det passerat några psykon (surprise?) och en tur till svärföräldrarna i Rumänien.
Det brukar hojja omkring en bisarr pundartyp i området, han ser rätt lattjo ut med enorma svarta brallor med enorma vita benfickor och så har han tatuerade händer och scooter-frilla (bros-frilla för er som var unga på 80-talet!). För ett tag sen cyklade han förbi mig mumsandes wienerbröd när jag marscherade in mot lunds blygsamma city, han sneglade lite på mig och efter typ 20 meter vände han och började hojja mot mig och jag utgick ifrån att han skulle bli jobbig men istället cyklade han förbi mig och stannade ett par meter bakom där ett gräsandspar låg i gräset. Han smulade godhjärtat ner halva sitt wienerbröd till änderna som lät sig väl smaka. Sen cyklade han vidare...
Nästa pucko dök upp när jag var med familjen i stadsparken. Sambons grabb och jag spelade krattig badminton när en svajig hagga med röda ögonvitor dök upp med en hemmagjord haschpipa gjord av en astmaspray. Hon kallade mig för Nelson när hon hälsade och verkade tro att hon kände mig. Jag ignorerade henne så gott jag kunde men hon envisades med att stå kvar en lång stund och kommentera vårt spel, eller kanske snarare bristen på spel.
Slutligen träffade jag på en monsterkärring med mustasch och en grov kroppshydda på cirka 2 meter. Hon var i full färd med att antasta kassörskan på Coop när jag ställde mig i kön. När hon fick syn på min randiga skjorta började hon gapa "TREBLINKA! TREBLINKA!". Sen dröp hon av som genom en ödets försyn...
Och så har det ju varit semester som (åtminstone hittills) har mynnat ut i en tiodagarsresa till Transsylvanien. Vårt flyg hade blivit flyttat i tiden så del ett av flygandet dumpade av oss i Budapest runt midnatt. Söta sambon som behärskar lingot i Ungern styrde upp en fet taxibuss som var ett himmelrike jämfört med benutrymmet på flyget. Vi hade redan riggat ett hotellrum som var långt och smalt och hade 4 sängar i rad. Jag hade svårt att sova med så mycket folk i rummet och ändå var det bara en föraning av vad vi hade att vänta oss i Rumänien...
Eftermiddagen därpå landade vi i Marosvásárhely (Târgu Mureş för romanofilerna bland läsarna). Flygplatsen var pytteliten och en norrman med hustrumisshandlarlinne och "jag-dricker-sprit-fast-jag-går-på-antabus"-röd färgton i ansiktet bakom oss i passkontrollskön tyckte det var kul att vi var svenskar. Sen sa han inget mer... Förmodligen skulle han vidare till Transnistrien för att köpa en fru.
Hos svärföräldrarna var det fullt hus! Vi 4 plus min svägerska och hennes karl och så sambons brorsa och naturligtvis svärisarna. Totalt 9 pers alltså! I ett hus med 3 rum och ett litet hybblerum vid sidan av. Det funkade dock överraskande bra trots att vi nästan trampade på varann och slet upp toadörren när det var upptaget för ingen jävel kunde ju hålla rätt på var alla andra höll hus! Varmt som fan var det också! Uppemot 38 grader de varmaste dagarna komplett med tjock fuktig luft så det kändes som om man befann sig under en ostkupa.
Vi drog runt på stan och hamnade en dag på badplatsen i stan med en jävla massa bassänger och (tror jag) östeuropamästerskapen i stringbikini! Tyvärr var inte bristen på tyg till någon fördel för plattarslena... Efter det konstaterandet drog en stol undan benen för mig när den föll i småbitar när jag satte mig ner och jag blev varse att betongen i Rumänien är precis lika hård som den i Sverige!
Största anledningen till att vi åkte ner var att sambons brorsa skulle ha 40-årskalas. Som present skulle jag och sambon köpa maten och ölen och tillbehören. Vi fick skjuts av sambons kusin till någon östvariant av Dagab där bara företag fick handla. Vi handlade fett med jox och kusinen viftade med sitt företagskort och allting var frid och fröjd tills vi kom till utgången där en rugbytjej i illasittande ljusblå polyesterskjorta skulle kolla våra varor och jämföra med kvittot för att försäkra sig om att vi inte stulit! Vad välkommen man kände sig som kund. Aja, kalaset blev bra fast vi hade överdimensionerat ölinköpet då de flesta gästerna drack vatten och/eller svärfars hemkörda vin. Ölen gick dock så smått åt ändå under veckan!
En dag skulle svärfar sammanstråla med några närmre släktingar för att inspektera en fastighet och en del skog de äger tillsammans i byhålan där svärfar växte upp mellan Sighisoara och Brasov. Vi hakade på och åkte med sambons kusin. Det var sista gången jag åkte bil i Rumänien! Fy fan vad illa folk kör där! Aggressivt och helt jävla vansinnigt! Sambons kusin körde för all del fort, som mest 140 på serpentinvägarna, men gjorde inga idiotgrejer. Däremot mötte vi bilister i vår fil som tyckte att en omkörning verkade rimlig 20 meter framför oss plus dårar med barn i bilen som körde om oss vid skymda 90-graderskurvor för att två kilometer senare stå vid en rastplats och dricka kaffe. Vad i helvete hade de så bråttom om för!? Sen var det ju en del saker som var fascinerande efter vägen också som t.ex prostituerade vid rastplatserna, bara en vid varje rastplats. Förmodligen var det en och samma sutenör som hade monopol på vägavsnittet. Nästa fascinerande sak var alla överkörda, påkörda och nerkörda hundar, de var i samma mängd som harar i Sverige men det ser lite sjukt ut när något i labradorstorlek ligger helt utjämnat på asfalten...
När vi efter 2 timmars motorvägsmardröm kom fram till byhålan var det värt åkturen. Det var ytterst pittoreskt med mängder av storkar som kretsade runt likt gamar över himlen och en asgammal kyrka på kullen mitt i byn med stenstoder av de 7 ungerska ursprungstammarnas kungar utanför. Husen var sneda och vinda men ändå snygga, eller kanske just därför. Sen återstod två timmars motorvägsmardröm innan vi var hemma igen. Dock stannade vi i den ursprungligen saxiska staden Segesvár/Sighisoara och drällde omkring på medeltidsgatorna och diggade räjongerna. Förlagan till Dracula, Vlad Tepes lär ska ha fötts i staden! Knappt några av de tyska familjerna finns kvar, de köptes ut av tyska staten på 80-talet. 10000 d-mark lär har varit Ceausescus prislapp per tysk...
Efter 10 dagar med 9 pers i huset började det trots ruljansen gnissla lite och det var skönt att få ta väskorna och dra till flygplatsen även om det var lite trist att ta farväl av svärföräldrarna. På flygplatsen gjorde personalen sitt bästa för att försämra Rumäniens rykte och muppen som skötte incheckningen hävdade att vi hade gjort ett nytt pass åt sambons dotter och krävde att få veta varför. Passet är flera år gammalt och dessutom utfärdat i Sverige vilket låtsaslatinaren insåg till sist. Sen lagom när vi köade till gaten kom ett åskväder in över flygplatsen och vi hörde vårt plan flyga förbi utan att landa. Efter en halvtimme försökte en mupp informera men strömmen gick så högtalarna blev tysta. När strömmen tio sekunder senare kom tillbaka ville han inte informera längre. En kille med bred näsa och svarta tänder lyckades dock prata med infomuppen och jag frågade honom vad muppen sagt och fick höra "Planet kunde inte landa så de flög vidare till Cluj istället och nu finns tre alternativ som höjdarna i Budapest kommer att välja mellan: 1. Planet kommer hit när ovädret gått över. 2. Vi blir bussade till Cluj vilket tar ungefär två timmar från det att de ordnat bussar. 3. Wizzair ställer in flygningen". Det sista var inget alternativ som kändes lockande, vi hade ju ett plan i Budapest att passa dagen efter. Till sist kom planet i alla fall tillbaka och vi kom iväg drygt två timmar försenade.
I budapest blev vi upphämtade av en kompis till söta sambon. Vi spenderade natten hos henne och ungefär samtidigt som jag la mig fick jag feberfrossa men lyckades somna ändå och hade såna där skeva feberdrömmar man brukar ha som barn med bisarra mönster som måste ordnas enligt sinnrika matematiska formler vilket bara funkar när man har skyhög feber. Efter 1,5 timme vaknade jag och trodde jag skulle brinna upp trots att jag fortfarande hade frossa. Jag inbillade mig att jag hade så hög feber att jag borde lägga ispåsar i armhålorna men kunde inte riktigt motivera mig att gå upp och ordna isen. Efter tre timmar med feberdrömmar i vaket tillstånd somnade jag till sist om och sov en halvtimme till innan jag vaknade till häftigt åskväder och spöregn... Tanken på att planet hem från Budapest skulle vara inställt kändes bara för mycket. Men lagom till vårt plan skulle gå klarnade himlen och vi kom iväg bara en halvtimme för sent. Efter det hade ovädret tydligen tagit ny fart så vi hade verkligen tur!
För tillfället består min läsning av Henk Wesselings "Söndra och härska. Uppdelningen av Afrika 1880-1914". Hade den med mig på jobbet och en kollega tittade på den och sa sömnigt: "Söndra och härska... Jag tror du skulle köpa en bok med den titeln även om den handlade om eskimåer...". Det är kul med folk som ser en för den man är!
tisdag 10 augusti 2010
söndag 13 juni 2010
Aktiviteter i sommarskåne
Än en gång har jag råkat ut för en stolle på tåget... Det verkar vara mitt kors att bära. Jag satte mig på tåget och fick två smågapiga skateboardgrabbar mitt emot mig och strax före avgång kom en rödmosig snubbe med enorma biceps och satte sig bredvid mig. Grabbarna var tonårshögljudda och den ene hade problem med att bestämma sig för hur han skulle ha kepsen varpå biffen bredvid mig ryckte in och ställde allt till rätta när han sa "Det spelar ingen roll hur du har kepsen. Det ser för jävligt ut ändå!". Grabbarna glodde perplext på varann men biffen redde ut situationen igen "Äh, jag bah skoja, man måste ju få dissa lite.". Lättade skratt hördes från grabbarna. Sen ringde biffens mobil och han hade nog det värsta samtal jag hört nån gång på ett offentligt färdmedel "Hi, yeah fuck fuck fucking fuck, no i haven't been fucking payed yet fuckem! I told them to fucking put the money in my fucking off-shore-account. But fuck it! Did you make any fucking money last night? Fuck fuck fucketi fuck, hope you fucking make som fucking money tonight. Yah fuck fuck fucking fuck! Love you babe!". Jag blev riktigt överraskad av avslutningen på samtalet.
Sen började biffen föra ett mer normalt samtal med skateboardgrabbarna. Han frågade var de skulle och de svarade att det minsann skulle till "stan". Som svar på frågan vad "stan" var svarade de "Kristianstad" vilket väl namnet till trots snarare borde kallas "byn". Sen frågade han hur gamla de var, 15 och 17 blev svaret. Biffen grinade illa och drog in mig i samtalet "Fan, de är ju för små för att bjuda på sprit! Vill du ha lite då?". Jag avböjde artigt men han stod på sig "Jag har hur mycket tax-freesprit som helst så de e lugnt!". Jag föreslog istället att han skulle be smågrabbarna ljuga om sin ålder vilket de gjorde varpå två proppfulla plastkassar åkte fram. Grabbarna verkade bli lite förvirrade över spektaklet och frågade "Är du pundare?" biffen svarade nekande vilket ofelbart ledde till: "Är du huligan" (man kan ju inte låta bli att imponeras över grabbarnas oförvägna sätt att ställa känsliga frågor!). Biffen hävdade att han inte var huligan men sa att han hejade på Mjällby... Sen berättade han att han var ställningsbyggare och just hade gjort ett jobb på nån oljerigg i Nordsjön och han antydde att man tjänade stora stålar där. Vad man nu har för glädje av det om pengarna inte sätts in på kontot.
Sen är det ju, precis som i övriga landet, studentsäsong här nere. Trots att det bara handlar om en vecka per år som de där mupparna skränar, skitar ner och blockerar trafiken med sina studentflak blir jag alltid sne! När jag ser ett skränigt studentflak brukar jag trösta mig med tanken på att innan natten är slut ligger hälften av dem nerpissade eller nerspydda eller både och i en buske nånstans . En kär vän med ett något radikalare sinnelag än jag uttryckte sig så här: "Ett nackskott å en räkning till deras familj för ammunitionen. Har det naturliga urvalet satts ur spel är det vår plikt att rycka in! Studenter är ett jävla pack! Röda Khmererna hade rätt: Har du studerat annat än Bondepraktikan är du en fiende till samhället. Arroganta snorungar som tror att framtiden är deras... Usch!". Mjo, jag kan nog bitvis hålla med.
Härom helgen hade vi barnfritt och passade på att hyra bil, en BMW 318 blev det och jag inbillade mig att det skulle vara fräsigt men man måste vara vanskapt för att kunna köra en BMW! Pedalerna satt jättelångt in under instrumentbrädan medan ratten satt så långt fram att jag hade den i bröstkorgen oavsett hur jag ställde in den. När jag istället skickade bak sätet tills ratten satt på lagom avstånd nådde jag inte pedalerna längre. Men! Jag har upptäckt ett samband! I vintras köpte jag en jacka från LaRedoute som var jättemärkligt sydd; den var stor i kroppen och lång medan ärmarna var åt helvete för korta! Nu har jag kommit fram till att LaRedoutes kläder är anpassade för BMW-förare! Lång kropp och korta armar.
Nog med gnäll nu! BMW:n gick snabbt så in i helvete och vi fläskade iväg till Österlen som ska vara så jävla fint. Jag kan krasst konstatera att det är en överdrift... Tittvänlig landskap för all del men så märkvärdigt var det inte. Det är som med Gotland! Alla säger att det är sååååå vackert men sen när man väl kommer dit ser det ut som vilken vindpinad jävla ö som helst! Fast i större skala... Och dessutom är ön full av inavlade typer med talfel. Men tillbaka till österlen, vi var och glodde på Ales stenar som var rätt mäktigt. Även kustlinjen vid stället där stenarna låg var rätt ball. Sen cruisade vi runt lite på måfå och hamnade i pittoreska hålor som Kivik och Sjöbo som var så skrämmande dött att det kändes som om man råkat köra sig in i filmatiseringen av "Children of the corn". Dagen efter hämtade vi lite möbler och jag körde mysvilse i Malmö och så styrde jag manligt upp en lackskada på bilen som kostade mig 3000 extra...
Utöver detta har jag haft en sån där världen-är-liten-upplevelse. Brukar vara ute och röka samtidigt som en tjomme som jobbar för en firma i samma hus som jag jobbar i. Han är rätt skojig och vi brukar kackla men så kom vi in på vad vi hade gjort tidigare och den där tjommen visade sig ha varit militär vilket jag hade svårt att tro eftersom han är så avspänd. Ännu mer förvånad blev jag när det visade sig att han varit befäl för kustjägarna på KA1 i Vaxholm. Man har ju sina fördomar om befäl hos försvarets jägarförband... Min äldsta bror gjorde lumpen där och hade haft den här tjommen som befäl! Ibland är världen förkrympt. Brorsan hade bara goda minnen av honom, Sen visade det sig att den här snubben är en manisk cyklare som nöter landsväg så fort han kommer åt. Nu hade han planerat att köra Canada-Mexiko-tävlingen 2011 och hade tänkt att han skulle rigga en blogg om det och dra ihop sponsorer och sedan skänka överskottet till Barncancerfonden. Jag föreslog att vi kunde slå oss ihop, om jag blir arbetslös kan jag supa ett par veckor i sträck och skänka panten till Barncancerfonden och sedan via bloggen utmana andra a-lagare i landet! Han tyckte det lät strålande eftersom vi kommer att tilltala två helt olika kretsar av läsare blir ju grejen ännu större!
Efter alla roliga saker måste vi gå in på något tråkigt. En kollega dog knall och fall härom veckan. Han var regionschef när jag började och var den som anställde mig. Båda gångerna! En sportig 50-åring som alltid syntes och hördes så det märks att han är borta! Pax Vobiscum...
Sen började biffen föra ett mer normalt samtal med skateboardgrabbarna. Han frågade var de skulle och de svarade att det minsann skulle till "stan". Som svar på frågan vad "stan" var svarade de "Kristianstad" vilket väl namnet till trots snarare borde kallas "byn". Sen frågade han hur gamla de var, 15 och 17 blev svaret. Biffen grinade illa och drog in mig i samtalet "Fan, de är ju för små för att bjuda på sprit! Vill du ha lite då?". Jag avböjde artigt men han stod på sig "Jag har hur mycket tax-freesprit som helst så de e lugnt!". Jag föreslog istället att han skulle be smågrabbarna ljuga om sin ålder vilket de gjorde varpå två proppfulla plastkassar åkte fram. Grabbarna verkade bli lite förvirrade över spektaklet och frågade "Är du pundare?" biffen svarade nekande vilket ofelbart ledde till: "Är du huligan" (man kan ju inte låta bli att imponeras över grabbarnas oförvägna sätt att ställa känsliga frågor!). Biffen hävdade att han inte var huligan men sa att han hejade på Mjällby... Sen berättade han att han var ställningsbyggare och just hade gjort ett jobb på nån oljerigg i Nordsjön och han antydde att man tjänade stora stålar där. Vad man nu har för glädje av det om pengarna inte sätts in på kontot.
Sen är det ju, precis som i övriga landet, studentsäsong här nere. Trots att det bara handlar om en vecka per år som de där mupparna skränar, skitar ner och blockerar trafiken med sina studentflak blir jag alltid sne! När jag ser ett skränigt studentflak brukar jag trösta mig med tanken på att innan natten är slut ligger hälften av dem nerpissade eller nerspydda eller både och i en buske nånstans . En kär vän med ett något radikalare sinnelag än jag uttryckte sig så här: "Ett nackskott å en räkning till deras familj för ammunitionen. Har det naturliga urvalet satts ur spel är det vår plikt att rycka in! Studenter är ett jävla pack! Röda Khmererna hade rätt: Har du studerat annat än Bondepraktikan är du en fiende till samhället. Arroganta snorungar som tror att framtiden är deras... Usch!". Mjo, jag kan nog bitvis hålla med.
Härom helgen hade vi barnfritt och passade på att hyra bil, en BMW 318 blev det och jag inbillade mig att det skulle vara fräsigt men man måste vara vanskapt för att kunna köra en BMW! Pedalerna satt jättelångt in under instrumentbrädan medan ratten satt så långt fram att jag hade den i bröstkorgen oavsett hur jag ställde in den. När jag istället skickade bak sätet tills ratten satt på lagom avstånd nådde jag inte pedalerna längre. Men! Jag har upptäckt ett samband! I vintras köpte jag en jacka från LaRedoute som var jättemärkligt sydd; den var stor i kroppen och lång medan ärmarna var åt helvete för korta! Nu har jag kommit fram till att LaRedoutes kläder är anpassade för BMW-förare! Lång kropp och korta armar.
Nog med gnäll nu! BMW:n gick snabbt så in i helvete och vi fläskade iväg till Österlen som ska vara så jävla fint. Jag kan krasst konstatera att det är en överdrift... Tittvänlig landskap för all del men så märkvärdigt var det inte. Det är som med Gotland! Alla säger att det är sååååå vackert men sen när man väl kommer dit ser det ut som vilken vindpinad jävla ö som helst! Fast i större skala... Och dessutom är ön full av inavlade typer med talfel. Men tillbaka till österlen, vi var och glodde på Ales stenar som var rätt mäktigt. Även kustlinjen vid stället där stenarna låg var rätt ball. Sen cruisade vi runt lite på måfå och hamnade i pittoreska hålor som Kivik och Sjöbo som var så skrämmande dött att det kändes som om man råkat köra sig in i filmatiseringen av "Children of the corn". Dagen efter hämtade vi lite möbler och jag körde mysvilse i Malmö och så styrde jag manligt upp en lackskada på bilen som kostade mig 3000 extra...
Utöver detta har jag haft en sån där världen-är-liten-upplevelse. Brukar vara ute och röka samtidigt som en tjomme som jobbar för en firma i samma hus som jag jobbar i. Han är rätt skojig och vi brukar kackla men så kom vi in på vad vi hade gjort tidigare och den där tjommen visade sig ha varit militär vilket jag hade svårt att tro eftersom han är så avspänd. Ännu mer förvånad blev jag när det visade sig att han varit befäl för kustjägarna på KA1 i Vaxholm. Man har ju sina fördomar om befäl hos försvarets jägarförband... Min äldsta bror gjorde lumpen där och hade haft den här tjommen som befäl! Ibland är världen förkrympt. Brorsan hade bara goda minnen av honom, Sen visade det sig att den här snubben är en manisk cyklare som nöter landsväg så fort han kommer åt. Nu hade han planerat att köra Canada-Mexiko-tävlingen 2011 och hade tänkt att han skulle rigga en blogg om det och dra ihop sponsorer och sedan skänka överskottet till Barncancerfonden. Jag föreslog att vi kunde slå oss ihop, om jag blir arbetslös kan jag supa ett par veckor i sträck och skänka panten till Barncancerfonden och sedan via bloggen utmana andra a-lagare i landet! Han tyckte det lät strålande eftersom vi kommer att tilltala två helt olika kretsar av läsare blir ju grejen ännu större!
Efter alla roliga saker måste vi gå in på något tråkigt. En kollega dog knall och fall härom veckan. Han var regionschef när jag började och var den som anställde mig. Båda gångerna! En sportig 50-åring som alltid syntes och hördes så det märks att han är borta! Pax Vobiscum...
söndag 16 maj 2010
Hälsningar från en skönt höstruskig majmånad
Tjipp igen gott (och ont) folk!
Nytt blogginlägg, nya iakttagelser. Fast det är inte alltid synen som är det sinne man har mest användning av. Var på påskamiddag med jobbet nån vecka före påsk och fick en trist upplevelse på vägen hem. Det var en mild kväll och alldeles för varmt för vinterjackan jag hade på mig och dessutom släpade jag på min tunga dator som en snäll kollega lagat åt mig. Varm och stånkig satte jag mig på bussen och kunde lättad känna att sätet var riktigt svalt, skönt! Tyvärr var det bara skönt en stund för sen upptäckte jag att byxbaken var dyngsur... Nåt nersupet miffo hade förmodligen låtit sitt vatten sittandes på sätet tidigare under kvällen vilket jag fick lida för. Väl hemma blev det skrubbning och byxtvätt! Låg fräschhetsfaktor på den bussturen...
Själva påskhelgen spenderade jag i Stockholm. En sak jag tappat sen jag flyttade från Stockholm är förmågan att smidigt kunna manövrera mig genom människomassor! Förr gled jag bara igenom utan problem men nu är det helt hopplöst. Jag får tvärstanna och väja och blir enormt stressad av alla människor. Här i Skåne blir massorna aldrig lika stora som i tokholmen så man får ingen direkt träning...
Hälsade på en bekant jag inte träffat på många år. Han har av någon obegriplig anledning köpt ett hus i byhålan där vi växte upp strax norr om Stockholm. För mig känns byn snarare som ett ställe man flyttar från än till men var och en får ju bli salig på sin fason. Kumpanen i fråga tjänar alldeles för mycket pengar och har en enorm svart jaguar som bruksbil vilken han även hämtade upp mig med vilket kändes lite chict knarkdealsaktigt! Det saknades bara vapen och tvivelaktiga typer i naturvita linnekostymer för att få bilden komplett.
Sen avverkade jag några spridda delar av bekantskapskretsen och familjen innan det var dags att ta tåget hem. När jag kom till tunnelbanan i söderförort för att åka till centralen träffade jag på ett sånt där läskigt psykofyllo. Han satt på en bänk ovanför rulltrappan med massor av människor runt omkring. När jag kom upp för rulltrappan drog jag en snabb blick åt hans håll där han satt med huvudet hängandes och såg ut som han sov när han som på ett givet kommando lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen genom labyrinten av människor och sa "Fan, man får ju hjärtinfarkt bara man serej!" och sen föll huvudet ner igen och jag undrade om det verkligen hänt och vad det var i mitt utseende som kunde ge ett kallhamrat fyllo hjärtinfarkt.
Har noterat en intressant klädtrend bland gangsterämnena här nere i södern; midjekorta skinnjackor med kragen uppfälld och dragkedjan uppdragen max, gärna kombinerat med lite uppdragna axlar med resultatet att det ser ut som om de inte har någon hals. Men det kanske är en sån där fräsig gangstergrej som jag aldrig kommer att förstå... Minns i början av 90-talet när de nyss lössläppta ryssarna började gangsterfiera sig och man såg dem i Stockholm med korta skinnjacker men grejen med dem var att de saknade halsar på riktigt och slapp fejkgrejen med uppfällda kragar och uppdragna axlar. Ack ja, those were the days! När jag bodde i Bandhagen i mitten av 90-talet delade jag tunnelbanevagn med en förmodad gangstertorped. Han hade marinkårsfrisyr och blå kostym av dåligt snitt men han hade faktiskt en hals som dock var betydligt bredare än huvudet. Det här var innan kreti och pleti hade mobiltelefoner så det var lite uppseendeväckande när det plötsligt ringde i vagnen. Gangsterkillen plockade utan att röra en min fram en mobiltelefon och satte den mot örat utan att säga något, efter en kort stund sa han i alla fall "Da!" följt av tystnad och sen ett till "Da!" sen la han på. Det kändes lite obehagligt för jag var säker på att hans "Da" betydde att det snart skulle finnas en ledig lägenhet i söderförort...
Härom helgen fick jag finfrämmande från Stockholm! En kamrat som inte varit allt för mycket i Skåne bemödade sig ner för att kolla läget. Han blev helsåld både på Lund och Malmö för han tyckte det kändes fett kontinentalt i jämförelse med Stockholm, nästan lite som att vara i Tyskland, förmodligen beroende på att han tycker att skånska är lika obegripligt som tyska... Första kvällen tog vi en krogrunda i Lund och hamnade under kvällen på ett vidrigt brathak som jag förträngt namnet på. Stället var överhopat av 20-åringar med för dyra kläder som beställde champagne i baren. Vi stod ut en stund i alla fall där vi satt som grovhuggna ufon med ölglas i händerna. Dit ska jag inte gå igen!
Annars jobbas det för fullt fast det ser ut som om jag blir arbetslös i mitten av sommaren. Projektet jag sysslar med nu avslutas sista juni varpå jag kommer att få komma tillbaka till firmans kontor och jobba där som semestervikarie en månad, sen vette fan. Projektledaren på företaget jag varit outsourcad till under projektets gång vill anställa mig till deras arkiv men har lite svårt att få sina personalrekvisitioner godkända av ledningen men jag hoppas på det bästa även om ett par arbetslösa månader på sensommaren/förhösten inte vore fy skam! Det tråkiga med en sån utveckling är att a-kassan inte direkt betalar ut några förmögenheter och dessutom släpar med utbetalningarna så att mina räkningar lär bli lidande... Aja, den dagen den sorgen!
Nytt blogginlägg, nya iakttagelser. Fast det är inte alltid synen som är det sinne man har mest användning av. Var på påskamiddag med jobbet nån vecka före påsk och fick en trist upplevelse på vägen hem. Det var en mild kväll och alldeles för varmt för vinterjackan jag hade på mig och dessutom släpade jag på min tunga dator som en snäll kollega lagat åt mig. Varm och stånkig satte jag mig på bussen och kunde lättad känna att sätet var riktigt svalt, skönt! Tyvärr var det bara skönt en stund för sen upptäckte jag att byxbaken var dyngsur... Nåt nersupet miffo hade förmodligen låtit sitt vatten sittandes på sätet tidigare under kvällen vilket jag fick lida för. Väl hemma blev det skrubbning och byxtvätt! Låg fräschhetsfaktor på den bussturen...
Själva påskhelgen spenderade jag i Stockholm. En sak jag tappat sen jag flyttade från Stockholm är förmågan att smidigt kunna manövrera mig genom människomassor! Förr gled jag bara igenom utan problem men nu är det helt hopplöst. Jag får tvärstanna och väja och blir enormt stressad av alla människor. Här i Skåne blir massorna aldrig lika stora som i tokholmen så man får ingen direkt träning...
Hälsade på en bekant jag inte träffat på många år. Han har av någon obegriplig anledning köpt ett hus i byhålan där vi växte upp strax norr om Stockholm. För mig känns byn snarare som ett ställe man flyttar från än till men var och en får ju bli salig på sin fason. Kumpanen i fråga tjänar alldeles för mycket pengar och har en enorm svart jaguar som bruksbil vilken han även hämtade upp mig med vilket kändes lite chict knarkdealsaktigt! Det saknades bara vapen och tvivelaktiga typer i naturvita linnekostymer för att få bilden komplett.
Sen avverkade jag några spridda delar av bekantskapskretsen och familjen innan det var dags att ta tåget hem. När jag kom till tunnelbanan i söderförort för att åka till centralen träffade jag på ett sånt där läskigt psykofyllo. Han satt på en bänk ovanför rulltrappan med massor av människor runt omkring. När jag kom upp för rulltrappan drog jag en snabb blick åt hans håll där han satt med huvudet hängandes och såg ut som han sov när han som på ett givet kommando lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen genom labyrinten av människor och sa "Fan, man får ju hjärtinfarkt bara man serej!" och sen föll huvudet ner igen och jag undrade om det verkligen hänt och vad det var i mitt utseende som kunde ge ett kallhamrat fyllo hjärtinfarkt.
Har noterat en intressant klädtrend bland gangsterämnena här nere i södern; midjekorta skinnjackor med kragen uppfälld och dragkedjan uppdragen max, gärna kombinerat med lite uppdragna axlar med resultatet att det ser ut som om de inte har någon hals. Men det kanske är en sån där fräsig gangstergrej som jag aldrig kommer att förstå... Minns i början av 90-talet när de nyss lössläppta ryssarna började gangsterfiera sig och man såg dem i Stockholm med korta skinnjacker men grejen med dem var att de saknade halsar på riktigt och slapp fejkgrejen med uppfällda kragar och uppdragna axlar. Ack ja, those were the days! När jag bodde i Bandhagen i mitten av 90-talet delade jag tunnelbanevagn med en förmodad gangstertorped. Han hade marinkårsfrisyr och blå kostym av dåligt snitt men han hade faktiskt en hals som dock var betydligt bredare än huvudet. Det här var innan kreti och pleti hade mobiltelefoner så det var lite uppseendeväckande när det plötsligt ringde i vagnen. Gangsterkillen plockade utan att röra en min fram en mobiltelefon och satte den mot örat utan att säga något, efter en kort stund sa han i alla fall "Da!" följt av tystnad och sen ett till "Da!" sen la han på. Det kändes lite obehagligt för jag var säker på att hans "Da" betydde att det snart skulle finnas en ledig lägenhet i söderförort...
Härom helgen fick jag finfrämmande från Stockholm! En kamrat som inte varit allt för mycket i Skåne bemödade sig ner för att kolla läget. Han blev helsåld både på Lund och Malmö för han tyckte det kändes fett kontinentalt i jämförelse med Stockholm, nästan lite som att vara i Tyskland, förmodligen beroende på att han tycker att skånska är lika obegripligt som tyska... Första kvällen tog vi en krogrunda i Lund och hamnade under kvällen på ett vidrigt brathak som jag förträngt namnet på. Stället var överhopat av 20-åringar med för dyra kläder som beställde champagne i baren. Vi stod ut en stund i alla fall där vi satt som grovhuggna ufon med ölglas i händerna. Dit ska jag inte gå igen!
Annars jobbas det för fullt fast det ser ut som om jag blir arbetslös i mitten av sommaren. Projektet jag sysslar med nu avslutas sista juni varpå jag kommer att få komma tillbaka till firmans kontor och jobba där som semestervikarie en månad, sen vette fan. Projektledaren på företaget jag varit outsourcad till under projektets gång vill anställa mig till deras arkiv men har lite svårt att få sina personalrekvisitioner godkända av ledningen men jag hoppas på det bästa även om ett par arbetslösa månader på sensommaren/förhösten inte vore fy skam! Det tråkiga med en sån utveckling är att a-kassan inte direkt betalar ut några förmögenheter och dessutom släpar med utbetalningarna så att mina räkningar lär bli lidande... Aja, den dagen den sorgen!
lördag 20 mars 2010
Det blir inte för ofta när man ristar i sten...
Vad fan har hänt sen sist? Ingen förväntar sig väl att jag ska komma ihåg nåt? Men njo, några fragmentariska minnen har jag! Jag blev oförhappandes full i en kollegas sällskap på höstkanten (ja, det var länge sen jag gjorde ett blogginlägg...). Efter god köttgryta och rödtjut hamnade vi på en krog för EN öl (ni har hört den förut va?) som blev en räcka öl, fernet branca och whisky! Kollegan är tjenis med bartendern vilket renderade i både rabatterad och gratis alkohol. Bartendern hade den goda smaken att bjuda sig själv på allehanda godsaker samtidigt som han söp ner oss. Eftersom jag är kollegans närmsta chef pekade jag på flaskorna med hela handen och han svarade "Ja sahib, bwana, tjifen". Jag har vaga minnen av att ha diskuterat the cure, joy division och the sisters of mercy med gitarristen från Bob Hund, minns även att jag drog några rövarhistorier (bokstavligen) från min tid som fångvårdare till bob hund-killarnas nöje. Förmodligen var det nog min sönderhackade asberusade berättarstil som drog flin snarare än storyinnehållet... Dagen efter var jag för första gången i mitt liv sjukskriven pga bakfylla! Jag spydde floder! Redan när jag kom hem på nattkröken och även efter att magen var tom... Jag har nog aldrig snytit ut så mycket galla förr... Min chef höll på att fnissa sig fördärvad när jag nämnde den egentliga orsaken till sjukskrivningen en månad senare. Chefens fnissande kan för all del bero på att jag nämnde bakfyllerisjukskrivningen på firmans julfest och att även chefen blivit suddig i konturerna vid tillfället, åtminstone genom mina glasögon.
Det verkar vara en åldersgrej det där med bakfyllespyor! När jag var under 25 hände det att jag spydde på fyllan men aldrig dan efter men det vände vid 25 års ålder och efter det spyr jag ofelbart om jag supit ordentligt men till min klena tröst spyr jag inte under själva fyllan längre. Med undantag för den där turen i höstas då... Skyller det på ferneten!
Hmm... Vad mer? Jo just det! Jag var ju min vana trogen på bolaget och blev påhoppad av nåt skevt studentfreak som såg ut som Billy Zane och pratade dålig svenska och som ville vigga en 50-öring för att ha råd med "drickat" som i hans fall var en smirnoff alkoläsk. Jag gav honom en enkrona och vände honom ryggen men när jag packade ner mina erforderliga vinpavor i ryggan kommer killen studsande och ger mig en 50-öring tillbaka! Ni må tro att bloggmaster var överraskad! Har inte sett killen sen dess så förmodligen behövde han sin alkoläsk för att våga genomföra sitt planerade självmord och ville sköta det med ryggen fri och utan pengar i fickorna; det är ju som bekant lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än vad det är för en rik att lirka sig in i himmelriket...
Utöver fyllerier och apropå himlen är det en annan sak jag grunnat på. Tänk om det är så att vi egentligen är universums destruenter. Ni vet, när ett löv faller till marken ger sig en hord av destruenter som t. ex. insekter, bakterier och maskar sig på det tills det till sist bara återstår ny fin jord. Tänk om människans roll är densamma fast i ett större perspektiv. Tänk om det är så att vi i arla urtid kom hit i rymdfarkoster från en annan döende planet med jordens förstörelse som enda uppdrag. Som av en snillrik uträkning skulle vi snart tappa det mesta av minnet, en del kvarstod och utgör grunden i våra religioner. Gamla reliefer och statyetter från sydamerika till ostasien, både via atlanten och stilla havet, visar människor i kläder som liknar austronautdräkter och i gamla Sumer och Babylonien finns reliefer med bevingade människor och saker som är kusligt lika raketer och de flesta gudar finns "där ute", bortom den mörka natthimlen. Tänk om det egentligen är vårt eget förflutna vi minns utan att känna igen det som minnen. Tänk om vi degenererade och glömde vårt syfte men ändå uppfyller det p.g.a att det är inprogrammerat i våra gener. Vi kom i raketer och vi ska vidare i raketer.
Nu, sent om sider, håller vår planet på att gå under på grund av vårt beteende, men tänk om det är den ursprungliga poängen. Vi är här för att förstöra, det ligger i vår natur, vi kanske inte ska skämmas för vår överkonsumtion av naturresurser. Eftersom levande saker i naturen dör och ruttnar och blir till ny jord kanske samma ekvation gäller för planeter. En planet dör och blir till stoft som en ny planet skapas av. Lagom till jordens undergång har människan fått fart på rymdresorna och en koloni på mars, eller åtminstone månen, är inte för långt borta. Tänk om det är huvudplanen, att vi skall förstöra denna planet och sen bege oss till nästa planet på listan för att under någon miljon års degenration följd av utveckling förstöra den också och dessutom upptäcka rymdfart i sista ögonblicket. I ett makrokosmos är vi bara bakterier och som det ser ut gör vi vårt arbete långsamt men gediget. För att citera William S. Burroughs: "Vi är i rymdåldern och vi är här för att ge oss av".
Tillbaka till den grå vardagen! Under julruschen gjorde jag något som jag hatar när andra gör. Jag gick åt ett håll och tittade åt ett annat. Det är få saker som är lika korkade att göra! Det bar sig inte bättre än att jag gick in i något mjukt med pälskrage och fick något som påminde om en fot under min tunga kängbeklädda högerfot. Hjärnan var trög och jag hann bli irriterad på tvärstoppet innan jag egentligen fattat vad som hänt. Tjejen jag promenerat in i, och på, bad dock snabbt om ursäkt ett par gånger så förmodligen hade hon gjort samma förhatliga blunder som jag vilket den här gången gav mig ryggen fri och det är så jag gillar att ha den!
När vi ändå är inne på förhatliga saker passar jag på att dela säsongens hatobjekt med er! Winner of the winter är folk som är i vägen! Är logik något som folk i gemen är helt i avsaknad av? Förstår inte folk att om det bara finns plats för två i bredd på ett specifikt ställe går det inte att mötas tre? Det har ju för ovanlighetens skull varit ordentlig vinter, så även här nere i sydstaterna. Med riktig vinter kommer ju ofelbart vissa framkomlighetsproblem. T.ex trottoarerna där det som regel gått en smal passage mellan två snövallar vilket lett till att man med nöd och näppe kunnat mötas två men otaliga gånger har jag mött folk som går två i bredd och som verkar uppriktigt störda över att behöva gå på led medan vi möts, de har inte fattat att det är nödvändigt att gå på led innan de en liten aning försent kommit underfund med att jag inte tänker gå ut i den halvmterhöga snödrivan vid sidan av den upptrampade gången. Enligt mina iaktagelser är det oftast kvinnor och tjejer som har problem med att gå på led. Vad förväntar de sig? Gentlemen? Hallå! Det är 2010 och jag är en modern man som tror på jämställdhet och jämlikhet! Jag ger inte mer plats åt en kvinna än vad jag tar själv... Man kan liksom inte få jämställdhet och förmåner samtidigt. De ingår inte i samma paket...
Sen har vi idioterna som ställer sig i trapporna till perrongerna på Lunds central. Åtskilliga gånger under vintern när det fallit enstaka spridda snökorn har mängder med idioter bokstavligen kakat igen trapporna. Speciellt i rusningstrafik när det kommer horder med människor från tågen som vill ner och lika stora horder som vill upp. De bara står där och fånler och låtsas inte se människorna när de pekar på enskilda snökorn och säger nåt platt och patetiskt till sitt sällskap. Är det nåt nytt jävla påfund att man ska bilda flaskhals om man är chic och "i tiden"? Är det nåt allmänt jävla upprop via twitter eller facebook eller sms eller nån annan jävla social ihålighet att man ska ut och bilda flaskhals på specifika platser på bestämda tider? "Titta älskling, den där krullbruden som skriver i city vill att vi klär ut oss till Moneybrother och Lady Gaga och går ut och ställer oss i vägen. Klockan 17.30 på torsdag, trappan till perrong 3. Vi vill väl vara trendiga älskling? Ta på dig ett dammsugarrör och ett par brillor för rysk atombombsprovning så kilar vi iväg!". Till nästa vinter ska jag köpa större kängor så jag kan trampa ner dem!
Efter denna svåra dos av hat rundar vi av med något roligare! Barns ibland bisarra sätt att ta reda på saker. Sambons grabb stod i hallen en morgon härom veckan och hojtade till mig i köket:
-Är det nån som har städat?
-Det tror jag inte...
-Är det nån som ska städa?
-Kanske det...
Lååååååååång tystnad
-Du kan gå in med skor...
-Tack!
Sambons dotter tog denna typ av frågesätt till nya höjder vid ett annat tillfälle. Jag hade dragit igång maten och skulle ut på ballekongen och ta en välförtjänt cig när hon undrande hojtade från sitt rum:
-Vad gör du?
-Plockar fram en cig...
-Vad ska du göra sen?
-Gå ut på balkongen och röka den...
-Vad ska du göra efter det?
-Gå in igen...
-Sen då?
-Ta av mig jackan.
-Vad ska du göra efter det?
-Varför undrar du vad jag ska göra hela tiden?
-Jag vill veta när maten är klar..!
-Men fråga det då...
Det verkar vara en åldersgrej det där med bakfyllespyor! När jag var under 25 hände det att jag spydde på fyllan men aldrig dan efter men det vände vid 25 års ålder och efter det spyr jag ofelbart om jag supit ordentligt men till min klena tröst spyr jag inte under själva fyllan längre. Med undantag för den där turen i höstas då... Skyller det på ferneten!
Hmm... Vad mer? Jo just det! Jag var ju min vana trogen på bolaget och blev påhoppad av nåt skevt studentfreak som såg ut som Billy Zane och pratade dålig svenska och som ville vigga en 50-öring för att ha råd med "drickat" som i hans fall var en smirnoff alkoläsk. Jag gav honom en enkrona och vände honom ryggen men när jag packade ner mina erforderliga vinpavor i ryggan kommer killen studsande och ger mig en 50-öring tillbaka! Ni må tro att bloggmaster var överraskad! Har inte sett killen sen dess så förmodligen behövde han sin alkoläsk för att våga genomföra sitt planerade självmord och ville sköta det med ryggen fri och utan pengar i fickorna; det är ju som bekant lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än vad det är för en rik att lirka sig in i himmelriket...
Utöver fyllerier och apropå himlen är det en annan sak jag grunnat på. Tänk om det är så att vi egentligen är universums destruenter. Ni vet, när ett löv faller till marken ger sig en hord av destruenter som t. ex. insekter, bakterier och maskar sig på det tills det till sist bara återstår ny fin jord. Tänk om människans roll är densamma fast i ett större perspektiv. Tänk om det är så att vi i arla urtid kom hit i rymdfarkoster från en annan döende planet med jordens förstörelse som enda uppdrag. Som av en snillrik uträkning skulle vi snart tappa det mesta av minnet, en del kvarstod och utgör grunden i våra religioner. Gamla reliefer och statyetter från sydamerika till ostasien, både via atlanten och stilla havet, visar människor i kläder som liknar austronautdräkter och i gamla Sumer och Babylonien finns reliefer med bevingade människor och saker som är kusligt lika raketer och de flesta gudar finns "där ute", bortom den mörka natthimlen. Tänk om det egentligen är vårt eget förflutna vi minns utan att känna igen det som minnen. Tänk om vi degenererade och glömde vårt syfte men ändå uppfyller det p.g.a att det är inprogrammerat i våra gener. Vi kom i raketer och vi ska vidare i raketer.
Nu, sent om sider, håller vår planet på att gå under på grund av vårt beteende, men tänk om det är den ursprungliga poängen. Vi är här för att förstöra, det ligger i vår natur, vi kanske inte ska skämmas för vår överkonsumtion av naturresurser. Eftersom levande saker i naturen dör och ruttnar och blir till ny jord kanske samma ekvation gäller för planeter. En planet dör och blir till stoft som en ny planet skapas av. Lagom till jordens undergång har människan fått fart på rymdresorna och en koloni på mars, eller åtminstone månen, är inte för långt borta. Tänk om det är huvudplanen, att vi skall förstöra denna planet och sen bege oss till nästa planet på listan för att under någon miljon års degenration följd av utveckling förstöra den också och dessutom upptäcka rymdfart i sista ögonblicket. I ett makrokosmos är vi bara bakterier och som det ser ut gör vi vårt arbete långsamt men gediget. För att citera William S. Burroughs: "Vi är i rymdåldern och vi är här för att ge oss av".
Tillbaka till den grå vardagen! Under julruschen gjorde jag något som jag hatar när andra gör. Jag gick åt ett håll och tittade åt ett annat. Det är få saker som är lika korkade att göra! Det bar sig inte bättre än att jag gick in i något mjukt med pälskrage och fick något som påminde om en fot under min tunga kängbeklädda högerfot. Hjärnan var trög och jag hann bli irriterad på tvärstoppet innan jag egentligen fattat vad som hänt. Tjejen jag promenerat in i, och på, bad dock snabbt om ursäkt ett par gånger så förmodligen hade hon gjort samma förhatliga blunder som jag vilket den här gången gav mig ryggen fri och det är så jag gillar att ha den!
När vi ändå är inne på förhatliga saker passar jag på att dela säsongens hatobjekt med er! Winner of the winter är folk som är i vägen! Är logik något som folk i gemen är helt i avsaknad av? Förstår inte folk att om det bara finns plats för två i bredd på ett specifikt ställe går det inte att mötas tre? Det har ju för ovanlighetens skull varit ordentlig vinter, så även här nere i sydstaterna. Med riktig vinter kommer ju ofelbart vissa framkomlighetsproblem. T.ex trottoarerna där det som regel gått en smal passage mellan två snövallar vilket lett till att man med nöd och näppe kunnat mötas två men otaliga gånger har jag mött folk som går två i bredd och som verkar uppriktigt störda över att behöva gå på led medan vi möts, de har inte fattat att det är nödvändigt att gå på led innan de en liten aning försent kommit underfund med att jag inte tänker gå ut i den halvmterhöga snödrivan vid sidan av den upptrampade gången. Enligt mina iaktagelser är det oftast kvinnor och tjejer som har problem med att gå på led. Vad förväntar de sig? Gentlemen? Hallå! Det är 2010 och jag är en modern man som tror på jämställdhet och jämlikhet! Jag ger inte mer plats åt en kvinna än vad jag tar själv... Man kan liksom inte få jämställdhet och förmåner samtidigt. De ingår inte i samma paket...
Sen har vi idioterna som ställer sig i trapporna till perrongerna på Lunds central. Åtskilliga gånger under vintern när det fallit enstaka spridda snökorn har mängder med idioter bokstavligen kakat igen trapporna. Speciellt i rusningstrafik när det kommer horder med människor från tågen som vill ner och lika stora horder som vill upp. De bara står där och fånler och låtsas inte se människorna när de pekar på enskilda snökorn och säger nåt platt och patetiskt till sitt sällskap. Är det nåt nytt jävla påfund att man ska bilda flaskhals om man är chic och "i tiden"? Är det nåt allmänt jävla upprop via twitter eller facebook eller sms eller nån annan jävla social ihålighet att man ska ut och bilda flaskhals på specifika platser på bestämda tider? "Titta älskling, den där krullbruden som skriver i city vill att vi klär ut oss till Moneybrother och Lady Gaga och går ut och ställer oss i vägen. Klockan 17.30 på torsdag, trappan till perrong 3. Vi vill väl vara trendiga älskling? Ta på dig ett dammsugarrör och ett par brillor för rysk atombombsprovning så kilar vi iväg!". Till nästa vinter ska jag köpa större kängor så jag kan trampa ner dem!
Efter denna svåra dos av hat rundar vi av med något roligare! Barns ibland bisarra sätt att ta reda på saker. Sambons grabb stod i hallen en morgon härom veckan och hojtade till mig i köket:
-Är det nån som har städat?
-Det tror jag inte...
-Är det nån som ska städa?
-Kanske det...
Lååååååååång tystnad
-Du kan gå in med skor...
-Tack!
Sambons dotter tog denna typ av frågesätt till nya höjder vid ett annat tillfälle. Jag hade dragit igång maten och skulle ut på ballekongen och ta en välförtjänt cig när hon undrande hojtade från sitt rum:
-Vad gör du?
-Plockar fram en cig...
-Vad ska du göra sen?
-Gå ut på balkongen och röka den...
-Vad ska du göra efter det?
-Gå in igen...
-Sen då?
-Ta av mig jackan.
-Vad ska du göra efter det?
-Varför undrar du vad jag ska göra hela tiden?
-Jag vill veta när maten är klar..!
-Men fråga det då...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)