Hälsningar från en skönt höstruskig majmånad

Tjipp igen gott (och ont) folk!

Nytt blogginlägg, nya iakttagelser. Fast det är inte alltid synen som är det sinne man har mest användning av. Var på påskamiddag med jobbet nån vecka före påsk och fick en trist upplevelse på vägen hem. Det var en mild kväll och alldeles för varmt för vinterjackan jag hade på mig och dessutom släpade jag på min tunga dator som en snäll kollega lagat åt mig. Varm och stånkig satte jag mig på bussen och kunde lättad känna att sätet var riktigt svalt, skönt! Tyvärr var det bara skönt en stund för sen upptäckte jag att byxbaken var dyngsur... Nåt nersupet miffo hade förmodligen låtit sitt vatten sittandes på sätet tidigare under kvällen vilket jag fick lida för. Väl hemma blev det skrubbning och byxtvätt! Låg fräschhetsfaktor på den bussturen...

Själva påskhelgen spenderade jag i Stockholm. En sak jag tappat sen jag flyttade från Stockholm är förmågan att smidigt kunna manövrera mig genom människomassor! Förr gled jag bara igenom utan problem men nu är det helt hopplöst. Jag får tvärstanna och väja och blir enormt stressad av alla människor. Här i Skåne blir massorna aldrig lika stora som i tokholmen så man får ingen direkt träning...

Hälsade på en bekant jag inte träffat på många år. Han har av någon obegriplig anledning köpt ett hus i byhålan där vi växte upp strax norr om Stockholm. För mig känns byn snarare som ett ställe man flyttar från än till men var och en får ju bli salig på sin fason. Kumpanen i fråga tjänar alldeles för mycket pengar och har en enorm svart jaguar som bruksbil vilken han även hämtade upp mig med vilket kändes lite chict knarkdealsaktigt! Det saknades bara vapen och tvivelaktiga typer i naturvita linnekostymer för att få bilden komplett.

Sen avverkade jag några spridda delar av bekantskapskretsen och familjen innan det var dags att ta tåget hem. När jag kom till tunnelbanan i söderförort för att åka till centralen träffade jag på ett sånt där läskigt psykofyllo. Han satt på en bänk ovanför rulltrappan med massor av människor runt omkring. När jag kom upp för rulltrappan drog jag en snabb blick åt hans håll där han satt med huvudet hängandes och såg ut som han sov när han som på ett givet kommando lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen genom labyrinten av människor och sa "Fan, man får ju hjärtinfarkt bara man serej!" och sen föll huvudet ner igen och jag undrade om det verkligen hänt och vad det var i mitt utseende som kunde ge ett kallhamrat fyllo hjärtinfarkt.

Har noterat en intressant klädtrend bland gangsterämnena här nere i södern; midjekorta skinnjackor med kragen uppfälld och dragkedjan uppdragen max, gärna kombinerat med lite uppdragna axlar med resultatet att det ser ut som om de inte har någon hals. Men det kanske är en sån där fräsig gangstergrej som jag aldrig kommer att förstå... Minns i början av 90-talet när de nyss lössläppta ryssarna började gangsterfiera sig och man såg dem i Stockholm med korta skinnjacker men grejen med dem var att de saknade halsar på riktigt och slapp fejkgrejen med uppfällda kragar och uppdragna axlar. Ack ja, those were the days! När jag bodde i Bandhagen i mitten av 90-talet delade jag tunnelbanevagn med en förmodad gangstertorped. Han hade marinkårsfrisyr och blå kostym av dåligt snitt men han hade faktiskt en hals som dock var betydligt bredare än huvudet. Det här var innan kreti och pleti hade mobiltelefoner så det var lite uppseendeväckande när det plötsligt ringde i vagnen. Gangsterkillen plockade utan att röra en min fram en mobiltelefon och satte den mot örat utan att säga något, efter en kort stund sa han i alla fall "Da!" följt av tystnad och sen ett till "Da!" sen la han på. Det kändes lite obehagligt för jag var säker på att hans "Da" betydde att det snart skulle finnas en ledig lägenhet i söderförort...

Härom helgen fick jag finfrämmande från Stockholm! En kamrat som inte varit allt för mycket i Skåne bemödade sig ner för att kolla läget. Han blev helsåld både på Lund och Malmö för han tyckte det kändes fett kontinentalt i jämförelse med Stockholm, nästan lite som att vara i Tyskland, förmodligen beroende på att han tycker att skånska är lika obegripligt som tyska... Första kvällen tog vi en krogrunda i Lund och hamnade under kvällen på ett vidrigt brathak som jag förträngt namnet på. Stället var överhopat av 20-åringar med för dyra kläder som beställde champagne i baren. Vi stod ut en stund i alla fall där vi satt som grovhuggna ufon med ölglas i händerna. Dit ska jag inte gå igen!

Annars jobbas det för fullt fast det ser ut som om jag blir arbetslös i mitten av sommaren. Projektet jag sysslar med nu avslutas sista juni varpå jag kommer att få komma tillbaka till firmans kontor och jobba där som semestervikarie en månad, sen vette fan. Projektledaren på företaget jag varit outsourcad till under projektets gång vill anställa mig till deras arkiv men har lite svårt att få sina personalrekvisitioner godkända av ledningen men jag hoppas på det bästa även om ett par arbetslösa månader på sensommaren/förhösten inte vore fy skam! Det tråkiga med en sån utveckling är att a-kassan inte direkt betalar ut några förmögenheter och dessutom släpar med utbetalningarna så att mina räkningar lär bli lidande... Aja, den dagen den sorgen!