Transporthjon

Då firmans ordinarie chaufför haft en veckas semester för att bevista någon festival för retrohårdrock + en dag extra för att nyktra till på har det fallit på min lott att köra budbil då jag är den ende på firman, förutom den ordinarie chaffisen, som har både körkort och ett hum om södra Stockholms geografi. På sätt och vis är det rätt skönt att köra bud och sitta isolerad i sin rullande plåtlåda med musik efter eget val, veckans soundtrack har varit Jay Munly, Kristin Hersh och The Jesus and Mary Chain. Men man blir bra öde i skallen av att sitta och köra 20-40 mil om dagen i gassande sol även om det finns ac i bilen. AC:n hjälper ju inte heller mot att sätet är skållhett så fort man lämnat bilen en stund så efter ett varv har jag garanterat södra stockholms svettigaste arsle, tur i oturen att det inte är skinn- eller galonsäten för då hade det luktat bacon i bilen! Sen får man som man svåra koncentrationssvårigheter på grund av allt slarvigt paketerat kött som är ute och rör sig i värmen. Var man än tittar är det rumpor i hotpants, musikantenkjolar och dallrande lår som lätt svettfuktiga glimmar i solen (stora bonuspoäng till damer som fortfarande har mjölkvita ben!!!) och så bikiniöverdelar och urringade linnen med massor av tuttar i som ropar ”Ta på oss! Ta på oss!”. Det är inte lätt att vara frustrerad medelålders man... Det borde ges skattelättnader till tjejer som har burka på sig under sommarhalvåret!

Att jag har ett hum om södra stockholms geografi är tyvärr inte liktydigt med att jag lätt och galant hittar till enskilda adresser. Snarare raka motsatsen... Letade febrilt efter en adress i Hägersten, Mikrofonvägen 28, hittade Mikrofonvägen men på skylten stod det nummer 2 och sen var det bara ödetomter. Jag svängde till sist in på en parkering precis där vägen slutade och ringde firmans rockfestivalande ordinarie chaffis och frågade var i helvete på Mikrofonvägen man lämnar grejer. Han undrade vilken firma jag skulle till och när jag kollade adresslappen upptäckte jag att jag skulle till den firma vars parkering jag stod på. Vaket Noll8, jävligt vaket! Chaffisen varnade mig för deras svängdörrar som var enormt sega och de visade sig dessutom ha världens suraste receptionist, hon ville förmodligen hem och fira nationaldag och bli dunkad gul och blå... De två första dagarna spenderade jag över lag mer tid på att köra fel än att köra rätt och har man fått adresser i Hägersten, Södertälje, Haninge, Farsta, Tyresö och Värmdö på samma budvarv så tar det liksom rätt mycket tid även utan felkörningar så det blir blyfot ibland och det kändes lite vanskligt att på en slingrig väg passera skylten ”STOR ÄLGFARA” i 140... Nu var det dock inga älgar ute och drällde på vägen när jag susade fram och det var en jävla tur för dem det!

Sen har jag ännu en gång fått bekräftat att folk som jobbar i byggsvängen är jävligt otrevliga! Fick en körning till ett bygge i Fittja, orten vars namn alltid får mig att fnissa lite omoget. När jag kom fram till adressen visade det sig vara ett gigantiskt Coop så jag körde omkring lite för att se om jag kunde hitta något som liknade en byggarbetsplats och bingo! det låg en sådan på ena kortsidan av byggnaden. Jag stannade bilen och gick fram till en sönderbränd snubbe med gul bygghjälm och frågade var blablabla byggs platskontor låg ”Inte faaan vet jag!” svarade han. Jag glodde lite på honom och kände ett visst förakt för honom, enligt Ambrose Bierce är förakt ”den känsla man hyser för en fiende som är för stark för att riskfritt kunna angripas” och det stämde i det här fallet. Byggjobbaren var bra mycket grövre än jag och han visste om det för han hånflinade åt mig.

I hopp om bättre bemötande gick jag fram till en kille som körde grävskopa och han var hjälpsam och förklarade att jag skulle in på baksidan genom personalingången. Jag susade runt till baksidan och hittade en byggväg upp mot Coop, jag körde in och passerade två schaktkillar som tittade på när en tredje gungade fram och tillbaka i en baklastare med låsta hjul. När jag passerade glodde de surt och misstänksamt på mig. Jävla rednecks! En bit in blockerades vägen av en grävskopa som petade lite förstrött i en grushög. Jag lämnade bilen och kilade över grushögen till personalingången som var låst. För en gångs skull hade jag turen på min sida och blev insläppt av en coopanställd som pekade mig vidare in i en korridor och där hittade jag platskontoret! Herr byggledare blev dock skitsur när jag kom med ritningar och halvskrek:
-Du kan ju lämna de där vid hutschen!
-Hutschen?
-Ja! Du såg väl för fan när du kom in att det stod en hutsch med en massa hjälmar vid dörren!? Där finns en balja som det står ”ritningar” på! Där ska rullarna ligga!
-Aha, jag kom in på baksidan...
-Då kom du in fel!
Är det all jävla roca-gil de slickar bort från fingrarna som gör byggjobbare helt asociala? Det är ju totalt jävla okonstruktivt att ha med dem att göra!

Bland alla skumma adresser fick jag en körning till Saltsjöbaden som är södra Stockholms motsvarighet till Djursholm fast ännu flottare. Dessutom låg adressen i Solsidan som är the shit av the shit! Först hade jag svåra problem att hitta vägen jag skulle till och kunde på tredje försöket konstatera att jag helt enkelt missat att det ens var en väg då den var smal som en cykelbana och ett träd växte i vägen för gatunamnsskylten. Väl inne på den förkrympta gatan kom konstaterande nummer 2, fina människor har varken nummer eller namn utsatta på sina brevlådor... Jag körde de 30 metrarna ner till en liten vändplan vid ett stort hus där någon stekare just parkerat sin kycklinggula Hummer H2. Stekaren hade halvlångt blont hår i svans och kolsvarta brillor och liksom bara svassade runt sin kycklinggula Hummer H2 med ett litet spiralbundet kompendium i handen. Jag gick fram och morsade och frågade:
-Ursäkta, vet du var nummer 2 ligger?
-Ingen aning!
Killen trampade oroligt fram och tillbaka och jag gick förbi honom mot brevlådan på huset han stod vid för att se om det stod något nummer på den men killen högg snabbt.
-DET STÅR INGET DÄR!!!
-Eeeh... Nähä?
-Det här är nummer 6!
-Aha! Då borde 2an vara ”slottet” där uppe då., sa jag och pekade på en stor kåk vid vägens början.
-Kanske det. Ingen aning!, sa stekaren och flinade nervöst.

Jag lämnade bilen och gick upp till den slottsliknande kåken och ringde på dörrklockan som en liten infoskylt satt ovanför ”Vänligen ring 2 gånger”. Jag är väl ingen jävla postman heller? Men hur som så ringde jag två gånger men inget hände... Jag ringde 2 gånger till och hörde hur ett fönster några meter från ytterdörren öppnades och ett klotrunt ansikte med avancerat skägg tittade ut.
-Ey! Yo mannen!, hojtade det klotrunda ansiktet
-Ey ey... Är det här nummer 2?
-Ingen anning!
-Eh? Nähä? Men du är ju för fan inne i kåken!
-E dé rittningar?
-Yebo! Det är ”rittningar”.
-Do! Snacka med gobben runt hörrnet! Han kan fixa de!
Det fanns ingen ”gobbe” runt hörnet men däremot en öppen dörr så jag knallade in till det klotrunda ansiktet med det avancerade skägget som skruvade fast gipsskivor för glatta livet och sa att jag dumpade rullen hos honom så fick han lämna den vidare till rätt person och det skulle han göra! Jag gick tillbaka ner till den lilla vändplanen för att hämta bilen och stekaren stod fortfarande och lallade runt sin kycklinggula Hummer H2 och jag sa:
-Cool bil!
-Aaaa, visst e re!?
-Fast Hummer H1 är coolare...
Stekaren såg lite stukad ut och jag log så gott jag kunde! Sen drog jag järnet från finkvarteren!

Sista dagen som transporthjon fick jag ett par körningar till Huddinge, budbilschaffisens mardröm... Först har vi vägen dit, Huddingevägen, som är en fin väg med två filer i vardera riktningen. Den är bred och fin och välbehållen och fullständigt nerlusad med rödjus och fartkameror. Nån jävla trafikplanerare vann väl kommunens mexicoresa för det arrangemanget... Sen är Huddinge så idiotiskt ordnat att alla små områden inom kommunen liksom är avskärmade från varandra så kör man in fel väg går det inte att ta sig smidigt till nästa område utan man måste ut på den förhatliga Huddingevägen igen. Jag svor mig hes... Sen när jag äntligen lyckats leverera det jag skulle och var på väg tillbaka på Huddingevägen tyckte någon jävla containerbilsförare att det var en lysande idé att byta fil när jag låg jämsides med honom. Jag har nog aldrig varit så snabb på tutan tidigare och containerbilsföraren fattade vinken och vinglade tillbaka i sitt körfält igen.

Sen avslutades sista chaffisdagen med att jag körde vilse i Vårberg när jag skulle hem till den ordinarie chaffisen för att återlämna bilen. Jag blev tvungen att ringa honom för att bli guidad rätt. Sedan när vi möttes upp var den fan på väg att sätta sig på passagerarsidan men det kunde han fetglömma! Jag vägrade köra en meter till...

Going west Del 2

Dag 3 blev det sovmorgon och jag tog mig upp först framåt 11 och kände mig skev och bakfull. G skulle till helsestasjon med lilla M för mätning och vägning och mammaträff med första hjälpen-kurs. Jag och K for på sightseeing till Sarpsborg och besökte K:s kumpan Bjørn som hade en skivbutik. Bjørn såg ut som Kim Bodnia och jag tyckte det kändes säkrast att handla något av honom så jag köpte en platta med orkestern Hurra Torpedo som består av tre glada norrbaggar i husvagnskostym som spelar kända låtar på husgeråd och vitvaror och faktiskt låter bättre än man kan tro! Norsk kultur kan förtjäna lite spridning på den här sidan gränsen. Sen for vi hem till K för fika. Han bor på övervåningen av en villa placerad i ett industriområde. Det var så coolt att jag blev riktigt avis! Sedan kokade jag ihop en vegetarisk pastasås, eftersom G inte äter döda djur, och jag kände mig märkligt hemma i köket. Möjligtvis har jag varit där på någon astralresa och tjuvlagat mat tidigare! Sista dagen spenderades i Oslo som helt klart påminner mer om Köpenhamn än om Stockholm och därmed kändes väldigt exotisk. Vi inledde med ett besök till Vigelandsparken med dess hänförande statyer och förfärande turisthorder. Det saknas en motsvarande monumental park i Stockholm! Men nu känns det som om det är försent... Vem skulle kunna göra en snygg statypark i dag? Ernst Billgren? Tror inte det va... Vigeland var en cool gubbe full med justa idéer, och snuskiga... Var en gång och såg en utställning med hans erotiska skisser och även den mest förhärdade pornograf skulle ha rodnat! Efter tag blev turisthorderna runt statyerna lite väl påträngande så vi drog oss åt sidan för att utfodra lilla M. När M var mätt, nöjd och belåten drog vi vidare på Oslos gator med tanken på att utfodra oss själva, eller åtminstone dricka kaffe. G fick den strålande idén att vi skulle handla något ätbart på någon deli och sätta oss på Akers brygga och fika. Vi satte fart genom stan och hittade ett par kängor av juste modell på en trottoar men tyvärr visade de sig vara trasigare än de jag redan hade på fötterna så de fick ligga kvar. Bitvis såg Oslo väldigt centraleuropeiskt ut! Speciellt en gata (som jag inte minns namnet på) där det var kullerstenstrottoarer, gamla hus och spårvagnsledningar. Det gav en fet budapestkänsla till Noll8:ans stora glädje. På vägen till Akers brygga betade vi av några turistmål som slottet och Karl Johan. Strax innan bryggan inhandlade vi varsin spenat- och fetaostfyllda burek som bara de är orsak nog att åka tillbaka till Oslo för! Väl på plats på bryggan med bureken i handen fick vi sällskap. Av en äcklig mås! Kräket dök upp från ingenstans och parkerade sig i vattnet nedanför mina fötter och dumt nog kastade jag åt den en bit burek, det berömda sista misstaget... Måskräket flög upp på bryggan och satte sig en meter ifrån mig och bara glodde så där psykotiskt som måsar gör och jag kände mig lite illa till mods men måsfan drog till sist! Bara för att göra en cirkelmanöver och parkera sig en meter från G istället. G berättade att hon vid ett tidigare tillfälle suttit där när en mås kommit flygande och snodde hennes macka ur handen på henne i förbifarten så jag tryckte min burek mot bröstet och höll hårt i den! Efter ätandet begav vi oss till t-banan för transport till Munch-museet. Efter viss förvirring rörande vilken linje vi skulle åka med klev vi i alla fall på ett tåg och jag hann inte mer än gå in i vagnen förrän en Henrik Schyffert-look-a-like med för långa ben milt föste iväg mig åt vänster och pekade med hela handen på ett säte. Jag fattade ingenting förrän jag satte mig och såg att det var filminspelning i vagnen. En typ med skitigt hår och vadmalsuniform skulle skrika myndigt i kameran och det gjorde han galant! Lilla M var inte lika imponerad och bjöd lite smakprov på sina egna röstresurser när det blev paus i inspelningen. Munch-museets säkerhetskontroll var av flygplatsmått! Man fick tömma sina fickor i en plastbalja som röntgades och sedan blev jag scannad med metalldetektor och blev fråntagen min tändare. Vakten som såg så där trött ut som bara franska porrskådisar kan göra gav mig en liten nummerlapp som jag skulle kunna kvittera ut tändaren med vid utpassering. Tavlorna var fina att se på men lite kusliga, tyvärr var skriet på renovering efter senaste stölden men som tröst hade de hängt upp en annan version av den med lite mindre färger. Parallellt med den fasta utställningen hade de en tillfällig Egon Schiele-utställning och den mannen kan inte ha varit snygg i huvudet men juste konst gjorde han dock! Jag som har en väldigt begränsad erfarenhet av småbarn blev fascinerad över kommunikationen bebisar har med varandra! Inne på museet träffade vi på ett par andra småttingar och med konstiga ljud morsade lilla M på dem och det blev ett väldigt gurglande och fnissande barnen emellan och jag önskade att jag haft ett barnisk-svenskt lexikon så jag kunde kolla upp vad de sa till varandra egentligen. Efter att ha tagit oss ut från museet satte vi oss på kafeterians uteservering för att mata M lite och bara få sitta en stund. En stor brödskalk som låg på marken hade attraherat en hord skrattmåsar som förde ett helkones liv och slogs och ett tu tre blev det panik bland måsarna och ett av de där äckliga kräken sket i flykten och träffade mina byxor och min huligantröja med sin blaffa! G tyckte det var omåttligt roligt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite själv heller men till sist och syvendes ska måsar utrotas när jag tar över världen! Efter Munch och fågelskit knallade vi iväg mot oslos ruffigare kvarter och lilla M blev riktigt kinkig för första gången under mitt besök. Hon vägrade sitta snällt i vagnen och slutade bara grina om mamma G bar henne men en parvel på 9 kilo blir ganska tung att bära i längden så till sist fick M finna sig i att åka vagn och det gjorde hon så bra att hon somnade! G pekade åt alla möjliga håll och sa att hon hade bott där, där och där. Och jag som tyckte att jag hade flyttat runt mycket men i jämförelse står mina flyttar sig slätt... Till sist hade vi i alla fall kommit fram till stationen en timme innan mitt tåg skulle gå och G fick den geniala idén att vi skulle dricka kaffe och äta våfflor och det kunde jag ju inte säga nej till! Vi tog oss in i en hiss för att komma upp till själva shoppingdelen av stationen men vid första våningen stannade hissen och sen hände inget mer... Vi tryckte på alla möjliga knappar men hissen stod där den stod och dörrarna öppnades inte. G tryckte till på larmet men ingen utanför de frostade dörrarna reagerade. Vi bankade på dörrarna men norrmännen utanför betedde sig som japaner och tittade åt alla håll utom just mot hissdörrarna. Jag provade att försöka tvinga isär hissdörrarna men fick inget grepp. Till sist tröttnade G och höll larmknappen inne en bra stund och en dam med Farez Farez-näsa och svart huvudduk fattade galoppen och började trycka på knapparna utanför hissen, utan resultat... Farez-damen hämtade en sportig grabb från butiken bredvid och han fick uppenbarligen bättre grepp än jag och lyckades dra isär dörrarna en centimeter och då föll hissen fritt cirka en decimeter men sen hände inget mer. Killen lyckades göra om sin manöver och hissen föll fritt 5 centimeter till och då gick maskineriet igång och vi kom ner till bottenvåningen igen. Sedan var det rulltrappa som gällde! När det började närma sig dags att gå till perrongen kom G på att hon skulle köpa senaste numret av anarkistmagasinet Gateavisa och lämnade mig ensam med lilla M. Jag var skräckslagen för att M skulle börja gråta när hon märkte att mamma var borta så jag gav mig på att sjunga för barnet! Kan ju lika gärna skriva det eftersom ingen ändå kommer att tro mig. ”Can the circle be unbroken” funkade inte riktigt men en hittepå-melodi med M:s namn som enda text uppskattades av det lilla livet som skrattade glatt. Ganska snart kom G tillbaka och gav mig ett nummer av anarkisttidningen så jag hade lite uppbygglig läsning på tågresan hem. Tågresan blev lugn med en artig asiatkille på sätet bredvid. Han var så artig att han både la upp och tog ner min väska från hatthyllan. Sedan sov han största delen av resan. Själv satt jag och konstaterade att det är rätt hypnotiskt att åka tåg genom ett halvmörkt och regnigt Sverige med Death in June i hörlurarna. Någonstans på rätt sida riksgränsen begav jag mig till den lilla kiosk i vagn 13 som SJ självironiskt kallar ”Bistro” för att inhandla vederkvickning. Medan jag handlade stannade tåget i någon provinsiell håla (som stockholmare förväntas jag ha nedlåtande ton mot mindre samhällen). Glad för att tåget stod still under min promenad tillbaka sprintade jag på mot min vagn men i vagnen innan min höll ett par på att gå på och något hade gått snett. De drog i ett koppel och förde ett jävla liv och när jag kom närmre såg jag att kopplet satt fastklämt i tågdörren som stängts. Mannen i paret lyckades öppna dörren igen och det blev ett ännu jävligare liv och när dörren gått upp såg jag varför. Det som satt i änden av parets koppel var en liten terrier med hysterisk blick och ett vitt missfoster till jättehund med ett ansikte som Winston Churchill höll på att äta baktill på terriern. Monsterhundarens ägare skrek och ryckte i kopplet men hans jycke sket gladeligen i det. Jag hastade så snabbt jag kunde förbi för att inte bli inblandad eller uppäten... Resten av resan gick lugnt till och vid kl22 stod jag åter på Stockholms fasta mark. Lösa planer finns på ett återbesök till landet i väster så att G får en möjlighet att visa Oslos uteliv och coola barer och i den mån jag kommer att ha något minne kvar efter en barrunda i Oslo kommer ni att kunna läsa om det här!

Going west Del 1

Ibland händer det sig att Noll8:an vågar sig utanför länsgränsen och den här gången blev det ett riktigt stort steg som tog allas vår blogghjälte utanför riksgränsen. På schemat stod ett besök till väninna G och hennes dotter M boendes i Fredrikstad i konungariket Norge. Ni vet det där landet i väster som någon av våra kungar slarvade bort ur Sveriges händer för en helkones massa år sedan.

På måndagsmorgonen satte jag mig på tåget med sur mage efter alldeles för få sömntimmar natten innan. Tåget var knökfullt på grund av strejkande kabinpersonal på flyget och något sista minuten-slugo hade satt sig på min plats och tittade envist ut genom fönstret när jag glodde på honom men han lydde snällt kommando när jag sa "vamose". Bredvid mig fick jag en halsstarrig youngster med aslångt skägg och bakom mig parkerade sig en fryntlig herre med både hängslen och livrem. Han hade en välansad grå brittisk mustasch och bar en beige trenchcoat och en militärisk keps i samma färg och såg ut som någon relik från första världskriget, typ en brittisk major som blivit frusen i tiden och plötsligt tinats upp på ett tåg till Oslo 2007. Majorsgubben somnade snart och lät som en kaffebryggare med undantag för en och annan gubbhostning, dags att kalka av bryggaren kanske? Precis innan avgång stormade en tjackalkis i 45-årsåldern ombord. Han hade hår till axlarna som var så fett att han såg ut att ha tvättat det i bregottfabrikens avloppsvatten. Hans ansikte lyste av vanmakt och han stank bakfylla och hade en min som om han hela tiden bad om ursäkt, ni vet ett sånt där utseende som triggar de primära funktionerna som signalerar att man ska flyga på honom och sparka the fuck ur honom! Alla har vi några hundgener... Fyllot överlevde dock resan och klev av i Hallsberg - hålan som Gud glömde och Satan förnekar, förmodligen skulle han vidare till Örebro. Stackars jävel... När han passerade förbi såg jag att halva byxbaken var borta och man såg hans chamoisfärgade kalsonger som säkert varit vita veckan innan.

Tågresan var lugn ända tills batterierna till den skäggiga youngsterns mobil tog slut, då skulle det kacklas. Jag blev först mäkta störd men han visade sig vara en kul tjomme som studerade konst och nu skulle sommarjobba som vakt på ett museum i Oslo. Han visste inte var museet låg och nycklarna till hans lägenhet skulle han få av sin kontaktperson som var omöjlig att få tag på eftersom annandag pingst fortfarande är en röd dag i Norge så skägget antog att han skulle bli tvungen att bo på vandrarhem första natten. Vi var rörande överens om att Jugend är den snyggaste ismen om nu Jugend räknas som en ism.

Väl framme i Oslo möttes jag av skyfall! Jag och skägget höll oss kvar inne på perrongen och rökte ikapp de cigaretter vi låg efter pga tågresan. Området runt stationen var en veritabel sjö och jag upptäckte mycket fysiskt att det var hål i sulan på min sko. Väninna G dök dock sjangtilt upp med sin fina bil och hämtade mig för vidare transport till Fredrikstad. Lilla M som är 8 månader fann den svenske besökaren vara så omåttligt tråkig att hon somnade i baksätet strax efter att vi åkt från stationen. Mina erfarenheter av Norge är mycket små och jag fascinerades av landskapet. Det såg väldigt mycket norrland ut och jag satt och glodde ut genom bilrutan som den bästa turist den timme det tog till Fredrikstad.

Väl framme i huset parkerades lilla M på mattan på vardagsrumsgolvet och jag portionerade ut ett par av leksakerna jag köpt med och en cylinderformad brioskallra föll i god jord. Den var kul att både bita och skaka på och jag och M blev tjenis. M är ett mycket trevligt barn som hellre skrattar än gråter även om det kunde bli lite småkink när mamsen försvann ur synfältet. G bor i nedervåningen av en stor villa. De har en lite märklig bostadskultur i Norge, det finns ingen allmännytta utan det hyrs direkt av fastighetsägarna med höga hyror som följd och det är inte helt ovanligt att man bor i kollektiv i Oslo. Hu för marknadshyror... Dagen avrundades med att G bjöd på mat med perfekt kokat ris *imponerad* och sedan såg vi den animerade filmen "Släpp Jimmy fri" som varmt rekommenderas! Jag höll på att skratta ihjäl mig! Och så kollade vi lite på ett gammalt norskt barnprogram som hette Pompel og Pilt (tror jag) och alla som gnäller över hur Staffan Westerberg förstörde deras barndom borde se Pompel og Pilt och få klart för sig att de norska barnen hade det värre! Och så blev jag av med mina fina svetsbrillor... En gång i arla urtid gjorde jag och G en deal att jag skulle byta bort mina coola brillor mot en peruk med tjocka flätor eftersom jag har som en fetisch att dra i flätor. Dock visade det sig att G slarvat bort peruken så den är nu uppsatt på skuldkontot.

Dag 2 inleddes med stadig frukost och hälsande på G:s kompis K som dök upp med en bunt cd-skivor. Han hade ett leende som Christopher Reeve och hällde upp en rekorderlig kopp kaffe åt mig. Jag hade vissa problem med att förstå honom till en början då han pratade ren norska till skillnad från G som efter tre år i Sverige pratar bra svenska. Dock redde det sig med språkförbistringen ju mer vi kacklade. Men ibland blev det knepigt när vissa ord betyder helt olika saker på våra språk. Dricka bärs låter vettigt för en svensk men inte för en norsk då deras ord för bajs uttalas bärs (har ingen aning om hur det stavas dock...). Sen spenderade vi dagen med att marschera runt i Fredrikstad som var en riktigt trevlig håla med fin arkitektur och bra mat, K bjuckade generöst på dyra tapas där det ingick en halv hummer per person och jag förlorade min hummeroskuld. Minns en story jag hörde någon gång om en atlantvik i Bretagne där de största och bästa humrarna fiskades. De var extra välgödda tack vare att strömmarna gick så fint att liken från alla skeppsbrott inom några mils radie spolades in i viken och humrarna hade följaktligen god tillgång på käk. Sen så diggade vi in gamla stan, fästningsstaden, med fort, kanoner och en vallgrav formad som en stjärna.

Efter marschen genom Fredrikstad somnade G och M och min nyvunne vän K tog med mig på en biltur till Halden för att kolla in Fredrikstens fästning där Karl XII bet i gräset. K körde som en biltjuv på de slingriga norska vägarna samtidigt som han pekade ut sevärdheter och kuriositeter i landskapet, jag höll i mig och kontrollerade bilbältet men han var rätt stadig på ratten och väl förtrogen med vägen så allt gick utan missöden. Halden var en makalöst vacker stad och fästningen var belägen på ett berg högt upp med magnifik utsikt, på ena sidan såg man Sverige och jag drabbades av nostalgisk hemlängtan. Vägen upp till fästningen gick just uppåt och det var brant och det pep och tjöt som en kull hamsterungar ur mina rökarluftrör men det var det värt! Lite tröst var det att även K pustade och slog hål på myten om att alla norrmän är hurtigt spänstiga! På fästningen vajade en norsk flagga och K sa att det kunde varit en svensk och jag kunde inte låta bli att bränna av ett stomatolleende och säga "Eller en tysk...", en rysning fortfor genom K:s kropp och sen pratade vi inte mer om det. Sedan for vi vidare och kollade in gamla svinesundsbron och jag fick svindel när vi gått ut mitt på den, det var långt ner till fjorden under. Jävligt långt! Dagen avrundades med en flarra vin och efter dagens aktiviteter blev jag om möjligt ännu mer flegmatisk av alkoholen...