Transporthjon

Då firmans ordinarie chaufför haft en veckas semester för att bevista någon festival för retrohårdrock + en dag extra för att nyktra till på har det fallit på min lott att köra budbil då jag är den ende på firman, förutom den ordinarie chaffisen, som har både körkort och ett hum om södra Stockholms geografi. På sätt och vis är det rätt skönt att köra bud och sitta isolerad i sin rullande plåtlåda med musik efter eget val, veckans soundtrack har varit Jay Munly, Kristin Hersh och The Jesus and Mary Chain. Men man blir bra öde i skallen av att sitta och köra 20-40 mil om dagen i gassande sol även om det finns ac i bilen. AC:n hjälper ju inte heller mot att sätet är skållhett så fort man lämnat bilen en stund så efter ett varv har jag garanterat södra stockholms svettigaste arsle, tur i oturen att det inte är skinn- eller galonsäten för då hade det luktat bacon i bilen! Sen får man som man svåra koncentrationssvårigheter på grund av allt slarvigt paketerat kött som är ute och rör sig i värmen. Var man än tittar är det rumpor i hotpants, musikantenkjolar och dallrande lår som lätt svettfuktiga glimmar i solen (stora bonuspoäng till damer som fortfarande har mjölkvita ben!!!) och så bikiniöverdelar och urringade linnen med massor av tuttar i som ropar ”Ta på oss! Ta på oss!”. Det är inte lätt att vara frustrerad medelålders man... Det borde ges skattelättnader till tjejer som har burka på sig under sommarhalvåret!

Att jag har ett hum om södra stockholms geografi är tyvärr inte liktydigt med att jag lätt och galant hittar till enskilda adresser. Snarare raka motsatsen... Letade febrilt efter en adress i Hägersten, Mikrofonvägen 28, hittade Mikrofonvägen men på skylten stod det nummer 2 och sen var det bara ödetomter. Jag svängde till sist in på en parkering precis där vägen slutade och ringde firmans rockfestivalande ordinarie chaffis och frågade var i helvete på Mikrofonvägen man lämnar grejer. Han undrade vilken firma jag skulle till och när jag kollade adresslappen upptäckte jag att jag skulle till den firma vars parkering jag stod på. Vaket Noll8, jävligt vaket! Chaffisen varnade mig för deras svängdörrar som var enormt sega och de visade sig dessutom ha världens suraste receptionist, hon ville förmodligen hem och fira nationaldag och bli dunkad gul och blå... De två första dagarna spenderade jag över lag mer tid på att köra fel än att köra rätt och har man fått adresser i Hägersten, Södertälje, Haninge, Farsta, Tyresö och Värmdö på samma budvarv så tar det liksom rätt mycket tid även utan felkörningar så det blir blyfot ibland och det kändes lite vanskligt att på en slingrig väg passera skylten ”STOR ÄLGFARA” i 140... Nu var det dock inga älgar ute och drällde på vägen när jag susade fram och det var en jävla tur för dem det!

Sen har jag ännu en gång fått bekräftat att folk som jobbar i byggsvängen är jävligt otrevliga! Fick en körning till ett bygge i Fittja, orten vars namn alltid får mig att fnissa lite omoget. När jag kom fram till adressen visade det sig vara ett gigantiskt Coop så jag körde omkring lite för att se om jag kunde hitta något som liknade en byggarbetsplats och bingo! det låg en sådan på ena kortsidan av byggnaden. Jag stannade bilen och gick fram till en sönderbränd snubbe med gul bygghjälm och frågade var blablabla byggs platskontor låg ”Inte faaan vet jag!” svarade han. Jag glodde lite på honom och kände ett visst förakt för honom, enligt Ambrose Bierce är förakt ”den känsla man hyser för en fiende som är för stark för att riskfritt kunna angripas” och det stämde i det här fallet. Byggjobbaren var bra mycket grövre än jag och han visste om det för han hånflinade åt mig.

I hopp om bättre bemötande gick jag fram till en kille som körde grävskopa och han var hjälpsam och förklarade att jag skulle in på baksidan genom personalingången. Jag susade runt till baksidan och hittade en byggväg upp mot Coop, jag körde in och passerade två schaktkillar som tittade på när en tredje gungade fram och tillbaka i en baklastare med låsta hjul. När jag passerade glodde de surt och misstänksamt på mig. Jävla rednecks! En bit in blockerades vägen av en grävskopa som petade lite förstrött i en grushög. Jag lämnade bilen och kilade över grushögen till personalingången som var låst. För en gångs skull hade jag turen på min sida och blev insläppt av en coopanställd som pekade mig vidare in i en korridor och där hittade jag platskontoret! Herr byggledare blev dock skitsur när jag kom med ritningar och halvskrek:
-Du kan ju lämna de där vid hutschen!
-Hutschen?
-Ja! Du såg väl för fan när du kom in att det stod en hutsch med en massa hjälmar vid dörren!? Där finns en balja som det står ”ritningar” på! Där ska rullarna ligga!
-Aha, jag kom in på baksidan...
-Då kom du in fel!
Är det all jävla roca-gil de slickar bort från fingrarna som gör byggjobbare helt asociala? Det är ju totalt jävla okonstruktivt att ha med dem att göra!

Bland alla skumma adresser fick jag en körning till Saltsjöbaden som är södra Stockholms motsvarighet till Djursholm fast ännu flottare. Dessutom låg adressen i Solsidan som är the shit av the shit! Först hade jag svåra problem att hitta vägen jag skulle till och kunde på tredje försöket konstatera att jag helt enkelt missat att det ens var en väg då den var smal som en cykelbana och ett träd växte i vägen för gatunamnsskylten. Väl inne på den förkrympta gatan kom konstaterande nummer 2, fina människor har varken nummer eller namn utsatta på sina brevlådor... Jag körde de 30 metrarna ner till en liten vändplan vid ett stort hus där någon stekare just parkerat sin kycklinggula Hummer H2. Stekaren hade halvlångt blont hår i svans och kolsvarta brillor och liksom bara svassade runt sin kycklinggula Hummer H2 med ett litet spiralbundet kompendium i handen. Jag gick fram och morsade och frågade:
-Ursäkta, vet du var nummer 2 ligger?
-Ingen aning!
Killen trampade oroligt fram och tillbaka och jag gick förbi honom mot brevlådan på huset han stod vid för att se om det stod något nummer på den men killen högg snabbt.
-DET STÅR INGET DÄR!!!
-Eeeh... Nähä?
-Det här är nummer 6!
-Aha! Då borde 2an vara ”slottet” där uppe då., sa jag och pekade på en stor kåk vid vägens början.
-Kanske det. Ingen aning!, sa stekaren och flinade nervöst.

Jag lämnade bilen och gick upp till den slottsliknande kåken och ringde på dörrklockan som en liten infoskylt satt ovanför ”Vänligen ring 2 gånger”. Jag är väl ingen jävla postman heller? Men hur som så ringde jag två gånger men inget hände... Jag ringde 2 gånger till och hörde hur ett fönster några meter från ytterdörren öppnades och ett klotrunt ansikte med avancerat skägg tittade ut.
-Ey! Yo mannen!, hojtade det klotrunda ansiktet
-Ey ey... Är det här nummer 2?
-Ingen anning!
-Eh? Nähä? Men du är ju för fan inne i kåken!
-E dé rittningar?
-Yebo! Det är ”rittningar”.
-Do! Snacka med gobben runt hörrnet! Han kan fixa de!
Det fanns ingen ”gobbe” runt hörnet men däremot en öppen dörr så jag knallade in till det klotrunda ansiktet med det avancerade skägget som skruvade fast gipsskivor för glatta livet och sa att jag dumpade rullen hos honom så fick han lämna den vidare till rätt person och det skulle han göra! Jag gick tillbaka ner till den lilla vändplanen för att hämta bilen och stekaren stod fortfarande och lallade runt sin kycklinggula Hummer H2 och jag sa:
-Cool bil!
-Aaaa, visst e re!?
-Fast Hummer H1 är coolare...
Stekaren såg lite stukad ut och jag log så gott jag kunde! Sen drog jag järnet från finkvarteren!

Sista dagen som transporthjon fick jag ett par körningar till Huddinge, budbilschaffisens mardröm... Först har vi vägen dit, Huddingevägen, som är en fin väg med två filer i vardera riktningen. Den är bred och fin och välbehållen och fullständigt nerlusad med rödjus och fartkameror. Nån jävla trafikplanerare vann väl kommunens mexicoresa för det arrangemanget... Sen är Huddinge så idiotiskt ordnat att alla små områden inom kommunen liksom är avskärmade från varandra så kör man in fel väg går det inte att ta sig smidigt till nästa område utan man måste ut på den förhatliga Huddingevägen igen. Jag svor mig hes... Sen när jag äntligen lyckats leverera det jag skulle och var på väg tillbaka på Huddingevägen tyckte någon jävla containerbilsförare att det var en lysande idé att byta fil när jag låg jämsides med honom. Jag har nog aldrig varit så snabb på tutan tidigare och containerbilsföraren fattade vinken och vinglade tillbaka i sitt körfält igen.

Sen avslutades sista chaffisdagen med att jag körde vilse i Vårberg när jag skulle hem till den ordinarie chaffisen för att återlämna bilen. Jag blev tvungen att ringa honom för att bli guidad rätt. Sedan när vi möttes upp var den fan på väg att sätta sig på passagerarsidan men det kunde han fetglömma! Jag vägrade köra en meter till...