Going west Del 2

Dag 3 blev det sovmorgon och jag tog mig upp först framåt 11 och kände mig skev och bakfull. G skulle till helsestasjon med lilla M för mätning och vägning och mammaträff med första hjälpen-kurs. Jag och K for på sightseeing till Sarpsborg och besökte K:s kumpan Bjørn som hade en skivbutik. Bjørn såg ut som Kim Bodnia och jag tyckte det kändes säkrast att handla något av honom så jag köpte en platta med orkestern Hurra Torpedo som består av tre glada norrbaggar i husvagnskostym som spelar kända låtar på husgeråd och vitvaror och faktiskt låter bättre än man kan tro! Norsk kultur kan förtjäna lite spridning på den här sidan gränsen. Sen for vi hem till K för fika. Han bor på övervåningen av en villa placerad i ett industriområde. Det var så coolt att jag blev riktigt avis! Sedan kokade jag ihop en vegetarisk pastasås, eftersom G inte äter döda djur, och jag kände mig märkligt hemma i köket. Möjligtvis har jag varit där på någon astralresa och tjuvlagat mat tidigare! Sista dagen spenderades i Oslo som helt klart påminner mer om Köpenhamn än om Stockholm och därmed kändes väldigt exotisk. Vi inledde med ett besök till Vigelandsparken med dess hänförande statyer och förfärande turisthorder. Det saknas en motsvarande monumental park i Stockholm! Men nu känns det som om det är försent... Vem skulle kunna göra en snygg statypark i dag? Ernst Billgren? Tror inte det va... Vigeland var en cool gubbe full med justa idéer, och snuskiga... Var en gång och såg en utställning med hans erotiska skisser och även den mest förhärdade pornograf skulle ha rodnat! Efter tag blev turisthorderna runt statyerna lite väl påträngande så vi drog oss åt sidan för att utfodra lilla M. När M var mätt, nöjd och belåten drog vi vidare på Oslos gator med tanken på att utfodra oss själva, eller åtminstone dricka kaffe. G fick den strålande idén att vi skulle handla något ätbart på någon deli och sätta oss på Akers brygga och fika. Vi satte fart genom stan och hittade ett par kängor av juste modell på en trottoar men tyvärr visade de sig vara trasigare än de jag redan hade på fötterna så de fick ligga kvar. Bitvis såg Oslo väldigt centraleuropeiskt ut! Speciellt en gata (som jag inte minns namnet på) där det var kullerstenstrottoarer, gamla hus och spårvagnsledningar. Det gav en fet budapestkänsla till Noll8:ans stora glädje. På vägen till Akers brygga betade vi av några turistmål som slottet och Karl Johan. Strax innan bryggan inhandlade vi varsin spenat- och fetaostfyllda burek som bara de är orsak nog att åka tillbaka till Oslo för! Väl på plats på bryggan med bureken i handen fick vi sällskap. Av en äcklig mås! Kräket dök upp från ingenstans och parkerade sig i vattnet nedanför mina fötter och dumt nog kastade jag åt den en bit burek, det berömda sista misstaget... Måskräket flög upp på bryggan och satte sig en meter ifrån mig och bara glodde så där psykotiskt som måsar gör och jag kände mig lite illa till mods men måsfan drog till sist! Bara för att göra en cirkelmanöver och parkera sig en meter från G istället. G berättade att hon vid ett tidigare tillfälle suttit där när en mås kommit flygande och snodde hennes macka ur handen på henne i förbifarten så jag tryckte min burek mot bröstet och höll hårt i den! Efter ätandet begav vi oss till t-banan för transport till Munch-museet. Efter viss förvirring rörande vilken linje vi skulle åka med klev vi i alla fall på ett tåg och jag hann inte mer än gå in i vagnen förrän en Henrik Schyffert-look-a-like med för långa ben milt föste iväg mig åt vänster och pekade med hela handen på ett säte. Jag fattade ingenting förrän jag satte mig och såg att det var filminspelning i vagnen. En typ med skitigt hår och vadmalsuniform skulle skrika myndigt i kameran och det gjorde han galant! Lilla M var inte lika imponerad och bjöd lite smakprov på sina egna röstresurser när det blev paus i inspelningen. Munch-museets säkerhetskontroll var av flygplatsmått! Man fick tömma sina fickor i en plastbalja som röntgades och sedan blev jag scannad med metalldetektor och blev fråntagen min tändare. Vakten som såg så där trött ut som bara franska porrskådisar kan göra gav mig en liten nummerlapp som jag skulle kunna kvittera ut tändaren med vid utpassering. Tavlorna var fina att se på men lite kusliga, tyvärr var skriet på renovering efter senaste stölden men som tröst hade de hängt upp en annan version av den med lite mindre färger. Parallellt med den fasta utställningen hade de en tillfällig Egon Schiele-utställning och den mannen kan inte ha varit snygg i huvudet men juste konst gjorde han dock! Jag som har en väldigt begränsad erfarenhet av småbarn blev fascinerad över kommunikationen bebisar har med varandra! Inne på museet träffade vi på ett par andra småttingar och med konstiga ljud morsade lilla M på dem och det blev ett väldigt gurglande och fnissande barnen emellan och jag önskade att jag haft ett barnisk-svenskt lexikon så jag kunde kolla upp vad de sa till varandra egentligen. Efter att ha tagit oss ut från museet satte vi oss på kafeterians uteservering för att mata M lite och bara få sitta en stund. En stor brödskalk som låg på marken hade attraherat en hord skrattmåsar som förde ett helkones liv och slogs och ett tu tre blev det panik bland måsarna och ett av de där äckliga kräken sket i flykten och träffade mina byxor och min huligantröja med sin blaffa! G tyckte det var omåttligt roligt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite själv heller men till sist och syvendes ska måsar utrotas när jag tar över världen! Efter Munch och fågelskit knallade vi iväg mot oslos ruffigare kvarter och lilla M blev riktigt kinkig för första gången under mitt besök. Hon vägrade sitta snällt i vagnen och slutade bara grina om mamma G bar henne men en parvel på 9 kilo blir ganska tung att bära i längden så till sist fick M finna sig i att åka vagn och det gjorde hon så bra att hon somnade! G pekade åt alla möjliga håll och sa att hon hade bott där, där och där. Och jag som tyckte att jag hade flyttat runt mycket men i jämförelse står mina flyttar sig slätt... Till sist hade vi i alla fall kommit fram till stationen en timme innan mitt tåg skulle gå och G fick den geniala idén att vi skulle dricka kaffe och äta våfflor och det kunde jag ju inte säga nej till! Vi tog oss in i en hiss för att komma upp till själva shoppingdelen av stationen men vid första våningen stannade hissen och sen hände inget mer... Vi tryckte på alla möjliga knappar men hissen stod där den stod och dörrarna öppnades inte. G tryckte till på larmet men ingen utanför de frostade dörrarna reagerade. Vi bankade på dörrarna men norrmännen utanför betedde sig som japaner och tittade åt alla håll utom just mot hissdörrarna. Jag provade att försöka tvinga isär hissdörrarna men fick inget grepp. Till sist tröttnade G och höll larmknappen inne en bra stund och en dam med Farez Farez-näsa och svart huvudduk fattade galoppen och började trycka på knapparna utanför hissen, utan resultat... Farez-damen hämtade en sportig grabb från butiken bredvid och han fick uppenbarligen bättre grepp än jag och lyckades dra isär dörrarna en centimeter och då föll hissen fritt cirka en decimeter men sen hände inget mer. Killen lyckades göra om sin manöver och hissen föll fritt 5 centimeter till och då gick maskineriet igång och vi kom ner till bottenvåningen igen. Sedan var det rulltrappa som gällde! När det började närma sig dags att gå till perrongen kom G på att hon skulle köpa senaste numret av anarkistmagasinet Gateavisa och lämnade mig ensam med lilla M. Jag var skräckslagen för att M skulle börja gråta när hon märkte att mamma var borta så jag gav mig på att sjunga för barnet! Kan ju lika gärna skriva det eftersom ingen ändå kommer att tro mig. ”Can the circle be unbroken” funkade inte riktigt men en hittepå-melodi med M:s namn som enda text uppskattades av det lilla livet som skrattade glatt. Ganska snart kom G tillbaka och gav mig ett nummer av anarkisttidningen så jag hade lite uppbygglig läsning på tågresan hem. Tågresan blev lugn med en artig asiatkille på sätet bredvid. Han var så artig att han både la upp och tog ner min väska från hatthyllan. Sedan sov han största delen av resan. Själv satt jag och konstaterade att det är rätt hypnotiskt att åka tåg genom ett halvmörkt och regnigt Sverige med Death in June i hörlurarna. Någonstans på rätt sida riksgränsen begav jag mig till den lilla kiosk i vagn 13 som SJ självironiskt kallar ”Bistro” för att inhandla vederkvickning. Medan jag handlade stannade tåget i någon provinsiell håla (som stockholmare förväntas jag ha nedlåtande ton mot mindre samhällen). Glad för att tåget stod still under min promenad tillbaka sprintade jag på mot min vagn men i vagnen innan min höll ett par på att gå på och något hade gått snett. De drog i ett koppel och förde ett jävla liv och när jag kom närmre såg jag att kopplet satt fastklämt i tågdörren som stängts. Mannen i paret lyckades öppna dörren igen och det blev ett ännu jävligare liv och när dörren gått upp såg jag varför. Det som satt i änden av parets koppel var en liten terrier med hysterisk blick och ett vitt missfoster till jättehund med ett ansikte som Winston Churchill höll på att äta baktill på terriern. Monsterhundarens ägare skrek och ryckte i kopplet men hans jycke sket gladeligen i det. Jag hastade så snabbt jag kunde förbi för att inte bli inblandad eller uppäten... Resten av resan gick lugnt till och vid kl22 stod jag åter på Stockholms fasta mark. Lösa planer finns på ett återbesök till landet i väster så att G får en möjlighet att visa Oslos uteliv och coola barer och i den mån jag kommer att ha något minne kvar efter en barrunda i Oslo kommer ni att kunna läsa om det här!