Original vi minns

Härom morgonen mötte jag ett freak vid tunnelbanan. Mannen som kom ut genom spärren jag skulle in genom var i 60-årsåldern och hade för korta byxor, solglasögon i halva ansiktet, ett linne nerklottrat med tuschpennor och som kronan på verket hade han en flätad hatt med svart band runt och i bandet hade han monterat fast två vita diskborstar som stack upp som antenner. Undrar vad han kunde få in för spännande via de antennerna? Skvalmusik kanske?

Man ser dem ofta, de där som inte riktigt är som alla andra barn! Eller snarare gubbar. Det är sällan det är kvinnor som blir original på samma vis men jag har en i minnesbanken. Henne återkommer vi till längre ner.

När mentalsjukhusen stängde svämmade stan över med människor som onekligen är annorlunda. Då många av dessa inte klarade av att leva ett vad vi normisar kallar ett normalt liv blev det lite knasigt när dessa plötsligt mer eller mindre friskförklarades av den dåvarande regeringen. ”Hejhej. Här har du en hyfsad lägenhet, socialen sätter in pengar åt dig en gång i månaden så att du kan betala räkningar. Försök sköta dig nu och är det något du undrar över så ring inte för de som skulle kunna svara är antingen uppsagda eller omplacerade. Tjenixen!”. Många klarade självklart inte av att betala sina räkningar och hamnade på gatan och då de var friskförklarade var de ingens bekymmer längre. Äntligen en reform som tjänade sitt syfte. Heja! Eftersom vi som anser oss vara normala är rätt fjära ville vi ju självklart inte ha att göra med dessa vilsekomna individer utan de blev hänvisade till de andra utstötta på parkbänkar och centrumtorg med säkert förödande resultat.

En sådan som jag antar blivit friskförklarad och utskriven brukade hänga vid slussens t-banestation uppgången götgatan/hökens gata. Han hade avlångt ansikte, skarp näsa, intensiv blick och Ezra Pound-frisyr och frågade alltid väsande med svag röst om han fick låna en spänn när man passerade honom. Ett par gånger fick han det men jag fick aldrig tillbaka de utlånade enkronorna... Han var ingen lodis men verkade inte kunna sköta sin hygien och luktade härsket fett. Han rotade runt i papperskorgar men inte efter pantburkar utan efter tidningar som han rev små bitar av innan han lade tillbaka dem i papperskorgen igen. Sist jag såg honom var en vinter för några år sedan. En iskall dag med ymnig snöstorm. Han hade en tunn vindtygsjacka av zigenarmodell, lågskor utan strumpor och ett par gabardinbyxor där det ena benet hade revor som gick ända upp till där byxbenet börjar. Det såg otäckt kallt ut. Undrar ibland om han frös ihjäl den dagen eller under natten som följde...

I förorten där jag bor har vi en annan sådan som verkar ha blivit friskförklarad fast han inte borde ha blivit det. Han ser ut som 87:an Axelson som smetat allergiframkallade kemikalier i ansiktet, han är alldeles sned i kroppen och liksom lutar på ett oroväckande vis när han står still och verkar leva i en konstig inre värld. Dessutom har han tagit upp sina parkbänksvänners beteende att hälla och stoppa i sig saker som kanske inte är helt lämpliga med tanke på den mentala status han verkar ha. För någon vecka sedan väntade jag på t-banan när han dök upp i sällskap med två herrar som såg ut som amerikanska psykologer, ni vet; beige chinos, loafers, svarta långärmade skjortor, glasögon och täta grå skägg (amerikaner har ofta jävligt täta skägg!). Jag hörde lite av deras samtal och de lät definitivt inte som psykologer utan snarare som fyllon och uppenbarligen ville de att 87:an-lodisen skulle hjälpa dem med nåt: ”Men ru har ju erfarenhet av psykiatriker, du kan väl fixa re här? Va villu ha i betalt? Brännvin eller knark?”. Lodisen blev sne och ville inte snacka mer med dem utan satte sig bredvid mig och rabblade för sig själv något som lät som en blandning mellan barnkammarramsor, kabbalah och rena gallimattiasen. Sen kom tåget så jag missade den eventuella fortsättningen. Snackarna som såg ut som amerikanska psykologer har jag inte sett igen men 87:an-lodisen framhärdar som vanligt nere i centrum med sina tics och bisarra danssteg och sin eviga plastkasse som han alltid bär med sig.

Sen har vi en svart ung kille som brukar gå omkring i området. Jag inbillar mig att han har blivit svårt traumatiserad av något krig i något afrikanskt land vi i väst helst inte hör talas om. Han är, precis som 87:an-lodisen, krokig i kroppen men han är det även när han går. Han liksom lutar stelt åt sidan med överkroppen och hänger med huvudet i sidled och har helt stela armar som är så krokiga att de verkar ha för många leder. Han glor en rakt i ögonen och flinar nästan alltid stort och rabblar något som låter som voodoobesvärjelser och det går kalla kårar genom mig när jag råkar ha honom promenerandes några meter bakom.

I området där jag bodde förut hade vi ett riktigt original! Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar var en äldre farbror med långt grått skägg och för stora byxor. Han bytte byxor ibland men de var alltid för stora och han verkade inte gilla skärp för han drog alltid ihop byxlinningen till en stor snibb som han höll i för att hålla byxorna uppe. Året runt hade han en stickad watchcap på huvudet och han verkligen ångade tobak! Han gick alltid omkring i området och rotade i soptunnor och mumlade och fnittrade för sig själv. En gång hade jag köpt en kontorsstol av gookien som hade en möbelverkstad i centrum och när jag skulle bära hem den märkte jag att den vägde as så jag tog den på ryggen på något snillrikt vis och mötte Gunnar på vägen hem. Han höll upp sina byxor, rökte pipa och mumlade för sig själv. Strax efter att vi mötts stannade han och sa med klar röst ”Vad fan, han har en stol på ryggen” sedan återgick han till sitt mumlande och försvann. En gång fick jag syn på Gunnar när jag var inne på ett antikvariat i stan, Gunnar hade en kasse böcker med sig han ville byta mot nya och han pratade helt normalt när han pratade med mannen som har antikvariatet. Mannen skulle kolla värdet på Gunnars böcker medan Gunnar himself gick ut och mumlade på stan och när Gunnar gått frågade jag vad som hänt med Gunnar. Jag sa att jag bodde granne med honom och hade en känsla av att Gunnar visste om en massa saker vi andra inte känner till. Mannen på antikvariatet svarade lite svävande att Gunnar pluggat i Uppsala och sen kört taxi men sen ”så hände det här”. Jag lyckades inte få ur antikvariatsmannen vad ”det här” var för något. Mitt intryck av Gunnar var att han läst för mycket filosofi och sedan tiltat...

I samma område bodde en märklig tant också! Man brukade se henne på bussen, hon såg ut som om hon skulle kunna vara morsa till Nina hagen. Hennes sminkning var något i hästväg! Förmodligen fyllde hon bara på utan att någonsin ta bort det gamla sminket vilket fick henne att se ut som ett balsamerat lik. Hon hade alltid ett par hörlurar av äldre snitt på sig, ni vet såna där stora öronmuffar. Haken var bara att ena luren saknades och istället hade hon tejpat fast en gul scotch bride på hörlursbågen. Av någon anledning hade hon klippt av sladden från hörluren så de var nog mest en chic accessoar för henne. Hon brukade svära åt ungdomar på bussen, oftast utan anledning samtidigt som hon log pillemariskt men bara så lite att inte sminktårtan i ansiktet krackelerade.

Som avslutning måste jag dra någon annans story. En kompis till mig kommer från Järvsö, byn som familjen Lill-Babs satte på kartan. Där hade de originalet ”Anders med gylfen” som gled runt och liksom var den lokala byfånen i största allmänhet. Vid ett tillfälle för många år sedan då min kompis var hemma i Järvsö och hälsade på med sin flickvän som var en liten blond flicksnärta med läderkjol och högklackade fetischboots gled Anders med gylfen upp till dem och frågade ”Är ni bögjävlar ni!?”. Så mycket för att vara tjej och se tjejig ut...