Rötmånad

Juba!

Äntligen börjar sommaren gå mot sitt slut och temperaturen närmar sig uthärdlig! Det gläder en mörkermans hjärta! Sen sist har det passerat några psykon (surprise?) och en tur till svärföräldrarna i Rumänien.

Det brukar hojja omkring en bisarr pundartyp i området, han ser rätt lattjo ut med enorma svarta brallor med enorma vita benfickor och så har han tatuerade händer och scooter-frilla (bros-frilla för er som var unga på 80-talet!). För ett tag sen cyklade han förbi mig mumsandes wienerbröd när jag marscherade in mot lunds blygsamma city, han sneglade lite på mig och efter typ 20 meter vände han och började hojja mot mig och jag utgick ifrån att han skulle bli jobbig men istället cyklade han förbi mig och stannade ett par meter bakom där ett gräsandspar låg i gräset. Han smulade godhjärtat ner halva sitt wienerbröd till änderna som lät sig väl smaka. Sen cyklade han vidare...

Nästa pucko dök upp när jag var med familjen i stadsparken. Sambons grabb och jag spelade krattig badminton när en svajig hagga med röda ögonvitor dök upp med en hemmagjord haschpipa gjord av en astmaspray. Hon kallade mig för Nelson när hon hälsade och verkade tro att hon kände mig. Jag ignorerade henne så gott jag kunde men hon envisades med att stå kvar en lång stund och kommentera vårt spel, eller kanske snarare bristen på spel.

Slutligen träffade jag på en monsterkärring med mustasch och en grov kroppshydda på cirka 2 meter. Hon var i full färd med att antasta kassörskan på Coop när jag ställde mig i kön. När hon fick syn på min randiga skjorta började hon gapa "TREBLINKA! TREBLINKA!". Sen dröp hon av som genom en ödets försyn...

Och så har det ju varit semester som (åtminstone hittills) har mynnat ut i en tiodagarsresa till Transsylvanien. Vårt flyg hade blivit flyttat i tiden så del ett av flygandet dumpade av oss i Budapest runt midnatt. Söta sambon som behärskar lingot i Ungern styrde upp en fet taxibuss som var ett himmelrike jämfört med benutrymmet på flyget. Vi hade redan riggat ett hotellrum som var långt och smalt och hade 4 sängar i rad. Jag hade svårt att sova med så mycket folk i rummet och ändå var det bara en föraning av vad vi hade att vänta oss i Rumänien...

Eftermiddagen därpå landade vi i Marosvásárhely (Târgu Mureş för romanofilerna bland läsarna). Flygplatsen var pytteliten och en norrman med hustrumisshandlarlinne och "jag-dricker-sprit-fast-jag-går-på-antabus"-röd färgton i ansiktet bakom oss i passkontrollskön tyckte det var kul att vi var svenskar. Sen sa han inget mer... Förmodligen skulle han vidare till Transnistrien för att köpa en fru.

Hos svärföräldrarna var det fullt hus! Vi 4 plus min svägerska och hennes karl och så sambons brorsa och naturligtvis svärisarna. Totalt 9 pers alltså! I ett hus med 3 rum och ett litet hybblerum vid sidan av. Det funkade dock överraskande bra trots att vi nästan trampade på varann och slet upp toadörren när det var upptaget för ingen jävel kunde ju hålla rätt på var alla andra höll hus! Varmt som fan var det också! Uppemot 38 grader de varmaste dagarna komplett med tjock fuktig luft så det kändes som om man befann sig under en ostkupa.

Vi drog runt på stan och hamnade en dag på badplatsen i stan med en jävla massa bassänger och (tror jag) östeuropamästerskapen i stringbikini! Tyvärr var inte bristen på tyg till någon fördel för plattarslena... Efter det konstaterandet drog en stol undan benen för mig när den föll i småbitar när jag satte mig ner och jag blev varse att betongen i Rumänien är precis lika hård som den i Sverige!

Största anledningen till att vi åkte ner var att sambons brorsa skulle ha 40-årskalas. Som present skulle jag och sambon köpa maten och ölen och tillbehören. Vi fick skjuts av sambons kusin till någon östvariant av Dagab där bara företag fick handla. Vi handlade fett med jox och kusinen viftade med sitt företagskort och allting var frid och fröjd tills vi kom till utgången där en rugbytjej i illasittande ljusblå polyesterskjorta skulle kolla våra varor och jämföra med kvittot för att försäkra sig om att vi inte stulit! Vad välkommen man kände sig som kund. Aja, kalaset blev bra fast vi hade överdimensionerat ölinköpet då de flesta gästerna drack vatten och/eller svärfars hemkörda vin. Ölen gick dock så smått åt ändå under veckan!

En dag skulle svärfar sammanstråla med några närmre släktingar för att inspektera en fastighet och en del skog de äger tillsammans i byhålan där svärfar växte upp mellan Sighisoara och Brasov. Vi hakade på och åkte med sambons kusin. Det var sista gången jag åkte bil i Rumänien! Fy fan vad illa folk kör där! Aggressivt och helt jävla vansinnigt! Sambons kusin körde för all del fort, som mest 140 på serpentinvägarna, men gjorde inga idiotgrejer. Däremot mötte vi bilister i vår fil som tyckte att en omkörning verkade rimlig 20 meter framför oss plus dårar med barn i bilen som körde om oss vid skymda 90-graderskurvor för att två kilometer senare stå vid en rastplats och dricka kaffe. Vad i helvete hade de så bråttom om för!? Sen var det ju en del saker som var fascinerande efter vägen också som t.ex prostituerade vid rastplatserna, bara en vid varje rastplats. Förmodligen var det en och samma sutenör som hade monopol på vägavsnittet. Nästa fascinerande sak var alla överkörda, påkörda och nerkörda hundar, de var i samma mängd som harar i Sverige men det ser lite sjukt ut när något i labradorstorlek ligger helt utjämnat på asfalten...

När vi efter 2 timmars motorvägsmardröm kom fram till byhålan var det värt åkturen. Det var ytterst pittoreskt med mängder av storkar som kretsade runt likt gamar över himlen och en asgammal kyrka på kullen mitt i byn med stenstoder av de 7 ungerska ursprungstammarnas kungar utanför. Husen var sneda och vinda men ändå snygga, eller kanske just därför. Sen återstod två timmars motorvägsmardröm innan vi var hemma igen. Dock stannade vi i den ursprungligen saxiska staden Segesvár/Sighisoara och drällde omkring på medeltidsgatorna och diggade räjongerna. Förlagan till Dracula, Vlad Tepes lär ska ha fötts i staden! Knappt några av de tyska familjerna finns kvar, de köptes ut av tyska staten på 80-talet. 10000 d-mark lär har varit Ceausescus prislapp per tysk...

Efter 10 dagar med 9 pers i huset började det trots ruljansen gnissla lite och det var skönt att få ta väskorna och dra till flygplatsen även om det var lite trist att ta farväl av svärföräldrarna. På flygplatsen gjorde personalen sitt bästa för att försämra Rumäniens rykte och muppen som skötte incheckningen hävdade att vi hade gjort ett nytt pass åt sambons dotter och krävde att få veta varför. Passet är flera år gammalt och dessutom utfärdat i Sverige vilket låtsaslatinaren insåg till sist. Sen lagom när vi köade till gaten kom ett åskväder in över flygplatsen och vi hörde vårt plan flyga förbi utan att landa. Efter en halvtimme försökte en mupp informera men strömmen gick så högtalarna blev tysta. När strömmen tio sekunder senare kom tillbaka ville han inte informera längre. En kille med bred näsa och svarta tänder lyckades dock prata med infomuppen och jag frågade honom vad muppen sagt och fick höra "Planet kunde inte landa så de flög vidare till Cluj istället och nu finns tre alternativ som höjdarna i Budapest kommer att välja mellan: 1. Planet kommer hit när ovädret gått över. 2. Vi blir bussade till Cluj vilket tar ungefär två timmar från det att de ordnat bussar. 3. Wizzair ställer in flygningen". Det sista var inget alternativ som kändes lockande, vi hade ju ett plan i Budapest att passa dagen efter. Till sist kom planet i alla fall tillbaka och vi kom iväg drygt två timmar försenade.

I budapest blev vi upphämtade av en kompis till söta sambon. Vi spenderade natten hos henne och ungefär samtidigt som jag la mig fick jag feberfrossa men lyckades somna ändå och hade såna där skeva feberdrömmar man brukar ha som barn med bisarra mönster som måste ordnas enligt sinnrika matematiska formler vilket bara funkar när man har skyhög feber. Efter 1,5 timme vaknade jag och trodde jag skulle brinna upp trots att jag fortfarande hade frossa. Jag inbillade mig att jag hade så hög feber att jag borde lägga ispåsar i armhålorna men kunde inte riktigt motivera mig att gå upp och ordna isen. Efter tre timmar med feberdrömmar i vaket tillstånd somnade jag till sist om och sov en halvtimme till innan jag vaknade till häftigt åskväder och spöregn... Tanken på att planet hem från Budapest skulle vara inställt kändes bara för mycket. Men lagom till vårt plan skulle gå klarnade himlen och vi kom iväg bara en halvtimme för sent. Efter det hade ovädret tydligen tagit ny fart så vi hade verkligen tur!

För tillfället består min läsning av Henk Wesselings "Söndra och härska. Uppdelningen av Afrika 1880-1914". Hade den med mig på jobbet och en kollega tittade på den och sa sömnigt: "Söndra och härska... Jag tror du skulle köpa en bok med den titeln även om den handlade om eskimåer...". Det är kul med folk som ser en för den man är!