De är en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna

Ett tag under min barndom bodde vi i ett hus ute i obygden och det borde ju ha varit en tummelplats för original men det var det inte... Med ett undantag; Einar! Einar var runt 50 och bodde i ett litet skitigt hybble precis vid korsvägen där vi åkte ut från vår kostig till väg för att komma ut på den något större vägen som i sin tur ledde till vägen bort, som var asfalterad. Hybblet Einar bodde i hade med nöd och näppe elektricitet och (har jag för mig) rinnande kallvatten. Hursom, Einar hade ett tag jobbat ihop med min far som lastbilschaffis och var tydligen en ganska duktig och idog sådan men han fick trots det inte mycket jobb för Einar tyckte nämligen inte om att tvätta vare sig kläder eller kroppen. Karln var så skitig att hans hy såg askgrå ut och så hade han ett småkrulligt, yvigt vitt hår som borde ligga platt på grund av tyngden från fetthalten i det men höll sig uppe tack vare att all smuts i det petrifierats. Jag gillade Einar för han var alltid snäll och glad och som barn brydde man sig ju inte om petitesser som hygien.

Einar bodde granne med och var kompis med gubben Rådman. Rådman var något tiotal år äldre och raka motsatsen till Einar. Han hade ett oklanderligt yttre, en välskött tomt och hans hus var alltid minutiöst städat. På minuskontot kan nämnas att det alltid stod 5-10 bilvrak i olika stadier av förfall på hans grovgrusade parkering. En gång hade Rådman uppdaterat sin inredning och gav Einar en liten 14" svart-vit tv som blev över. Einar tog tacksamt emot den men några veckor senare hade han en supbroder på besök i lilla hybblet och under fylletumultet som uppstod for tv:n i golvet och bildröret krossades. Einar slängde ut själva tv-kroppen bakom huset men glaskrosset från bildröret lät han ligga kvar på golvet i flera år efteråt. Förmodligen tänkte han ha det som bevis om tv-krossningen någon gång skulle bli föremål för någon kontrovers, då skulle han kunna peka på glashögen och säga "Där föll han!".

Vid ett tillfälle skulle Rådman resa bort och vara borta en vecka eller två och bekymrade sig för sina växter. Han var pensionerad trädgårdsmästare och hade hela huset fullt av växter och blommor. Efter mycket vånda gav han förtroendet för växtvattningen till Einar. Vilket på sätt och vis var en ynnest för som regel vägrade han släppa in Einar i huset på grund av dennes lortiga uppenbarelse. För att minimera nedsmutsningen hade Rådman lagt ut uppslagna dagstidningar som en gång från ytterdörren och förbi alla växter som skulle vattnas. Bra tänkt! Men hur ofta löper bra tankar friktionsfritt hela vägen? När Rådman kom hem kunde han glatt konstatera att alla växter var vattnade och välmående och det var inga skitiga skoavtryck på ekparketten! Värre var det ställt med badrummet... När tillfället nu uppenbarat sig hade Einar passat på att ta ett bad i Rådmans badkar men underlåtit att tappa ur vattnet och skura efter sig... Enligt Rådman borde badvattnet ha klassats som riskavfall och det var så mycket smuts i vattnet att det bildats en smutsring i badkarets emalj där vattenytan varit. Smutsringen visade sig vara omöjlig att skura bort ens med de mest frätande och carcinogena tvättmedel så Rådman fick byta badkar.

Många år efter att vi flyttade från obygden dog Einar. Rådman hittade honom en morgon liggandes på mage en liten bit från huset med ett tunt lager nysnö över sig. På något vis tycker jag att hela grejen var lite vacker; den skitiga Einar täckt av ett lager vit, skir snö på väg att åter bli den jord han en gång sprungit ur och sedan alltid behängt sig med. Det hade varit ännu vackrare om han fått ligga där han fallit och blivit ny jord på den plats där han framhärdade.

Efter det sorgliga slutet på Einarsagan går vi nu över till något lite roligare! Vid ett tillfälle när jag handlat på den eminetna butiken Vivo Daglivs i hörnan S:t Eriksgatan/Fleminggatan och skulle fara hemåt med tunnelbanan uppehöll sig ett fyramannastarkt småstörigt rasmixat ungdomsgäng på perrongen och tjoade och levde rövare så där som ungdomar gör när de umgås i grupp. När t-banetåget kom in klev de på i samma vagn som jag. De satte sig längst bak i vagnen och jag hamnade någonstans i mitten med ryggen mot dem. Tyvärr, för dem, hade de råkat sätta sig vid ett synnerligen hårt fyllo med världens strävaste röst och följande konversation utspelade sig:

-E ni såna där mafiosos?

-Ja just det! Såna är vi!

-Såna där som rånar och slåss?

-Ja just det! Såna är vi!

-Och våldtar..?

Gänget blir knäpptyst och fyllot tar paus innan han fortsätter:

-Fyyyyy faaaaaaan! Jag ska knulla er bägge tre!!!

De fyra grabbarna i gänget är fortfarande tysta. Man får väl anta att de nervöst hade fullt upp med att svälja sin rädsla, ljud av kvävda fniss börjar höras från övriga passagerare och fyllot redde upp situationen när han åter tog till orda:

-Ru kan karate va?

-Ja jost dé! Jak kan karate! (man kunde höra en strimma hopp i hans röst)

-Deeeee hjälper inte! Deeeeee hjälper inte...

Där blev jag tvungen att gå av tåget för jag kunde inte hålla mig för skratt längre!

Sen fanns det en sån där skön avspänd pundare här i området när jag flyttade hit. Han sorterade in i kategorin "cool pundare". Han var nog runt 50 och hade alltid smala svarta jeans, svart t-shirt, tunga boots, solbrillor och en rock `n´ roll-skinnjacka av mc-modell. Första gången jag såg honom var jag på väg till lokala ICA och fick syn på honom där han gick och rökte på avstånd. Han fimpade ciggen strax innan han började gå upp för rampen till ICA där han börjar tjoa "Faaaan vad gott det var! Jag ska fan ha en till" varpå han plockar upp sitt marlboropaket och börjar fibbla med ciggen och tappar en på marken. Han böjer sig 90 grader för att plocka upp den ungefär samtidigt som jag går förbi honom. Utan att ha tittat upp har han tydligen registrerat att jag är på ingång för han säger:

-Öh rö! Sparka mente i arslet så jag far in med huvudet i taggbuskarna

-Närå, jag lovar! Heders!, svarade jag

-Du snor väl inte min handboll va?, svarade pundaren på det. Fast han hade ingen handboll jag skulle kunna ha snott...

Andra gången jag träffade honom kom han gående på min gata när jag var på väg bort. Han var inbegripen i en livlig diskussion med sig själv och hade faktiskt olika tonfall och sätt att uttrycka sig beroende på vilken av honom som kacklade. Några meter innan vi möts tystar han (och hans alter ego) och han försöker se neutral ut tills han är några meter bakom mig då han utbrister:

-Såg du den där va?

Varpå hans alter ego svarar med en annan röst

-Ja! Fy faaan!

De är verkligen en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna!