Två hörn av samhällets utkant

Härom dagen var jag och sambon ute på stan i ett ärende och passerade en äldre man med rullator och stela ben. Han lyckades få fart på rullatorn men benen hängde inte riktigt med vilket fick honom att stupa som Sonny Liston efter att Cassius Clay låtit honom smaka näve. Vi skyndade till och lyfte upp farbrorn på en bänk och försökte få ur honom var han hörde hemma så vi naivt kunde försöka ringa in en vårdare åt honom. Medan sambon jagade hemtjänsten dök en pundarversion av Anders Eldebrink upp. Han var sportigt ekiperad, hade tatuerade öron och luktade som en fylla från 1993 som aldrig riktigt avslutats. Han ryade om att "dom" inte var kloka som släppte ut farbrorn utan vårdare och förklarade att han känt honom för några år sedan och att han inte hade någon balans, ett faktum vi redan konstaterat... Han fortsatte med att haspla ur sig en räcka nedlåtande kommentarer om vården av äldre och berättade att han själv varit uppe hos Henrik på morgonen och klätt på honom och fixat frulle och om en stund skulle han upp och bada Henrik och innan han försvann avslutade han med orden: "Man får hjälpa varandra" och plötsligt gläntades en dörr och jag fick inblick i en värld jag inte hade en aning om att den fanns. En värld där avdankade tjackalkisar med tatuerade öron ömsint tar hand om ensamma gamlingar utan någon annan lön än den glädje man känner efter ett väl utfört arbete och jag funderar fortfarande på om jag borde skämmas för att jag inte deltar i vården av de som en gång byggde upp landet jag bor i...

Efter att nu ha avhandlat två olika individvarianter av samhällets olycksbarn går vi in på den tredje; före detta politiker. För några veckor sen var jag på bio och såg en dokumentär om moderaten Anders Björck, före detta riksdagsledamot och försvarsminister och numera landshövding i Uppsala. Att landshövding är ett jobb man ger politiska trotjänare man inte kan ge ett riktigt jobb var jag medveten om och att Anders Björck var en bisarr figur hade jag läst mig till innan men dokumentären visade lite annat. Först fnissade jag åt alla dråpligheter som Björck kläckte ur sig under menlösa planeringsmöten men efter ett tag började jag känna sympati för honom och till sist tyckte jag synd om honom. Mycket för att dokumentären var klippt på ett sätt som fick Björck att framstå som en narr och det kändes inte riktigt rättvist. Hur som helst, en landshövding har uppenbarligen en slags pajasroll där de ska vara flinande typer som representerar under diverse jippon och evenemang och det verkade vara allt ifrån att klippa bandet vid invigningar av varuhus till att äta ärtsoppa med stadsöverhuvuden från länder ingen genomsnittlig svensk hört talas om. Dokumentären var till stor del inspelad under Linnéveckan i Uppsala där stackars Björck tvingades till den ena uppvisningen värre än den andra och allra värst var det när han fick en trälåda med frön han skulle plantera i ett litet land inför publik. Björck hade med all önskvärd tydlighet aldrig sått ett land tidigare och det slutade inte med ett par utkastade handfullar utan han skulle kasta frön över hela jävla landet till nyckelharpemusik och jag vred mig i vanmakt i biostolen. Arma karl! Hela landshövdingsupplägget verkar omåttligt förnedrande för en man från överklassen och jag kan verkligen förstå att Björck tiltar och jagar studenter under valborgsmässoafton!

Jaha! Vad mer då...? Jo, jag har skaffat mig linser och sambons grabb gav en intressant kommentar när han såg mig utan brillor "Du ser ut som på morgonen! Fast du ser läskigare ut på riktigt...".