Så
kom jag då tillbaka till Hamburg. Tågresan gick smidigt, bredvid
mig hade jag en förkrympt engelsk tant som bodde i någon obegriplig
håla i södra Tyskland. Hon gjorde inte mycket väsen av sig och tog
inte värst mycket plats. Det är tacksamt med färjeturen mellan
Rödby-Puttgarden då man efter två timmars tågtur genom danmarks
outsägligt tråkiga landskap kan gå upp på däck och ta en cig!
Eller två... Kostade mig även på att köpa en kopp kaffe varpå en
extremt ignorant tyska lyckades ställa sig framför kaffemaskinen
när hon skulle domdera sin ålderstigna mor som försökte betala
deras fikabröd. Jag försökte med ett ”excuse me” i mild ton
vilket tyskan inte verkade ta notis om. Jag böjde mig lite framåt
och upprepade mig, helt utan att tyskan reagerade. Jag böjde mig
ännu mera framåt och sa ett mer bestämt ”enschuldigung sie
bitte!” i hopp om att orderlydnaden som utgör det preussiska arvet
och rimligtvis sitter i ryggmärgen på alla tyskar skulle få hennes
autonoma nervsystem att reagera. Vilket det fick! Hon tittade till på
mig på samma sätt som man ser på en fluga man försökt vifta
bort... Jävla herrefolk! Jag gled förbi henne som Prince och
puttade undan henne med höften och kom åt att fylla upp min kopp
med svart bensin.
Framme
i Hamburg visste jag vilken väg jag skulle gå tack vare besöket i
staden i våras. Det kändes rätt bra att kryssa fram bland folk och
inte behöva konsultera kartan. Snarare en känsla av att komma hem
än att ha rest bort. Jag var i sluttampen av en rätt otrevlig
förkylning och energinivån var inte riktigt topp så en marsch på
ynka 25 minuter med tung väska fick min hud att kännas elektrisk
och jag svettades som en svetsare i helvetet men vad fan, det var ju
semester! Incheckningen på hotellet gick snabbt och smidigt. Rummet
var inte onödigt stort men rent och sängen var förbannat skön! På
minussidan saknades minibar men å andra sidan fanns en dygnet
runt-öppen bar i foajén och jag brukar ändå aldrig nyttja
minibaren. Men den borde ju finnas!
Efter
att ha packat upp mina sorgfälligt strukna skjortor (eller
egentligen var de fint strukna men linneskjortor är inte tacksamma
att transportera i en väska med allsköns annan skit!) och tvagat
mig begav jag mig ut för att käka middag. Portugiskvarteren vid
elbes kaj var målet för de är proppfulla av portugisiska
restauranger! Jag hamnade på den familjedrivna Sagres och beställde
raskt in deras öl med det fantasifulla namnet Sagres.
Efter att ha sonderat menyn bestämde jag mig för svingryta på
portugisiskt vis. Det var den billigaste rätten på menyn men sonen
som lakejade vid mitt bord påstod att det var ett bra val. Och det
var det! Friterad potatis och fläskköttbitar blandat med picklad
paprika och blomkål i en mustig sås med tydligt vinägerinslag.
Fint som fan! Efter middagen och ännu en öl lullade jag omkring
längs kajerna och diggade den makalösa hamnen på andra sidan Elbe.
Sen införskaffade jag en pava rötjut för att ha på hotellrummet
som avskärmare mot världen utanför. Katzen Baisser hette det.
Schwatzriesling. 2,5 euro på Netto. Qualitätswein stod det på
etiketten. Fan trot! Det verkar vara nåt fel med vinet man köper
utanför skandinavien. Vinet jag köpte kallades ”halvtorr” men
var så jävla sött att det smakade anstaltsmäskad blandsaft!
Senare köpte jag ett aussievin som skulle vara heltorrt men även
det var obegripligt sött! Det är som när man köper rödvin i
rumänien – det är sött som ett sockrat dessertvin men köper man
rumänskt vin på bolaget smakar det som rödvin ska! Jag fattar
ingenting...
Dagen
därpå hade jag som intention att ta mig till hamnmuseet som
passande nog ligger långt åt helvete ut i hamnen. Av nån anledning
blev det inte så. Jag behövde en bankomat och skrotade iväg längs
kajen och inbillade mig att det rimligtvis borde finnas bankomater
där det stryker omkring turister men tji fick jag. Efter en bra
stund hade jag tagit mig ända till Altona väster om Hamburg utan
att ha hittat en bankomat. Nu var det ju för all del lite kul att
glo runt där men det var ju inte det jag planerat. På väg tillbaka
upptäckte jag att jag passerat en halvmeter från en bankomat på St
Pauli Fischmarkt. Vilket jävla blindstyre man kan vara. Laddad med
deg tyckte jag att jag kunde skjuta upp hamnmuseet till dagen därpå
och fortsatte promenera längs kajerna tills jag styrde mina steg mot
Rotherbaum i norra Hamburg för ett besök på etnografiska. Jag
bladade förbi hamburgs bisarra tv-torn och gick igenom mässområdet
där det uppenbarligen pågick en erotikmässa. I Hamburg!? Nää!?
Efter att ha besökt etnografiska museet i Wien känns dock alla
andra etnografiska museer förkrympta så jag blev inte särskilt
imponerad. Men Rotherbaum var ett trevligt område att knalla runt i!
Förkylningsresterna
hängde i och jag svettades som fan efter att ha marscherat runt i
5-6 timmar och energin tröt men som en hägring dök en irländsk
pub med uteservering upp vid horisonten! Jag bänkade mig på
uteserveringen och en servitris med plutande läppar och halva
skinkorna utanför shortsen trollade fram en halv liter Jever åt
mig. Den lätta klädseln kändes lite osmaklig i
livsmedelssammanhang... Det blev inte bättre av att hon strax efter
att ha serverat mig intog sin lunch på uteserveringen och den bestod
mest av hårdkokta ägg. Blörk.
Nästa
dag blev det då dags för hamnmuseet! Jag kilade ner till St Pauli
landungsbrücken och tog hissen ner till alt elbtunnel
som går under Elbe, 500 meter lång, 21 meter under ytan. På
hamnsidan fick man en fin vy över stan! Jag bladade iväg genom
hamnområdet under en obarmhärtigt stekande sol. Tyvärr var det
mycket magasin och lager och företagshus så man såg inte mycket av
själva hamnen från vägen. Efter ett tag hittade jag dock en lucka
i form av en parkeringsplats, jag knallade in men råkade störa
några serbiska långtradarchaffisar som plötsligt tystnade och gav
mig onda ögat så jag vände och gick ut igen.
Efter
4-5 kilometer var jag framme vid hamnmuseet på australienkajen i
hansahafen. En avdankad sjåare med grovporig näsa satt i kassan och
visade sig vara kackelsugen. Han beskrev alla delar jag kunde knalla
runt i och vad som var värt att se och han pushade extra för deras
kafé som minsann serverade både korv och öl! Han hade extra emfas
när han sa öl. Eftersom han pratade hyfsad engelska passade jag på
att fråga vilka delar av hamnen som var aktiva på 50-talet då min
far var sjöman och vid ett par tillfällen hamnade i hamburg.
Sjåaren hämtade en karta och pekade och beskrev "when
deiner father was heer he propably landed in hansahafen, es ist hier
in these parts. It was das haupthafen, du see? The hafen iz much
grosser now, verstehest du?". Han undrade om jag var britt men
när jag sa att jag var svensk sken han upp! Svenskar har tydligen
gott rykte i sjösammanhang. Det är som farsan nån gång beskrev
hur det funkade när han gick på sydamerikanska båtar; den
sydamerikanska personalen jobbade bara när kaparn tittade annars var
det "mañana, mañana", farsans nylle förvreds av förakt
när han beskrev det. Tror min lutheranska inställning till arbete
kommer från hans sida... Efter att ha fått saker förklarade för
mig gick jag in i museets magasin som stank av sur tobak och innehöll
allt från en folkabubbla och fruktlådor till dykardräkter och
båtmodeller. Sedan gick jag ut på kajen och beundrade kranarna och
gick ombord på utställningsbåten Bleicher, ett lastfartyg från
1958. Rundade av med kaffe och salamimacka på det av sjåaren i
kassan upphaussade kaféet. Sedan var det en halvmils promenad
tillbaka till stan igen. Strax innan jag kom fram till elbtunneln
passerade jag Hamnakademin där ett gäng asociala typer tyst och
sakkunningt rökte utan att växla ett ord med varandra. De bara
glodde. På mig! Och de var inte de enda! Folk glodde märkligt till
och från. Kunde ju krasst konstatera att långt hår på män inte
är det nya svarta ute i Europa och efter att ett gäng nordafrikaner
blängt på mig (speciellt på kängorna) försökte jag analysera
vad det var som var så jävla märkvärdigt. Kom på att jag var
klädd som ett skinhead – uppvikta jeans, grova kängor och vinröd
huvtröja. Men skinheadgrejen faller ju på det långa håret och
skägget. Att jag dessutom släpade runt på en mindre axelremsväska
av depeschmodell bidrog väl till förvirringen. Jag som trodde
Hamburg sett allt...
På
kvällen gick jag ner till portugiskvarteren igen för att hitta en
restaurang och efter att ha drällt runt en stund och sonderat
terrängen hamnade jag åter på Sagres. Kvällen till ära var
familjens patriark på plats innanför dörren och tog emot gästerna.
Han pratade inte mycket engelska och var den där jobbiga
människotypen som inte klarar av att möta ens blick. Han tittade
hela tiden lite bort och hade en lätt aggressiv ton. Sönernas
trevlighet vägde dock upp deras fars tjurskallighet så det blev en
hyfsad kväll ändå. Nu kan jag hyfsat mycket tyska men jag pratar
det inte gärna för ett tu tre får jag en motfråga jag inte kan
svara på, om jag ens förstår den. Rundade av med kaffe som smakade
som en blandning av ohemult mörk choklad och avloppsvatten.
Blandningen smakade inte så illa som det låter! Till det tog jag en
portugisisk variant av grappa som smakade bilbrand och nog hade en
alkoholhalt på 200%. Tillbaka på hotellrummet dök jag in i boken
jag hade med mig; ”Stallo” av Stefan Spjut. Rekommenderas varmt
till alla hembygdsromantiker! Den var så bra att jag nu en dryg
vecka efter att ha läst ut den fortfarande saknar den.
Torsdag.
8.30 gick jag lätt bakfull upp och masade mig ner till frukosten och
3-4 cig och två koppar kaffe. Piggnade till förvånansvärt fort
och stack ut på stan! Målet för dagen var det beryktade Sankt
Pauli. Gick igenom norra delen när jag var i hamburg i våras och nu
tänkte jag beta av delen mellan reeperbahn och kajen. Vilket jävla
skitområde! Började strosa ner för gatan närmast kajen och det
såg ju hansagemytligt ut men när jag rundade sista hörnet börjde
smutset. Området är jävligt anarkovänster. Många ockuperade hus
med nerklottrade fasader och banderoller med texter som Kein
mensch ist illegal och Öffnen
alle grenzen och Nazisten
raus. Ingenting jag kan
argumentera emot för all del, åtminstone inte det första och det
sista, men jag har lite svårt för plakatpolitik. Ju längre in i
området jag kom desto smutsigare blev det. Uteliggare sov på
trottoarerna. Det låg skräp överallt. Tältläger i grönområdena.
Pundare med knyckiga rörelser och nervösa ögon. Uteserveringarna
var fulla med ölhinkande gäng klockan 11 på förmiddagen. ”De är
så härligt osvenska!”. Jomen tjena... En kille på en
uteservering fnittrade hysteriskt! Oavbrutet! Enda gången han
slutade fnittra var när han hämtade andan. Han hade nog inte
druckit koffeinfritt till frukost. När jag väl kommit till
reeperbahn tänkte jag vika åt vänster och rinna ut i Altona
eftersom det var kortaste vägen från området. Utanför en kiosk
står två tjommar med rakade skallar vid ett ståbord och dricker
kaffe. På 10-20 meters håll slutar de prata med varann och låser
blickarna på mig utan att flacka. De bara tokglor! Gömd bakom
solbrillor kunde mina ögon studsa över hela området utan att
glopellarna kunde se hur nervös de gjorde mig. När jag till sist
passerade dem fick jag för mig att de var civilklädda poliser. De
såg alldeles för friska ut för att vara busar. Sankt Pauli kan
säkert vara kul om man är ett gäng som ska ut och hinka öl en
kväll när det är mycket folk i omlopp men ensam på dagtid var det
inget vidare.
Efter
Sankt Pauli drog jag vidare till Hamburgmuseet och kollade
utställningar om Hamburgs historia vilket var rätt intressant.
Avslutade dagen i portugiskvarteren och käkade kanin. Det långörat
hade inte dött förgäves! Satan så gott det var. Fick fyra rejäla
köttbitar med benpipor som spretade åt alla håll. Tyvärr var
såsen full av bensplitter. Fan, kanin är ju den ultimata
köttproducenten! Köper man fyra kilo kanin (en hane och en hona)
har man ju ett tu tre hur många kilo kött som helst! På sommaren
är ju dessutom fodret gratis.
Sista
dagen for jag upp i Sankt Michaeliskyrkans torn. Tornet är 147 meter
högt och är tydligen ett av världens högsta kyrkotorn. Hissen som
skramlade och skakade och fick mig att ångra mig nästan direkt går
upp till 106 meter och därifrån var utsikten inte illa! Fan, man
såg hela jävla stan och typ eeeh halva hamnen (den är stor!).
Självklart står det några jävla kötthögar här och var med
ryggen mot utsikten och verkar helt oförstående när man vill komma
förbi dem för att digga räjongerna. Varför är mänskligheten så
ofantligt dum i huvudet!? ”Här står jag och skymmer sikten! Vill
du förbi? Varför knuffas du? Vad menar du? Du vill se vadå? Jaha!
Jag är totalt ignorant och förtjänar inte att leva! Jaha!”.
Typ... Jag blir så jävla trött... Har man skitit klart kan man väl
för fan torka sig i arslet och dra från toabåset. Vad är det som
är så jävla svårt? Glöm inte att tvätta händerna och att
snubbla i trappan och bryta nacken. Tack!
Käkade
middag på blockhouse innan det var dags att äntra tåget. Bänkade
mig på uteserveringen och åt en fantastisk burgare med mediokra
frittepinnar. Sen kom tåget iväg 7 minuter försenat. Skäms
Deutsche Bahn! Strax innan köpenhamn var det stopp i tågtrafiken så
vi blev ståendes i 30-40 minuter. Men ptja, det var en trevlig resa
och det är nog inte sista gången jag besöker Hamburg! Som
en trevlig bonus upptäckte jag vid hemkomsten hade gått ner 1,5
kilo!
