De är en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna

Ett tag under min barndom bodde vi i ett hus ute i obygden och det borde ju ha varit en tummelplats för original men det var det inte... Med ett undantag; Einar! Einar var runt 50 och bodde i ett litet skitigt hybble precis vid korsvägen där vi åkte ut från vår kostig till väg för att komma ut på den något större vägen som i sin tur ledde till vägen bort, som var asfalterad. Hybblet Einar bodde i hade med nöd och näppe elektricitet och (har jag för mig) rinnande kallvatten. Hursom, Einar hade ett tag jobbat ihop med min far som lastbilschaffis och var tydligen en ganska duktig och idog sådan men han fick trots det inte mycket jobb för Einar tyckte nämligen inte om att tvätta vare sig kläder eller kroppen. Karln var så skitig att hans hy såg askgrå ut och så hade han ett småkrulligt, yvigt vitt hår som borde ligga platt på grund av tyngden från fetthalten i det men höll sig uppe tack vare att all smuts i det petrifierats. Jag gillade Einar för han var alltid snäll och glad och som barn brydde man sig ju inte om petitesser som hygien.

Einar bodde granne med och var kompis med gubben Rådman. Rådman var något tiotal år äldre och raka motsatsen till Einar. Han hade ett oklanderligt yttre, en välskött tomt och hans hus var alltid minutiöst städat. På minuskontot kan nämnas att det alltid stod 5-10 bilvrak i olika stadier av förfall på hans grovgrusade parkering. En gång hade Rådman uppdaterat sin inredning och gav Einar en liten 14" svart-vit tv som blev över. Einar tog tacksamt emot den men några veckor senare hade han en supbroder på besök i lilla hybblet och under fylletumultet som uppstod for tv:n i golvet och bildröret krossades. Einar slängde ut själva tv-kroppen bakom huset men glaskrosset från bildröret lät han ligga kvar på golvet i flera år efteråt. Förmodligen tänkte han ha det som bevis om tv-krossningen någon gång skulle bli föremål för någon kontrovers, då skulle han kunna peka på glashögen och säga "Där föll han!".

Vid ett tillfälle skulle Rådman resa bort och vara borta en vecka eller två och bekymrade sig för sina växter. Han var pensionerad trädgårdsmästare och hade hela huset fullt av växter och blommor. Efter mycket vånda gav han förtroendet för växtvattningen till Einar. Vilket på sätt och vis var en ynnest för som regel vägrade han släppa in Einar i huset på grund av dennes lortiga uppenbarelse. För att minimera nedsmutsningen hade Rådman lagt ut uppslagna dagstidningar som en gång från ytterdörren och förbi alla växter som skulle vattnas. Bra tänkt! Men hur ofta löper bra tankar friktionsfritt hela vägen? När Rådman kom hem kunde han glatt konstatera att alla växter var vattnade och välmående och det var inga skitiga skoavtryck på ekparketten! Värre var det ställt med badrummet... När tillfället nu uppenbarat sig hade Einar passat på att ta ett bad i Rådmans badkar men underlåtit att tappa ur vattnet och skura efter sig... Enligt Rådman borde badvattnet ha klassats som riskavfall och det var så mycket smuts i vattnet att det bildats en smutsring i badkarets emalj där vattenytan varit. Smutsringen visade sig vara omöjlig att skura bort ens med de mest frätande och carcinogena tvättmedel så Rådman fick byta badkar.

Många år efter att vi flyttade från obygden dog Einar. Rådman hittade honom en morgon liggandes på mage en liten bit från huset med ett tunt lager nysnö över sig. På något vis tycker jag att hela grejen var lite vacker; den skitiga Einar täckt av ett lager vit, skir snö på väg att åter bli den jord han en gång sprungit ur och sedan alltid behängt sig med. Det hade varit ännu vackrare om han fått ligga där han fallit och blivit ny jord på den plats där han framhärdade.

Efter det sorgliga slutet på Einarsagan går vi nu över till något lite roligare! Vid ett tillfälle när jag handlat på den eminetna butiken Vivo Daglivs i hörnan S:t Eriksgatan/Fleminggatan och skulle fara hemåt med tunnelbanan uppehöll sig ett fyramannastarkt småstörigt rasmixat ungdomsgäng på perrongen och tjoade och levde rövare så där som ungdomar gör när de umgås i grupp. När t-banetåget kom in klev de på i samma vagn som jag. De satte sig längst bak i vagnen och jag hamnade någonstans i mitten med ryggen mot dem. Tyvärr, för dem, hade de råkat sätta sig vid ett synnerligen hårt fyllo med världens strävaste röst och följande konversation utspelade sig:

-E ni såna där mafiosos?

-Ja just det! Såna är vi!

-Såna där som rånar och slåss?

-Ja just det! Såna är vi!

-Och våldtar..?

Gänget blir knäpptyst och fyllot tar paus innan han fortsätter:

-Fyyyyy faaaaaaan! Jag ska knulla er bägge tre!!!

De fyra grabbarna i gänget är fortfarande tysta. Man får väl anta att de nervöst hade fullt upp med att svälja sin rädsla, ljud av kvävda fniss börjar höras från övriga passagerare och fyllot redde upp situationen när han åter tog till orda:

-Ru kan karate va?

-Ja jost dé! Jak kan karate! (man kunde höra en strimma hopp i hans röst)

-Deeeee hjälper inte! Deeeeee hjälper inte...

Där blev jag tvungen att gå av tåget för jag kunde inte hålla mig för skratt längre!

Sen fanns det en sån där skön avspänd pundare här i området när jag flyttade hit. Han sorterade in i kategorin "cool pundare". Han var nog runt 50 och hade alltid smala svarta jeans, svart t-shirt, tunga boots, solbrillor och en rock `n´ roll-skinnjacka av mc-modell. Första gången jag såg honom var jag på väg till lokala ICA och fick syn på honom där han gick och rökte på avstånd. Han fimpade ciggen strax innan han började gå upp för rampen till ICA där han börjar tjoa "Faaaan vad gott det var! Jag ska fan ha en till" varpå han plockar upp sitt marlboropaket och börjar fibbla med ciggen och tappar en på marken. Han böjer sig 90 grader för att plocka upp den ungefär samtidigt som jag går förbi honom. Utan att ha tittat upp har han tydligen registrerat att jag är på ingång för han säger:

-Öh rö! Sparka mente i arslet så jag far in med huvudet i taggbuskarna

-Närå, jag lovar! Heders!, svarade jag

-Du snor väl inte min handboll va?, svarade pundaren på det. Fast han hade ingen handboll jag skulle kunna ha snott...

Andra gången jag träffade honom kom han gående på min gata när jag var på väg bort. Han var inbegripen i en livlig diskussion med sig själv och hade faktiskt olika tonfall och sätt att uttrycka sig beroende på vilken av honom som kacklade. Några meter innan vi möts tystar han (och hans alter ego) och han försöker se neutral ut tills han är några meter bakom mig då han utbrister:

-Såg du den där va?

Varpå hans alter ego svarar med en annan röst

-Ja! Fy faaan!

De är verkligen en outsinlig källa till inspiration utkantsmänniskorna!

Fler original + pundare och fyllon

Efter att jag skrivit förra inlägget om original och psykon kom jag på att det fanns några bisarra existenser jag glömt plus några småskojiga pundare och lodisar som passerat förbi. Obegripligt nog hade jag glömt grismannen! Tror jag såg honom första gången för runt 20 år sedan, då höll han till på Gamla stans tunnelbaneperrong. Han är enormt stor! Förmodligen är han över 2 meter lång och han är kraftigt byggd och dessutom tjock. Oftast går han klädd i en beige trenchcoat och så har han alltid solbrillor på sig och nästan alltid tuggar han på en cigarrstump, ibland är den dessutom tänd. Då är det fest får man anta! I ansiktet ser han ut som en gris och med hans överdimensionerade kroppshydda tänker man sig honom gärna som Farbror Orne från landet. Som regel går han bara fram och tillbaka och mumlar för sig själv och skrattar ett hest lite föraktfullt skratt. För några år sedan flyttade han sitt mumlande från Gamla stan till Gullmarsplans tunnelbanestation. Härom månaden stod han plötsligt framför mig, han bara dök upp från ingenstans och blockerade vägen så jag fick tvärstanna. Han flinade skevt och mumlade och skrattade småföraktfullt och glodde på mig genom sina hjärtformade solbrillor med tjocka halvtransparenta röda plastbågar, i handen hade han cigarrstumpen...

I slutet av 70-talet höll han till i Västertorp och ska tydligen ha varit misstänkt för ett sexmord på en småtjej. Flickan hittades död i en källare och senare fann polisen hennes ena sko i grismannens lodiskasse. Dock fanns det inga bevis för att han verkligen dödat flickan så han gick fri. Mitt intryck av honom är att han är harmlös om än lite obehaglig.

En annan riktig stjärna var en man som höll till vid skanstull. Han var kort och tjock, hade dreads och ett stort rött skägg. Han gick alltid klädd i mjukisbyxor och tjock tröja, nästan alltid munkvarianten med uppfälld huva, var tröjan utan huva brukade han ha en tidning över huvudet istället. Han brukade boa som en havande tik med tidningspapper i gången under Götgatan vid Skanstull södra. Han bobbade ihop massor med papper och liksom kröp ned i det. När han planlöst irrade omkring på gatorna och när han boade mumlade han som svenske kocken men när han tiggde pengar pratade han rent och var dessutom artig och välartikulerad och hade alltid en småironisk ton lite så där som bättre akademiker kan ha. När han tiggt ihop pengar köpte han inte som man kan tro sprit eller droger, nej han gick till konsum på hörnan gotlandsgatan/östgötagatan och köpte mellanmjölk och ballerinakakor som han sedan mumsade i sig sittandes på tidningsboxen utanför konsum. När han åt brukade han dessutom ta av sig huvan! Nu var det många år sedan jag såg honom och det är lite så att man saknar honom ibland.

Sen har man ju stött på en och annan lustig pundare bland alla otrevliga pundare man träffat. När jag flyttade till Bandhagen och jag och min bärhjälp kånkat färdigt allt bohag kom det ut ett par ur porten bredvid. Båda såg ut som olika inkarnationer av Andrew Eldritch (The Sisters of Mercy). Damen var spinkig galore och hade långt svartfärgat hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Hon pussade sin boyfriend och satte sig i sin lila camaro och drog iväg. Snubben var spinkig galore hade lite halvrisigt kort hår, enorma solbrillor och knyckig gång. Han låste upp sin bruna 70-talsmerca som hade baksätet proppfullt med mjukisdjur och frågade oss om vi kunde hjälpa honom att knuffa igång den för det fanns visst ingen startmotor i den. Vi sa att vi skulle hjälpa honom och han frågade vem av oss som flyttade in, jag sa att det var jag och då skrattade han ett hest segt skratt heee heee heee. Fortfarande oklart varför...

I byhålan norr om stan där jag växte upp hade vi ett lokalfyllo med de missvisande initialerna SS, han var inte ens motsatsen till tysk elit.... SS var ett ordinärt fyllo som var rädd när han var ensam och bråkig när han hade hårda polare med sig. Han brukade ringa på hemma hos oss när han var på fyllan, han hade stor respekt för min mor som varit ordförande i lokala hyresgästföreningen. En sådan position renderar väl ofelbart respekt och beundran hos en tredje klassens loser som inte ens når omröstningen i suppleantvalet till anstaltens förtroenderåd. Dock brukade vi sällan öppna... En gång väntade jag besök men när jag öppnade den påringda dörren stod SS där. Han var onykter men inte full och bad att först få låna en filt. Han förklarade att han blivit utkastad av sin moatjé och hans morsa släppte inte in honom så han tänkte sova i källaren. Jag svarade inte för jag hade fullt upp med att tänka på alla löss och allt äckel han skulle kunna smitta ner filten med. SS fattade galoppen och bad om en kniv istället. Jag undrade varför och han upplyste mig om att han tänkte ta livet av sig. "Jag ska bah punktera mä! Ru få tebaks kniven sen.". Ordningsmannen i mig ägnade en tanke åt samhällelig städning men jag sa nej i alla fall...

Till sist spårade SS ur ordentligt. Polisen knep honom när han lockat med sig en minderårig flicka in i en skogsdunge för att tafsa på henne. Hennes något förståndigare kompis hade avböjt buskageturen och sprungit hem och ringt polisen istället. När mässingen visiterade SS upptäckte de att han hade 3(!) dambaddräkter på sig under kläderna. Han hamnade på häktet, avdelningen bredvid den jag jobbade på. På något vis hade han lyckats få med sig en baddräkt in i cellen och hade den som runktrasa och någon av mina kolleger råkade komma på honom när han pissade i den, följaktligen fick han ha den kvar för inte en jävel ville ta ut den ur cellen...

Som avslutning måste jag nämna ett fyllo jag träffade på i Vallentuna centrum en tisdagseftermiddag. Mellan konsum och ica stannar fyllot upp, kollar på klockan och utbrister förfärat och häpet på klingande råbultsgöteborgska: "Klockan är treeee och alla är nyktra!".