Två resor och en tandvärk

I slutet av augusti gjorde jag en sån där lyxresa. Det innebär i det här fallet att jag ensam i bil avverkade 60 mil! Det är verkligen den ultimata frihetskänslan att fara fram i hiskelig fart med skyhög volym på stereon! Synd bara att man inte får röka i hyrbilar... Turen inleddes med tåg från Lund till tokholmen och som vanligt med kollektiva färdmedel gick det åt helvete. Det osvikliga signalfelet (kan vara vad som helst från självspilling till fikarast) slog till och vi stod still strax söder om Flen i 1 timme och 50 minuter. I diket utanför fönstret kunde jag i alla fall noga begrunda ett gigantiskt lårben (förmodligen skörden från ett tidigare signalfel). Väl i tokholmen for jag till bror och inmundigade en finmiddag bestående av senapsgratinerad lax med parmesanost! Dan efter hämtade jag bilen och for ut till mitt paternala ursprung i obygden och sedan följde fem och en halv timmes blyfot upp till mitt maternala ursprung.

Det blev välbehövlig vila hos morsan där jag spenderade den mesta tiden med kaffe, cig och sudoku på verandan med avbrott för morsans katt som dök upp och ville ha uppmärksamhet ibland. Efter fyra dagar följde en biltur söderut. Efter att ha lämnat bilen satt jag inne i ankomsthallen vid Gullmarsplan och mulade i mig en korv när en något ostadig kvinna kommer in. Hon ser hyfsat välklädd ut men har tom blick, svajig gång och blöta fläckar framtill på byxorna. Jag ignorerar henne så gott jag kan men när jag ätit klart min korv och ska gå hör jag ett smackljud bredvid mig och där ligger den berusade tanten platt på mage. Hon har fallit helt handlöst och landat på ansiktet. Hennes brillor spretar åt alla möjliga håll och hon blöder från kinden. Jag förbannar mig själv för att jag inte ätit fortare. All anständighet kräver ju att jag som är närmst engagerar mig. Jag frågar hur det har gått men damen är så full att hon inte kan prata. En chilenare dyker upp och börjar lyfta tanten och ber mig om hjälp. Jag greppar hennes ena överarm och försöker låta bli att tänka på hennes nerpissade brallor. Hennes överarm kändes som en risgrynsgrötskorv med pyspunka, helt avslappnad och degig. Vi lyckas få henne att sätta sig på bänken och nån annan tjomme har nödtorftigt bänt tillbaka skalmarna på hennes brillor. Chilenaren försöker fråga hur hon mår men hon bara tomstirrar på honom och ler. Jag lommar iväg förbi chilenaren som glor på tanten och långsamt upprepar ”Fy fan, fy fan asså” med chilenarens omisskännliga brytning tills jag kommer utom hörhåll. Sen följde filmorgie och frossande i transfett hos kumpan H och en misslyckad shoppingrunda innan jag tog mig till Bromma för att flyga hem.

En vecka senare var det dags att resa igen! Denna gång till Ungern för bröllop. Vi flög till Budapest och tog sen tåg till kisújszállás (försök säga det 10 gånger i rad snabbt! Sussi? Någon?). Egentligen skulle jag ha kört brudparets bil från Budapest men de hade lite problem med parkeringen vid flygplatsen så vi la ner det projektet. Det är juste att åka tåg så man hinner acklimatisera sig lite i räjongerna! Eftersom det var mitt första besök ut på pusztan kändes det extra kul men efter att ha åkt förbi ändlöst med åkrar, sophögar och slybuskage den första halvtimmen började det kännas en smula torftigt vymässigt så jag försjönk i en bok istället.

Väl framme blev vi hämtade av brudparet som ordnat logi åt oss i en stuga på en bättre camping med hotell och bad i anslutning. Dessutom betalade de för stugan de två dagar vi skulle stanna! Vi lastade av oss och begav oss iväg till hotellets restaurang för nu var vi rejält hungriga! Matpriserna i östra Ungern är minst sagt anständiga för oss dollarturister från Sverige! Vi beställde in 3 portioner schnitzel med påmfritt (det var två grova schnitzlar per portion), en oxgryta, en liter läsk och två liter öl och tre dubbla espresso och notan hamnade på 240kr! Pingvinen som serverade fick 60 kronor i dricks och såg ut som om han inte visste vad han skulle göra med alla pengar! Senare på kvällen kom brudparet över med en halv flaska jägermeister och en helflarra skumpa med det passande namnet ”Mon Amour”. Vi shottade jäger och de hade skoj åt att jag var mer nervös över bröllopet än vad de själva var! De förklarade att de redan var gifta i laglig mening för de hade varit i stadshuset och fixat det under dagen så att allt var rätt i juridisk mening för en kyrkovigsel duger inte enligt ungersk lag. Sympatiskt land det där Ungern!

Dagen därpå började med att vi packade oss över till brudgummens föräldrar för bondfrukost som bestod av revbenspjäll, köttbullar stora som knytnävar, kycklinglår, ostgratinerad skinka, potatissallad, rissallad, annan sallad, bröd och palinka (sprit för er som inte hablar). Efter frullen prackade brudgummen på mig öl och jag var mysblarig innan klockan ens var 12... Sen fick vi skjuts tillbaka till stugan där jag tog till boken igen medan resten av familjen badade. Sen drog det ihop sig till kyrkakt! Sambons dotter var utsedd till brudtärna och skulle vara på plats i kyrkan en kvart innan vi andra skulle vara det. Då min kära sambo är en hopplös tidsoptimist slutade det med att jag fick valla iväg flickebarnet till kyrkan. På plats hittade vi ingen vi kände igen och eftersom knappt nån av ungrarna pratar engelska fick sambons dotter ta kommandot med sina ungerskakunskaper. Det blev stressigt och jobbigt och jag kände mig som en idiot men så plötsligt står sambons dotter och bara tomglor och jag undrar om allt är ok. ”Ja” svarar hon. ”Har du hittat nån som vet nåt?”, frågar jag och ungen svara bara ”Ja”. ”Så allt är ok nu?”, undrar jag och hon svarar ett lakoniskt ”Ja” och är helt ointresserad av mig. Tack för tydligheten! Jag sätter mig i kyrkbänken och känner mig så där obekväm som jag alltid gör i kyrkor. Sen följer en blablabla-akt där nån tjomme med stärkt krage rappar nån obegriplig rappakalja i vad som känns som en evighet (det känns alltid längre och hopplösare när man inte förstår vad som sägs). Sen är det plötsligt över och vi köar för att ge brudparet våra lyckönskningar.

Efter fotografering och bukettkastning går alla 140 gästerna iväg till festlokalen. Vi är bordsplacerade med namnlappar och familjen får sitta tillsammans. Innan var jag lite orolig för att brudparet som ett perverst skämt skulle sätta mig bland en hord gamlingar som enbart pratar szekelyungerska för att det här ska bli ett bra tillfälle för mig att bli alienerad. Men så var det alltså inte! Knappt hinner vi sätta oss innan en vitskjorta med en överdimensionerad bricka portionerar ut rejäla glas palinka och knappt hinner vi sänka palinkan innan samma snubbe dyker upp igen med en bricka laddad med unicum och jägermeister. Sen följde en lång väntan medan brudparet var iväg på fotografering. Vi mumsade diverse bröd-Hors d'oeuvre (whore devour haha!) och drack öl. Till sist var brudparet på plats och serveringen kunde börja! Första rätten var en råbarkad hönssoppa med stora kadaverbitar och pasta i och det var inte dumt alls! Själv har jag hemfallit till att bara köpa kycklingfilé när vi ska äta fågel men i arla barndom var det alltid höna som gällde och det är onekligen mera smakschvung i höna. Till huvudrätt var det oxgryta och jag hade sett bilder på oxen hängandes och urtagen kvällen innan. Jag föreslog för brudgummen att de skulle ha haft en happening där man fick klappa oxen Enver kvällen innan för att sedan äta oxen Enver dagen efter men det kanske den moderna människans kräsna mage inte klarat av... Utöver gryta på Enver serverades något med den fantastiska benämningen “överflödstallrik”! Den bestod av panerade kycklingfiléer med diverse ostbaserade fyllningar och som bonus fanns en rejäl fet rökt fläskskiva på fatet! För att slippa vakna bakfull i en ångestkvalmig stuga i 35-gradig värme drack jag uteslutande vatten och läsk under kvällen.

Efter maten blev det dans och stoj och jag spenderade större delen av tiden utanför med en cig i käften och sambons svårt förkylda son som sällskap. Min söta sambo tvingade mig dock att dansa till nån ungersk 80-tals hit där alla utom jag verkade kunna texten. Sen blev det obligatorisk jenka som jag vägrade delta i och så småningom blev det brudgummens show som snabbt övertogs av hans kompisgäng som såg ut som ryssar – brutala fårade ansikten, seniga muskler, tjocka guldlänkar runt halsarna och tomma blickar. Så småningom blev det även tårta eller snarare tårtor och de var mastiga som en pitbull och efter det lyckades jag med det nödtvugna konststycket att på ungerska beställa två palinka i baren (egy eh hoppla KET silvapalinka!) så att jag och sambons grabb skulle slippa gallstensanfall under natten.

Runt midnatt dök det oförhappandes upp ett uniformerat zigenarband som som lirade traditionella låtar och en fin tradition upprätthölls. Brudparet dansade första dansen och sen stod bruden kvar på dansgolvet och folk köade för att dansa med henne. Alla de som ville dansa med bruden fick lägga en slant i en skål och de pengarna utgjorde sedan bandets lön. De rysslika pojkarna visade sig ha känsla för både dans och tradition då de taktriktigt stampade i golvet och klappade i händerna och tjoade så taktfast att jag nästan spontanmarscherade på stället så kängorna flög av! Dagen efter fick jag veta att de rysslika pojkarna alla var gympalärare och hade en benägenhet att dricka för mycket med medföljande beteendeproblem men jag tyckte nog att de skötte sig fint när det hettade till!

Dagen efter vankades frukost på resterna av bröllopsmenyn för de hugade som sovit kvar. Vi hade inte full koll på läget och gick gravt fel i svår hetta innan vi kom på rätt spår. Frullen serverades på en restaurang och när vi väl kom dit lyckades söta sambon och hennes avkommor smita iväg till ett bord medan jag fastnade framför brudgummens far som mer påstående än frågande gapar “PALINKA!”. Mina ungerskakunskaper kom till nytta när jag fick ur mig “Csak kicsit” (bara lite) och jag fick 4 centiliter istället för 5... Sen kunde jag skönt suddig i konturerna mumsa i mig resterna av tjuren Enver och ungrarnas fantastiska kåldolmar! De har i rökt fläsk i färsen och ris och så grytas det till med surkål och är så jävla gott! Jag och sambons snorunge till dotter åt ikapp! Sen var det dags att röka! Av bordsgrannarna fick vi veta att bröllopsgalejet pågått till halv fyra så det var en del plågade uppenbarelser vid borden.

Efter kaffe hos brudgummens föräldrar bordade vi tåget mot Budapest och jag hade trots mitt bristfälliga drickande ett gravt illamående och dök in i en ny bok, Fredrik Backmans “En man som heter Ove”, enligt omslaget “Årets roligaste bok” men jag har fan aldrig läst något så sorgligt! Var tvungen att avbryta flera gånger när klumpen i halsen vuxit sig för stor. Vi avrundade på airport hotel i Budapest där en middag motsvarande den vi åt på stug/hotel-stället kostade det tredubbla.

Sen förlöpte vardagen smärtfritt tills jag för en dryg vecka sedan fick ont i en tand. Har haft problem med den specifika tanden i 3-4 år men det har hållit sig till sporadiska ilanden och inget mer till dan innan jag bilade till norrland då det ilade och spände i tanden men det gick över under natten så jag ignorerade det. Men så kom det tillbaka, ilanden och spänningskänslor. Det satt i under fredagen och jag ringde min tandläkare bara för att få veta att de var på utbildning och att jag skulle ringa på måndagen igen. Lördagen kom och det gjorde ont som fan varvat med hysterisk klåda i halva överkäken! Jag cyklade över till en kollega och fick en karta budgetcitodon (fan, kodein is the shit!) som tog bort obehaget nån timme åt gången. Det ilade, pulserade och kliade om vartannat. På måndagen ringde jag tandläkaren för att få en akuttid men efter tjugo minuter i kö som nummer ett tänkte jag att det nog var nåt fel och la på och tog en cig istället. När jag ringde tillbaka var akuttiderna slut och en tid hos min ordinarie tandläkare kunde jag glömma till slutet av oktober. Jag försökte ringa alla möjliga akuttandläkare efter det men blev bortkopplad överallt. Tog ett par citodon och stack till jobbet istället. Om jag någon gång får för mig att bli missbrukare ligger kodein jävligt högt på listan! Mysknark för en socialt anpassad medelklass!

Nästa morgon rönte jag dock seger och fick en tandläkartid vid lunch. Jag beskrev mina symptom för tandläkaren och fick veta att det var skolbokssymptom. Hon undrade om jag läst på bara för att få vård. Hon röntgade och sa att tanden var död. Det var ju iofs rätt cool att uppleva nekros från första parkett! Hon borrade upp tanden och rensade rotkanalen utan bedövning för döda tänder har ju uppenbarligen inga känslor... Allt var prima till typ en timme efter då jag fick hysterisk smärta i halva överkäken. Jag mosade i mig två alvedon och hoppades på det bästa vilket mynnade ut i plåga som från en obesvarad bön. Jag försökte fokusera på mitt jobb men kunde konstatera att smärtan gjorde mig fullständigt dum i huvudet! Jag tog en citodon vilket tog bort smärtan men inte gjorde min arbetsinsats bättre och ringde tandläkaren igen. Växelhäxan verkade inte veta vilken skinka hon skulle sitta på men hon konfererade med min tandläkare som tyckte att jag skulle avvakta ett par timmar vilket jag gjorde och även om citodonen tog bort det värsta kände jag ändå smärtan. Jag ringde tandläkaren igen ett par timmar senare och fick komma tillbaka omedelbums men de kunde inte hitta nåt tokeri och att borra upp tanden igen ville de inte. Jag drog mig hemåt och smärtan avtog. Men fan vad slut jag var i kroppen efter en vecka med grava tandsmärtor. Jag höll mig hemma från jobbet i tre dagar och var fullständigt slut i kroppen! Men nu verkar saker och ting falla på plats. Fan vilken pärs!

Hoppla!

Jahaja, då var jag här igen. Det skrivs inte så mycket längre... Men om julafton var varje dag skulle den inte vara särskilt kul. Den är knappt kul en gång om året så ett intervall på nästan två år är lagom för en blogg! Det är ju inget jävla tvittrande vi ägnar oss åt här!

Det var det det... Vad skriver jag nu då?

Semester! Inledde med en afterwork med kollega G och den andra G men han stack rätt kvickt. Under aftonen blev jag antastad av en ödlelik farbror vid bordet bredvid som undrade om vi grabbar (kollega G fyller 61 i år) hade nån signal man kunde banka på fönstret om man ville bli serverad. Vi beklagade att så inte var fallet och gubben sjönk ihop igen. Efter ett tag samlade han dock kraft och drog med sig sitt damsällskap som jag antog var hans dotter in till baren. På väg till uteserveringen vinglade farbrorn till varpå damen i hans sällskap tyckte att han nog inte skulle dricka mer. Gubben vände sig till mig för lite stöd men jag förklarade att jag inte var i skick att backa upp honom. ”Och där försvann manligheten” sa den jäveln! Jag kontrade med att jag var en bra diplomat vilket damen tyckte var kul men gubben svarade att han inte behövde en diplomat...

Ett par dagar senare drog jag och söta sambon till Berlin för en tredagars. Vi kollade in Pergamonmuseet som har den fantastiska Ishtarporten från Babylon utställd! Jag har varit sugen på att se den i 15-20 år så det var rena helga. Den snoddes från Irak av en klåfingrig tysk arkeolog och är 15 meter hög och byggd av blå sten med en helkones massa djurmotiv på. Sen gick jag smått rusig genom utställningen ”Uruk – 5000 jahre Megacity” som inte heller var fy skam!

Jag har inte varit i Berlin på 19 år och har inga särskilt positiva minnen av huvudstadstyskarna men efter denna resa har jag reviderat min inställning lite! Fast de pratar inte gärna engelska. Och vakterna på de museum vi var inne på borde lära sig att föra sig bland folk. De suckade och pustade och tog varje chans att bråka! Utöver dessa fåntrattar var Berlin finemang fast jag kom att undra över en sak; de skryter om sin fina currywurst men den gick knappt att hitta nånstans! Vi snubblade in på en restaurang i gamla östberlin som hade den på menyn och den var smaskens! Men det var nog det enda stället vi hittade den på!

Sen hann vi knappt hem för att ta en dusch och byta kläder innan vi for ner till svärföräldrarna i Rumänien med en natt i Budapest som förspel. Dagen efter susade vi med en ungersk taxichaffis med knäckt näsa genom Marosvásárhely och hamnade 50 Lei senare vid svärisarnas port. För mig som inte varit där på 3 år blev det ett kärt återseende! Svärmor hade kokat ihop enastående käk och svärfar ett anständigt rödvin! Dag två gick vi ut och ölade med delar av sambons gamla gäng och en tjomme som jag träffade för fem år sen och blev tjenahejsan med dök upp och eftersom han som en av de få där nere pratar bra engelska babblade vi oss igenom kvällen. Jag undrar om det har med vuxenlivets stagnerade utveckling att göra att man kan fortsätta kackla som om inget hänt när man inte setts på fem år. Det var lite likadant med sambons kusin som jag inte träffat på tre år, vi fortsatte där vi slutade och det var inga konstigheter.

Under veckan blev jag utbjuden till svärföräldrarnas sommarstuga. Jag, sambon, svärfar och en bilburen granne for iväg till stugan som ligger 40 minuters bilfärd från stan. Det var en juste liten lummig by med bra luft och många insekter och ett dass som tömdes direkt ner i bäcken bredvid... Vid bäcken växte dock gott om körsbär! Stora var de också! Gödsel gör underverk.

Grannen till svärfars sommarstuga var ungernnationalist in extremo! Han hade en lång utläggning om ungrarnas särställning i mänsklighetens historia. Den handlade inte bara om gulash och palinka, kappvändande och atombomber utan även om ungerskan som isolatspråk(!). Den var minsann inte alls släkt med finskan, ungrarna hade inget alls med finnar att göra utom att de möjligtvis korsat varandras spår någon gång i ett grumligt historiskt förflutet. Ska man vara krass har ungerskan och finskan runt 1200 ord gemensamt och dessa är grundläggande ord vilket antyder att det finns ett (åtminstone språkligt) släktskap som går långt tillbaka i tiden. Ska man sen vara riktigt petig har ungerskan många låneord från volgabulgariska, tyska, balkanslaviska och turkiska. Inom loppet av några minuter hade han fått ihop det att ungrarna härstammade från Egypten och att ungerskan kommer från sumeriskan och dessutom är släkt med sanskrit som är världens äldsta språk (sic). Detta etnonationalistiska dravel ackompanjerades av en serie dramatiska gester som skulle ha gjort Adolf Hitler om inte grön så åtminstone röd(!) av avund! Nationalisterna är nationalismens största fiender... Värt att notera är att mannen i fråga inte är någon sjöbobonde utan snarare en berest akademiker. Med detta sagt ska man kanske inte förvånas över att retrofascistiska partier som Jobbik och deras militanta gren Magyar Garda (som officiellt är förbjudet) kan göra sina röster hörda och dessutom få en hel del stöd. Till mannens fördel skall dock sägas att han kände att jag hade en positiv aura(!) och han gav mig en shitload av lök och den största zucchini jag någonsin sett!

Som om denna smörja inte vore nog började mannen i fråga undra över min inställning till äktenskap mellan homosexuella och deras rätt att skaffa familj med barn och jag svarade att jag inte kunde bry mig mindre efter att ha sett tillräckligt många dysfunktionella kärnfamiljer. Varpå Herr traditionalist sorgset skakade på huvudet. Min kära sambo sållade rätt hårt innan hon översatte mina trötta kommentarer. För det är med nationalister i andra länder precis samma sak som med svenska falukorvsfascister – drar man ut polkagrisstången ur arslet på dem är de fullkomligt tomma! I en del av hans utgjutelser kan jag för all del ge honom rätt; han var sorgsen över att ungerska barn inte längre lär sig folksånger och traditionella sagor etc. Det har jag full förståelse för! För kulturtraditioner är det fan inget fel på! Jag önskar att jag kunde sagan om den bergtagna utantill! Hur många av er kan den? Att gilla sina egna traditioner behöver och bör inte vara detsamma som att hata andras!

Ett förmildrande faktum i sammanhanget är att ungern blev av med ungefär två tredjedelar av nationens yta i trianonfördraget 1920. De satsade på fel häst i första världskriget... Och ungrarna är inte lika historielösa som vi svenskar är i allmänhet. Som jämförelse kan nämnas att svenska polis- och militärhöjdare fortfarande har översta manschettknappen oknäppt efter förlusten av Finland 1809 och inte tänker knäppa den förrän Finland åter är en del av Sverige. Till saken hör också att Transsylvanien räknas som ungrarnas kärnland och det tillföll Rumänien i ovan nämnda fördrag varpå alla större städer rumänifierades och ungrarna devalverades till andra klassens medborgare. Till och från har ungerska varit förbjudet som undervisningsspråk, typ som samiskan i Sverige. Under ett främmande styre skulle förmodligen många av oss hålla fast vid traditioner oavsett hur små och futila de än må vara. Jag gillar USA som modell i sammanhanget, där skiljs på etnicitet och nationalitet! Alla är de amerikaner men etniskt är de allt från italienare, polacker och svenskar till karibier, araber och kineser etc. etc. Det är i mina ögon ett jävligt bra arrangemang! En gemensam form och en etnisk form. Integration är inte synonymt med assimilering.

Nu tar det naturligtvis inte slut här. Söta sambons halvbror dök upp ett par timmar innan min avfärd till flygplatsen. Han är en kul tjomme med koll på kultur som film, musik och litteratur och förmodligen konst, vilket vi inte hunnit diskutera. Att han har grava religiocentriska idéer om saker och ting har jag fattat tidigare men ämnet kom tyvärr upp igen. Han undrade hur ”verkligheten” såg ut rörande kravallerna i Husby i motsats till ”sanningen” som ju kunde variera från person till person. Jag svarade i förbifarten att det nog mest var uttråkade snorungar som inbillade sig att de ett tu tre hörde hemma någonstans när de unisont förstörde privat och offentlig egendom. Men halvsvågern var inte alls nöjd med det svaret. Han hade tittat på CNN och läst en del kommentarer och var nu säker på att det fanns ideologiska motiv bakom (läs muslimska motiv). Jag förklarade för honom att det åtminstone till hälften var etniska svenskar som eldade och att den andra hälften troligtvis bestod av allt möjligt från serber till syrianer utan religiösa funderingar och att det säkert fanns en och annan ungrare bland stenkastarna. Men han trodde snarare att det var något ideologiskt bakom, som t.ex. muslimer som på något vis ville skapa destabilitet i det svenska samhället. Jag ursäktade mig och gick och sket istället. Den där smörjan är inte värd att diskutera! Att leta efter en etnisk eller religiös konspiration i förortskravaller känns som att leta efter ett halmstrå i en höstack! Det är direkt korkat! Och som en kul parentes kan ju sägas att de huliganer som så småningom blir troende muslimer brukar upphöra med vandalism och brott. Som en lustighet i sammanhanget vill jag nämna en tjej jag pluggade med under sena 90-talet, hon var till hälften eritrean och kom en dag fnissande med en Metro i handen. Jag undrade vad det var som var så jävla kul och hon visade framsidan med en bild på spanska neonazister som marscherade till Francos ära och sa ”Här uppe är de ju bara blattar” och så skrattade hon så att hon vek sig dubbel!

Efter allt detta är jag nu tillbaka på jobbet vilket känns lika roligt som en törnekrona i för liten storlek. Är extremt oinspirerad och skulle nog egentligen vilja göra något annat. Slå dank till exempel! Lite resande återstå¨r dock innan sommaren är över. Sista veckan i augusti ska jag till tokholmen och norrland och sen i september ska hela familjen iväg på bröllop i Ungern och jag ska köra bil utanför Skandinavien för första gången!