Hamburg - the second coming

Så kom jag då tillbaka till Hamburg. Tågresan gick smidigt, bredvid mig hade jag en förkrympt engelsk tant som bodde i någon obegriplig håla i södra Tyskland. Hon gjorde inte mycket väsen av sig och tog inte värst mycket plats. Det är tacksamt med färjeturen mellan Rödby-Puttgarden då man efter två timmars tågtur genom danmarks outsägligt tråkiga landskap kan gå upp på däck och ta en cig! Eller två... Kostade mig även på att köpa en kopp kaffe varpå en extremt ignorant tyska lyckades ställa sig framför kaffemaskinen när hon skulle domdera sin ålderstigna mor som försökte betala deras fikabröd. Jag försökte med ett ”excuse me” i mild ton vilket tyskan inte verkade ta notis om. Jag böjde mig lite framåt och upprepade mig, helt utan att tyskan reagerade. Jag böjde mig ännu mera framåt och sa ett mer bestämt ”enschuldigung sie bitte!” i hopp om att orderlydnaden som utgör det preussiska arvet och rimligtvis sitter i ryggmärgen på alla tyskar skulle få hennes autonoma nervsystem att reagera. Vilket det fick! Hon tittade till på mig på samma sätt som man ser på en fluga man försökt vifta bort... Jävla herrefolk! Jag gled förbi henne som Prince och puttade undan henne med höften och kom åt att fylla upp min kopp med svart bensin.

Framme i Hamburg visste jag vilken väg jag skulle gå tack vare besöket i staden i våras. Det kändes rätt bra att kryssa fram bland folk och inte behöva konsultera kartan. Snarare en känsla av att komma hem än att ha rest bort. Jag var i sluttampen av en rätt otrevlig förkylning och energinivån var inte riktigt topp så en marsch på ynka 25 minuter med tung väska fick min hud att kännas elektrisk och jag svettades som en svetsare i helvetet men vad fan, det var ju semester! Incheckningen på hotellet gick snabbt och smidigt. Rummet var inte onödigt stort men rent och sängen var förbannat skön! På minussidan saknades minibar men å andra sidan fanns en dygnet runt-öppen bar i foajén och jag brukar ändå aldrig nyttja minibaren. Men den borde ju finnas!

Efter att ha packat upp mina sorgfälligt strukna skjortor (eller egentligen var de fint strukna men linneskjortor är inte tacksamma att transportera i en väska med allsköns annan skit!) och tvagat mig begav jag mig ut för att käka middag. Portugiskvarteren vid elbes kaj var målet för de är proppfulla av portugisiska restauranger! Jag hamnade på den familjedrivna Sagres och beställde raskt in deras öl med det fantasifulla namnet Sagres. Efter att ha sonderat menyn bestämde jag mig för svingryta på portugisiskt vis. Det var den billigaste rätten på menyn men sonen som lakejade vid mitt bord påstod att det var ett bra val. Och det var det! Friterad potatis och fläskköttbitar blandat med picklad paprika och blomkål i en mustig sås med tydligt vinägerinslag. Fint som fan! Efter middagen och ännu en öl lullade jag omkring längs kajerna och diggade den makalösa hamnen på andra sidan Elbe. Sen införskaffade jag en pava rötjut för att ha på hotellrummet som avskärmare mot världen utanför. Katzen Baisser hette det. Schwatzriesling. 2,5 euro på Netto. Qualitätswein stod det på etiketten. Fan trot! Det verkar vara nåt fel med vinet man köper utanför skandinavien. Vinet jag köpte kallades ”halvtorr” men var så jävla sött att det smakade anstaltsmäskad blandsaft! Senare köpte jag ett aussievin som skulle vara heltorrt men även det var obegripligt sött! Det är som när man köper rödvin i rumänien – det är sött som ett sockrat dessertvin men köper man rumänskt vin på bolaget smakar det som rödvin ska! Jag fattar ingenting...

Dagen därpå hade jag som intention att ta mig till hamnmuseet som passande nog ligger långt åt helvete ut i hamnen. Av nån anledning blev det inte så. Jag behövde en bankomat och skrotade iväg längs kajen och inbillade mig att det rimligtvis borde finnas bankomater där det stryker omkring turister men tji fick jag. Efter en bra stund hade jag tagit mig ända till Altona väster om Hamburg utan att ha hittat en bankomat. Nu var det ju för all del lite kul att glo runt där men det var ju inte det jag planerat. På väg tillbaka upptäckte jag att jag passerat en halvmeter från en bankomat på St Pauli Fischmarkt. Vilket jävla blindstyre man kan vara. Laddad med deg tyckte jag att jag kunde skjuta upp hamnmuseet till dagen därpå och fortsatte promenera längs kajerna tills jag styrde mina steg mot Rotherbaum i norra Hamburg för ett besök på etnografiska. Jag bladade förbi hamburgs bisarra tv-torn och gick igenom mässområdet där det uppenbarligen pågick en erotikmässa. I Hamburg!? Nää!? Efter att ha besökt etnografiska museet i Wien känns dock alla andra etnografiska museer förkrympta så jag blev inte särskilt imponerad. Men Rotherbaum var ett trevligt område att knalla runt i!

Förkylningsresterna hängde i och jag svettades som fan efter att ha marscherat runt i 5-6 timmar och energin tröt men som en hägring dök en irländsk pub med uteservering upp vid horisonten! Jag bänkade mig på uteserveringen och en servitris med plutande läppar och halva skinkorna utanför shortsen trollade fram en halv liter Jever åt mig. Den lätta klädseln kändes lite osmaklig i livsmedelssammanhang... Det blev inte bättre av att hon strax efter att ha serverat mig intog sin lunch på uteserveringen och den bestod mest av hårdkokta ägg. Blörk.

Nästa dag blev det då dags för hamnmuseet! Jag kilade ner till St Pauli landungsbrücken och tog hissen ner till alt elbtunnel som går under Elbe, 500 meter lång, 21 meter under ytan. På hamnsidan fick man en fin vy över stan! Jag bladade iväg genom hamnområdet under en obarmhärtigt stekande sol. Tyvärr var det mycket magasin och lager och företagshus så man såg inte mycket av själva hamnen från vägen. Efter ett tag hittade jag dock en lucka i form av en parkeringsplats, jag knallade in men råkade störa några serbiska långtradarchaffisar som plötsligt tystnade och gav mig onda ögat så jag vände och gick ut igen.

Efter 4-5 kilometer var jag framme vid hamnmuseet på australienkajen i hansahafen. En avdankad sjåare med grovporig näsa satt i kassan och visade sig vara kackelsugen. Han beskrev alla delar jag kunde knalla runt i och vad som var värt att se och han pushade extra för deras kafé som minsann serverade både korv och öl! Han hade extra emfas när han sa öl. Eftersom han pratade hyfsad engelska passade jag på att fråga vilka delar av hamnen som var aktiva på 50-talet då min far var sjöman och vid ett par tillfällen hamnade i hamburg. Sjåaren hämtade en karta och pekade och beskrev "when deiner father was heer he propably landed in hansahafen, es ist hier in these parts. It was das haupthafen, du see? The hafen iz much grosser now, verstehest du?". Han undrade om jag var britt men när jag sa att jag var svensk sken han upp! Svenskar har tydligen gott rykte i sjösammanhang. Det är som farsan nån gång beskrev hur det funkade när han gick på sydamerikanska båtar; den sydamerikanska personalen jobbade bara när kaparn tittade annars var det "mañana, mañana", farsans nylle förvreds av förakt när han beskrev det. Tror min lutheranska inställning till arbete kommer från hans sida... Efter att ha fått saker förklarade för mig gick jag in i museets magasin som stank av sur tobak och innehöll allt från en folkabubbla och fruktlådor till dykardräkter och båtmodeller. Sedan gick jag ut på kajen och beundrade kranarna och gick ombord på utställningsbåten Bleicher, ett lastfartyg från 1958. Rundade av med kaffe och salamimacka på det av sjåaren i kassan upphaussade kaféet. Sedan var det en halvmils promenad tillbaka till stan igen. Strax innan jag kom fram till elbtunneln passerade jag Hamnakademin där ett gäng asociala typer tyst och sakkunningt rökte utan att växla ett ord med varandra. De bara glodde. På mig! Och de var inte de enda! Folk glodde märkligt till och från. Kunde ju krasst konstatera att långt hår på män inte är det nya svarta ute i Europa och efter att ett gäng nordafrikaner blängt på mig (speciellt på kängorna) försökte jag analysera vad det var som var så jävla märkvärdigt. Kom på att jag var klädd som ett skinhead – uppvikta jeans, grova kängor och vinröd huvtröja. Men skinheadgrejen faller ju på det långa håret och skägget. Att jag dessutom släpade runt på en mindre axelremsväska av depeschmodell bidrog väl till förvirringen. Jag som trodde Hamburg sett allt...

På kvällen gick jag ner till portugiskvarteren igen för att hitta en restaurang och efter att ha drällt runt en stund och sonderat terrängen hamnade jag åter på Sagres. Kvällen till ära var familjens patriark på plats innanför dörren och tog emot gästerna. Han pratade inte mycket engelska och var den där jobbiga människotypen som inte klarar av att möta ens blick. Han tittade hela tiden lite bort och hade en lätt aggressiv ton. Sönernas trevlighet vägde dock upp deras fars tjurskallighet så det blev en hyfsad kväll ändå. Nu kan jag hyfsat mycket tyska men jag pratar det inte gärna för ett tu tre får jag en motfråga jag inte kan svara på, om jag ens förstår den. Rundade av med kaffe som smakade som en blandning av ohemult mörk choklad och avloppsvatten. Blandningen smakade inte så illa som det låter! Till det tog jag en portugisisk variant av grappa som smakade bilbrand och nog hade en alkoholhalt på 200%. Tillbaka på hotellrummet dök jag in i boken jag hade med mig; ”Stallo” av Stefan Spjut. Rekommenderas varmt till alla hembygdsromantiker! Den var så bra att jag nu en dryg vecka efter att ha läst ut den fortfarande saknar den.

Torsdag. 8.30 gick jag lätt bakfull upp och masade mig ner till frukosten och 3-4 cig och två koppar kaffe. Piggnade till förvånansvärt fort och stack ut på stan! Målet för dagen var det beryktade Sankt Pauli. Gick igenom norra delen när jag var i hamburg i våras och nu tänkte jag beta av delen mellan reeperbahn och kajen. Vilket jävla skitområde! Började strosa ner för gatan närmast kajen och det såg ju hansagemytligt ut men när jag rundade sista hörnet börjde smutset. Området är jävligt anarkovänster. Många ockuperade hus med nerklottrade fasader och banderoller med texter som Kein mensch ist illegal och Öffnen alle grenzen och Nazisten raus. Ingenting jag kan argumentera emot för all del, åtminstone inte det första och det sista, men jag har lite svårt för plakatpolitik. Ju längre in i området jag kom desto smutsigare blev det. Uteliggare sov på trottoarerna. Det låg skräp överallt. Tältläger i grönområdena. Pundare med knyckiga rörelser och nervösa ögon. Uteserveringarna var fulla med ölhinkande gäng klockan 11 på förmiddagen. ”De är så härligt osvenska!”. Jomen tjena... En kille på en uteservering fnittrade hysteriskt! Oavbrutet! Enda gången han slutade fnittra var när han hämtade andan. Han hade nog inte druckit koffeinfritt till frukost. När jag väl kommit till reeperbahn tänkte jag vika åt vänster och rinna ut i Altona eftersom det var kortaste vägen från området. Utanför en kiosk står två tjommar med rakade skallar vid ett ståbord och dricker kaffe. På 10-20 meters håll slutar de prata med varann och låser blickarna på mig utan att flacka. De bara tokglor! Gömd bakom solbrillor kunde mina ögon studsa över hela området utan att glopellarna kunde se hur nervös de gjorde mig. När jag till sist passerade dem fick jag för mig att de var civilklädda poliser. De såg alldeles för friska ut för att vara busar. Sankt Pauli kan säkert vara kul om man är ett gäng som ska ut och hinka öl en kväll när det är mycket folk i omlopp men ensam på dagtid var det inget vidare.

Efter Sankt Pauli drog jag vidare till Hamburgmuseet och kollade utställningar om Hamburgs historia vilket var rätt intressant. Avslutade dagen i portugiskvarteren och käkade kanin. Det långörat hade inte dött förgäves! Satan så gott det var. Fick fyra rejäla köttbitar med benpipor som spretade åt alla håll. Tyvärr var såsen full av bensplitter. Fan, kanin är ju den ultimata köttproducenten! Köper man fyra kilo kanin (en hane och en hona) har man ju ett tu tre hur många kilo kött som helst! På sommaren är ju dessutom fodret gratis.

Sista dagen for jag upp i Sankt Michaeliskyrkans torn. Tornet är 147 meter högt och är tydligen ett av världens högsta kyrkotorn. Hissen som skramlade och skakade och fick mig att ångra mig nästan direkt går upp till 106 meter och därifrån var utsikten inte illa! Fan, man såg hela jävla stan och typ eeeh halva hamnen (den är stor!). Självklart står det några jävla kötthögar här och var med ryggen mot utsikten och verkar helt oförstående när man vill komma förbi dem för att digga räjongerna. Varför är mänskligheten så ofantligt dum i huvudet!? ”Här står jag och skymmer sikten! Vill du förbi? Varför knuffas du? Vad menar du? Du vill se vadå? Jaha! Jag är totalt ignorant och förtjänar inte att leva! Jaha!”. Typ... Jag blir så jävla trött... Har man skitit klart kan man väl för fan torka sig i arslet och dra från toabåset. Vad är det som är så jävla svårt? Glöm inte att tvätta händerna och att snubbla i trappan och bryta nacken. Tack!

Käkade middag på blockhouse innan det var dags att äntra tåget. Bänkade mig på uteserveringen och åt en fantastisk burgare med mediokra frittepinnar. Sen kom tåget iväg 7 minuter försenat. Skäms Deutsche Bahn! Strax innan köpenhamn var det stopp i tågtrafiken så vi blev ståendes i 30-40 minuter. Men ptja, det var en trevlig resa och det är nog inte sista gången jag besöker Hamburg! Som en trevlig bonus upptäckte jag vid hemkomsten hade gått ner 1,5 kilo!