Hamburg - the second coming

Så kom jag då tillbaka till Hamburg. Tågresan gick smidigt, bredvid mig hade jag en förkrympt engelsk tant som bodde i någon obegriplig håla i södra Tyskland. Hon gjorde inte mycket väsen av sig och tog inte värst mycket plats. Det är tacksamt med färjeturen mellan Rödby-Puttgarden då man efter två timmars tågtur genom danmarks outsägligt tråkiga landskap kan gå upp på däck och ta en cig! Eller två... Kostade mig även på att köpa en kopp kaffe varpå en extremt ignorant tyska lyckades ställa sig framför kaffemaskinen när hon skulle domdera sin ålderstigna mor som försökte betala deras fikabröd. Jag försökte med ett ”excuse me” i mild ton vilket tyskan inte verkade ta notis om. Jag böjde mig lite framåt och upprepade mig, helt utan att tyskan reagerade. Jag böjde mig ännu mera framåt och sa ett mer bestämt ”enschuldigung sie bitte!” i hopp om att orderlydnaden som utgör det preussiska arvet och rimligtvis sitter i ryggmärgen på alla tyskar skulle få hennes autonoma nervsystem att reagera. Vilket det fick! Hon tittade till på mig på samma sätt som man ser på en fluga man försökt vifta bort... Jävla herrefolk! Jag gled förbi henne som Prince och puttade undan henne med höften och kom åt att fylla upp min kopp med svart bensin.

Framme i Hamburg visste jag vilken väg jag skulle gå tack vare besöket i staden i våras. Det kändes rätt bra att kryssa fram bland folk och inte behöva konsultera kartan. Snarare en känsla av att komma hem än att ha rest bort. Jag var i sluttampen av en rätt otrevlig förkylning och energinivån var inte riktigt topp så en marsch på ynka 25 minuter med tung väska fick min hud att kännas elektrisk och jag svettades som en svetsare i helvetet men vad fan, det var ju semester! Incheckningen på hotellet gick snabbt och smidigt. Rummet var inte onödigt stort men rent och sängen var förbannat skön! På minussidan saknades minibar men å andra sidan fanns en dygnet runt-öppen bar i foajén och jag brukar ändå aldrig nyttja minibaren. Men den borde ju finnas!

Efter att ha packat upp mina sorgfälligt strukna skjortor (eller egentligen var de fint strukna men linneskjortor är inte tacksamma att transportera i en väska med allsköns annan skit!) och tvagat mig begav jag mig ut för att käka middag. Portugiskvarteren vid elbes kaj var målet för de är proppfulla av portugisiska restauranger! Jag hamnade på den familjedrivna Sagres och beställde raskt in deras öl med det fantasifulla namnet Sagres. Efter att ha sonderat menyn bestämde jag mig för svingryta på portugisiskt vis. Det var den billigaste rätten på menyn men sonen som lakejade vid mitt bord påstod att det var ett bra val. Och det var det! Friterad potatis och fläskköttbitar blandat med picklad paprika och blomkål i en mustig sås med tydligt vinägerinslag. Fint som fan! Efter middagen och ännu en öl lullade jag omkring längs kajerna och diggade den makalösa hamnen på andra sidan Elbe. Sen införskaffade jag en pava rötjut för att ha på hotellrummet som avskärmare mot världen utanför. Katzen Baisser hette det. Schwatzriesling. 2,5 euro på Netto. Qualitätswein stod det på etiketten. Fan trot! Det verkar vara nåt fel med vinet man köper utanför skandinavien. Vinet jag köpte kallades ”halvtorr” men var så jävla sött att det smakade anstaltsmäskad blandsaft! Senare köpte jag ett aussievin som skulle vara heltorrt men även det var obegripligt sött! Det är som när man köper rödvin i rumänien – det är sött som ett sockrat dessertvin men köper man rumänskt vin på bolaget smakar det som rödvin ska! Jag fattar ingenting...

Dagen därpå hade jag som intention att ta mig till hamnmuseet som passande nog ligger långt åt helvete ut i hamnen. Av nån anledning blev det inte så. Jag behövde en bankomat och skrotade iväg längs kajen och inbillade mig att det rimligtvis borde finnas bankomater där det stryker omkring turister men tji fick jag. Efter en bra stund hade jag tagit mig ända till Altona väster om Hamburg utan att ha hittat en bankomat. Nu var det ju för all del lite kul att glo runt där men det var ju inte det jag planerat. På väg tillbaka upptäckte jag att jag passerat en halvmeter från en bankomat på St Pauli Fischmarkt. Vilket jävla blindstyre man kan vara. Laddad med deg tyckte jag att jag kunde skjuta upp hamnmuseet till dagen därpå och fortsatte promenera längs kajerna tills jag styrde mina steg mot Rotherbaum i norra Hamburg för ett besök på etnografiska. Jag bladade förbi hamburgs bisarra tv-torn och gick igenom mässområdet där det uppenbarligen pågick en erotikmässa. I Hamburg!? Nää!? Efter att ha besökt etnografiska museet i Wien känns dock alla andra etnografiska museer förkrympta så jag blev inte särskilt imponerad. Men Rotherbaum var ett trevligt område att knalla runt i!

Förkylningsresterna hängde i och jag svettades som fan efter att ha marscherat runt i 5-6 timmar och energin tröt men som en hägring dök en irländsk pub med uteservering upp vid horisonten! Jag bänkade mig på uteserveringen och en servitris med plutande läppar och halva skinkorna utanför shortsen trollade fram en halv liter Jever åt mig. Den lätta klädseln kändes lite osmaklig i livsmedelssammanhang... Det blev inte bättre av att hon strax efter att ha serverat mig intog sin lunch på uteserveringen och den bestod mest av hårdkokta ägg. Blörk.

Nästa dag blev det då dags för hamnmuseet! Jag kilade ner till St Pauli landungsbrücken och tog hissen ner till alt elbtunnel som går under Elbe, 500 meter lång, 21 meter under ytan. På hamnsidan fick man en fin vy över stan! Jag bladade iväg genom hamnområdet under en obarmhärtigt stekande sol. Tyvärr var det mycket magasin och lager och företagshus så man såg inte mycket av själva hamnen från vägen. Efter ett tag hittade jag dock en lucka i form av en parkeringsplats, jag knallade in men råkade störa några serbiska långtradarchaffisar som plötsligt tystnade och gav mig onda ögat så jag vände och gick ut igen.

Efter 4-5 kilometer var jag framme vid hamnmuseet på australienkajen i hansahafen. En avdankad sjåare med grovporig näsa satt i kassan och visade sig vara kackelsugen. Han beskrev alla delar jag kunde knalla runt i och vad som var värt att se och han pushade extra för deras kafé som minsann serverade både korv och öl! Han hade extra emfas när han sa öl. Eftersom han pratade hyfsad engelska passade jag på att fråga vilka delar av hamnen som var aktiva på 50-talet då min far var sjöman och vid ett par tillfällen hamnade i hamburg. Sjåaren hämtade en karta och pekade och beskrev "when deiner father was heer he propably landed in hansahafen, es ist hier in these parts. It was das haupthafen, du see? The hafen iz much grosser now, verstehest du?". Han undrade om jag var britt men när jag sa att jag var svensk sken han upp! Svenskar har tydligen gott rykte i sjösammanhang. Det är som farsan nån gång beskrev hur det funkade när han gick på sydamerikanska båtar; den sydamerikanska personalen jobbade bara när kaparn tittade annars var det "mañana, mañana", farsans nylle förvreds av förakt när han beskrev det. Tror min lutheranska inställning till arbete kommer från hans sida... Efter att ha fått saker förklarade för mig gick jag in i museets magasin som stank av sur tobak och innehöll allt från en folkabubbla och fruktlådor till dykardräkter och båtmodeller. Sedan gick jag ut på kajen och beundrade kranarna och gick ombord på utställningsbåten Bleicher, ett lastfartyg från 1958. Rundade av med kaffe och salamimacka på det av sjåaren i kassan upphaussade kaféet. Sedan var det en halvmils promenad tillbaka till stan igen. Strax innan jag kom fram till elbtunneln passerade jag Hamnakademin där ett gäng asociala typer tyst och sakkunningt rökte utan att växla ett ord med varandra. De bara glodde. På mig! Och de var inte de enda! Folk glodde märkligt till och från. Kunde ju krasst konstatera att långt hår på män inte är det nya svarta ute i Europa och efter att ett gäng nordafrikaner blängt på mig (speciellt på kängorna) försökte jag analysera vad det var som var så jävla märkvärdigt. Kom på att jag var klädd som ett skinhead – uppvikta jeans, grova kängor och vinröd huvtröja. Men skinheadgrejen faller ju på det långa håret och skägget. Att jag dessutom släpade runt på en mindre axelremsväska av depeschmodell bidrog väl till förvirringen. Jag som trodde Hamburg sett allt...

På kvällen gick jag ner till portugiskvarteren igen för att hitta en restaurang och efter att ha drällt runt en stund och sonderat terrängen hamnade jag åter på Sagres. Kvällen till ära var familjens patriark på plats innanför dörren och tog emot gästerna. Han pratade inte mycket engelska och var den där jobbiga människotypen som inte klarar av att möta ens blick. Han tittade hela tiden lite bort och hade en lätt aggressiv ton. Sönernas trevlighet vägde dock upp deras fars tjurskallighet så det blev en hyfsad kväll ändå. Nu kan jag hyfsat mycket tyska men jag pratar det inte gärna för ett tu tre får jag en motfråga jag inte kan svara på, om jag ens förstår den. Rundade av med kaffe som smakade som en blandning av ohemult mörk choklad och avloppsvatten. Blandningen smakade inte så illa som det låter! Till det tog jag en portugisisk variant av grappa som smakade bilbrand och nog hade en alkoholhalt på 200%. Tillbaka på hotellrummet dök jag in i boken jag hade med mig; ”Stallo” av Stefan Spjut. Rekommenderas varmt till alla hembygdsromantiker! Den var så bra att jag nu en dryg vecka efter att ha läst ut den fortfarande saknar den.

Torsdag. 8.30 gick jag lätt bakfull upp och masade mig ner till frukosten och 3-4 cig och två koppar kaffe. Piggnade till förvånansvärt fort och stack ut på stan! Målet för dagen var det beryktade Sankt Pauli. Gick igenom norra delen när jag var i hamburg i våras och nu tänkte jag beta av delen mellan reeperbahn och kajen. Vilket jävla skitområde! Började strosa ner för gatan närmast kajen och det såg ju hansagemytligt ut men när jag rundade sista hörnet börjde smutset. Området är jävligt anarkovänster. Många ockuperade hus med nerklottrade fasader och banderoller med texter som Kein mensch ist illegal och Öffnen alle grenzen och Nazisten raus. Ingenting jag kan argumentera emot för all del, åtminstone inte det första och det sista, men jag har lite svårt för plakatpolitik. Ju längre in i området jag kom desto smutsigare blev det. Uteliggare sov på trottoarerna. Det låg skräp överallt. Tältläger i grönområdena. Pundare med knyckiga rörelser och nervösa ögon. Uteserveringarna var fulla med ölhinkande gäng klockan 11 på förmiddagen. ”De är så härligt osvenska!”. Jomen tjena... En kille på en uteservering fnittrade hysteriskt! Oavbrutet! Enda gången han slutade fnittra var när han hämtade andan. Han hade nog inte druckit koffeinfritt till frukost. När jag väl kommit till reeperbahn tänkte jag vika åt vänster och rinna ut i Altona eftersom det var kortaste vägen från området. Utanför en kiosk står två tjommar med rakade skallar vid ett ståbord och dricker kaffe. På 10-20 meters håll slutar de prata med varann och låser blickarna på mig utan att flacka. De bara tokglor! Gömd bakom solbrillor kunde mina ögon studsa över hela området utan att glopellarna kunde se hur nervös de gjorde mig. När jag till sist passerade dem fick jag för mig att de var civilklädda poliser. De såg alldeles för friska ut för att vara busar. Sankt Pauli kan säkert vara kul om man är ett gäng som ska ut och hinka öl en kväll när det är mycket folk i omlopp men ensam på dagtid var det inget vidare.

Efter Sankt Pauli drog jag vidare till Hamburgmuseet och kollade utställningar om Hamburgs historia vilket var rätt intressant. Avslutade dagen i portugiskvarteren och käkade kanin. Det långörat hade inte dött förgäves! Satan så gott det var. Fick fyra rejäla köttbitar med benpipor som spretade åt alla håll. Tyvärr var såsen full av bensplitter. Fan, kanin är ju den ultimata köttproducenten! Köper man fyra kilo kanin (en hane och en hona) har man ju ett tu tre hur många kilo kött som helst! På sommaren är ju dessutom fodret gratis.

Sista dagen for jag upp i Sankt Michaeliskyrkans torn. Tornet är 147 meter högt och är tydligen ett av världens högsta kyrkotorn. Hissen som skramlade och skakade och fick mig att ångra mig nästan direkt går upp till 106 meter och därifrån var utsikten inte illa! Fan, man såg hela jävla stan och typ eeeh halva hamnen (den är stor!). Självklart står det några jävla kötthögar här och var med ryggen mot utsikten och verkar helt oförstående när man vill komma förbi dem för att digga räjongerna. Varför är mänskligheten så ofantligt dum i huvudet!? ”Här står jag och skymmer sikten! Vill du förbi? Varför knuffas du? Vad menar du? Du vill se vadå? Jaha! Jag är totalt ignorant och förtjänar inte att leva! Jaha!”. Typ... Jag blir så jävla trött... Har man skitit klart kan man väl för fan torka sig i arslet och dra från toabåset. Vad är det som är så jävla svårt? Glöm inte att tvätta händerna och att snubbla i trappan och bryta nacken. Tack!

Käkade middag på blockhouse innan det var dags att äntra tåget. Bänkade mig på uteserveringen och åt en fantastisk burgare med mediokra frittepinnar. Sen kom tåget iväg 7 minuter försenat. Skäms Deutsche Bahn! Strax innan köpenhamn var det stopp i tågtrafiken så vi blev ståendes i 30-40 minuter. Men ptja, det var en trevlig resa och det är nog inte sista gången jag besöker Hamburg! Som en trevlig bonus upptäckte jag vid hemkomsten hade gått ner 1,5 kilo!

Två resor och en tandvärk

I slutet av augusti gjorde jag en sån där lyxresa. Det innebär i det här fallet att jag ensam i bil avverkade 60 mil! Det är verkligen den ultimata frihetskänslan att fara fram i hiskelig fart med skyhög volym på stereon! Synd bara att man inte får röka i hyrbilar... Turen inleddes med tåg från Lund till tokholmen och som vanligt med kollektiva färdmedel gick det åt helvete. Det osvikliga signalfelet (kan vara vad som helst från självspilling till fikarast) slog till och vi stod still strax söder om Flen i 1 timme och 50 minuter. I diket utanför fönstret kunde jag i alla fall noga begrunda ett gigantiskt lårben (förmodligen skörden från ett tidigare signalfel). Väl i tokholmen for jag till bror och inmundigade en finmiddag bestående av senapsgratinerad lax med parmesanost! Dan efter hämtade jag bilen och for ut till mitt paternala ursprung i obygden och sedan följde fem och en halv timmes blyfot upp till mitt maternala ursprung.

Det blev välbehövlig vila hos morsan där jag spenderade den mesta tiden med kaffe, cig och sudoku på verandan med avbrott för morsans katt som dök upp och ville ha uppmärksamhet ibland. Efter fyra dagar följde en biltur söderut. Efter att ha lämnat bilen satt jag inne i ankomsthallen vid Gullmarsplan och mulade i mig en korv när en något ostadig kvinna kommer in. Hon ser hyfsat välklädd ut men har tom blick, svajig gång och blöta fläckar framtill på byxorna. Jag ignorerar henne så gott jag kan men när jag ätit klart min korv och ska gå hör jag ett smackljud bredvid mig och där ligger den berusade tanten platt på mage. Hon har fallit helt handlöst och landat på ansiktet. Hennes brillor spretar åt alla möjliga håll och hon blöder från kinden. Jag förbannar mig själv för att jag inte ätit fortare. All anständighet kräver ju att jag som är närmst engagerar mig. Jag frågar hur det har gått men damen är så full att hon inte kan prata. En chilenare dyker upp och börjar lyfta tanten och ber mig om hjälp. Jag greppar hennes ena överarm och försöker låta bli att tänka på hennes nerpissade brallor. Hennes överarm kändes som en risgrynsgrötskorv med pyspunka, helt avslappnad och degig. Vi lyckas få henne att sätta sig på bänken och nån annan tjomme har nödtorftigt bänt tillbaka skalmarna på hennes brillor. Chilenaren försöker fråga hur hon mår men hon bara tomstirrar på honom och ler. Jag lommar iväg förbi chilenaren som glor på tanten och långsamt upprepar ”Fy fan, fy fan asså” med chilenarens omisskännliga brytning tills jag kommer utom hörhåll. Sen följde filmorgie och frossande i transfett hos kumpan H och en misslyckad shoppingrunda innan jag tog mig till Bromma för att flyga hem.

En vecka senare var det dags att resa igen! Denna gång till Ungern för bröllop. Vi flög till Budapest och tog sen tåg till kisújszállás (försök säga det 10 gånger i rad snabbt! Sussi? Någon?). Egentligen skulle jag ha kört brudparets bil från Budapest men de hade lite problem med parkeringen vid flygplatsen så vi la ner det projektet. Det är juste att åka tåg så man hinner acklimatisera sig lite i räjongerna! Eftersom det var mitt första besök ut på pusztan kändes det extra kul men efter att ha åkt förbi ändlöst med åkrar, sophögar och slybuskage den första halvtimmen började det kännas en smula torftigt vymässigt så jag försjönk i en bok istället.

Väl framme blev vi hämtade av brudparet som ordnat logi åt oss i en stuga på en bättre camping med hotell och bad i anslutning. Dessutom betalade de för stugan de två dagar vi skulle stanna! Vi lastade av oss och begav oss iväg till hotellets restaurang för nu var vi rejält hungriga! Matpriserna i östra Ungern är minst sagt anständiga för oss dollarturister från Sverige! Vi beställde in 3 portioner schnitzel med påmfritt (det var två grova schnitzlar per portion), en oxgryta, en liter läsk och två liter öl och tre dubbla espresso och notan hamnade på 240kr! Pingvinen som serverade fick 60 kronor i dricks och såg ut som om han inte visste vad han skulle göra med alla pengar! Senare på kvällen kom brudparet över med en halv flaska jägermeister och en helflarra skumpa med det passande namnet ”Mon Amour”. Vi shottade jäger och de hade skoj åt att jag var mer nervös över bröllopet än vad de själva var! De förklarade att de redan var gifta i laglig mening för de hade varit i stadshuset och fixat det under dagen så att allt var rätt i juridisk mening för en kyrkovigsel duger inte enligt ungersk lag. Sympatiskt land det där Ungern!

Dagen därpå började med att vi packade oss över till brudgummens föräldrar för bondfrukost som bestod av revbenspjäll, köttbullar stora som knytnävar, kycklinglår, ostgratinerad skinka, potatissallad, rissallad, annan sallad, bröd och palinka (sprit för er som inte hablar). Efter frullen prackade brudgummen på mig öl och jag var mysblarig innan klockan ens var 12... Sen fick vi skjuts tillbaka till stugan där jag tog till boken igen medan resten av familjen badade. Sen drog det ihop sig till kyrkakt! Sambons dotter var utsedd till brudtärna och skulle vara på plats i kyrkan en kvart innan vi andra skulle vara det. Då min kära sambo är en hopplös tidsoptimist slutade det med att jag fick valla iväg flickebarnet till kyrkan. På plats hittade vi ingen vi kände igen och eftersom knappt nån av ungrarna pratar engelska fick sambons dotter ta kommandot med sina ungerskakunskaper. Det blev stressigt och jobbigt och jag kände mig som en idiot men så plötsligt står sambons dotter och bara tomglor och jag undrar om allt är ok. ”Ja” svarar hon. ”Har du hittat nån som vet nåt?”, frågar jag och ungen svara bara ”Ja”. ”Så allt är ok nu?”, undrar jag och hon svarar ett lakoniskt ”Ja” och är helt ointresserad av mig. Tack för tydligheten! Jag sätter mig i kyrkbänken och känner mig så där obekväm som jag alltid gör i kyrkor. Sen följer en blablabla-akt där nån tjomme med stärkt krage rappar nån obegriplig rappakalja i vad som känns som en evighet (det känns alltid längre och hopplösare när man inte förstår vad som sägs). Sen är det plötsligt över och vi köar för att ge brudparet våra lyckönskningar.

Efter fotografering och bukettkastning går alla 140 gästerna iväg till festlokalen. Vi är bordsplacerade med namnlappar och familjen får sitta tillsammans. Innan var jag lite orolig för att brudparet som ett perverst skämt skulle sätta mig bland en hord gamlingar som enbart pratar szekelyungerska för att det här ska bli ett bra tillfälle för mig att bli alienerad. Men så var det alltså inte! Knappt hinner vi sätta oss innan en vitskjorta med en överdimensionerad bricka portionerar ut rejäla glas palinka och knappt hinner vi sänka palinkan innan samma snubbe dyker upp igen med en bricka laddad med unicum och jägermeister. Sen följde en lång väntan medan brudparet var iväg på fotografering. Vi mumsade diverse bröd-Hors d'oeuvre (whore devour haha!) och drack öl. Till sist var brudparet på plats och serveringen kunde börja! Första rätten var en råbarkad hönssoppa med stora kadaverbitar och pasta i och det var inte dumt alls! Själv har jag hemfallit till att bara köpa kycklingfilé när vi ska äta fågel men i arla barndom var det alltid höna som gällde och det är onekligen mera smakschvung i höna. Till huvudrätt var det oxgryta och jag hade sett bilder på oxen hängandes och urtagen kvällen innan. Jag föreslog för brudgummen att de skulle ha haft en happening där man fick klappa oxen Enver kvällen innan för att sedan äta oxen Enver dagen efter men det kanske den moderna människans kräsna mage inte klarat av... Utöver gryta på Enver serverades något med den fantastiska benämningen “överflödstallrik”! Den bestod av panerade kycklingfiléer med diverse ostbaserade fyllningar och som bonus fanns en rejäl fet rökt fläskskiva på fatet! För att slippa vakna bakfull i en ångestkvalmig stuga i 35-gradig värme drack jag uteslutande vatten och läsk under kvällen.

Efter maten blev det dans och stoj och jag spenderade större delen av tiden utanför med en cig i käften och sambons svårt förkylda son som sällskap. Min söta sambo tvingade mig dock att dansa till nån ungersk 80-tals hit där alla utom jag verkade kunna texten. Sen blev det obligatorisk jenka som jag vägrade delta i och så småningom blev det brudgummens show som snabbt övertogs av hans kompisgäng som såg ut som ryssar – brutala fårade ansikten, seniga muskler, tjocka guldlänkar runt halsarna och tomma blickar. Så småningom blev det även tårta eller snarare tårtor och de var mastiga som en pitbull och efter det lyckades jag med det nödtvugna konststycket att på ungerska beställa två palinka i baren (egy eh hoppla KET silvapalinka!) så att jag och sambons grabb skulle slippa gallstensanfall under natten.

Runt midnatt dök det oförhappandes upp ett uniformerat zigenarband som som lirade traditionella låtar och en fin tradition upprätthölls. Brudparet dansade första dansen och sen stod bruden kvar på dansgolvet och folk köade för att dansa med henne. Alla de som ville dansa med bruden fick lägga en slant i en skål och de pengarna utgjorde sedan bandets lön. De rysslika pojkarna visade sig ha känsla för både dans och tradition då de taktriktigt stampade i golvet och klappade i händerna och tjoade så taktfast att jag nästan spontanmarscherade på stället så kängorna flög av! Dagen efter fick jag veta att de rysslika pojkarna alla var gympalärare och hade en benägenhet att dricka för mycket med medföljande beteendeproblem men jag tyckte nog att de skötte sig fint när det hettade till!

Dagen efter vankades frukost på resterna av bröllopsmenyn för de hugade som sovit kvar. Vi hade inte full koll på läget och gick gravt fel i svår hetta innan vi kom på rätt spår. Frullen serverades på en restaurang och när vi väl kom dit lyckades söta sambon och hennes avkommor smita iväg till ett bord medan jag fastnade framför brudgummens far som mer påstående än frågande gapar “PALINKA!”. Mina ungerskakunskaper kom till nytta när jag fick ur mig “Csak kicsit” (bara lite) och jag fick 4 centiliter istället för 5... Sen kunde jag skönt suddig i konturerna mumsa i mig resterna av tjuren Enver och ungrarnas fantastiska kåldolmar! De har i rökt fläsk i färsen och ris och så grytas det till med surkål och är så jävla gott! Jag och sambons snorunge till dotter åt ikapp! Sen var det dags att röka! Av bordsgrannarna fick vi veta att bröllopsgalejet pågått till halv fyra så det var en del plågade uppenbarelser vid borden.

Efter kaffe hos brudgummens föräldrar bordade vi tåget mot Budapest och jag hade trots mitt bristfälliga drickande ett gravt illamående och dök in i en ny bok, Fredrik Backmans “En man som heter Ove”, enligt omslaget “Årets roligaste bok” men jag har fan aldrig läst något så sorgligt! Var tvungen att avbryta flera gånger när klumpen i halsen vuxit sig för stor. Vi avrundade på airport hotel i Budapest där en middag motsvarande den vi åt på stug/hotel-stället kostade det tredubbla.

Sen förlöpte vardagen smärtfritt tills jag för en dryg vecka sedan fick ont i en tand. Har haft problem med den specifika tanden i 3-4 år men det har hållit sig till sporadiska ilanden och inget mer till dan innan jag bilade till norrland då det ilade och spände i tanden men det gick över under natten så jag ignorerade det. Men så kom det tillbaka, ilanden och spänningskänslor. Det satt i under fredagen och jag ringde min tandläkare bara för att få veta att de var på utbildning och att jag skulle ringa på måndagen igen. Lördagen kom och det gjorde ont som fan varvat med hysterisk klåda i halva överkäken! Jag cyklade över till en kollega och fick en karta budgetcitodon (fan, kodein is the shit!) som tog bort obehaget nån timme åt gången. Det ilade, pulserade och kliade om vartannat. På måndagen ringde jag tandläkaren för att få en akuttid men efter tjugo minuter i kö som nummer ett tänkte jag att det nog var nåt fel och la på och tog en cig istället. När jag ringde tillbaka var akuttiderna slut och en tid hos min ordinarie tandläkare kunde jag glömma till slutet av oktober. Jag försökte ringa alla möjliga akuttandläkare efter det men blev bortkopplad överallt. Tog ett par citodon och stack till jobbet istället. Om jag någon gång får för mig att bli missbrukare ligger kodein jävligt högt på listan! Mysknark för en socialt anpassad medelklass!

Nästa morgon rönte jag dock seger och fick en tandläkartid vid lunch. Jag beskrev mina symptom för tandläkaren och fick veta att det var skolbokssymptom. Hon undrade om jag läst på bara för att få vård. Hon röntgade och sa att tanden var död. Det var ju iofs rätt cool att uppleva nekros från första parkett! Hon borrade upp tanden och rensade rotkanalen utan bedövning för döda tänder har ju uppenbarligen inga känslor... Allt var prima till typ en timme efter då jag fick hysterisk smärta i halva överkäken. Jag mosade i mig två alvedon och hoppades på det bästa vilket mynnade ut i plåga som från en obesvarad bön. Jag försökte fokusera på mitt jobb men kunde konstatera att smärtan gjorde mig fullständigt dum i huvudet! Jag tog en citodon vilket tog bort smärtan men inte gjorde min arbetsinsats bättre och ringde tandläkaren igen. Växelhäxan verkade inte veta vilken skinka hon skulle sitta på men hon konfererade med min tandläkare som tyckte att jag skulle avvakta ett par timmar vilket jag gjorde och även om citodonen tog bort det värsta kände jag ändå smärtan. Jag ringde tandläkaren igen ett par timmar senare och fick komma tillbaka omedelbums men de kunde inte hitta nåt tokeri och att borra upp tanden igen ville de inte. Jag drog mig hemåt och smärtan avtog. Men fan vad slut jag var i kroppen efter en vecka med grava tandsmärtor. Jag höll mig hemma från jobbet i tre dagar och var fullständigt slut i kroppen! Men nu verkar saker och ting falla på plats. Fan vilken pärs!

Hoppla!

Jahaja, då var jag här igen. Det skrivs inte så mycket längre... Men om julafton var varje dag skulle den inte vara särskilt kul. Den är knappt kul en gång om året så ett intervall på nästan två år är lagom för en blogg! Det är ju inget jävla tvittrande vi ägnar oss åt här!

Det var det det... Vad skriver jag nu då?

Semester! Inledde med en afterwork med kollega G och den andra G men han stack rätt kvickt. Under aftonen blev jag antastad av en ödlelik farbror vid bordet bredvid som undrade om vi grabbar (kollega G fyller 61 i år) hade nån signal man kunde banka på fönstret om man ville bli serverad. Vi beklagade att så inte var fallet och gubben sjönk ihop igen. Efter ett tag samlade han dock kraft och drog med sig sitt damsällskap som jag antog var hans dotter in till baren. På väg till uteserveringen vinglade farbrorn till varpå damen i hans sällskap tyckte att han nog inte skulle dricka mer. Gubben vände sig till mig för lite stöd men jag förklarade att jag inte var i skick att backa upp honom. ”Och där försvann manligheten” sa den jäveln! Jag kontrade med att jag var en bra diplomat vilket damen tyckte var kul men gubben svarade att han inte behövde en diplomat...

Ett par dagar senare drog jag och söta sambon till Berlin för en tredagars. Vi kollade in Pergamonmuseet som har den fantastiska Ishtarporten från Babylon utställd! Jag har varit sugen på att se den i 15-20 år så det var rena helga. Den snoddes från Irak av en klåfingrig tysk arkeolog och är 15 meter hög och byggd av blå sten med en helkones massa djurmotiv på. Sen gick jag smått rusig genom utställningen ”Uruk – 5000 jahre Megacity” som inte heller var fy skam!

Jag har inte varit i Berlin på 19 år och har inga särskilt positiva minnen av huvudstadstyskarna men efter denna resa har jag reviderat min inställning lite! Fast de pratar inte gärna engelska. Och vakterna på de museum vi var inne på borde lära sig att föra sig bland folk. De suckade och pustade och tog varje chans att bråka! Utöver dessa fåntrattar var Berlin finemang fast jag kom att undra över en sak; de skryter om sin fina currywurst men den gick knappt att hitta nånstans! Vi snubblade in på en restaurang i gamla östberlin som hade den på menyn och den var smaskens! Men det var nog det enda stället vi hittade den på!

Sen hann vi knappt hem för att ta en dusch och byta kläder innan vi for ner till svärföräldrarna i Rumänien med en natt i Budapest som förspel. Dagen efter susade vi med en ungersk taxichaffis med knäckt näsa genom Marosvásárhely och hamnade 50 Lei senare vid svärisarnas port. För mig som inte varit där på 3 år blev det ett kärt återseende! Svärmor hade kokat ihop enastående käk och svärfar ett anständigt rödvin! Dag två gick vi ut och ölade med delar av sambons gamla gäng och en tjomme som jag träffade för fem år sen och blev tjenahejsan med dök upp och eftersom han som en av de få där nere pratar bra engelska babblade vi oss igenom kvällen. Jag undrar om det har med vuxenlivets stagnerade utveckling att göra att man kan fortsätta kackla som om inget hänt när man inte setts på fem år. Det var lite likadant med sambons kusin som jag inte träffat på tre år, vi fortsatte där vi slutade och det var inga konstigheter.

Under veckan blev jag utbjuden till svärföräldrarnas sommarstuga. Jag, sambon, svärfar och en bilburen granne for iväg till stugan som ligger 40 minuters bilfärd från stan. Det var en juste liten lummig by med bra luft och många insekter och ett dass som tömdes direkt ner i bäcken bredvid... Vid bäcken växte dock gott om körsbär! Stora var de också! Gödsel gör underverk.

Grannen till svärfars sommarstuga var ungernnationalist in extremo! Han hade en lång utläggning om ungrarnas särställning i mänsklighetens historia. Den handlade inte bara om gulash och palinka, kappvändande och atombomber utan även om ungerskan som isolatspråk(!). Den var minsann inte alls släkt med finskan, ungrarna hade inget alls med finnar att göra utom att de möjligtvis korsat varandras spår någon gång i ett grumligt historiskt förflutet. Ska man vara krass har ungerskan och finskan runt 1200 ord gemensamt och dessa är grundläggande ord vilket antyder att det finns ett (åtminstone språkligt) släktskap som går långt tillbaka i tiden. Ska man sen vara riktigt petig har ungerskan många låneord från volgabulgariska, tyska, balkanslaviska och turkiska. Inom loppet av några minuter hade han fått ihop det att ungrarna härstammade från Egypten och att ungerskan kommer från sumeriskan och dessutom är släkt med sanskrit som är världens äldsta språk (sic). Detta etnonationalistiska dravel ackompanjerades av en serie dramatiska gester som skulle ha gjort Adolf Hitler om inte grön så åtminstone röd(!) av avund! Nationalisterna är nationalismens största fiender... Värt att notera är att mannen i fråga inte är någon sjöbobonde utan snarare en berest akademiker. Med detta sagt ska man kanske inte förvånas över att retrofascistiska partier som Jobbik och deras militanta gren Magyar Garda (som officiellt är förbjudet) kan göra sina röster hörda och dessutom få en hel del stöd. Till mannens fördel skall dock sägas att han kände att jag hade en positiv aura(!) och han gav mig en shitload av lök och den största zucchini jag någonsin sett!

Som om denna smörja inte vore nog började mannen i fråga undra över min inställning till äktenskap mellan homosexuella och deras rätt att skaffa familj med barn och jag svarade att jag inte kunde bry mig mindre efter att ha sett tillräckligt många dysfunktionella kärnfamiljer. Varpå Herr traditionalist sorgset skakade på huvudet. Min kära sambo sållade rätt hårt innan hon översatte mina trötta kommentarer. För det är med nationalister i andra länder precis samma sak som med svenska falukorvsfascister – drar man ut polkagrisstången ur arslet på dem är de fullkomligt tomma! I en del av hans utgjutelser kan jag för all del ge honom rätt; han var sorgsen över att ungerska barn inte längre lär sig folksånger och traditionella sagor etc. Det har jag full förståelse för! För kulturtraditioner är det fan inget fel på! Jag önskar att jag kunde sagan om den bergtagna utantill! Hur många av er kan den? Att gilla sina egna traditioner behöver och bör inte vara detsamma som att hata andras!

Ett förmildrande faktum i sammanhanget är att ungern blev av med ungefär två tredjedelar av nationens yta i trianonfördraget 1920. De satsade på fel häst i första världskriget... Och ungrarna är inte lika historielösa som vi svenskar är i allmänhet. Som jämförelse kan nämnas att svenska polis- och militärhöjdare fortfarande har översta manschettknappen oknäppt efter förlusten av Finland 1809 och inte tänker knäppa den förrän Finland åter är en del av Sverige. Till saken hör också att Transsylvanien räknas som ungrarnas kärnland och det tillföll Rumänien i ovan nämnda fördrag varpå alla större städer rumänifierades och ungrarna devalverades till andra klassens medborgare. Till och från har ungerska varit förbjudet som undervisningsspråk, typ som samiskan i Sverige. Under ett främmande styre skulle förmodligen många av oss hålla fast vid traditioner oavsett hur små och futila de än må vara. Jag gillar USA som modell i sammanhanget, där skiljs på etnicitet och nationalitet! Alla är de amerikaner men etniskt är de allt från italienare, polacker och svenskar till karibier, araber och kineser etc. etc. Det är i mina ögon ett jävligt bra arrangemang! En gemensam form och en etnisk form. Integration är inte synonymt med assimilering.

Nu tar det naturligtvis inte slut här. Söta sambons halvbror dök upp ett par timmar innan min avfärd till flygplatsen. Han är en kul tjomme med koll på kultur som film, musik och litteratur och förmodligen konst, vilket vi inte hunnit diskutera. Att han har grava religiocentriska idéer om saker och ting har jag fattat tidigare men ämnet kom tyvärr upp igen. Han undrade hur ”verkligheten” såg ut rörande kravallerna i Husby i motsats till ”sanningen” som ju kunde variera från person till person. Jag svarade i förbifarten att det nog mest var uttråkade snorungar som inbillade sig att de ett tu tre hörde hemma någonstans när de unisont förstörde privat och offentlig egendom. Men halvsvågern var inte alls nöjd med det svaret. Han hade tittat på CNN och läst en del kommentarer och var nu säker på att det fanns ideologiska motiv bakom (läs muslimska motiv). Jag förklarade för honom att det åtminstone till hälften var etniska svenskar som eldade och att den andra hälften troligtvis bestod av allt möjligt från serber till syrianer utan religiösa funderingar och att det säkert fanns en och annan ungrare bland stenkastarna. Men han trodde snarare att det var något ideologiskt bakom, som t.ex. muslimer som på något vis ville skapa destabilitet i det svenska samhället. Jag ursäktade mig och gick och sket istället. Den där smörjan är inte värd att diskutera! Att leta efter en etnisk eller religiös konspiration i förortskravaller känns som att leta efter ett halmstrå i en höstack! Det är direkt korkat! Och som en kul parentes kan ju sägas att de huliganer som så småningom blir troende muslimer brukar upphöra med vandalism och brott. Som en lustighet i sammanhanget vill jag nämna en tjej jag pluggade med under sena 90-talet, hon var till hälften eritrean och kom en dag fnissande med en Metro i handen. Jag undrade vad det var som var så jävla kul och hon visade framsidan med en bild på spanska neonazister som marscherade till Francos ära och sa ”Här uppe är de ju bara blattar” och så skrattade hon så att hon vek sig dubbel!

Efter allt detta är jag nu tillbaka på jobbet vilket känns lika roligt som en törnekrona i för liten storlek. Är extremt oinspirerad och skulle nog egentligen vilja göra något annat. Slå dank till exempel! Lite resande återstå¨r dock innan sommaren är över. Sista veckan i augusti ska jag till tokholmen och norrland och sen i september ska hela familjen iväg på bröllop i Ungern och jag ska köra bil utanför Skandinavien för första gången!

Ще не вмерла України! Eller: För en handfull hryvnia

I typ 20 år har jag haft ett drömresemål som jag trodde bara var att slå ur hågen! Nej, det är inte stora barriärrevet, machu picchu, grand canyon eller någon annan banalitet utan Tjernobyl! Känslan av världens största nukleära katastrof och grejen med övergivna städer och avspärrade zoner vaktade av militärer med bisarra kamoflageuniformer slog an en sträng hos mig. Men naturligtvis är det omöjligt att resa dit... Trodde jag i alla fall tills jag såg ett tv-program med idioterna Fredrik & Filip för drygt ett år sedan då de var på guidad tur i tjernobylområdet. Jag kollade lite på nätet och jomen visst! Man kunde för rätt summa us-dollar få sig en guidad tur. Jag frågade min kollega C som även han är dystopiromantiker om han var sugen på att hänga på och det var han absolut!

I maj tog vi kontakt med SoloEastTravel i Kiev och bokade en resa. För 4500kr per skalle fick vi flygbiljetter Köpenhamn-Kiev tur och retur, hämtning och lämning vid flygplatsen, lägenhet i centrala Kiev i 2 nätter och den eftertraktade guidade tjernobylturen. Dock går ju inte saker och ting alltid så smidigt som man önskar... När flygbiljetterna var bokade skickade SoloTravel East en länk till en bank där vi skulle betala. När man klickade på länken kom man till Privat Bank Ukraine där kortnummer och mobilnummer skulle skrivas in och så skulle man få ett sms med tillfälligt lösenord. C provade om och om igen men fick aldrig nåt jävla sms! Han tog kontakt med bankens helpdesk som förklarade att det bara funkade med ukrainska bankkort. Ridå! Nya mail till SoloEastTravel som inte fattade vad det var för problem för det brukade funka. Det slutade med att bossen Sergeij fick ta över vårt ärende och bad oss skicka över en grundplåt på 100$ via Western Union. Sen hörde vi inget mer. Lite fundersam över resterande 600$ för flygbiljetterna tog vi kontakt med Sergeij igen som käckt svarade att vi kunde pröjsa resten när vi kom till Kiev men att vi skulle höra av oss om vi inte tänkte genomföra resan så han kunde avboka flygbiljetterna för att inte torska 600$, vi häpnade över hans förtroende men bestämde oss för att skicka över resten med Western Union för att få det ur världen.

September närmade sig med stormsteg och förberedelser i form av vaccin grejades. En spruta mot hepatit A och en dubbelbomb mot stelkramp och difteri för otäcka 710kr. Och så växlades pengar, att hitta ukrainska hryvnia i malmö var dömt att misslyckas, kassörskan på Forex till och med fnissade till när jag frågade... US-dollar fick bli dagens melodi och de var nytryckta och fina och luktade bajs, money stinks onekligen.

Så kom då avresedagen. Köpenhamns flygplats var enorm! Vi irrade runt, eller snarare jag irrade runt för C var väl förtrogen med stället. Efter vurre hos pölsemannen och kaffe skulle jag försöka hitta snus för att greja eventuellt röksug efter att vi checkat in. Nu är det dock som så att smurfbindor (portionssnus) inte säljs i Danmark så jag fick istället satsa på nån tuggtobak som smakade russin...

Flygplanet var litet, typ 50-60 platser, och var inte ens halvfullt när vi drog iväg. Ett par timmar senare damp vi ner på Boryspil 4 mil från Kiev. Då Ukraina och Polen ska dela på arrangemanget runt fotbolls-em nästa år har de byggt en ny fin internationell terminal men vårt flygbolag, ukrainska Aerosvit, flög till den gamla terminalen som byggdes på 60-talet och är minst sagt sunkig. Vi kom in i en förkrympt ankomsthall med två passkontroller för ukrainare, två för resenärer med visum men för oss som inte behövde visum fanns det inga kontroller öppna. Vi ställde oss i visumkön och där hände ingenting! Det gick inte ens i slow-motion. Plötsligt släpptes dock någon igenom och kön rörde sig en decimeter. C vars tålamod är så snålt tilltaget att det inte ens skulle upptäckas med mikroskop hann få en ganska intressant ansiktsfärg innan en snubbe med välpressad vit skjorta och walkie-talkie kom och sa att skandinaver kunde gå igenom kontrollen för ukrainare. Jag kom fram till kuren och lämnade in passet till tjommen som definitivt INTE jobbade på ackord. Han glodde förstrött i passet och sen sätter det blötögda jävla miffot inresestämpeln på sista sidan i passet trots att det fanns en helkones massa lediga sidor innan. Tack för det jävla plattskalle! Det verkade vara kutym för idioten som stämplade C:s pass valde också sista sidan. Sen sprintade vi igenom den gröna tullgången utan problem och vips var vi ute så jag kunde röka igen!

Chauffören Igor från resebyrån hämtade upp oss och jag försökte prata lite med honom i bilen men han pratade fort som fan och hade en rätt störig ton. Förmodligen var det nån slags tuppfäktning i god machoanda han ägnade sig åt och jag lät honom hållas, om han blivit för oregerlig var han inte längre än att jag ledigt hade kunnat armbåga honom i fontanellen men det hade ju så klart inte varit tillrådligt så länge han körde... Motorvägen mot Kiev hade 4 filer i båda riktningar och var i väldigt fint skick! En sak som både jag och C reagerade på var att det låg en massa busshållplatser efter motorvägen men det syntes inga byar eller hus i närheten, det var bara mörk skog bakom hållplatserna och vi lyckades inte klura ut var folket som väntade på bussturer kom ifrån.

Vi noterade när vi rullade igenom förorterna att Kiev är en väldigt vit stad! Husen var höga som fan och vita, det såg ut som om de var gjorda av samma deg som spettekaka (läsare som inte är skåningar får googla). Igor rattade säkert genom den täta stadstrafiken och stannade utanför ett hus några minuter från centrum. Han förklarade att han skulle hämta nyckel till vår lägenhet och rekommenderade att jag rökte under tiden! Trevlig prick ändå, den där Igor! Lägenheten var en tvårummare med kök och badrum och hade till och med faciliteter som tvättmaskin och vattenkokare. Jag valde frivilligt soffan som sovplats vilket visade sig vara en vinnare då sängens madrass var rätt knölig och lådan i nattduksbordet innehöll ett tomt kondompaket och tomma kondomomslag. Dock hade den tidigare hyresgästen haft den goda smaken att slänga själva gummina...

Sen drog vi ut på stan och försökte hitta växlingskontor för enligt Igor var det hryvnia som gällde! Vi som hade hoppats på att kunna vara sprättiga dollarturister... Kievs centrum var lugnt och trivsamt och både C och jag tyckte att det kändes ”hemma”, inte så att de var som att dra omkring i Malmö respektive Lund men det kändes inte främmande. Det var sparsamt med folk ute trots att det var fredagskväll. Vi hittade en öppen växlingskur på Självständighetstorget och C langade in 100$ och bad om hryvnia. Tjejen i luckan började vifta med sedlarna och kacklade ukrainska eller ryska och kunde helt uppenbart inte engelska. C försökte förklara att han ville växla rubbet och efter ytterligare lite gapande visade tjejen upp en summa på en miniräknare som såg rimlig ut, C nickade och fick en bunt monopolpengar i näven.

Arkitekturen i Kiev var inte särskilt märkvärdig vilket kanske är rimligt med tanke på att staden mer eller mindre fick byggas upp igen efter andra världskriget. Men det roliga med husen var att de var helt jävla enorma! Ett kvarter bestod bara av ett enda hus och de var höga och biffiga! Där arkitekturen inte var snygg var den åtminstone monumental!

Sen var det dags för middag! Vi hade kollat upp några hak på nätet innan och kilade iväg till ett av fynden som heter Spotykach och har lite 60-tals sovjetnostalgitema. Vi blev välkomnade med en brödbit och deras hemgjorda tranbärsvodka av en matrona som satt och jäste vid ingången. Vi parkerade oss vid ett bord och fick en meny på både ukrainska och engelska som tur var för trots att vi båda hade haft höga ambitioner att lära oss kyrilliska alfabetet hade det inte riktigt gett resultat. Vi beställde öl med det något jobbiga namnet ”Львівське 1715” som var väldigt smaskens! Sen gjorde jag en liten blunder när jag beställde mat, jag tog en fårgryta ”baked under rye dough” och inbillade mig att det var knödel man fick till men så var det inte. Rågdegen innebar bara att det var ett tunt lager rågdeg lagt över karotten medan de körde den i ugnen men degen utgjorde lite tilltugg i alla fall och dessutom fick vi bröd till. Fåret hade inte dött förgäves för det var gott som fan och C var nöjd med sin tallrik bestående av Chicken Kiev med bakpotatis späckad med rökt svål. En bärs till slank ner och notan slutade på 400 hryvnia (1 hryvnia är ungefär 80 öre) så det var ingen budgetrestaurang direkt. Strax innan vi gick fick vi varsin skvätt tranbärsvodka till. Efter maten drev vi runt lite på stan och på ett torg dök det upp en sliten kille med röda ögon och en gitarr på ryggen han började snacka:
-Aj äm Yurij
-Of course you are
-Aj äm musischan
-Figures
-It iz a harrd lajf
-Uhu?
Killen ville naturligtvis ha stålars men det kunde han se sig i stjärnorna efter men hyvens som jag är erbjöd jag honom en cigarett vilket han verkade nöjd med men självklart ville han ge oss något för ciggen och trollade fram ett munspel han började tuta i. Vi började dra oss iväg men han hojtade och drog fram gitarren och började riffa och gick efter oss. Hans kompis som var nyktrare började skämmas och hojtade:
-Yurij! Yurij! Schnabrahabra!
Och Yurij gav upp...

Lördag! Nu kommer det ni väntat på! Tjernobylturen! Alla glada som ville ha en strålande dag samlades på Майдан Незалежності / Självständighetstorget där SoloEastTravel kontrollerade pass. 25 stycken hugade resenärer av blandade nationaliteter hade samlats. När passnummer kontrollerats mot listan sattes vi på en bekväm buss och tvåtimmarsturen norrut mot vitryska gränsen tog sin början. Vi susade fram genom den nordukrainska landsbygden som vad beträffar naturen var ganska lik den svenska landsbygden. Byarna avvek naturligtvis en del från de svenska men det såg ändå inte överdrivet fattigt ut. Husen var stora och många verkade nybyggda. Vägarna höll dock en lägre standard än de svenska men en något högre standard än de norska.

Så småningom kom vi fram till militärkontrollen vid zonens 30-kilometersgräns där vi beordrades ut ur bussen för att bli kontrollerade av knektarna. Det kändes lagom exotiskt att bli kontrollerad av en spoling i blå kamouniform och en lång räkel med diktatorkeps och blåsvart milisuniform men de var snälla och trevliga och det gick betydligt snabbare än flygplatsens passkontroll... Sen bar bussen av igen och här och var stod skyltar med symbolen för radioaktivitet vid vägkanten. Tydligen hade myndigheterna rivit byarna inom zonen och begravt dessa under ett tjockt lager jord men strålningen var ändå förhöjd. Väl framme i staden Tjernobyl som ligger drygt en mil från reaktorområdet beordrades vi ut ur bussen och möttes upp av vår guide som var tjusigt upprisslad i ukrainsk woodlanduniform med dålig passform. Han hade en genomgång med oss där han pekade på kartor var spridningen varit som störst och förklarade att vi skulle undvika att gå utanför asfalterade ytor och betongytor då jord och växtlighet fortfarande var kraftigt kontaminerade. Efter piss- och rökpaus äntrade vi bussen igen och kom fram till kontrollen vid 10-kilometersgränsen. Här räckte det med att guiden lämnade listan med namn och passnummer för att vi skulle bli igenomsläppta. Vi rullade in mot reaktorområdet och jag upplevde en blandning av spänningspirr i magen, skräck och vördnad för alla de som dött i samband med olyckan för det är inte nådigt vad mycket lidande smällen orsakat.

Bussen cruisade långsamt fram och plötsligt dök en konformad byggnad upp, det visade sig vara ett kyltorn. Sedan syntes de halvbyggda reaktor 5 och 6 som höll på att byggas när olyckan inträffande. Kranarna stod fortfarande kvar runt byggnaden. Sedan fick vi syn på en lång byggnad som innehöll reaktor 1 och 2 på ena sidan och reaktor 3 och 4 på den andra. Det var reaktor 4 som exploderade. Bussen stannade och vi klev ut och insöp atmosfären och lät kamerorna arbeta sig varma. Vi befann oss ungefär 1 kilometer från reaktorn och strålningen pendlade mellan 0,8-0,9 mikroSievert/timme. Som jämförelse ger bakgrundsstrålningen i Stockholm en stråldos på 1milliSievert/år. Nu får ni ta fram era miniräknare och försöka klura ut huruvida jag har spännande mutationer och brutna DNA-stegar att se fram emot. Sen rullade bussen vidare mot Pripjat, staden som kärnkraftsverket arbetare bodde i med sina familjer. Staden är byggd för 50000 invånare och lär ska vara världens största ödestad. På vägen dit åkte vi igenom ”Röda skogen” som fick sitt namn efter att den kraftiga radioaktiviteten färgat träden röda. Sedan dess har skogen huggits ned och det översta jordlagret har schaktats bort men trots detta gick geigermätaren upp till 4 mikroSievert/timme...

Huvudvägen in till stan var i det närmaste en kostig, naturen har tagit tillbaka en del... Vi rullade fram till Pripjats huvudtorg som var väldigt igenvuxet av buskar och träd. Husen såg plågade ut i sitt förfall och det var en obeskrivligt känsla att gå in i kulturhuset och gå upp ett par, tre våningar. Det var helt surrealistiskt. Bibliotekets böcker låg utspridda över golvet och tanken på att knycka en susade igenom huvudet men att ha en radioaktiv bok i hyllan är nog ingen bra idé egentligen. Guiden drog oss vidare till nöjesfältet bakom kulturhuset där ett rostigt pariserhjul spretade mot himlen och synnerligen radioaktiva radiobilar låg spridda. En mossfläck på asfalten satte fart på geigermätaren så det blev att gå runt den. Med god marginal! Nästa visningsobjekt var Skola Nr. 3 där vi släpptes lösa att gå omkring, så länge vi undvek den bevuxna innergården vars jord var kontaminerad. På golvet i en sal låg en sjö av gasmasker, tydligen skulle dessa användas av elever om väst gick till anfall men nu var de så radioaktiva att användning knappast rekommenderas... Som avrundning gick vi in i badhuset och glodde runt och tiden nöter verkligen ner byggnader.

En sak som var spooky med Pripjat var att det inte fanns några fåglar! Inget kvitter hördes och inte ett enda fjäderfä såg vi. Det var riktigt kusligt! Annars är det ett myllrande djurliv där. På nätterna srar vildsvin omkring på gatorna och det ska tydligen hålla till både varg och björn i stan och två flockar hästar som släpptes ut från nån forskningsinstitution när anslagen drogs in. Skogarna runt omkring är enligt guiden proppfulla med hjortar och lokatter.

Nu var det dags för lunch! Vi bussades in till kantinan inte långt från reaktorområdet. Matsalen var full av folk som arbetade i området så vi fick vänta lagom länge för att hinna ta en cig! För att komma in i matsalen var vi tvungna att gå igenom en mätstation för att kontrollera att vi inte hade för mycket radioaktivt material med in. En i sällskapet hade för strålande skor och fick gå ut och tvätta dessa i en vattenpöl. Lunchen bestod av en fantastiskt god grönsakssoppa och sen en medioker schnitzel med potatismos. Som dryck serverades en lätt söt citrondryck med ingefära och den var inte kattpiss!

Efter mat och cig var det dags att åka till kylvattenkanalen och mata fiskar. Fiskarna, malar och rysk karp, kom från en odling i närheten som klappade ihop verksamheten efter olyckan. Speciellt malarna var enormt stora! Då fiske och jakt av (o)naturliga orsaker är förbjudet i zonen kan djuren växa till sig ordentligt. Sen rundade vi hörnan på reaktor 1 och 2 och rullade förbi brandstationen vars brandmän varit först på plats efter olyckan och följaktligen också var bland de första att dö. Sen rundade vi en hörna till och parkerade 100 meter från den havererade reaktor 4. Det var lite kusligt... Ett jävla fotande vidtog men vi fick enbart plåta sidan av reaktorbyggnaden, byggnaderna runt omkring var det strängeligen förbjudet att fota. Då både guiden och chauffören stod och glodde på oss vågade jag inte chansa på att ta några smygbilder.

Tillbaka inne i centrala Kiev begav vi oss på jakt efter ett bättre växlingskontor än det C besökte på fredagen och vi hittade en bank med riktigt fin valutakurs! Flickan i disken kunde inte engelska men fattade vad jag var ute efter men verkade ångra sig när jag lastade upp en försvarlig bunt dollarsedlar. Hon hade en liten sedelautomat som sedlarna skulle matas in i men den spottade ut mina inte längre ovikta sedlar. Hon fnissade generat och hojtade one-liners till sin kollega och fnissade ännu mer... Till sist hade jag 1600 friska hryvnia i handen! Sen marscherade vi raskt till vår lägenhet på Reitarska och tvättade bort tjernobyldammet från skorna och jag kostade på mig att ta en dusch. En kall dusch! Varmvattnet bara vägrade uppenbara sig. Jag försökte ratta på varmvattenberedaren men inget hände förutom att den började pysa när jag hade knappen intryckt. För att slippa ställa till nåt körde jag på kallvatten istället och det var onekligen uppfriskande!

Sen hade det blivit dags att äta igen! Vi gick tillbaka till Spotykach och körde en trerätters! Svampsoppa med ost, chicken kiev med svålbakad potatis och så honungskaka till efterrätt för min del och en kievtårta till C. Detta sköljdes ner med den inhemska ölen Baltica och restaurangens tranbärsvodka! Gottegott jummejumm! Sen bladade vi ut på stan för att se om vi kunde hitta nån trevlig bar. På en gata kom en munk med juste kappa fram och började kackla. Han verkade ha nåt lättare fel i huvet för det svajade fram och tillbaka när han pratade. Han samlade in stålars till ”Gott Father”. Jag frågade om Gott Father accepterade cigaretter men det sa munken att han inte gjorde så jag gav honom 50 kopek istället och han verkade nöjd med det! Några hundra meter senare släcktes gatubelysningen och vi befann oss på dyster trottoar. Tydligen släcks gatubelysningen utanför de centrala delarna klockan 23... Hej och hå!

På kvällen blev det svårt att sova, dels på grund av dagens äventyr men mest på grund av att det var några myggjävlar som bråkade med mig! Hela tiden sökte sig myggorna mot öronen och jag får frispel på deras jävla surrande! En mygga trasslade in sig i mitt brösthår och gick en brutal död till mötes, death by mighty hand, men det var inte till mycket gagn då den verkade ha 10 miljoner systrar... På morgonen vaknade jag av att C var uppe och härjade. Svårt sömndrucken låg jag i halvdvala när hans mobillarm satte igång medan han stod i duschen. Jag vacklade upp och irrade runt i mina illasittande y-frontare (försök få bort den bilden ur huvudet!) och lagom tills jag hittade hans telefon slutade den larma... Jag ramlade tillbaka ner i soffan när jag hör ett jävla mås-skrik! Jag undrade vad fan det var men tänkte att det nog var steg 2 på mobillarmet. Mås-skriket hördes igen och jag började bli mäkta irriterad. C kom ut från duschen och undrade vad fan det var som lät så tydligen var det inte hans mobil. Hur som, C drog på sig skorna för att kila iväg och köpa vatten och sprang på chauffören Igor utanför dörren. Han ville skjutsa oss till flygplatsen. Tyvärr var han 12 timmar för tidig... Men vi fick klarhet i var mås-skriket kom ifrån, det var dörrklockan!

Söndagen ägnade vi åt att drälla runt i Kiev som är en bra promenadstad! Enda nackdelen är att stan är byggd på en massa kullar så det är väldigt mycket upp och ned, speciellt upp av någon märklig anledning. Vi kollade souvenirförsäljning på en slingrade gata som gick brant nedåt och det var tungt som fan att gå tillbaka upp i solgasset. Köpte lite blandat skit, en rysk babushkadocka var ju självskriven! Stora huvudgatan Хрещатик / Kreschatyk är mellan 75-100m bred och avstängd för biltrafik under helgerna så vi lallade glatt på mitt i gatan. Vi slank in på en bar och fick en ölmeny i handen. De verkade ha lite ölkultur för de hade en sida med säsongens färsköl med ymniga beskrivningar av innehåll och densitet(!) och till skillnad från här hemma stod det info i stil med ”denna öl innehåller minst 5% alkohol”. Stärkta av ölen tog vi ny fart och bladade iväg mot andra världskrigs-museet och moderlandsmonumentet. Vädret var varmt! Shorts hade varit mer lämpligt än jeans och jag drog på mig lättare ”infanterield” (nu kan ni ju grunna på vad det är!). Efter en timme var vi framme och frossade i pansarvagnar, stalinorglar och artillerikanoner. Och moderlandsmonumentet var inte nådigt! Donnan är 62 meter hög och glittrar i solen! Efter att ha fått lagom ödemiga fötter av allt promenerande satte vi oss på ett café där vi träffade de första sura ukrainarna. Servitrisen mer eller mindre suckade när vi kom in och hon kunde inte engelska och fick under mycket möda tillkalla sin kollega som inte heller han verkade begeistrad över att ha oss där. Vi bet i det sura äpplet och stannade kvar ändå. De har en rätt kackig kaffekultur i Kiev, som vanligt utanför Sverige får man små koppar vilket jag kan leva med men när kaffet dessutom är svagt blir det riktigt störigt! Till sist hade vi arbetat oss tillbaka till city och var lite tråkiga och käkade på samma restaurang igen. Den här gången fick vi present när vi skulle gå, varsin tidningspappersstrut med solrosfrön.

En lite lustig sak vi upptäckte med ukrainarna var att många män är jävligt lika skådisen Daniel Craig! Dels återkommer hans kalla blå ögon ofta och dessutom har de samma facialdrag! Det var så att det blev komiskt till sist! Vi såg Daniel Craig i alla åldrar mellan 15-70. Annars var inte ukrainarna helt olika svenskarna! Alla hårfärger och färgtoner på huden förekom. Klädseln var ungefär likadan som här med ett par undantag; kvinnorna hade som standard porrklackar på skorna och unga grabbar hade byxor i rätt storlek där inte arslet hängde utanför.

Igor plockade upp oss på Självständighetstorget och körde järnet ut till flygplatsen. Planet skulle gå 22:20 och vi var på plats 20:40. En lätt match trodde vi men då hade vi ju inte checkat in på Boryspil förut! Självincheckning har de nog inte ens hört talas om och konsten att köa verkade inte tillhöra ukrainarnas mest utvecklade färdigheter. Det var kaos vid incheckningen! Bredaxlat svenskt lyckades vi tränga oss fram till snörlabyrinten vid incheckningen men det gick hiskeligt trögt. Efter 40 minuter var vi incheckade och stressade. Vi sprintade upp för trappan till säkerhetskontrollen och där var det tvärstopp! Det var typ 10 pers före i kön men det tog evinnerlig tid. Varenda väska fick röntgenmaskinen att lysa rött och folk verkade helt sakna flygvana för de gick in i metalldetektorn med bälten och klockor på. Jag blev så jävla uppstressad att jag höll på att explodera! Det är en sak om man sitter i en bil och är sen för då kan man alltid gasa extra och köra cykelvägar men i ett sånt här läge där man inte kan påverka skeendet driver mig till skyhöga stressnivåer. C med sitt redan omnämnda tålamod började tvivla på resenärernas existensberättigande och undrade hur fan man kunde gå in i metalldetektorn med klocka och skärp på sig... Och de ukrainska tjänstemännen gjorde sig ingen direkt brådska. Efter många om och men kom jag i alla fall igenom och C som blivit stressad även han glömde att ta av sig klockan när han gick igenom metalldetektorn vilket jag hade omåttligt kul åt!

Nu var det en halvtimme kvar till planet skulle lyfta. Utrop kom att boarding pågick. Vi rusade fram i korridoren från säkerhetskontrollen och rundade en hörna och sprang in i en passkontroll! Två luckor var öppna och det stod 10-15 pers i vardera kö och tjänstemännen här verkade långsammare än alla de tidigare tjänstemännen sammanslagna! Jag pallade inte trycket längre utan rusade förbi kön och frågade folk om det var ok att vi gick före eftersom vår boarding börjat. En tjej ville veta vilket plan vi skulle med och när jag sa Köpenhamn var det ok för henne också. Vi kom fram till avgångshallen och vår gate låg självklart längst bort! Men nu var jag så adrenalinstinn att jag skulle ha kunnat springa ikapp ett expresståg. C tjoade att det var kö till boardingen så vi taggade ner lite tills vi såg att kön egentligen bestod av folk som stod och snackade och inte alls skulle boarda planet. Vi älgade fram till disken och blev snabbt igenomsläppta och skuttade ut i bussen som skulle ta oss till planet. Väl ombord kunde jag pusta ut. Planet var något större än det vi flög ner med och framför allt fanns det rekorderligt med benutrymme!

Summan av kardemumman blir att jag verkligen gillade Kiev! Stan delar förstaplatsen på min favoritstadslista med Wien. Jag kan varmt rekommendera Kiev som resmål men se till att flyga med ett bolag som landar och startar från terminal F så ni slipper trasslet vi hade med incheckningen!

I'll meet you in Poland baby!

Då var första delen av semestern avklarad! Söta sambon och jag stack till Krakow för en trenätters. Vi satte ungarna på tåget till deras paternala ursprung och drog själva ut till Sturup som numera heter ”Malmö International Airport”. Fint ska det va... Och internationellt!

Vi hamnade nästan sist i kön till boardingen vilket resulterade i att vi inte kunde sitta bredvid varann på flyget. Jag hamnade bredvid en polack med övervuxen fjunmustasch som fotade hysteriskt genom fönstret och hånglade upp sin flickvän till och från. Sedan kurtiserade han flygvärdinnorna så att de blev alldeles fnissiga i kjolarna, speciellt en som såg ut som en debil och trött katt med krusigt tuvstarrhår. Vad hans flickvän tyckte om tilltaget vet jag inte riktigt.

Vi landade i Katowice som ligger typ 1,5 timmes bussresa från Krakow och säkert också är värt ett besök men så var det inte riggat denna gång! Flygbolaget hade en radda bussar med olika destinationer och en minibuss verkade anföras av fyra steroidbyggda Pontus Enhörning-kopior med solbrillor och jag hoppades att det inte var vår buss för det kändes som om man skulle hittas om ett halvår under ett tunt lager sand i någon avlägsen skog om man åkte med de där fyra. Turligt nog var det en helt annan buss som gick till Krakow.

Bussturen förflöt utan problem och vi kastades av vid krakows centralstation varifrån vi skulle ta apostlahästarna ner till de gamla judiska kvarteren, Kazimierz, där vårt hotell låg. Gatorna var fulla av snygga husfasader som blev mer och mer slitna och ruffiga ju närmre vårt hotell vi kom. En fin grej med Krakow är att det klarade sig nästan oskatt genom andra världskriget och därmed har de gamla byggnaderna i original till skillnad från förra årets resmål Gdansk där de återuppbyggt gamla stan. Hotellet var trestjärnigt (jäääääj!) och rummet var helt ok med sköna sängar och fönster mot innergården så vi slapp störas av stöket från gatan. Raskt dumpade vi av bagage och tömde blåsorna på onödig barlast och stormade iväg mot gamla stan, Stare Miasto, för att hitta ett mathak.

Söta sambon fick span på ett ställe på gränsen mellan judekvarteren och gamla stan som visade sig vara en fullträff! En stor ölhall med bilder på den tappre soldaten Svejk på skylten. En knatte till hovmästare med vit mentalskötarrock av 40-talssnitt tog emot oss och delegerade en servitör och ett bord. Servitören blåste av en harang på polska i 180 och hann ganska långt innan jag lyckades avbryta honom med ett dollargrin och ett ”Engleski?”. Luften gick ur honom en smula men han rebootade och drog en harang på engelska i 180 där jag tror att han rekommenderade nån slags grillad kyckling och lemonvodka. Vi började med att beställa varsin bärsa, servitören förstod att jag ville ha en stor och utgick från att söta sambon ville ha en liten men hon är ju som bekant transsylvanienungerska så där hoppar inga halta löss så hon beställde också en stor öl vilket gjorde servitören lite förvirrad. En stor öl visade sig vara verkligen stor! Stopet var lika stort som mitt huvud! Men det gick ner. Maten var fantastisk; grillad kyckling med rökt ost, surkål, kumminkryddad vitkål, friterad klyftpotatis och (överflödigt) ris och portionen hade grovarbetarstorlek. Och priset var väldigt anständigt! Vi upptäckte senare att priserna i gamla stan var ungefär de dubbla, men så är gamla stan rätt mycket turistfälla. Sedan gick vi upp till stora torget i gamla stan som var stort och helt kantat av uteserveringar. Ett par öl senare hade det hunnit bli läggdags. En gammal farbror med vattniga ögon kom fram till mig och sa nåt på polska. Jag försökte förklara att jag inte begrep polska men han upprepade något som lät som ”bok” och stoppade ett finger i mun. Han ville helt enkelt vigga en cig av mig.

Natten som följde blev svårt gasig (kål är ett otäckt tarmbränsle!) nu har dock jag sån tur att jag är helt immun mot odören från matsmältningsgaser. Sambon har det betydligt svårare... Vilket påminner mig om en episod från tidigare i somras då hela familjen väntade på en buss och jag smet in i den tomma busskuren och släppte en diskret fis. Strax efter kommer sambons dotter in i busskuren och utbrister ”Det luktar rutten toalett här!” och det fanns ingen orsak att tvivla på hennes expertutlåtande... Efter en halvdan hotellfrukost gav vi oss ut på stan för en ordentlig exkursion. Vi besökte ett par stora loppisar där det krängdes allt från levisjeans till krimskrams till smådjur och nazimemorabilia. Det var varmt som fan och extremt folktätt så vi skyndade oss igenom loppisen och drog vidare på de glest befolkade gatorna och kom så småningom fram till floden Wisla i söder. Vattnet var skitigt och stillastående... Vi bladade runt och glodde på hus och hamnade så småningom i gamla stan igen där vi knallade mot borgen Wawel. Enligt legenden ska en kung vid namn Krak någon gång i en mytologisk urtid ha dräpt en drake i en grotta under wawelberget och sedan ha byggt borgen ovanpå berget. Nedanför berget stod en drakstaty och om man smsade ett nummer som stod på sockeln till statyn sprutade draken eld. Häpp! För att samla kraft innan vi gick upp till borgen släntrade vi in på ett snabbmatshak och käkade vi bigos (polsk pyttipanna med svamp, fläsk, korv och surkål) och hinkade en bira (denna gång i något mer sansad storlek dock). Snabbmatshaket kändes lite riskabelt för kocken slängde ihop käket över öppen eld med höga lågor och hela stället var gjort av trä och kändes inte helt brandsäkert och dessutom på golvet strax bredvid där lågorna dansade stod en halvmetershög gasflaska...

Som jag sagt tidigare är borgar, slott, kyrkor och kloster bäst på avstånd. När man väl går in är det som regel bara trist... Vi gick runt på borggården och glodde men sket i att gå in i själva borgen. Efter lite panoramafotande och vila i skuggan ville jag ha kaffe och vi stormade ner från borgen och hittade ett ukrainskt kafé! Vi bänkade oss i ett tomt valv med justa rottingmöbler och beställde kaffe, glass med varma hallon och den östslaviska drycken ”Kvass” som görs av rågbröd! Den ser ut ungefär som svagdricka och är jäst med liten alkoholhalt (c:a 1,2%) och naturlig kolsyra från jäsningen. Den var helt fantastiskt god och läskande med en eftersmak liknande den av mörkt öl, matig och lite knäckig. Med ny energi drällde vi vidare runt i stan.

Framåt eftermiddagen började vi känna oss möra men att gå till hotellet kändes inte som ett alternativ så vi bänkade oss på en uteservering för en stilla bärs. Servitrisen kunde inte dölja sin besvikelse när vi bara beställde varsin öl... I godan ro satt vi när jag kände hur det killade på underarmen jag tittade och får syn på en liten geting som krälade sig fram mellan min arm och skjortan. Snabbt viftade jag iväg den men den var svårt intresserad av mig och skulle upp i ansiktet och ha sig. Sedan såg jag att det var en hel del smågetingar i buskaget bredvid vårt bord och de var slöa och sega, förmodligen av värmen. Sen plötsligt kom ett jävla bombplan till geting och surrade runt vårt bord! Den var stor som mitt lillfinger! Aldrig har jag sett en så jävla enorm geting. Jag antar att det var en bålgeting. Den tröttnade snabbt på oss och drog till grannbordet och trakasserade en äldre herre en stund innan den drog vidare.

På kvällen återvände vi till samma restaurang som kvällen innan. Den här gången mulade jag i mig svettigt grillad lammkorv med surkål, kumminkryddad vitkål och frittepinnar. Satan så gott var det! Sambon vräkte i sig en stadig laxkotlett. Sen rumlade vi upp till uteserveringstorget igen för ännu en bärsa. Jag noterade en ful frisyrtrend hos krakows yngre män, en slags halvdan tuppkam... Håret på sidorna var kort snaggat och en bred tuppkam som bara var 1-2 centimeter lång låg på huvudet. Mycket fult på det hela taget och tyvärr mycket vanligt...

Dagen efter var det dags för en tur till Auschwitz. Egentligen var jag inte riktigt säker på att jag ville dit men sambon ville så jag hängde på och det var en intressant men otäck upplevelse! Vi blev upphämtade utanför hotellet av en ung grabb som såg ut som 87:an Axelsson, med den trendiga tuppkammen på huvudet. Vi klättrade in i minibussen och 87:ankillen sa att vi skulle göra två upplockningar till innan vi drog vidare mot lägret. Efter diverse mankemang med upphämtningarna kom vi försenade iväg med en svårt stressad chaffis. Han körde trots förseningen mjukt och sansat vilket de flesta polacker verkade göra. Jag minns fortfarande skräckturerna på de rumänska vägarna förra året och trodde polackerna skulle vara lika läbbiga men ack vad jag bedrog mig. Efter en timmes pissnödig biltur kom vi fram till Auschwitz där vi utan att hinna på muggen slussades vidare till den engelskspråkiga guidegruppen. Eftersom de väntat på oss en bra stund ville de snabbt iväg. Smått prostatakrampig hoppades jag hitta en toa inne på området men det blev inte så... Först 1,5 timme senare blev det paus med möjlighet till blåstömning. Puh!

Att Auschwitz inte var något scoutläger var jag naturligtvis medveten om men det kröp verkligen in under skinnet att se skiten på nära håll! Det var helt sinnessjukt att se bergen av barnskor och bergen av hår och bergen av resväskor med namn och adress prydligt skrivna på sidorna. Att se barnkläderna var klart värst! En stickad sliten tröja i pyttestorlek som en omsorgsfull förälder satt på sitt barn som sedan skulle vara mördat inom några timmar från ankomsten... Efter Auschwitz bussades vi vidare till Auschwitz II – Birkenau som var ett helt enormt läger! Guiden förklarade att det inte var fasta fina gräsmattor då det begav sig utan området var då mer eller mindre ett träsk med malariamyggor och sumpmarkssjukdomar och råttor av kattstorlek som åt på döda och döende på nätterna. Gaskammare med tillhörande krematorium var strategiskt utplacerade på området. Och bara från krematorium 2 hade man i augusti 1944 tagit tillvara på 40 kilo (!) tandguld... Ingen kan anklaga tyskarna för att vara ineffektiva...

Efter att ha smält intrycken från koncentrationslägret begav vi oss ut för att äta. Vårt favorithak var fullt så vi drog omkring i judekvarteren och försökte hitta nåt lockande och hamnade till sist på ett rätt mysigt ”franskt” bistrohak där jag mosade i mig en Boeuf Bourguingon som var ok men inte särskilt märkvärdig. Sen gled vi runt lite på gatorna och kom fram till en gränd där stan verkade ta slut men sambon ville kolla in en fasad en bit in i gränden och då hörde jag förvirrad klezmermusik från någonstans. Vi följde ljudet och kom fram till ett torg med judiska restauranger och en hord uteserveringar. Vi blev inkastade på en uteservering av en tjej med tagelhår och långa tänder. Vi sippade varsin bärs och diggade den ostämda klezmermusiken som framfördes av två orkestrar på två olika uteserveringar. Det var lite synd att vi redan hunnit äta för judehakens mat verkade bra mycket godare än fransoskalopsen jag åt på bistron...

Sista morgonen var svår... Jag lyckades sova ungefär 2 timmar innan klockan ringde vid 5. Bussen till flygplatsen avgick 7 på morgonen och vi hade ungefär 45 minuters promenad till busshållplatsen. Jag oroade mig för att inte få kaffe då jag blir otäckt abstinenssjuk utan kaffe. Söta sambon hade dock hittat ett bageri som serverade kaffe och öppnade redan 5:30. Så vi stegade dit och jag hinkade i mig 2 koppar kaffe som tyvärr var rätt svagt men det hindrade abstinensen i alla fall. På vägen passerade vi en reklamaffisch med en bild på en kvinna i underkläder och texten: ”Bra Fitteri”. Jomen! Säkert! Bussturen gick snabbt och säkerhetskollen på flygplatsen gick utan problem till skillnad från säkkollen i Gdansk förra året där knektarna gapade och skrek och surade och betedde sig! Jag hade fönsterplats på flyget och kollade ner på havet mellan Bornholm och Skåne och såg de enorma algsjoken, det såg ut som om fartygen stävade sig fram genom sparrissoppa. Slemmigt värre!

Fint besök, svart gegga, jobb och snart semester!

Strax före sommaren fick jag en inflammation i ena örsnibben. Jag utgick från att det hamnat nåt skit i hålet där örhänget dinglar så jag började tvätta lite halvdant med palinka (alsolspriten var slut) men tog till sist ut ringen på söta sambons inrådan. Jag klämde lite och det kom ut lite guck och jag tänkte att det här det går ju bra. Sen klämde jag till ordentligt och det ringlade ut en tjock svart korv ur hålet. Geggan var alldeles mjölig och jag upplevde några sekunders medicinsk förfäran innan jag fattade vad det var. Mina hörlurar som firar 20-årsjubileum i år har sedan länge blivit av med skyddshöljet så det som vilar mot mina öron är nu svart knastertorr skummgummi och det lossnar förmodligen lite varje gång jag använder dem vilket packats ihop i hålet i örsnibben. Ska köpa nya hörlurar när som helst!

Sen så drällde jag ut på stan en dag och mötte en mamma med en liten tjej på 2-3 år, ungen pekade på mig och sa ”Pappa” och jag frös till. Sen pekade hon på en snubbe på andra sidan gatan och sa ”Pappa!” och jag kunde andas ut! Utifrån de saker som jag och den andra snubben hade gemensamt kan vi sluta oss till att ungens farsa har solbrillor och svart skjorta!

Och så har jag gjort en upptäckt som kan ligga till grund för en bra konspiration! Glodde på nåt soffprogram på tv:n där Fredrik Reinfeldt var gäst och jag gjorde den skrämmande upptäckten att han är väldigt lik komikern Johan Wester (hipp-hipp). Ögonen är lika och munnen, framför allt när han skrattar. För all del är Wester lite rundare och har en något annorlunda näsa men sånt är ju lätt ordnat med smink och en stadig hand. Tänk om Reinfeldt egentligen är en sketch som gått över styr! Tänk om det var så att Johan Wester showade på moderaternas stämma när de skulle rösta fram ny partiführer efter Bo Lundgren som ju inte var mycket till führer... Tänk att det säkert dracks en del fermenterade drycker och när Wester går upp på scenen för att locka fram skratt med den desorienterade sossemoderaten med bebisansikte så faller de röstberättigade partimedlemmarna pladask! När wester inser vad som håller på att ske och vill förklara sig rusar en manager av nåt slag fram och väser ”Nej nej! De kommer att lyncha dig!”. Sen var det liksom klippt och sketchen måste fortsätta. Intressant tanke, eller hur!?

Hade celebert besök i början av juni då min bror äntligen fått ändalykten ur den berömda vagnen och kom ner för en långhelg. Hans fördomar om Skåne kom alltmer på skam under tiden som mitt show off-program fortlöpte. Första dagen betade vi av Lund med monument och naziörnar och hela kittet, det tog ungefär 2,5 timme... Dag två hyrde vi bil och fläskade ut på österlen som ju ska vara så jävla vackert och bitvis faktiskt också är det! Vi började med Ale stenar vars glans flagnar en smula av att skiten inramas av turister och att en hord tjurar uppehåller sig på området. Jag har ju haft en svettig encounter med tjurar tidigare så jag har en viss respekt för dem nu. Men sen så frossade vi i valnötsglass och allt blev bra igen!

Vi rullade vidare på vägarna och började så smått bli hungriga men gott om mathak var det ont om! De få vi hittade var stängda men när vi till sist cruisade in mot Glimmingehus utlovade skyltarna ett restaurang som visade sig vara en creperia som dock hade slut på mat och erbjöd oss crepes med banan i (nej tack!) eller kakor. Något resignerat mulade jag i mig rabarberpaj med mandel och den var för all del god men det var inte mat... Hur som så drog vi vidare och hamnade vid Sandhammaren vars strand såg ut som hämtad från karibien, att ett blont stycke med svans sprang omkring med halva skinkorna utanför shortsen gjorde inte gloupplevelsen sämre! Bror grymtade förnöjt. Sen åkte vi igen... Det där är lite lattjo när jag bilar med bror, vi har grejer vi vill glo på efter vägen men så fort vi glor vill vi bara sätta oss i bilen och åka vidare. Resan överträffar målet liksom.

Efter att ha hittat fler stängda restauranger fick jag i alla fall till sist syn på skylten till Tångdala Lönnkrog i krokarna av Södra Mellby. Jag rattade in och vi hittade en trädgård med en jävla massa utemöbler och en stenugn uppbyggd på gräsmattan! En tösabit undrade om vi beställt men det hade vi ju inte, snarare var det så att den hemmagjorda pizzerian dör upp som på beställning. Vi bad om en meny och upptäckte två sura saker, de tog inte kort och pizzorna kostade 140 spänn! Vi lyckades skramla ihop kontanter till en pizza och en burk loka och det var jävlar i mig den bästa pizza jag ätit! Mozzarella, getost, lufttorkad skinka och grillad paprika och kronärtskocksbotten. Jävlar anamma! Medan vi satt och glodde i den handskrivna menyn kom bagaren ut. Han såg ut lite som Jan Långben med halvlångt hår och ett par Lee-jeans i en rosa nyans som antydde missfärgning i tvättmaskinen snarare än fabriksfärgat. Han flinade och frågade ”Hur går det?” på vilket jag svarade ”Jora, det rullar...”, han sken upp ”Eru söderkis!?” ”Amen visst serrö, fast egentligen mer söööder om söööder. Å nu bo ja i lund så ja e jälit sööööder om söööder” vilket bagarn fann skoj. Han hade bott på söder tills det blev hipstertrendigt varpå han drog till skåne.

Mätta och glada i hågen rullade vi vidare till ravinerna vid Forsaka och de var makalösa naturupplevelser! Löskog som bokstavligen ramlade ner för ravinslänterna (skyltar rådde besökare att inte ta stigarna på ravinernas botten) och dessutom var det ett par justa vattenfall i skogen. Sen drog vi hemåt, dumpade bilen och grisade i oss mer pizza på V.E.S.P.A som har en helt fantastisk italiensk öl, Volpina double red ale. Rekommenderas varmt! Komplett med ett tecknat fnask på etiketten.

Nästa dag var det dags att förevisa Malmö. Vägen dit blev lite avklippt då bror försökte sig på skånetrafikens nya idé med sms-biljett vilket ledde till att herr konduktören slängde av oss i Hjärup men då fick vi ett naturligt tillfälle att inspektera medeltidsstaden Jakriborg.

Bror hade ungefär samma inbillade idé om Malmö som jag en gång haft innan väninna M tog mig på en guidad tur och visade mig en av Sveriges vackraste städer. För det är som så att Malmö inte är den grå industristad som tokholmare lätt inbillar sig! Jag drog med bror på en anekdotfylld tur först till oljehamnen och sen via dockan till västra hamnen och jag berättade om malmökannibalen som kastade det han inte mäktade äta av sin flickvän från fyren vid koggen och skrev hotbrev på latin till polisen och lunds universitet. Sen kollade vi lite pildammspark och malmöhus innan vi drog genom stan till skitiga möllan. Jag passade på att föreslå en öl på ett av mina standardhak; Södervärns krog. Sen bladade vi vidare genom stan till stortorget och jag berättade lite om rådhuset och betonggotikens fader och kungastatyn som knackades fram av ”michelangelo från hököpinge” och så bladade vi igenom gamla väster och bror var helt extatisk och tyckte det såg ut som Riga. Sen älgade vi vidare mot värnhem och besökte en italianokrog som har en riktigt smaklig korsikansk öl gjord på kastanjer vilken även bror uppskattade. Efter det bar det av till min favoritktog Sås å krås för mat och inmundigande av några alkoholhaltiga drycker. Efter det var jag tvungen att dra bror till slafshaket Fregatten som tyvärr hade slutat med den eminenta polska ölen Okocim... Vi rundade av malmöbesöket på Syltan för lite öl och nachochips och sedan tågade vi till Lund igen och tog en sängfösare på Bishops arms. Dock klämde biskopens armar lite hårt om brors mage under natten så det blev en viss retur av födoämnen för hans del dagen efter... Men trots uppkastningarna verkade bror på det stora hela nöjd med besöket och hotade med att ta med sin nyfunna bruppa på nästa besök.

Det var lite roligt att jag fick styra över vad vi skulle se! Tidigare när jag gjort resande med bror har han alltid haft ett rigg och en (ibland dold) agenda över vad som ska beses. Han brukar snabbt slita upp kartan, kolla och sen älga iväg utan att jag ens fått se kartan, när jag försökt protestera har han varit utom hörhåll (snarare mentalt än i det egentliga rummet).

En kollega berättade en horrorlustig grej. Han har en kumpan som har en krog i Malmö. Av någon oturlig anledning inträffade en vattenläcka i källaren där krogen har sitt förråd. Firman som dök upp för att sanera och torka upp efter vattenläckan tog bort dörrarna på förråden i källaren och av nyfikenhet kollade min kollega och hans polare krogägaren in i förrådet bredvid som tillhör en frisersalong och där stod, mitt på golvet, en chesterfieldfåtölj med sammetsklädsel. Ett halvt urdrucket ölglas stod i en hållare på armstödet och i en halvcirkel framför fåtöljen låg använda kondomer. Det verkar onekligen som om frisörskan knäcker extra med privata shower i källaren!

Ingen har väl förresten missat vad som försiggår i Grekland? Tycker en sak är lite (tragi)komisk; landet brottas med enorma ekonomiska problem och måste dra åt svångremmen ordentligt för att få nya lån och slippa gå i konkurs och behöver dessutom få mer snurr på sin ekonomi. Vad gör folk då? Jobbar som fan och betalar extra skatt? Nej, man går ut i strejk! Och drar igång kravaller som kostar multum i polisinsatser och städning. Är detta ett bra sätt att få hjulen att snurra? Nej knappast... Men det verkar vara lite ensamt uppe i huvudet hos en del människor... Sant är kanske i alla fall en del gnäll om att långivarna är delvis medskyldiga eftersom de borde ha satt stopp mycket tidigare! Grekerna borde ha tvingats att städa upp sin skit långt innan det gick ända hit! 13 månadslöner per år (intressant almanacka) och tidig pensionsålder är inte helt lönsamt... Och att köra 30% av ekonomin svart borgar inte direkt för långsiktighet. Summan av kardemumman blir att grekiska folket framstår likt de värsta exemplaren som skämt ut sig i tv:s ”Lyxfällan”... Men nu håller visst the mighty USA på att stå på de ekonomiska öronen så Grekland kanske är i gott (nåja) sällskap...

Utöver detta har det väl inte hänt så jävla mycket... Jag har inte fått tills vidare-anställning eftersom min arbetsgivare med fackets godkännande har tolkningsföreträde rörande kollektivavtalet. Dock ordnade min lokala chef det så fint att jag har fått vikariat för ett år till!

Och så är semesterplanerna spikade! I år blir det Krakow, Norrland, Norge, Stockholm och Tjernobyl!

Vips så har ett halvår försvunnit

Eh... Hej? Är ni kvar där ute? Jag är, uppenbarligen. Även om jag kanske varit kvar här inne snarare än där ute. Egentligen har det inte varit någon brist på små lustigheter att skriva om men inspirationen har lyst med sin frånvaro... Bara tanken på att sätta sig och skriva har känts hopplöst tung och det beror inte bara på att kaffemaskinen på jobbet är begåvad med blyrör invärtes.

Anyhow, sen jag skrev sist har jag gjort min jungfrufärd med inrikesflyg. Flög från tokholmen till morsan i lapphelvetet, eller nåja, det klassas som norrland fast det egentligen ligger mer i Sveriges geografiska midja. Jag inbillade mig att det skulle bli kul som fan att se fäderneslandet från ovan i fet Nils Holgersson-style med Selma Lagerlöf-nostalgi. Jomen tjena... Planhelvetet flög över havet hela vägen... Är det något jag verkligen ogillar förutom folk som pratar i onödan och kunder med dålig framförhållning så är det att flyga över vatten! Det är av rent praktiska skäl; drar planet i backen så slår man antingen ihjäl sig ögonaböj eller så överlever man. Om planet drar i spat däremot har man större chanser att överleva själva kraschen men får istället se fram emot att långsamt frysa ihjäl i vattnet eller drunkna. Jag gillar inte ens ordnade bad...

En kollega har väldigt roligt åt att jag drar till mig knäppskallar och lodisar. Jag vet inte riktigt om det verkligen förhåller sig så och om det är så så vet jag inte riktigt varför. För ett tiotal år sedan kunde jag förstå det för då såg jag tillräckligt lodig ut för att kunna tänkas prata med dem och tillräckligt välbeställd ut för att kunna avvara en tjuga men nu vette fan. Hur som, efter att ha mellanlandat i tokholmen efter återturen av den tidigare nämnda jungfrufärden på inrikesflyget satt jag på tunnelbanan och funderade som bäst över att jag inte blivit antastad av något psyko under tokholmsvistelsen när en man som såg ut som ett hönsskinn uppträtt på en trådgalge med ansiktet ojämnt täckt av klumpar av behåring satte sig mittemot. Jag dök djupare in i min bok som ett fåfängt försök att komma undan men det hjälpte naturligtvis inte... Efter några minuter kom hans hepatitkolorerade hand försiktigt knackandes över min ryggsäck som jag hade mellan fötterna:
-Öh! Ursäkta. E ru bra på datorer?
-Nej!
_Nähä...
Han tog en kort paus innan han fortsatte:
-Vet du va "Interfejs" e fö nåt?
-Nej!
-Nähä...
(ny paus)
-Jag har tjackat en sån där box som man kan koppla ihop flera datorer genom å på baksida ståre "interfejs"
-Se där...
Sen självdog konversationen. Det var två fel med det snubben pratat om; han såg inte ut som en kille som har flera datorer hemma och han såg inte ut som någon som "tjackar" en box för att koppla ihop dem... Precis som jag studsade tjommen av vid t-centralen och jag gav honom försprång men plötsligt dök han upp som en jävla haj i rulltrappan:
-Det där va en gammal klasspolare till mej!
-Eh, va?
-Aha, ru sågente. Mötte en gammal klasspolare å han låssades inte känna igen me å då måste man ju morsa å snacka lite!, han flinade nöjt.
Snubben hade ju humor! Vilket as liksom!

Resten av hösten är en dimma och ett töcken i minnets slambankar förutom en guldklimp i november då söta sambon som föllsedaspresent drog med mig till Köpenhamn för en konsert med Einstürzende Neubauten som för all del är ett band jag har halvt om halvt gillat de senaste 20 åren men jag blev ändå överraskad över hur jävla bra konserten var! Redan vid tredje låten kändes det som om världen utanför konsertlokalen upphört existera och att vi flöt fritt i tom rymd utan begrepp om petitesser som tid och upp och ner. Helt makalöst! Jag var helt rusig av konsertupplevelsen i flera dar efter.
Tillbaka till utkantsmänniskorna igen! Strax före jul träffade jag på en intressant dåre på bussen när jag skulle till city gross för att vara en god julkonsument. Hon satt en bit bakom mig i bussen och tjoade omväxlande på ryska, engelska och svenska med en röst som skulle göra Clint Östskog grön av avund. Det var hart när omöjligt att höra vad hon sa och efter varje utgjutelse skrockade hon gott ända tills bussen passerade polishuset, då fick hon plötsligt en annan ton:
-Put that back in your bag! Look at your right! YOU FUCKING PUKE!
Jag höll på att smälla av när jag hörde att tanten kunde vara så ful i mun! Sen fortsatte hon med otidigheter resten av vägen och naturligtvis skulle hon av vid samma hållplats som jag. Jag drog benen efter mig för att ge henne försprång, en kille med fotriktiga skor, kläder av miljömärkt naturbomull och peruluva passerade henne och hon blängde på honom och skrek:
-DITT JÄVLA GRAMMOFONHUVVE!
Tanten är nu min hjälte!

Någon gång under vintern lallade jag och kollega C iväg till den inte alls fashionabla krogen Fregatten på inte särdeles fina Värnhemstorget för lite seriös ölhävning. När vi kom dit var de enda gästerna två tjackisar som spelade på Jack Vegas-maskinerna och en Hells Angels-kille med hockeyfrilla som åt middag men en bruppa. Vi bänkade oss och började hinka i oss den förnämliga polska ölen Okocim som varmt rekommenderas! Efter ett tag börjar haket fyllas upp med vinddrivna existenser och en kille som ser ut som en riktigt farlig version av Mats Rådberg kommer in med damsällskap, på sin väg genom lokalen gör han en liten avstickare för att hälsa på mig. Med armen över magen under en lätt bugning säger han kort och gott "Hej" och jag hälsar lite förvånat och förvirrat tillbaka. Först var det ju skoj att han gjorde så men sen tänkte jag att han hälsade på mig som man hälsar på någon man ska hälsa på och jag undrar vem fan han trodde att jag var egentligen... Sen kom jag ilag med en överförfriskad Tom Petty i sällskap med en dreadlockstomte med expanders i öronen. De var impade över att jag hade en Bic-tändare och att den dessutom var svart! Killen med dreads köpte aldrig Bic-tändare för att de bara försvann så han brukade satsa på neonrosa lågpriständare för det var aldrig någon som snodde dem. Jag lobbade för Bic som är driftsäkra men att man borde köpa de hudfärgade om man var rädd för att någon skulle knycka dem för de hudfärgade ser så jävla motbjudande ut att man tappar både rök- och livslusten!

Ytterligare ett freak korsade min väg en vinterkväll vid värnhem, eller ska man vara petig kanske det snarare var så att jag korsade hans. Jag var på väg mot bussen och korsade Lundavägen mot röd gubbe. På andra sidan står en förkrympt gubbe med ingenjörslook (keps, midjelång vindttygsjacka, för långa pressvecksbyxor, allt i mörkblått, och en portfölj). Han glor på mig och framförallt på mina kängor och när jag passerar honom glor han mig i ansiktet och säger "Larma cheferna...". Vad fan har jag gjort liksom!?

Sen så drällde jag och kollega C ut på krogen igen härom helgen. Dock till det (jämfört med Fregatten) något bättre stället Södervärns Krog. När jag gick ut för att röka gled en snubbe med olivgrön m65-jacka ut före mig och växlade några ord med nån utanför som sedan började snacka med mig. Karln var rågblond, stor som ett par, tre hus och saknade ett obestämbart antal tänder och hade gjort sig utmärkt som elak dräng i "Emil i Lönneberga". Speciellt efter scenen med slagsmålet på marknaden där Emil köper en gris!
-Den där jäveln e nark-snut!
Jag tittade bort mot fyllot i m65-jackan
-E han?
-Jag tror det men jag är inte säker. Man får vara försiktig!
-Eh? Jaa...
-Haru brass påre?
Vilket ju verkar vara en jävligt begåvad fråga i sammanhanget men eftersom karln inte verkade helt tillräknelig kändes det bäst att spela med:
-Eeeh, näe. Jag har till och med slut på vanliga cig...
-Va faen, ere torrlagt i stan?, han såg riktigt skärrad ut.
-Inte fan vet jag, jag håller mig till alkohol, jag mår inte så bra av det där andra...
-Jaja, man måste ju fråga i alla fall.
-Absolut!
Sen gick monstermannen in på krogen igen och jag hoppades att jag skulle slippa prata mer med honom vilket jag också slapp för han stack alldeles efteråt med en liten knatte till man som säkert kallas "Vesslan" och är en sån där snubbe som kirrar deg å dealar tjack å tjålar sjangdåbla grejer han becknar iväg. Typ.

Utöver alla dessa lustigkurrar har jag hamnat i en intressant sits på jobbet. Min chef genomförde de årliga utvecklosamtalen och under mitt samtal kom vi in på anställning, jag är för närvarande vikarie fram till sista juni. Nu hade dock min chef kommit på att man enligt avtalet firman anställer folk under måste ge tillsvidareanställning till den som haft visstidsanställning i två år. Den första april hade jag varit visstidsanställd i två år! Chefen kollade upp detta med firmans personalavdelning som inte hade något att säga emot. Nu återstår bara ett hinder i form av mannen som är koncernens produktionschef och han lär visst betrakta anställda som besvärliga kol-väte-enheter som bara kostar pengar så i värsta fall får jag väl skriva på anställningspapper på förmiddagen och uppsägningspapper på eftermiddagen. För varje regel finns en motregel...