Brottstycken från en tillvaro i södern

Well, var ska jag börja? Arbetsbrist är nog en god start! Jag är alltså arbetslös nu för första gången i mitt liv. Eller andra egentligen men förra gången varade det bara i två veckor och det var självvalt så det kan ju inte riktigt räknas. Nu känns det däremot lite trist för jag trivdes med både mina arbetsuppgifter och kollegerna. Det bar sig inte bättre än att firman hade lite trassel med finanserna och två måste gå från malmöfilialen och för mig som fortfarande var provanställd fanns ingen nåd… Men med lite tur så kanske situationen reder upp sig och jag får tillbaka min tjänst, om jag nu inte brände alla skepp och broar på julfesten som avrundade min sista arbetsdag. Det blev drängfylla för min del om jag ska uttrycka det milt... Men innan jag blev full (och eventuellt oförskämd) fick jag och min sparkade kollega varsin godsakskorg som kollegerna skramlat till. Bland frossmaterialet fanns ett antal stöddiga ostar, fikonmarmelad och ett halvrör flådig maltwhisky! Tack för det kära kolleger! Varsin fin vers ackompanjerade korgarna och min löd:
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”

Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?

Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!

Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!

På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!

Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!

På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.

Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.

Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.