På andra sidan skogen Del 3

Någon gång under lördagen passade vi dessutom på att besöka en spritbutik för att införskaffa den lokala specialiteten Pálinka. Pálinka görs oftast av plommon och påminner om juggarnas slivovic fast med ännu mer touch av dåligt hembränt och har en kulör som påminner om överjäst urinprov. Jag letade runt på butikens hyllor men hittade inte något utan fick fråga expediten som undrade hur mycket jag ville ha. Efter att redogjort för önskad mängd fiskade hon fram ett par petflaskor och hällde upp spriten från en dunk. En gång i tiden brukade jag få finsprit från en ingift släkting som reste en del och han berättade om butiker i Schweiz och Belgien där de hade en massa godsaker på fat och man fick välja en flaska från ett enormt sortiment av alla möjliga kulörer och former. Uppenbarligen gör man lite annorlunda i Rumänien. Fast i gengäld smetar inte rumänerna choklad på all mat som belgarna gör och då kanske man kan överse med det något spartanskare utbudet av spritförpackningar. Det var drag i spriten kan jag lugnt säga! Tillsammans med svärföräldrarna tog vi en hutt framåt kvällen och vi blev alla i gasen, svärmor så pass att hon drog en snuskig vits (En blind man gick förbi en ostbutik och ropade ”Hejsan flickor!”). Sen vräkte vi i oss ett batteri av mackor med diverse ostar (apropå!), paprika och stöddig hårdrökt korv plus lite rester av svärmors smarriga kycklinggryta. Jag sa att det nog var det närmsta en romersk orgie jag skulle komma under min livstid och svärmor svarade att om det skulle kännas riktigt romerskt borde man ha en slav som kittlade en i svalget med en fjäder så man kunde spy till sig lite utrymme för mera mat!

Sen bar det av ut på krogen igen! Förutom Kuszti och Moxika fanns ytterligare några av sambons kumpaner på plats. En kille såg ut som Batmans fiende Pingvinen, han hade ett väldigt pingvinaktigt ansikte och halvlångt hår och präktiga svarta ringar runt ögonen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna ta honom på allvar så jag undvek att prata med honom. Lokala mc-gänget huserade vid bordet bredvid och jag hann inte ens sätta mig förrän jag blev svårt synad igen, dock av en annan medlem än förra gången. Undrar om de tyckte att jag såg biker ut och var sura för att det var en new flakmoppe in town eller nåt. Bredvid mig satt Egér som visade sig vara en hejare på engelska och dessutom delade min musiksmak. Vi söp friskt och favoriten var den inhemska ölen Ciuc som genom någon illmarig lingvistisk irrationell logik uttalas ”tjicki”, vi varvade med den lika inhemska som hemska ölen Ursus vars etikett pryddes av en kladdig björn som såg ut som ett nerpissat lejon i skamvrån. Om rumänerna var dåliga på att brygga öl så var de minst lika kassa på att teckna. Sen blev det whisky, lite mer whisky och rom. Egér undrade om jag grejade någon ungerska men det gjorde jag inte förutom enstaka ord och några av dem vållar mig en del nöje, ungerska ordet för smutsigt är piszkos vilket uttalas pisskors så jag förklarade den svenska betydelsen för honom och resten av kvällen när han smet iväg till muggen gjorde han det för ”some pisskors”. Framåt 4 på morgonen var vi övermogna för hemgång. Tålamod påstås vara en dygd men har aldrig varit något av mina mest framträdande karaktärsdrag så när sambons avsked från vännerna drog ut på tiden slängde jag helt sonika upp henne över axeln och bar iväg henne, oklart var styrkan kom ifrån. Efter nåt kvarter var den i alla fall slut och jag fick sätta ner henne igen.

Dagen efter var jag bakfull men kunde i alla fall trösta mig med att jag inte hade spymaraton vilket jag brukar ha när jag är bakfull. Svärfar hade riggat en fantastisk lunch på grillen men jag var inte riktigt i skick för svullande men provade för första gången i mitt liv på att ta en återställare i form av en skvätt rödtjut och det funkade! Grillegrillmaten gick ner utan problem i stora mängder. Kusin Lászlo erbjöd en terrängtur med hillclimb i sin jeep men jag var tvungen att avböja pga bakruset.

På måndagsmorgonen blev vi upphämtade av Egér för skjuts till Budapest. Vi hann inte ens komma ut ur stan förrän sambons dotter var så åksjuk att hon fick smaka på sin frukost för andra gången, med en aning ankommen smak kan man anta… Även jag var själv rätt illamående för trafiken var minst sagt ryckig och det var varmt i bilen. Dottern somnade dock rätt fort och vi for ut på E60. Europaväg 60! Smaka på det! Eeeeee60! Breda körbanor av blank svart asfalt. Generösa vägrenar. Total frånvaro av trabanter och dacior. Glöm det! Vägen var tvåfilig, en fil i varje körriktning alltså! Asfaltens skick var något sämre än beläggningen på en rysk grusväg under vårfloden och vi fick köra om åtskilliga hästkärror, vilket ju för all del kändes exotiskt. Vi susade norrut förbi Västra Karpaterna som enligt Egér egentligen inte är några karpater utan bara heter så. Fint som fan var det i alla fall. Vi dundrade igenom städer med fantasieggande namn som Cluj/Kolozsvár och Turda och vi brakade i hög fart igenom zigenarbyar där varje hus var gigantiskt med kupoler på taken som var beslagna med så mycket blänkande metall att de såg ut som silver.

Så småningom kom vi fram till gränsen mot Ungern och civilisationen. Passkontrollen gick oroväckande snabbt och vi kunde med riktigt hög fart fara iväg på den ungerska delen av E60 som faktiskt såg ut som en motorväg. Landskapet var platt och enformigt och jag somnade skönt i baksätet. Väl framme i Budapest besökte vi det synnerligen tjusiga Hjältarnas Torg med statyer av en massa klämmiga ungerska kungar i bästa nationalromantiska stil. En av kungarna hette dessutom Ond! Dock betyder ondo ollon på ungerska så hans namn kanske bara var en förkortad smeknamnsvariant av hans främsta fysiska företräde… Tyvärr är Budapest en svårt nerklottrad stad och statyerna på Hjältarnas Torg hade inte förskonats. En kladdmålning i en grå betongtunnel kan jag till nöds ha överseende med men folk som klottrar på kulturminnen borde hängas upp och ned med fiskelina runt testiklarna och skakas våldsamt!

Kvällen spenderades hemma hos Egér och hans sambo Csipike i Budapestförorten Budakalász. Deras lägenhet var liten men trevlig och de var högst gästvänliga och jag fick nöjet att se Ratatouille på ungerska och även smaka på örtspriten Unicum som först smakar gott av örter men vars eftersmak har en touch av gallspya redan innan man själv åstadkommit den! Dagen därpå var det tidig uppgång som gällde för att åka till flygplatsen. Efter att funkat fint i 10 dagar i Rumänien ballade magen ur när jag kommit till väst. Outgrundliga äro tarmperistaltikens vägar… Flygturen hem var något skakigare än den bort men fram och ner kom vi.