På andra sidan skogen Del 1

Min kära sambo är ungerska bördig från staden Marosvásárhely (Tirgu Mures på rumänska) i Transsylvanien. I historiskt perspektiv har Transsylvanien alltid varit en blandregion vad gäller etnicitet men har i huvudsak lytt under ungrare. Efter första världskriget fick dock Rumänien regionen i något trixigt fredsavtal och körde igång en hård rumänifiering men den ungerska minoriteten stod emot och behöll sin kultur. Under andra världskriget fick Ungern norra Transsylvanien av Hitler men då Tyskland som brukligt är förlorade kriget tappade presenten sin giltighet och regionen gled tillbaka i rumänska händer. Det har hela tiden funnits friktion mellan ungrare och rumäner. I början av 1990-talet ledde friktionen till etniska våldsamheter och just i staden Marosvásárhely var våldsamheterna stora med flera dödsfall som följd. Ungrare och rumäner tittar i allmänhet snett på varandra men tillvaron verkar flyta på ändå.

Hur som helst bokade vi en resa ner för att hälsa på mina svärföräldrar men in i det sista såg det ut som om det skulle skita sig med semester för min del men bossen råkade snubbla över en fullgod vikarie med lite koll på firmans maskineri så jag kunde glatt fara iväg till vilda östern.

Med allting halvklart i sista minuten stressade vi järnet med att komma ihåg vad vi glömt att packa. För att tjäna en extra halvtimme att virra omkring på beställde vi taxi istället för att ta flygbussen till Sturup. Taxichaffisen såg ut som en extra alkoholiserad Björn Ranelid och var dessutom från Jönköping vilket fick honom att låta lite löjlig när han pratade. Väl framme checkade vi in den stora väskan som innehöll necessärer och extragrejer och som jag fick släpa på då min snillrika sambo sett till att just mina kläder låg i den väskan, den största åsnan får ju som bekant dra det tyngsta lasset.

Planet var trångt och knökfullt och jag är måttligt förtjust i att flyga… Vid landningen ändrades trycket i kabinen som vanligt och det pressades fram en massa gojs ur mina bihålor som jag gärna hade sluppit veta om att det fanns i mitt huvud. Så småningom var vi i alla fall nere igen med fötterna stadigt på Behemoths rygg i form av Budapests flygplats. Därifrån skulle vi ta oss till en tågstation på andra sidan stan dock lite oklart hur. Sambon begav sig till en informationsdisk och frågade snärtan bakom den hur vi skulle gå till väga och möttes av en blick motsvarande den som yngre tjejer ger fyllon som kommer med tvivelaktiga förslag i tunnelbanan. Mycket motvilligt och surt förklarade hon i alla fall hur vi skulle åka. Först åkte vi flygbuss till nåt ställe och därifrån skulle vi åka t-banans linje 3 till nån knutpunkt och sedan t-banans linje 2 till tågstationen. Som vanligt visar sig verkligheten vara full av hinder. Polisen hade stängt av några stationer så vi fick åka ersättningsbuss de sista 2 stationerna. Tyvärr hade polisen även blockerat delar av vägnätet pga befarade kravaller då det råkade vara högtidsdag för revolutionen –56 och det skulle viftas flagga. Senare på kvällen hörde vi på tv:n att polisen knipit en pajsare med bilen full av bomber… Lite kul var dock utsikten från bussen när vi åkte förbi hundratals kravallutrustade poliser och pansarbilar med vattenkanoner och jag suckade besviket över att man aldrig ser något motsvarande i Sverige. Nu när svenska polisen har stiliga paramilitära uniformer kan de väl gott få lite cool utrustning också!

Sent om sider kom vi i alla fall fram till tågstationen och löste biljetter till nattåget mot Marosvásárhely (uttalas Maroschvascharejj). I kupén satt två äldre etniskt ungerska damer redan bänkade men vi hade gott om plats. Tåget rullade ut genom Budapests nerklottrade förorter och solen gick snabbt ned. En konduktör som såg ut som en sömndepriverad Albin Julius (Der Blutharsh) dök upp och började föra ett jävla liv när han såg tanternas biljett, han gormade och skrek och pekade och skakade på huvudet men gav sig när han fått vara auktoritär en stund. Det visade sig att tanterna i egenskap av pensionärer hade rätt till biljetter för halva priset men istället för hela resan till halva priset hade de fått biljetter för halva resan till fullt pris. Dessutom var det inte en enhetlig halva de fått biljetter till utan en bit i början av vägen och en bit i slutet. Förmodligen var det någon slughjärna till biljettförsäljare som tyckte att det gick på ett ut…

Nästa konduktör, som såg ut som Kari Väänänen med slaktarmustasch, förde ett ännu värre liv och tände dessutom den otäcka lysrörsarmaturen i taket på kupén och jag fick kämpa hårt mot impulsen att sparka honom på smalbenet. Men precis som sin föregångare nöjde han sig med att få vara auktoritär en stund. Efter tre timmar var det äntligen dags för ett längre stopp så jag kunde smita av och ta en välbehövlig cig! Jämsides med oss passerade ett tåg som var tomt så när som på en stor ryggsäck och en jacka, någon stackars jävel hade väl en kall natt att se fram emot när han kom ut från stationsbaren i Püspökladány… Så småningom kom vi till rumänska gränsen och en liten fjompe med diktatorkeps dök upp och ville se biljetterna, han var snabb och snäll och bråkade inte med tanterna. Sen kom nästa statsdräng i form av passpolis, han var också snabb och önskade oss t.o.m god natt! Jag påpekade att rumänerna var mycket trevligare än de ungerska tjänstemännen men tanterna i kupén sa att senaste gången de åkte hade det varit tvärtom så tjänstemännen hade förmodligen ett rullande schema rörande vilka som skulle vara rövhål.

Vid 4 på morgonen var vi framme men jag tvekade när jag skulle hoppa av för perrongen var bara en halvmeter bred och såg ut som en serviceplattform men det skulle den tydligen göra. Tåget var långt så in i helvete så vi fick gå några hundra meter för att komma till själva stationen. Utanför stod några taxibilar med förarna sovandes i. Vi skippade en som hade ”kuk o8” som registreringsnummer och tog en annan taxi som luktade horhus till svärföräldrarnas hus där svärmor bullat upp med frukost och svärfar med vodka. En massa mackor och två supar senare sov vi gott halva dan. Sen drällde vi ut på stan som var proppfull med vackra hus i olika stadier av förfall. De flesta fasader var rikt utsmyckade med ornament och figurer och fasadputsen hade väldigt blandade färger, från smutsgult till rött och pistagegrönt Det kändes som en stad mitt ute i ingenstans i någon av H.P. Lovecrafts noveller. Sen bar det tillbaka hem igen där svärmor hade riggat mat. De hade lite annorlunda matvanor där nere, man åt lagad mat mellan 12-15 på dagen och sen på kvällen åt man bröd med mumsiga pålägg. Speciellt förtjust blev jag i en rökt hårdost och en geggig fårost som smakade mogen fetaost. Svärfar fiskade fram en petflaska öl till maten och min sambo utbrast ”Har du köpt 2 liter öl” och svärfar replikerade ”Nej nej! Det är 2,5 liter!”. Det dracks öl eller vin till nästan varje måltid men vad fan, jag hade ju semester!

Huset som mina svärföräldrar bor i är delat i 3 lägenheter där en ingift faster bor i en och i en annan bor sambons kusin Lászlo (uttalas Lasslo, de har lite språkliga egenskaper i ungerskan; de måste lägga till ett z för att kunna uttala s, ett ensamt s uttalas sch). Vi var inne och hälsade på kusinen och det blev en jävla massa kackel, på ungerska… Efter nån timme var jag less på att inte begripa nåt och smet iväg och läste istället. På söndagen bjöd kusinen oss på biltur upp till området Gurghiu i Karpaterna. Han körde som en biltjuv på de dåliga vägarna. Jag blev lite besviken för jag hade förväntat mig svarta klippiga draculaberg men det var mer åt skogsbeklädda kullar. Hur som så var det ändå jävligt vackert med en massa färger på träden och jag förstår verkligen var höstvarianten av tyskarnas andra världskrigskamoflage var tänkt att användas, i de där skogarna skulle man kunna stå 2 meter från en SS-Schutze utan att se honom. Sen kom vi högre upp på skogshuggarvägar med ölflaskor i dikena och granskogen tog över och temperaturen sjönk. Sen drog vi vidare till Szováta som är ett slags hälsobad med några saltsjöar som påstås bota det mesta om man badar i dem. En granne till svärföräldrarna hade försökt få barn länge utan att lyckas men efter ett bad i saltsjön blev hon gravid vid 45 års ålder (med en man som var 70). Dagen avslutades på restaurang med by-pass-meny bestående av panerad, stekt ost och pommes frites och komagesoppa som när jag kommit över min initiala motvilja smakade jävligt bra! På kvällen stack vi ut på stan en sväng och köpte en ny petflaska öl åt svärfar. Jag stoppade flaskan i min stora jackficka men halva stack upp och två rumänska patrullerande poliser blev väldigt intresserade av mig, förmodligen för att jag ser mer ungersk än rumänsk ut och i rumänska polisens ögon är nog ungrare+alkohol=problem som ska stävjas, helst med batong. Men de lät mig vara ifred efter att ha glott ordentligt.

På måndagen begav jag mig ut på stan för lite avancerad shopping men häpnade över priserna. Kläder och skor var minst lika dyra som i Sverige trots att Rumäniens löner ligger en bra bit under våra. Jag kom ihåg att vi passerat en militärbutik på bilturen till Karpaterna och älgade iväg åt det håll vi hade åkt. Det visade sig att det var långt att gå, jävligt långt! Jag promenerade iväg utanför stadsgränsen och passerade ett hus där en dam hängde halvvägs ut genom ett fönster och sa något till mig med dämpad röst, jag antog att hon ville sälja kött men då min favoriträtt alltid serveras hemma låtsades jag som om jag inte hört och vände och marscherade tillbaka mot downtown Vásárhely och lät militärbutiken bero. Trottoarerna var väldigt smala och på ett ställe blev jag tvungen att forcera en ansenlig hord högstadieelever som väntade på en buss. I mitten av horden körde jag fast fullständigt och spydde ur mig ett myndigt ”ENSCHULDIGUNG!” vilket skingrade skolbarnen. Tyska funkar alltid!!! På kvällen bjöd svärmor på köttbullar och sambons dotter lämnade en halväten köttbulle kvar som svärmor ville lägga ut till katterna på gården men det motsatte sig svärfar då han inte gillade katterna så jag föreslog att han skulle slänga ut den på gatan till rumänerna istället men han ville inte ha dem strykande i kvarteret heller… Dessutom finns det en hel del strykarhundar där nere och jag bara hoppades att de inte skulle ha rabies och gå till attack när jag passerade. Det fanns några katter på tomten, två tillhörde grannen och en var en riktig strykarkatt. Grannens ena kom gärna fram och svansade runt när jag rökte och jag klappade den i ett par dar innan sambon påpekade att katterna brukar ha loppor. Det skulle kunna förklara den ilskna klådan på mitt ena smalben…

Fortsättning följer.