I sydändan av Trestaden

Som start på semestern i kombination med firande av sambons födelsedag stack vi till Gdansk (Danzig för teutofiler bland läsarna) på en fyradagarstur. Att det blev just Gdansk berodde dels på att det var billigt, dels på att flygturen var kort. Jag är måttligt förtjust i att flyga. Allt var frid och fröjd ända tills vi kom till stället vi skulle bo på. Det var ett slags hostel med inriktning på ungar som gillar att sporta. Det låg långt från Gdansks centrum men det var billigt! Och som bekant får man vad man betalar för... Kvinnan som satt i receptionen verkade ha doppat tampongen i koncentrerad citronsaft innan hon mokade in den i avsedd anatomisk öppning för hon var jävligt sur och otrevlig! Hon tittade inte ens upp förrän jag hälsade och sa att jag bokat. Suckande och flegmatisk i sin approach ville hon se passen. När hon tittat klart och gett oss nyckeln ville hon att vi skulle komma tillbaka om 15 minuter för att betala. Förmodligen för att hon behövde extra tid för att räkna ihop summan.

Efter en kvart gick vi ut för att betala och surdamen började räkna ihop vad det skulle kosta och det gick inte fort! Oklart vad hon ägnat sig åt under kvarten mellan vår ankomst till betalningsdags. När betalningen sent omsider var avklarad frågade vi om det fanns nån restaurang i närheten svarade hon kort och gott "No" samtidigt som hon rynkade ihop hela ansiktet. Vi begav oss ut på gatan och frågade ett par civila polacker som var glatt hjälpsamma men saknade erforderliga kunskaper i engelska men de fattade vad vi var ute efter och pekade bortåt vägen och sa leende "Mc Donalds!". Mc Donalds kändes inte som ett alternativ så vi gick istället in i ett köpcentrum bredvid där enda restaurangen var stängd för kvällen... Slutligen gick vi in i en livsmedelsaffär och köpte bröd, ost, chips och godis och en pava rödtjut. Väl tillbaka på hotellrummet konstaterade vi att vi inte hade nåt att dricka ur för det fanns inte ens tandborstglas. Men att halsa funkade ju i tonåren och jag kan avslöja att det fortfarande funkar!

Morgonen därpå gick vi till kantinan för frukost som portionerades ut genom en lucka i väggen. Frukosten bestod av en papptallrik med en klick smör, 3 små korvskivor och en klick keso med vaniljsocker i och så bröd. Jag bad om kaffe och psykot bakom luckan hällde upp något ur en stor kastrull i en kanna. Joxet i kannan såg ut som oboy och smakade vidbränd mjölk. Oklart vad det hade med kaffe att göra. Jag hinkade i alla fall i mig två muggar för att stävja abstinens men det funkade inte. Efter nån halvtimme började nacken värka och det gled över i illamående och svettningar. Till sist blev vi klara för avfärd och jag kunde bara tänka på kaffe så vi gick till köpcentret där vi handlat kvällen innan och hallelujah! restaurangen var öppen! Vi beställde kaffe och servitrisen pratade engelska med bred amerikansk accent. Efter två pottor kaffe var vi redo att dra! Kaffeabstinens är inte att leka med!

Söndagens utflykt gick till tyska ordens gamla borg Marienburg (Malbork på polska). En jättekoloss till borg som enligt elaka tungor är den största tegelhögen norr om alperna. Den bombades för all del till en tegelhög i slutet av andra världskriget men polackerna har byggt upp skiten igen med så mycket originalmaterial som möjligt. Vi kaosköade till biljettluckan på stationen i Gdansk bara för att kamma noll. Ett tåg hade kraschat längs spåret så ingen trafik skulle gå på flera timmar. Men turligt nog gick det en buss efter femton minuters väntetid. Chaffisen verkade hyfsat blåst och klarade bara av att ta betalt för en biljett fast vi fick två men han körde som ett proffs! Väl framme i Malbork spöregnade det men borgen var fett mäktig! Vi irrade runt i salarna och överallt där vi försökte gå dök det upp vänlig personal och förklarade att vi gick åt fel håll. Enligt deras policy skulle man alltid gå åt vänster, mental kvarleva från sovjettiden förmodligen... Dock var det likadant med Marienburg som med alla andra borgar och slott - de gör sig bäst på avstånd. Vi avrundade med att äta en svettig wurst och hinka varsin halvliter bira. Hemåt gick tåget igen och det hade en charmig 20-talsstandard med hårda säten, högt oljud och total avsaknad av ventilation. Tillbaka i Gdansk mulade vi i oss asiatiskt för den krogen var närmst. Servitrisen verkade ha samma egenhet som hotellreceptionisten att doppa intimprodukterna i citronsaft för hon var också sur som fan och vägrade möta våra blickar.

Nästa dag skippade vi hotellfrukosten och gick istället direkt på restaurangen i grannskapets köpcentrum och sen bar det av till gamla stan. På väg dit besökte vi Mariakyrkan som lär ska vara den största tegelkyrkan i världen och den var jävligt stor! Gamla stan blev precis som Marienburg sönderbombat under andra världskriget men de käcka polackerna har byggt upp precis som det såg ut innan och visste man inte om det var det omöjligt att se. Husen var smala och höga och målade i matta färger och rikt ornamenterade. Efter gamla stan begav vi oss till hamnen och diggade monumentet över de varvsarbetare som blivit mördade av regimen under solidaritetsstrejkerna på 70- och 80-talen. Sen rusade vi tillbaka till gamla stan för att käka på en restaurang med traditionell polsk mat. Tyvärr visade det sig att de bara serverade polsk mat till klockan 18, efter det serverades vanligt flådarkäk typ chevréfylld kycklingfilé och sån skit. Servitören var dock medgörlig och vi fick beställa från eftermiddagsmenyn och jag tror schnitzel, korv och surkål slår den där kycklingfilén vilken dag som helst!

Efter att ha glott runt hade vi lagt märke till några speciella fysionomiska egenheter hos polackerna; näsorna - många polacker har en speciell näsa som är lång med markerad tipp och samtidigt blir den bred över näsborrarna. Ögonen - en återkommande variant var blå eller grå men bleka och döda, som fiskögon. För er som är bekanta med H.P. Lovecrafts verk kan jag säga att jag tror han blivit inspirerad i sin Chtulhu-mytologi av polska immigranter i New England. Sist (och minst) har vi rumporna! Polska kvinnor har inga rumpor! Eller jo, men de är smala, droppformade och platta så att de får gällivarehäng t.o.m i tights! Det är en markant skillnad från de ofta formfulländade spaderformade rumporna på kvinnor av germansk och finno-ugrisk börd!

Sista dagen käkade vi frulle på haket i köpcentret och alldeles lagom berättade den engelskspråkiga servitrisen att hon varit turistguide i Gdansk och berättade om alla ställen vi borde ha besökt... 40 minuter österut låg en nationalpark med skogar, sjöar och ett bunkersystem som tyskarna byggt och som man fick springa omkring i. Vidare rekommenderade hon staden Sopot som tydligen skulle vara vacker och därifrån kunde man ta båten till Hel (bara namnet liksom...) som är en ö med världens längsta träpir (550 meter). Ack ja, vi får väl ta det nästa gång. Vi irrade iväg till ett annat köpcentrum varifrån bussen till flyplatsen gick. Vi lyckades utlösa larmet i lokala snabbköpet men vakten med Barbapappakropp och byxorna uppdragna till armhålorna blev nöjd när han fick se kvittot på vårt spritinköp. Därefter fikade vi på ett otrevligt trendhak med namnet Coffeheaven och det verkade rimligt för kaffet smakade som om det hade dött men vi åt en fin kladdkaka som såg ut som fidos hög men smakade mums!

Incheckningen på flygplatsen förlöpte väl ända tills vi skulle igenom säkerhetskontrollen. Vi delades upp efter kön och skickades till olika köer. Kontrollanterna var risslade i kamoflageuniformer och hade grova kängor och verkade lida av Front 242-komplex i sitt poserande. En kommandosubba med tagelliknande hår ner till arslet poserade extra hårt. Jag skickade igenom väskan, mobil och plånbok och gick sen igenom metalldetektorn som tjöt som fan. Jag blev bryskt beordrad att ta av mig skärp, skor och glasögon och skicka genom röntgenmaskinen. Metalldetektorn höll tyst när jag gick igenom för andra gången men en kamoflagefjomp skulle ändå muddra mig och beordrade mig att vända mig så han kunde muddra ryggen också. Jag förväntade mig att han skulle greppa mina kulor hårt och väsa nåt hotfullt i örat på mig men det gjorde han till min stora lättnad inte. När jag gick för att ta rätt på mina tillhörigheter undrade nån fjunig tönt i kamo om en laptopväska var min men det var den inte. Knekten verkade dock inte alls övertygad utan frågade igen och glodde misstänksamt på mig med sina fiskögon men gav sig sen.

Flygresan hem avslutades med en väldigt jobbig inflygning där planet steg och sjönk och svängde vänster och höger om vartannat och dessutom gjorde sig piloten lustig när han i högtalarna hojtade att alla skulle ha säkerhetsbälte på sig för landning "is a very dangerous thing"...