Vips så har ett halvår försvunnit

Eh... Hej? Är ni kvar där ute? Jag är, uppenbarligen. Även om jag kanske varit kvar här inne snarare än där ute. Egentligen har det inte varit någon brist på små lustigheter att skriva om men inspirationen har lyst med sin frånvaro... Bara tanken på att sätta sig och skriva har känts hopplöst tung och det beror inte bara på att kaffemaskinen på jobbet är begåvad med blyrör invärtes.

Anyhow, sen jag skrev sist har jag gjort min jungfrufärd med inrikesflyg. Flög från tokholmen till morsan i lapphelvetet, eller nåja, det klassas som norrland fast det egentligen ligger mer i Sveriges geografiska midja. Jag inbillade mig att det skulle bli kul som fan att se fäderneslandet från ovan i fet Nils Holgersson-style med Selma Lagerlöf-nostalgi. Jomen tjena... Planhelvetet flög över havet hela vägen... Är det något jag verkligen ogillar förutom folk som pratar i onödan och kunder med dålig framförhållning så är det att flyga över vatten! Det är av rent praktiska skäl; drar planet i backen så slår man antingen ihjäl sig ögonaböj eller så överlever man. Om planet drar i spat däremot har man större chanser att överleva själva kraschen men får istället se fram emot att långsamt frysa ihjäl i vattnet eller drunkna. Jag gillar inte ens ordnade bad...

En kollega har väldigt roligt åt att jag drar till mig knäppskallar och lodisar. Jag vet inte riktigt om det verkligen förhåller sig så och om det är så så vet jag inte riktigt varför. För ett tiotal år sedan kunde jag förstå det för då såg jag tillräckligt lodig ut för att kunna tänkas prata med dem och tillräckligt välbeställd ut för att kunna avvara en tjuga men nu vette fan. Hur som, efter att ha mellanlandat i tokholmen efter återturen av den tidigare nämnda jungfrufärden på inrikesflyget satt jag på tunnelbanan och funderade som bäst över att jag inte blivit antastad av något psyko under tokholmsvistelsen när en man som såg ut som ett hönsskinn uppträtt på en trådgalge med ansiktet ojämnt täckt av klumpar av behåring satte sig mittemot. Jag dök djupare in i min bok som ett fåfängt försök att komma undan men det hjälpte naturligtvis inte... Efter några minuter kom hans hepatitkolorerade hand försiktigt knackandes över min ryggsäck som jag hade mellan fötterna:
-Öh! Ursäkta. E ru bra på datorer?
-Nej!
_Nähä...
Han tog en kort paus innan han fortsatte:
-Vet du va "Interfejs" e fö nåt?
-Nej!
-Nähä...
(ny paus)
-Jag har tjackat en sån där box som man kan koppla ihop flera datorer genom å på baksida ståre "interfejs"
-Se där...
Sen självdog konversationen. Det var två fel med det snubben pratat om; han såg inte ut som en kille som har flera datorer hemma och han såg inte ut som någon som "tjackar" en box för att koppla ihop dem... Precis som jag studsade tjommen av vid t-centralen och jag gav honom försprång men plötsligt dök han upp som en jävla haj i rulltrappan:
-Det där va en gammal klasspolare till mej!
-Eh, va?
-Aha, ru sågente. Mötte en gammal klasspolare å han låssades inte känna igen me å då måste man ju morsa å snacka lite!, han flinade nöjt.
Snubben hade ju humor! Vilket as liksom!

Resten av hösten är en dimma och ett töcken i minnets slambankar förutom en guldklimp i november då söta sambon som föllsedaspresent drog med mig till Köpenhamn för en konsert med Einstürzende Neubauten som för all del är ett band jag har halvt om halvt gillat de senaste 20 åren men jag blev ändå överraskad över hur jävla bra konserten var! Redan vid tredje låten kändes det som om världen utanför konsertlokalen upphört existera och att vi flöt fritt i tom rymd utan begrepp om petitesser som tid och upp och ner. Helt makalöst! Jag var helt rusig av konsertupplevelsen i flera dar efter.
Tillbaka till utkantsmänniskorna igen! Strax före jul träffade jag på en intressant dåre på bussen när jag skulle till city gross för att vara en god julkonsument. Hon satt en bit bakom mig i bussen och tjoade omväxlande på ryska, engelska och svenska med en röst som skulle göra Clint Östskog grön av avund. Det var hart när omöjligt att höra vad hon sa och efter varje utgjutelse skrockade hon gott ända tills bussen passerade polishuset, då fick hon plötsligt en annan ton:
-Put that back in your bag! Look at your right! YOU FUCKING PUKE!
Jag höll på att smälla av när jag hörde att tanten kunde vara så ful i mun! Sen fortsatte hon med otidigheter resten av vägen och naturligtvis skulle hon av vid samma hållplats som jag. Jag drog benen efter mig för att ge henne försprång, en kille med fotriktiga skor, kläder av miljömärkt naturbomull och peruluva passerade henne och hon blängde på honom och skrek:
-DITT JÄVLA GRAMMOFONHUVVE!
Tanten är nu min hjälte!

Någon gång under vintern lallade jag och kollega C iväg till den inte alls fashionabla krogen Fregatten på inte särdeles fina Värnhemstorget för lite seriös ölhävning. När vi kom dit var de enda gästerna två tjackisar som spelade på Jack Vegas-maskinerna och en Hells Angels-kille med hockeyfrilla som åt middag men en bruppa. Vi bänkade oss och började hinka i oss den förnämliga polska ölen Okocim som varmt rekommenderas! Efter ett tag börjar haket fyllas upp med vinddrivna existenser och en kille som ser ut som en riktigt farlig version av Mats Rådberg kommer in med damsällskap, på sin väg genom lokalen gör han en liten avstickare för att hälsa på mig. Med armen över magen under en lätt bugning säger han kort och gott "Hej" och jag hälsar lite förvånat och förvirrat tillbaka. Först var det ju skoj att han gjorde så men sen tänkte jag att han hälsade på mig som man hälsar på någon man ska hälsa på och jag undrar vem fan han trodde att jag var egentligen... Sen kom jag ilag med en överförfriskad Tom Petty i sällskap med en dreadlockstomte med expanders i öronen. De var impade över att jag hade en Bic-tändare och att den dessutom var svart! Killen med dreads köpte aldrig Bic-tändare för att de bara försvann så han brukade satsa på neonrosa lågpriständare för det var aldrig någon som snodde dem. Jag lobbade för Bic som är driftsäkra men att man borde köpa de hudfärgade om man var rädd för att någon skulle knycka dem för de hudfärgade ser så jävla motbjudande ut att man tappar både rök- och livslusten!

Ytterligare ett freak korsade min väg en vinterkväll vid värnhem, eller ska man vara petig kanske det snarare var så att jag korsade hans. Jag var på väg mot bussen och korsade Lundavägen mot röd gubbe. På andra sidan står en förkrympt gubbe med ingenjörslook (keps, midjelång vindttygsjacka, för långa pressvecksbyxor, allt i mörkblått, och en portfölj). Han glor på mig och framförallt på mina kängor och när jag passerar honom glor han mig i ansiktet och säger "Larma cheferna...". Vad fan har jag gjort liksom!?

Sen så drällde jag och kollega C ut på krogen igen härom helgen. Dock till det (jämfört med Fregatten) något bättre stället Södervärns Krog. När jag gick ut för att röka gled en snubbe med olivgrön m65-jacka ut före mig och växlade några ord med nån utanför som sedan började snacka med mig. Karln var rågblond, stor som ett par, tre hus och saknade ett obestämbart antal tänder och hade gjort sig utmärkt som elak dräng i "Emil i Lönneberga". Speciellt efter scenen med slagsmålet på marknaden där Emil köper en gris!
-Den där jäveln e nark-snut!
Jag tittade bort mot fyllot i m65-jackan
-E han?
-Jag tror det men jag är inte säker. Man får vara försiktig!
-Eh? Jaa...
-Haru brass påre?
Vilket ju verkar vara en jävligt begåvad fråga i sammanhanget men eftersom karln inte verkade helt tillräknelig kändes det bäst att spela med:
-Eeeh, näe. Jag har till och med slut på vanliga cig...
-Va faen, ere torrlagt i stan?, han såg riktigt skärrad ut.
-Inte fan vet jag, jag håller mig till alkohol, jag mår inte så bra av det där andra...
-Jaja, man måste ju fråga i alla fall.
-Absolut!
Sen gick monstermannen in på krogen igen och jag hoppades att jag skulle slippa prata mer med honom vilket jag också slapp för han stack alldeles efteråt med en liten knatte till man som säkert kallas "Vesslan" och är en sån där snubbe som kirrar deg å dealar tjack å tjålar sjangdåbla grejer han becknar iväg. Typ.

Utöver alla dessa lustigkurrar har jag hamnat i en intressant sits på jobbet. Min chef genomförde de årliga utvecklosamtalen och under mitt samtal kom vi in på anställning, jag är för närvarande vikarie fram till sista juni. Nu hade dock min chef kommit på att man enligt avtalet firman anställer folk under måste ge tillsvidareanställning till den som haft visstidsanställning i två år. Den första april hade jag varit visstidsanställd i två år! Chefen kollade upp detta med firmans personalavdelning som inte hade något att säga emot. Nu återstår bara ett hinder i form av mannen som är koncernens produktionschef och han lär visst betrakta anställda som besvärliga kol-väte-enheter som bara kostar pengar så i värsta fall får jag väl skriva på anställningspapper på förmiddagen och uppsägningspapper på eftermiddagen. För varje regel finns en motregel...