Ett myllrande djurliv

Trots att jag bor i en storstad eller nåja, en förort 25 minuter med t-banan från stockholms city så är det ett myllrande djurliv här! Sen jag började röka på balkongen har jag dessutom blivit mer medveten om det. Nedanför min balkong finns en liten park och sent på kvällarna brukar det stryka omkring rådjur där, dock är inte rådjur särskilt ovanligt i stockholms omnejd, snarare verkar det vara ungefär samma individtäthet som hos stockholms råttor. Men hur som helst är det rätt uppiggande att se dem stå och beta och veta att om jag hade ett gevär skulle jag kunna göra en "Runar".

På senvintern brukade en uv hänga på det lokala vattentornet och tydligen är det extraordinärt med uvar så nära tätbebyggda områden. Det var en rätt skön känsla att stå ute i iskylan och röka och lyssna på en hoande uv! Tyvärr har vi ju då de maniska samlare som kallas ornitologer som ofelbart gjorde vad de kunde för att skrämma iväg uven, allt för att de ska kunna få ett eftertraktat kryss på sin lilla 300-lista... Bredvid vattentornet ligger högdalstoppen som är lite högre än tornet och just under tiden som uven höll till på vattentornet var det väldigt poppis att ta sig upp på toppen och lysa med lampor ner på vattentornet. Folk som inte kan låta djur vara ifred ska ha spö tills de inte kan gå ut och störa djuren något mer! Under samma tid som uven var i krokarna sprang det även omkring en räv och skällde i området! Jag höll på att skita på mig första gången jag hörde den!

I höstas satt jag en natt som vanligt vid datorn när jag hörde ett jävla skrapande på fönsterblecket, utgick ifrån att det var de packade italianogrannarna som lekte med en pinne och brydde mig inte. Men ljudet fortsatte och till sist var jag så jävla nyfiken att jag gläntade på gardinen och ser en liten katt sitta på fönsterblecket. Men hallå! Jag bor på tredje våningen! Jag drog gardinen åt sidan ännu mer och "katten" flög iväg! Det var en liten uggla som förvirrat sig in i området och satt sig just på mitt fönsterbleck.

I söndags hade jag ett förnämligt skådespel i parken utanför när jag satt och blossade på första parkett. Ett koltrastpar jobbade järnet med att hålla tre skator stången och de flög runt som värsta Röde Baronen och gav skatorna tjuvnyp i arslet och förde ett jävla liv men vad hjälpte det när skata nummer 4 och 5 passade på att plundra deras bo under flyguppvisningen...

Sen är det gott om insekter här! Inbillar mig att det beror på parken utanför. På vårkanten kommer det alltid in riktigt feta och trögflygande humlor och getingar genom köksfönstret. Humlorna är alltid lätthanterliga och vill inget annat än att komma ut. I våras knallade jag ut i köket vid ett tillfälle och hörde ett dovt surrande ljud och hinner precis tänka "mopedistjävlar" innan en fullastad humla flyger rätt in i pannan på mig, gör en bakåtvolt och landar hysteriskt surrande på golvet. Efter ett tag lyckades jag få den att greppa pappret jag höll fram så att jag kunde sätta av den vid fönstret. Getingarna är inte fullt så lätthanterliga. De beter sig illa och ska alltid flyga lite för nära några gånger för mycket. Det är som att de inte vill annat än sticka en samtidigt som de inte vill starta det hela så de irriterar en så mycket att man till slut viftar efter dem och vips så har de fått sitt skäl. Förmodligen är getingar kodade till att bara ha ett mantra i huvudet: "Måste orsaka en anledning! Måste orsaka en anledning! Måste orsaka en anledning!". Lite Sylvester Stallone så där... Tänk er en geting som just stuckit någon och blivit av med gadden och ändtarmen och som med sina sista andetag snedkäftat reciterar Rambo från First blood: "I didn't draw first blood! I don't wanna hurt anybody!". Jag gillar inte att döda djur men ibland kan jag inte låta bli att tycka att getingarna gjort sig förtjänta av det och jag har utvecklat det till en skön konst att sänka getingar med gummisnodd! Ett par gånger har jag träffat så fint att de gått i två delar i luften!

Tillbaka till humlorna! Tidigare i våras kunde jag konstatera att åtminstone en humla har bo mellan väggen och taket precis bredvid min balkong. Jag såg hur den mödosamt krälade in i en spricka i betongen och försvann och nu har det börjat dyka upp förvirrade minihumlor på min balkong som inte riktigt verkar veta hur de ska bete sig och de verkar minst sagt överraskade av sin flygförmåga. Om jag var formad humla skulle jag också vara överraskad av flygförmåga...

Första våren jag bodde här dök det upp ett oroväckande stort antal döda skalbaggar i lägenheten. De var svarta och cirka 2,5-3cm långa och jag fick kackerlacksnoja! Dels för att jag hittade skalbaggsliken på ställen som sopskåpet och under kastrullgallren på gasspisen och dels för att soprummet ligger på bottenvåningen rakt nedanför min lägenhet. Efter att ha konsulterat det eminenta uppslagsverket Focus från 1959 kunde jag konstatera att det rörde sig om något slags jordlöpare och jag kunde andas ut. Focus är förresten ett makalöst bra uppslagsverk, även min 48 år gamla upplaga är remarkabel. Har man potensproblem borde man med fördel kunna klämma in snorren i Fokus för där står fan allt! "Lustiga" skämt från närmre och intimare dambekanta undanbedes. Tack!

Utöver alla vilda djur som finns här finns självklart även en stor del tamdjur. Katterna är talrika. Ett tag hade vi en riktigt dominant hanne som gärna låg mitt på vägen och solade sig med ballarna stolt i vädret. Kom man med bil fick man snällt vänta tills misse tyckte att det var dags att maka på sig, tutor och höga motorvarv sket han fullständigt i. Katten i fråga hade tillhört en äldre farbror men hamnade på gatan när farbrorn dog. Någon boende i kvarteret förbarmade sig dock och byggde ett litet hus åt katten och ställde ut mat och mjölk. Så småningom dog katten i alla fall och en ganska liten men uppkäftig katt med sköldpaddsmönstrad päls blev kvarterets okrönte kung men han grejade inte riktigt att ligga i vägen på samma otvungna sätt som den tidigare alfahannen. Förra sommaren såg jag den lilla sköldpaddsmönstrade jaga en hare i gräset i parken utanför och det såg skitlöjligt ut! Haren hoppade och katten sprang en halv meter bakom och när haren stannade så stannade katten och när haren satte fart hängde katten på så det var hela tiden en halv meter mellan dem. En djurkunnig bekant förklarade att katten snarare bevakade sitt revir än planerade hare till lunch.

Sen är det poppis med hundar här. Det är många kräk som sorterar in i kvällspressrasen "kamphund" alternativt "mördarhund". Tyvärr är de flesta här med sådana hundar individer från socialgrupp 17 som inte ens kan stava till "koppel", ännu mindre till "dressyr". "Respekt" brukar de däremot kunna stava till men då hellre med c än med k. Förra vintern blev jag biten i benet av ett hundkräk utanför lokala icabutiken, fast det var dock en borderlinecollie snarare än en bulkstaffarmpitterrier. Dessutom var den kopplad men lillgrabben som höll i kopplet hade väl inte så mycket att sätta emot...

Grannar Del 3

Som jag nämnde i förra granndelen fick jag till sist ett första hands-kontrakt efter 9 år i bostadskön och hamnade där jag är nu. När jag flyttade hit var det visst det knarkarkvartstätaste området i Stockholm, eller om det bara var i södra Stockholm... Nu har området städats tack vare den eminetna söderortspolisens punktinsatser och något annat område får nu dra pundarlasset men who gives a shit anyway? Även utan ett överbestånd av knarkarkvartar bor det en del intressanta människor i området.



Den första grannen jag träffade när jag flyttat in var B. Han bor på bottenvåningen och stod nere i trapphuset en morgon när jag skulle till jobbet och vi småkacklade lite på vägen till t-banan. B är stor som ett hus! Han är nog 3 meter i omkrets och 2 meter lång varav benen utgör ungefär 2/3 av längden. Han går som en stork och brukar ha händerna bakom ryggen med handflatorna uppåt som om han bär på en imaginär bautasten. Andra gången vi sågs berättade han att han var nykter alkoholist, förtidspensionär och nästan hade fått ”göka” kvällen innan. Han inkluderade lite mer detaljer än vad jag velat känna till och jag kedjerökte och tittade bort och hoppades att samtalet bara skulle ta slut. Dock visade sig B med tiden vara en rätt hyvens karl och vi brukar småkackla lite när vi ses. B har alltid någon inneboende! Ett tag var det en akterseglad balinesfamilj som alltid log med hela ansiktet när man mötte dem i trappen och sa obegripliga saker på främmande språk. Jag hann bli ganska förtjust i dem. Sedan var det någon sur långhårig sydamerikan som verkade ha permanent avtändning men denne byttes ut till en soft kolsvart rastasnubbe med skägg och dreads. Mr Rasta sprang jag på utanför porten en svinkall snöstormig morgon. Själv var jag utklädd till någon slags delta force-knekt med kläder för vinterkrigsföring i norra Afghanistan medan rastakillen hade för korta bomullsbyxor, sandaler utan strumpor, t-shirt och puffig keps där han stod avspänd och rökte sin krokiga hemrullade cig i snöyran. Dessutom nynnade han på Junior Murvins ”police and thieves”. B:s nuvarande inneboende är en sportig indier med laptop och är klädd som någon som dragit en vinstlott i McDonalds hierarki.



Mitt emot mig bodde en halvt nersupen man runt 40 när jag flyttade in. Precis som B var han stor som ett hus. Första gången jag träffade honom hade jag hört honom redan när jag kom in genom porten: ”Öppna! Öh! Öppna! ÖPPNA DITT JÄVLA FYLLSTYRE! Öh! Öppna!” etc. När jag kom upp till mitt och fyllots våningsplan stod han med armarna slappt hängande och kroppen i en 45-graders vinkel och lutade sig mot sin ytterdörr med pannan. Han såg mig i ögonvrån och vred minimalt på huvudet för att inte tappa fästet mot dörren och sa ”Tjeeeeeena!” sedan var han tyst tills jag gått in till mig då han började gapa åt sin supbroder som sov inne hos honom med nycklarna tryggt under huvudkudden. Han brukade låna husrum till sina olycksbröder och genom badrumsväggen kunde jag ibland höra rörande meningsutbyten när någon lodis skulle låna duschen:
”Ta varu behöver! Schampo, tvål, handduk”
”Äääääh”
”Behöveru rakhyvel? Raklödder?”
”Äääääh”
”Skaru ha en burköl då?”
”Ja tack!”



Efter ett år eller två flyttade fyllot och hyrde ut sin lägenhet till två yngre grabbar och ett tu tre blev det högljudda fester på vardagskvällarna. Minns speciellt en fest där det förmodligen inte bara var alkohol som flödade... Det lät som en jävla karneval inne i lägenheten! Någon grabb med enerverande skratt flabbade oavbrutet i tre timmar och någon verkade sitta i hallen och studsa ett bowlingklot oavbrutet mot ytterdörren. Till det kom en massa ordinära festljud. Haken var ju bara att det var tisdag... Till sist ledsnade någon i grannskapet och ringde polisen som raidade kalaset och sedan dess har det varit lugnt där inne. Efter något år flyttade en av grabbarna ut och en tjej flyttade in istället. Jag minns första gången hon var hemma hos granngrabben. Säkerligen hade han tokstädat lägenheten men hon hittade grejer att anmärka på. De gick, uppenbarligen, husesyn och genom väggen i det lyhörda badrummet hörde jag hennes gnälliga stämma: ”Det är fortfarande lite smuts kvar hääääär”. Antar att hon börjat kräla under badkaret för att hitta något. Hon verkar ha lite attitydsproblem...



Sen har vi sorgebarnet... Lägenheten i porten bredvid min. Den ligger vägg i vägg med mitt vardagsrum och sovrum (som jag för all del inte sover i). Hyresgästerna är nästan en repris av hyresgästerna ovanpå lägenheten jag hade innan, den i Bandhagen. När jag flyttade in bodde det ett ensamt knäppo där. Ett eller två dygn varannan vecka spårade han ur och stökade järnet i lägenheten. Det lät ungefär som om han monterade ner allt som fanns där inne för att sedan montera upp det igen och han höll alltså på 24-48 timmar i sträck! Sedan var det tyst i två veckor... Vid ett par tillfällen hade han kamrater hemma, de söp och lyssnade på lp-skivor med knepig rockmusik från slutet av 60-talet och sa alltid igenkännande ”Jaaa! Den här ja!” till varandra när en ny låt spelades. En hel del av musiken lät bra men jag ville inte beblanda mig så jag gick aldrig in och frågade vad de spelade.



Efter mannen med den skumma musiksmaken flyttade det in en flicksnärta i lägenheten. Hon var glad och sprallig och höll alltid igång. Och det finns väl inget som är mer irriterande än andras livsglädje? Min balkong sitter ihop med grannens och de skiljs bara åt av en tunn plankvägg och sitter man och kacklar på den ena balkongen hörs det in i lägenheten bredvid. Flickan ifråga älskade att sitta på balkongen och gapa i sin mobil och det lät alltid likadant; när den i andra luren pratade sa hon ”Aaaa aaaa aaaa” på ett stressigt vis som om hon tydligt ville markera att hon själv ville prata och hon inledde alltid sina meningar med ”Men jaaaaag!”. Ibland kunde jag inte hålla mig för skratt och då brukade hon sänka rösten lite. Varje fredags- och lördagskväll hade hon kompisar hemma och de satt alltid på balkongen och stimmade. Ibland ledsnade jag på att höra dem så då vräkte jag på dödsmetall på hög volym och drog fram högtalaren till balkongdörren. Det ledde alltid till att de gick in.



Efter flicksnärtan flyttade det in någon som nästan aldrig var i lägenheten. Utifrån de telefonsamtal jag hörde via balkongen kom det fram att han bara hade lägenheten för övernattning när han var i Stockholm. Det var en granne jag trivdes med!



Nästa hyresgäst var inte lika lugn... Eller hyresgäster ska jag säga för de var två. Två unga italianograbbar som tyckte om att stöka på nätterna. Jag var omåttligt nyfiken på vad de höll på med därinne för det lät som om de monterade ihop större saker på nätterna och sen kånkade de ner prylar och stuvade in i bilar som kom på nätterna. Dessutom hade de dille på att hämta saker i garderoberna i sovrummet. Man hörde stamp stamp stamp från vardagsrummet in i sovrummet sedan en smäll när garderobsdörren slängdes igen och så stamp stamp stamp ut till vardagsrummet igen för att tvärvända och göra om hela proceduren, gärna tio gånger i följd. Stereotypt upprepat amfetaminbeteende kanske? Jag träffade på dem på gatan ibland, den ene verkade ha något gravt bokstavssyndrom och hade nog inte kammat sig i hela sitt liv och den andre såg alltid grinig ut och hade en trång midjekort skinnjacka med dragkedjan uppdragen ända till hakan och en trång vit gubbkeps. Någon av dem verkade dessutom ha vissa problem i sitt förhållningssätt till kvinnor. Två gånger hörde jag genom sovrumsväggen någon tjej läsa lusen av honom och förklara vilket jävla svin han var för att sedan storgråtandes störta ut på gatan och försvinna mot tunnelbanan.



Italianosarna försvann efter något år och ersattes av någon som i alla fall har den goda smaken att sova på nätterna. Han spenderar i stort sett hela kvällarna med att vara dominant i telefonen, oftast på något språk jag inte känner igen men ibland på engelska. Det hörs tydligt ut på balkongen där jag sitter och röker. Han gapar och ryar och ibland när han pratar engelska låter han direkt otrevlig: ”Now yo say yes sir! When I say move to village yo say yes sir!!!”. ”Sir” uttalade han som det stavas och jag blev lite nyfiken på om personen i andra änden av telefonsamtalet flyttade till byn såsom min granne beordrade. När han inte försöker vara fjärrkontroll via telefonen ser han på tv och han skrattar som Laurence Fishburne i högform och det ekar något förbannat i hans vardagsrum så hans möblemang är nog minst sagt minimalistiskt. När det är sportevenemang på tv hojtar han på svenska men oftast blir det inte mer än ”Kom igen! Kom igen!”. Sedan några veckor tillbaka verkar han ha skaffat sig en inneboende, en kille som pratar samma obekanta språk men som har en riktigt enerverande ljus och ettrig röst. Det dröjde inte många dagar innan de började bli osams och skrika åt varandra och där är vi nu... Jag återkommer med en del 4 om det blir något mer att berätta om grannarna.

Lördag på stan

Efter att ha planerat vissa shoppingbestyr i några månader kom jag så äntligen iväg till stan i dag. Det kan tyckas vara en lång väg från tanke till handling men projekteringsstadiet inför shopping ska inte underskattas! Det blir så mycket mer fin besvikelse när man inte hittar det man tänkt köpa om man projekterat ordentligt under ett par månader innan.

På plats i stan styrde jag stegen mot närmsta bankomat och landade bakom en kille med begynnande flint och sportkläder. Under sitt uttag fick han ett mobilsamtal och började förklara vägen någonstans för någon och blev förvirrad och gick åt sidan och vinkade fram mig till bankomaten. Sportkillen började långsamt röra sig bortåt och när jag skulle göda bankomaten med mitt kort såg jag att hans satt kvar. För en sekund for tanken på att knycka hans kort genom huvudet på mig men eftersom jag fått en gedigen uppfostran rörande rätt och fel och dessutom är begåvad med en smula moral hojtade jag efter honom och viftade med kortet. Hans tacksamhet visste inga gränser och han till och med bockade när han sa tack.

Med pengar i fickan begav jag mig så till en butik som saluför militärkläder för att införskaffa mig ett par khakifärgade BDU-byxor av bomull-rip-stop. Efter att idogt letat efter min storlek (och ni ska bara skita i vilken det är!) kände jag mig nödgad att tillkalla personal för att be om hjälp. Mina menande blickar betydde ingenting för mannen i kassan utan jag blev tvungen att gå fram till honom för att be om hjälp. Han reste sig långsamt och surt och banade sig förbi mig och spred en svettodör som osade som en blandning av rabarberkräm och dåligt städat gatukök, odören beskrivs bäst som ”mustig”! Butiksföreståndaren drog lika mycket nitlott som jag i storleksjakten och jag fick lomma iväg utan byxor. Den som inga byxor har han får gå till Rumpan Bar...

Efter shoppingfloppen i militärbutiken satte jag fart på kängorna mot Odenplan för att avlägga visit på Åhléns och inhandla strumpor och klädfärg. På vägen dit kom jag ikapp en man med barnvagn. Mannen hade den fula benägenheten att ideligen stanna för att tomglo och när jag började gå om honom fick han fart på ekipaget igen och svängde lite så att jag inte kunde komma förbi. Han måste ha sett i ögonvrån att jag var på väg förbi och ville jävlas med mig för det hände flera gånger. Till sist fick jag en chans och halvrusade förbi honom men hann inte triumfera förrän jag rusade in i en dam som såg ut att ha en hel del livserfarenhet och som dagen till ära var sminkad som Läderlappens ärkefiende Jokern. Hon fräste ”Se dig för lilla pojke!” åt mig med en märklig brytning. Lilla pojke... Jo jag tackar jag! Ja e trettifemåetthalvt! Kom till sist fram till Åhléns som visade sig vara under ombyggnad så jag fick varken tag i strumpor eller klädfärg... Jag gick tillbaka ner till sveavägen och började röra mig mot city och passerade McDonalds där ett 30-tal snorungar på eu-mopeder hade samlats. Avgasnivån och nördfaktorn var hög! En del moppar var maskerade till motorcyklar men avslöjades av ljudet. Ingen motorcykel låter som en gammal Briggs & Stratton med trasig ljuddämpare! De brakade iväg i slarvig formation mot city och försvann.

Bestämde mig för att bege mig hem mot söderförorten igen och kilade ner på t-banan och möttes av en spänd stämning i vagnen, det liksom dallrade i luften. I området innanför dörrarna hade tre hundägare belamrat varsitt hörn. En äldre dam med cocker spaniel, en halvlodis med schäfer och ett ungt par med en pitbull (eller nåt liknande grisögt missfoster). Hundarna tittade misstänksamt på varandra förutom cocker spanieln som mest såg korkad och glad ut. Jag ställde mig i det fjärde hörnet för att vara på första parkett om det blev action, men det blev det inte...

Hoppade av t-banan vid medborgarplatsen för att se om jag kunde hitta rätt på en skomakare någonstans. Men det verkar vara en profession som gått ur tiden. Gick götgatan mot skanstull och letade febrilt när jag plötsligt hörde toner av rysk folkmusik. Jag kikade runt för att se varifrån dessa ljuva toner kom och får syn på två svarta tonåringar i full ghettouniform som spelar rysk folkmusik på dragspel och tamburin! Lyckan och överraskningen var total och jag stannade och diggade två låtar innan jag bestämde mig för att det var dags att åka hem och dricka kaffe.

Grannar Del 2

Efter Bagarmossen gick flyttlasset till det ungefär lika fashionabla Bandhagen. Området var betydligt trevligare än Bagis och så var det lite legendarisk mark, huset där Thåström växte upp låg ca 100 meter från huset där jag bodde! Även om det här nu var tänkt att handla om grannar så måsta jag skriva några ord om lägenheten, som snarare borde kallas för en enhet... Den låg en halvtrappa upp och var 27kvm och byggd som en rektangel. Kokvrån var så liten att jag inte kunde vända mig i den och spisen bestod av ett campingkök med 2 plattor. Badrummet var nästan lika minimalt och hade en antik toastol vars spolning ofta gjorde solokarriär, speciellt på nätterna. Väggen mellan badrummet och kokvrån var riven och där stod en duschkabin helt utan fuktutsug. Den permanent fuktiga luften gjorde att lägenheten kryllade av spindlar vilket ledde till att jag slapp alla andra former av småkryp. Huset var dessutom extremt lyhört. När grannen två våningar ovanför mig pissade hördes det ner till mig... Av någon obegriplig anledning trivdes jag i lägenheten och bodde kvar i 5 år. Då så gott folk då har det äntligen blivit dags att avhandla grannarna! Vi börjar med toktanten. Hon bodde på tredje våningen, var kort och bred och helt väck i skallen! Hon pratade för sig själv i trapphuset och även utomhus ibland och utifrån det jag hörde verkade hon ha rekorderliga hallucinationer och vanföreställningar. Hon hade dessutom något lungproblem så hon var tvungen att stanna efter varje halvtrappa för att väsande hämta andan och det kändes alltid lika kusligt när man genom masonitdörren hörde henne stå och flåsa. En gång var hon på väg ut när jag stormade in genom porten. Jag hälsade artigt men hon svarade inte utan glodde bara ondskefullt och pressade sin oformliga kroppshydda mot väggen. Jag sprintade förbi henne och låste in mig i lägenheten, ungefär samtidigt började tanten skrika: ”Din blåsvarta jääävel! Huuur kom du in i fastigheten! De släpper in vad som helst!”. Sedan började hon ta sig upp för trapporna igen, tydligen var hennes ärende ut inte aktuellt längre... När hon tagit sig upp en halvtrappa stannade hon utanför min dörr för att hämta sin lungsiktiga anda och fortsatte gapa mellan flämtningar och flås: ”Jag veeet nog vad du är för en! Jag ska prata med värden! Vi ska inte ha såna här!”. Samtidigt som det var komiskt var det även lite obehagligt... Hon jobbade sig vidare uppåt i trapphuset och jag stod andäktigt i hallen och lyssnade. Det sista jag hörde var när hon öppnade sin dörr och skrek: ”Påskkort! På skärtorsdan! Dom ska man ju för fan få på påskafton!”. Så där höll hon på men turligt nog träffade jag sällan på henne i egen låg person... Hyresgästerna som bodde i lägenheten ovanpå min spelar i en egen division... När jag flyttade in bodde det en snickargalning ovanpå. Han snickrade jämt! Jag fattar inte hur mycket snickerier man kan få in i en lägenhet på 27 kvadrat men uppenbarligen får man in en hel del... Dock flyttade snickargalningen några månader efter att jag flyttade in och ersattes av ännu en snickargalning... En gång träffade jag snickargalning nummer 2, han stod utanför trapphuset med en förgasare i handen när jag kom hem. Han såg ut som en personifikation av begreppet vanmakt men slappnade av lite när jag hälsade på honom. Det dröjde inte länge innan han flyttade och ersattes av ett ungt par som, just det, gillade att snickra! Först trodde jag att de bara spikade ihop bokhyllor och satte upp tavlor men spikandet fortsatte månad efter månad. Kanske låg det någon slags förbannelse över lägenheten som gjorde att dess inhabitanter måste snickra? Kanske var det en snillrik labyrint av spånplattor som byggdes där uppe och varje hyresgäst måste snickra ihop sin personliga del? Anyway, de nya grannarna gillade att ha sex också! Vid flera tillfällen var de dessutom fler än två. Första gången blev jag lite konfunderad när jag hörde två olika mansröster bland knulljuden. När de var klara lämnade två män lägenheten men en mansröst fanns fortfarande kvar, dagens dubbel var alltså dagens trippel. Flickan var tydligen ganska lössläppt... Jag såg henne några gånger, hon såg ut som popstjärnan Pink och såg alltid nöjd ut... Under den tiden kom jag i lag med en trevlig kvinna och första gången hon kom hem till mig sexades det hej vilt i lägenheten ovanför och det blev lite pinsamt för oss att sitta och fika till de där ljuden när vi hade ett alldeles nystartat förhållande. Efter sexatleterna flyttade det in ett hormonexperiment i lägenheten ovanför. Han var rätt ung och kom förmodligen direkt från föräldrarnas villa. Han hade kort stubin, kastratröst och ett axelparti som Glenn Danzig. Han gillade dessutom att festa. Och att snickra... Han och hans gäng brukade grunda i hans lägenhet inför fredagsutgångarna och han hade även den fula vanan att vräka på stereon skyhögt innan han gick in i duschen på helgmorgnar... Folk som spelar skyhögt på stereon medan de duschar ska misshandlas tills de slutar skrika! Efter några månader skaffade han sig en flickvän men hon verkade ha svårt att ta honom på allvar. Hon dissade honom och rackade ner på honom så fort hon kom åt och han lyckades aldrig försvara sig utan gnydde bara och verkade inte veta hur han skulle bete sig. Dessutom nobbade hon att ha sex med honom vilket brukade leda till intressanta meningsutbyten: ”Öööhh men du, kan vi inte...” ”Nej! Jag har ingen lust!” ”Öööhh men du vill ju aldrig ju...” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” ”Öööhh vaddårå? Men vi kan väl ha sex ibland?” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” ”Öööhh men jag vill ju...” ”Fan! Du är så jävla patetisk!” Så där lät det. Ibland flippade killen ur och började slå sönder möbler när han inte fick komma till och vid de tillfällena brukade tjejen ta på sig sina högklackade boots och gå ut i trapphuset och springa upp och ner för trapporna och röka för att sedan gå in och kalla honom patetisk igen... Efter något år blev han vräkt och lägenheten stod tom i 3 månader och det var verkligen en välbehövlig vila för mig. Nästa hyresgäst ovanpå var en halvalkoholiserad taxichaffis som gillade att rulla tomflaskor på golvet och så hade han en faiblesse för snickrande. Överlag var han dock tyst och dämpad. En gång ringde en grannes kompis på hemma hos mig. Han hade Patrik Sjöberg-komplex och en stor långhårig schäfer som såg ut att lystra till namnet Krossen eller Tyson. Killen såg ut att ha en svår ångestattack och verkade nervös när han började prata: ”Eeehh tjena...” ”Hej du!” ”Jag skulle upp till Danne men han är inte hemma” ”Nähä?” ”Känner du Danne? Vet du var han är?” ”Nej...” ”Kan jag få låna telefonen?” Jag hämtade luren och snubblade på jätteschäfern som smitit in i lägenheten för att kolla läget. Killen ringde någon och lät som om han hade en klump i halsen när han pratade. ”Var är du? Kommer du snart? Kan jag vänta? Näää, jag pallar inte...” Jag trodde han skulle börja grina och undrade hur man gör för att trösta ångestberidna killar med Patrik Sjöberg-komplex. När han avslutat samtalet höll han nervöst i telefonen som om han skulle dö om han lämnade den ifrån sig. Till sist fick jag i alla fall tillbaka luren men killen verkade inte vilja gå. Han stod och skruvade på sig i hallen och verkade tycka att gå ut ensam med hunden i solen var det hemskaste som kunde ske. Efter lite småprat i hallen gick han i alla fall. Vem av grannarna som var ”Danne” lyckades jag aldrig lista ut. En karl med snickarfirma(!) hyrde lägenheten bredvid min där han hyste in sina anställda, en ungrare och en tjeck. De bodde tillsammans i en lägenhet lika liten som min och allt som oftast hade de sina flickvänner där. Jag fattade aldrig hur de pallade... De var ganska tysta och lugna men den ene av dem snarkade till förbannelse. Strax innan jag flyttade borrade de upp porrspeglar i sin kvart utan att tänka på att det var rena rama pappväggarna så bultarna gick rätt in i min lägenhet. Det var knepigt att försöka förklara vad som hänt för två killar som inte kunde svenska och knappt engelska så jag gav upp efter en stund... Sedan fick jag äntligen ett första hands-kontrakt! Mer om det och de grannar jag haft sen dess tar vi nästa gång.

Grannar Del 1

Bor man i flerfamiljshus har man ju självklart folk som bor vägg i vägg och bor man i en storstad är risken ganska stor att de är väldigt konstiga människor... I min första lägenhet hade jag en kille bredvid med rätt tvivelaktig bekanskapskrets. Han såg ut som klaviaturspelaren i gyllene tider och gav ett milt lite tillbakadraget intryck när man träffade honom på loftgången. Men varje lönehelg hade han fest i den lilla ettan och det slutade alltid i slagsmål... Först var det tjo och glam och skrattande på balkongen men när timmen lidit sen kunde man höra vrålanden som: ”Nu är det slut din jävel nu ska du dö”, ”Men lugna re Rogga ja skoja jubah!”, ”Nu är det slut din jävel!!!”, ofta följde ett skarpt smällande på dessa utgjutelser och någon gång hörde jag även trä som splittrades ungefär som om någon yxade sönder en badrumsdörr. Efter smällandet brukade saker och ting lugna ner sig och man kunde höra folk som lämnade lägenheten och körde bil(!) från platsen... Längre bort på loftgången bodde en liten familj bestående av mamma, pappa och dotter. De bodde precis som jag i en etta på 36kvm... Mamman var två meter lång och verkade alltid vara under inflytande av sedativa medikamenter och pappan såg ut som en beroendehandikappad Zeb Macahan på ungefär 1,70. Dottern såg överraskande normal ut. Under en kortare pluggsession visade det sig att flickan i lägenheten under min läste samma kurs och när hon fick klart för sig att jag bodde ovanpå henne sa hon åt mig att sluta härja på nätterna! Jag förstod aldrig vad hon menade...



I hyreshuset jag bodde därefter var det ganska lugnt och skönt men grannen under var lite knepig. Han var snäll och trevlig och hade en hallickmerca han alltid parkerade utanför porten och han hade ljudisolerat sin lägenhet. Ibland refererade han till sin fru men hon syntes aldrig till utanför lägenheten och jag mådde nog bäst av att inte veta vad som försiggick innanför ljudisoleringen. En gång åkte jag med honom en tur i hallickmercan när han skulle ta en provtur efter att ha rättat till bilen efter märkesverkstadsservice. Vi for iväg på nynäsvägen söderut med en hastighet placerad en ganska generös bit ovanför gällande hastighetsbegränsning. Efter en stund satte jag på mig säkerhetsbältet varpå grannen skrattade och sa ”Jak vill inte skräma dej va men jak brokar köra 180 här” och så skrattade han ännu mer. Efter 3 månader var det dags att flytta igen...



Den här gången gick flyttlasset till den inte så fashionabla förorten Bagarmossen och jag kände mig aldrig riktigt hemma där... Grannarna var till en början lugna och städade men så hyrde tjejen ovanpå ut sin lägenhet till någon grabb som lite då och då (ungefär varannan helg) hade sitt polargäng hemma för lite supande, snackande och male bonding i största allmänhet och det enda de pratade om var utgångshastigheten på olika skjutvapen... Varje gång! Vägg i vägg hade jag ett par runt 45 som vid två tillfällen under det år jag bodde där roade sig med riktigt högljutt sex. Första gången det hände vaknade jag klockan 3 en morgon och undrade vad det var som försiggick. Det lät som om en säl höll på att bli klubbad samtidigt som den hade satt en stor legobit i halsen och kämpade för att få ner luft i lungorna. Alla som sett en film med Traci Lords och haft ljudet på vet hur det låter! Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät men när jag väl förstått antog jag att det var aktens kulmen som pågick. Men det var det inte... Det fortsatte i två timmar... Andra gången jag vaknade av samma missljud hann det bara hålla på i en timme innan den manliga halvan av det onämnbara fick en hostattack som hette duga. Strax innan jag flyttade därifrån blev grannpojken på bottenvåningen skinhead. Det skreks tyska slagord, spelades two tone-musik och krossades ölflaskor i trapphuset varje gång hans föräldrar var borta. Jag kan inte påstå att jag saknar Bagarmossen...