Men ack så ni bedrar er! Tokholmsbloggen är vid god vigör!
För att komma i form inför julbordssäsongen har jag och en kollega bestämt oss för att köra skogsmarscher så länge vädret tillåter. Vi tog en tur härom helgen till Vieå utanför Osby och marscherade en dryg mil av skåneleden. Klart trevligt landskap med allt från pittoreska byar och hästhagar till skog och träsk där man fick dra sig fram på en handvevad färja. Mot slutet knallade vi på en väg genom några hagar och upptäckte plötsligt att vi befann oss i en hage med elva ungtjurar utan att ha någon form av stängsel mellan dem och oss. "Ding!" så hade en tjur fått syn på oss, "Ding!" så hade tjur nummer 2 sett oss. "Ding! Ding! Ding!" så hade alla tjurarna sett oss och satte av mot oss med accelererande fart. De sprang förbi framför och bakom oss på precis lagom avstånd för att inte dra omkull och trampa ner oss. Sedan fortsatte de lugnt att beta på andra sidan vägen, antagligen nöjda över att ha skrämt ännu ett par vandrare. Dock stod en tjur illmarigt kvar på vägen och glodde på oss med en sån där sned pose som tjurar gärna har när de ska attackera. Några meter framför låg en färist och mitt på den vände jag mig och gjorde långnäsa åt tjuren och sa att jag minsann kunde gå över färisten medan han inte kunde det och jag hoppades att kreaturet inte hade kommit på nåt snillrikt sätt att klöva över färisten men det verkade inte så.
Min marschkumpan gillar att fiska och berättade att han och några fiskebekanta spånat lite på vilken drog olika fiskar går på och nämnde ett par idéer. Vi spånade glatt vidare och kom fram till följande:
Sutare - Hasch; fisken är slö och degig på gränsen till dum och har röda ögon.
Gädda - Amfetamin; alltid vaken och pigg och flyger fram från ingenstans i rasande fart och kniper sitt byte.
Abborre - Rohypnol och alkohol; kall och oberäknelig och bangar inte för att ge sig på sina egna.
Regnbåge - Hallucinogener; social och jobbig, har för många färger och stoppar helst i sig röda pellets
Öring - Kokain; pigg och dryg och lite von oben.
Ål - Metamfetamin; befinner sig på botten och lever på as men håller högt tempo och är aggressiv.
Smörbult - Heroin; befinner sig på botten, lever av vad den hittar, är slö och sprider sig otäck snabbt.
För att hålla mig till ämnet; härom helgen var jag på bolaget och bunkrade förplägnad och när jag kom ut råkade jag höra en del av en konversation mellan ett långhårigt skäggo och en kille med crew-cut, adidasbrallor, tribaltatueringar och en ölburk i handen. Uppenbarligen diskuterade de nåt spännande för båda verkade upphetsade och skäggot gestikulerade ymnigt och sa på en blandning av göteborgska och skånska nåt om "ett halvt kilo pot" och killen med adidasbrallor verkade tycka att det var jättehäftigt. Men ett halvt kilo "pot" är väl egentligen ingenting i handlarkretsar? Inte för att jag är särskilt insatt i den typen av vandel men pot i mängder under fem kilo är det väl bara såna som Jonne Bajs och Snabba Leffe hanterar?
Utöver äventyr i skog och mark avlade jag härom dagen ett besök hos barberaren och tänkte få jugendfrissan putsad men kom därifrån med en serbisk milis-frilla... Aja, det växer väl ut får jag hoppas men fram tills dess blir det mycket kepsbärande!
Och så har ju hösten äntligen kommit till södern! Måste säga att jag hunnit bli fett less på sommaren. Sommaren är skön några veckor i juni men sen räcker det! Jag tror mitt blod är för tjockt för sommarvärme, jag blir överhettad på nolltid och kan inte andas ordentligt och framför allt så lägger hjärnan av fullständigt. Enklaste syssla blir något skitkrångligt som kräver många försök innan det blir rätt. Och en annan sak jag ogillar med sommaren är män som tycker det är ok att glida omkring med bar överkropp och shorts med gällivarehäng överallt. SKYL ER ERA ÄCKEL! Riktigt äckligt är det när nåt svetto med finnig rygg sitter med bar överkropp på bussen, blärk vad vidrigt att råka luta sig tillbaka på det sätet efteråt. Men som en rolig grej i somras hade vi en close encounter med naturen i form av en humla i lägenheten som planerade att bygga bo i en bokhylla! Den kom krälande bland böckerna varpå jag fångade den och slängde ut den. Som lön för den mödan satte jag mig på balkongen och tog en cig och plötsligt kom humlan tillbaka och försökte ta sig in. Jag kilade in och kollade bokhyllan och hittade två klibbiga honungsdroppar bakom böckerna. Jag torkade bort dropparna och tänkte inte mer på det förrän humlan lyckades ta sig in genom badrumsfönstret och försökte reclaima bokhyllan. Efter att ha slängt ut den igen kom den tillbaka några gånger men gav sedan upp.
Tyvärr har hösten ett minus också... Det är på hösten alla studenter kommer. Stan har redan svämmat över i omgångar av studenter i oranga overaller som skrålar begåvade saker som "Brrröööööphhh" och "Vem vill kyssa en teknist?" (sagt av en kille med skäggstubb i hela ansiktet, flaskbottenbrillor och tänder som skulle göra en beteltuggare grön av avund). Enligt en god vän är studenter i overaller "längst ned på evolutionsstegen, bland amöbor, pedofiler och Tomas Ledin". Jag kan inte annat än hålla med!
Nä, nu ska jag ut och höstmysa med en cig på balkongen! Apropå det frexten, i somras råkade jag på en äldre dam som inte gillade rökning! Skulle på fest i en för mig obekant del av Malmö och stack in skallen i en busskur på vägen för att kolla kartan. En bit från hållplatsen står en tant och när hon kände doften från min rök skrek hon "DET VAR ETT JÄVLA RÖKANDE! GASA EN BÄVER FÖR FAAAN!". Ack ja, vad svarar man..?
onsdag 30 september 2009
söndag 9 augusti 2009
Another motherfucker in a motorcade
Eller "Semester Del 2"... Andra fasen av semestern blev motorburen. Eller eh, det var ju första delen också men den här var mer expansionsdriven än jetdriven. För er som fortfarande inte hablar så gick den per bil alltså! Det blev trassel redan när jag skulle hämta den bokade hyrbilen... Efter att ha snokat på nätet inför bilhyrning konstaterade jag att OKQ8 (tycker fortfarande de borde heta QK efter sammanslagningen) var billigast och även denna gång fick jag vad jag betalade för. Bilen var iofs helt ok men tjejen på OKQ8 var det inte. Enligt bokningen skulle en hyrbil i mellanklass kosta 3049 för 11 dagar. Tjejen i fråga prackade på mig en självriskreduktion för 770 och jag nappade för det sänkte självrisken från 12500 till 1500. För all del hade jag inga planer på att krocka men man vet ju aldrig med alla idioter till mottrafikanter. Hur som, priset hon kom fram till låg ändå typ 500kr för högt. Efter att ha loggat in på min mail och visat henne bokningsbeskedet gav hon med sig, att de inte får prisuppgift i sitt system via min bokning låter obegripligt... Aja, jag hade bokat en sedan men fick en kombi så jag ska nog inte gnälla!
Delsträcka 1 gick från Lund till (ack du sköna) Stockholm. Efter vägen stannade vi för pisspaus i Ljungby där vi blev antastade av en krympling med mustasch som uppgav sig vara representant för motormännens riksförbund och som propagerade för rattnykterhet och många pauser under körning. Jag försökte med att jag var helnykterist och pausade galore men snubben gav sig inte. Till sist bjöd han på kaffe iaf. Tyvärr för svagt... Sambons grabb lyckades dock sno åt sig några havreflarn som tröst. Och för att ge honom ytterligare slagsida åt minushållet gav han sambons ungar brickor för "vägbingo" där de skulle pricka av specifika bilar och skyltar. I och med vägbingon blev ungarna osams om vem som sett vad... Väl framme i Stockholm vankades krubb hos en avlägsen släkting till sambon och på menyn stod soppa med en massa paprika i och sen blev det ungerska kåldolmar och efter en dag i bilen med sparsam kost blir man en fin spärrballong när man äter shitloads av kål! Efter det for jag till min gamla lägenhet för att plocka rätt på det sista jag hade kvar i källaren. Mina gamla rockaffischer fick följa med men de gamla vinterdäcken till audin fick forma stapel i källarkorridoren i gott sällskap med ett(!) annat däck och ett dockskåp som någon annan slashas dumpat. Sen sov jag dåligt, inte pga dåligt samvete över däcken utan för att nåt bratgäng hade partaj i villakvarteret och förde ett helkones liv och det var dessutom vidrigt varmt!
Dagen efter avlades en kort visit hos far och hans sambo vars papillonhundar beredde barnen mycket nöje. Sen bar det av norrut. Mot Bollstabruk och Nyland närmare bestämt. Enligt en bekant från Lunde som ligger i krokarna får man inte bo I Bollsta för då är man en efterbliven bondläpp, ni vet - epatraktor och för låga klackar på bootsen. Det var sparsamt med trafik och ungarna hade den goda smaken att slockna i baksätet och till min stora förtjusning gick det att pina upp en opel astra med 1,6-litersmotor till 170! Sambons dotter på 8 år är lite rolig ibland när hon frågar saker, eller snarare är det så att det är lätt att svara roligt. T.ex när man stannar på en rastplats frågar hon glatt "Är vi här nu" och ja vi är onekligen "här" men hon undrar egentligen om vi är framme och ser sig väldigt förvirrat omkring på rastplatsen. Allt flöt fint till krokarna av Gnarp där det blev kö. 3 fina ambulanser kom oss till mötes varav två hade blåljus på och uppenbart bråttom. Vi såg de krockade bilarna och undrade om någon kommit levande ur det hela. Det verkade som om ena bilen kommit rätt ut från en sidoväg ut på E4an där det är 90 och blivit bokstavligen överkörd av en bil som i gott tempo kommit farande. Ena bilen var typ 2 decimeter hög... Efterforskade lite när jag kom hem och alla 3 inblandade personer lär ska ha varit vid medvetande när ambulansen kom. Fan trot.
Aja, vi kom fram till morsan i Nyland så småningom och blev rikligt utfordrade. Dagen efter drog vi över till brorsan och släppte ihop ungarna med hans och det funkade fint så det blev några lugna dar. Sen for vi till Skuleberget och tog linbanan upp. Det var en sån där jävla soffa med handtag framför och jag höll på att skita på mig! Jag vill ha kontakt med marken! Riktigt otäckt blev det ibland när linbanan stannade och började gunga oroväckande. Jag tittade ner och konstaterade att det inte var så pass högt att jag skulle slå ihjäl mig men tillräckligt högt för att göra mig livslångt invalidiserad. Om jag dragit i backen där hade jag låtit som en jävla maracca när jag svingade höfterna! Jag svalde och tittade uppåt och såg att vi avverkat ungefär en fjärdedel av åkturen och det beredde mig stor ångest. Tillbaka ner från berget gick vi till fots! Nämnde berget för en kollega som berättade att en vän till hans far fått åka till psyket efter en tur med nämnda linbana!
Sen drog vi till Norge för att hälsa på sambons bror. Vi stannade till och diggade Döda Fallet där vildhussen ställde till det (googla! Gäller även farsan!). Vi mellanlandade i Östersund och bunkrade skaffning och köpte oss en färdiggrillad kyckling för att få nåt lättspytt i magen. Eftersom vi var knökhungriga orkade vi inte leta efter en mysig rastplats utan satte oss på kantstenarna vid en parkering och svullade på bästa taikonmanér bredvid en armé av återvinningscontainrar. Typ 7 mil innan norska gränsen hade vägverket tagit i ordentligt och rivit upp hela jävla vägen. Många mil gick i 2 decimeter djupt grovt grus och jag kan lova att man inte har mycket kontroll över bilen då. Men jag kunde inte låta bli att trycka ner gasen ibland och härma en speakerröst "Björn Walldegård, Rovaniemi 1979, 2a efter tredje heatet" etc. till barnens stora förtjusning och sambons stora skräck.
Väl framme i Norge blev vi inkvarterade i baracker bredvid kakfabriken där sambons brorsa jobbar. Våra grannar var ett koppel ester som knegade på ett närliggande skifferbrott. Barackerna var helt värdiga som bostad inte bara åt ester utan även åt svenskar och ungerskor utrustade som de var med 2 sovrum, kombinerat kök och vardagsrum och mugg med dusch. Nästa dag for vi iväg på utflykt till ett vattenfall som var något mer levande än tidigare nämnda Döda Fallet! Det låg på svenska sidan och jag tror det är sveriges högsta vattenfall - en fallhöjd på 43 meter. Vattnet hade grävt ut en djup kanjon genom berget och landskapet och det var på det hela taget rätt häftigt! Vägen dit var lite jobbig då det spöregnade så jag trodde den smala grusvägen skulle sköljas bort. Sambons brorsa kved oroväckande mellan sina ändlösa tirader om skor och kläder och nätpoker. Vattnet som forsade var färgat av järnmalm och skogsskit och jag försökte tuta i sambons dotter att det var avigsidan av bergsjättarnas pissoar vi såg men hon verkade inte helt övertygad. Dagen efter for vi på fiskeutflykt och det var makalöst vackert men inte ett enda napp fick vi. Däremot fick vi bekanta oss med bromsar feta som bålgetingar och de var många! Självklart lyckades sambons grabb hugga fast svågerns tackel i nån jävla berghäll varpå bloggmaster fick vada ut i det svinkalla vattnet med snorhala stenar för att försöka skaka saker tillrätta. Kan ju säga att det inte funkade nåt vidare men efter att söta sambon kanat nerför berget och hamnat i vattnet lossnade tacklet av sig självt. One small sacrifice... Tack så in i helvete mycket Gud! Senare på nattkröken gick jag ut på trallen utanför baracken för att ta en cig och fick en fin ghettoutsikt där 5 ester stod runt sina bilar på parkeringen och rökte, två stod lutande mot varsin bil, två satt på huk och den femte ringde och letade party: "No no datt iz on da swidisch sajd, its såm wäddingänniversary. No no, Marko is not parrrtying tonajt...". Runt 2 på natten kom nån och hämtade de törstande esterna. Sen blev vi väckta halv 7 på morgonen av sambons dotter som bankade på dörren till vår barack och undrade om vi inte skulle gå upp snart och jag undrade i min tur om barnaga var förbjudet i ett civiliserat land som Norge...
Hemresan blev lång. Jag hade svår hemlängtan och kikade på kartan och kom fram till att det var ungefär 120 mil på E45an vilket med E4mått mätt borde ta typ 10 timmar. En lätt match för ett machoarsel med bilen full av familj! Nu är det dock så att det att E45an INTE är E4an. E45an är en jävla landsväg där 120 mil motsvarar typ 17 timmars körning inklusive omkörningar av sega långtradare och traktorer och husbilar av märke och modell "Bürstner 685 Elegance" (jag körde om honom 2 gånger!)... Tanken fanns på att stanna och hyra en stuga någonstans men jag ville hem! Tanken på att stanna och plocka ur all packning ur bilen var måttligt tilltalande och sambons ungar hade börjat gå varann på nerverna och tillsammans hade de börjat gå mig på nerverna. Så, gasen i botten!
Efter många mil i mörkret kom vi äntligen fram till en nattöppen mack. KAFFE!!! Och bensin... Som Eldkvarn så vist sjöng: "Där står espressomaskinisten vid sin blanka maskin/ pumpar kopparna halva med svart bensin". Och chips och cola. Framför mig i kön stod en sur tradarchaffis och bjäbbade med expediten om nåt och jag hann bli irriterad men när han vände sig om fann jag det för gott att hålla käften, killen såg ut som en örn! Näbbliknande näsa, mun med nedåtdragna mungipor och världens dödaste ondaste ögon. Han skrämde mig! Körde för DHL. Sen körde jag vidare. Efter ännu flera mil kom vi fram till götet där jag kunde svänga upp på E6an, riktig motorväg. Highway into the sunset! Dock hade solen redan gått ned med god marginal och lagom tills jag körde upp på E6an kom regnet. Inget trivsamt litet sommarregn man knullar under på blomdoftande sommarängar utan ett rejält jävla skyfall. Klockan var 2 på morgonen och jag var trött . Efter regnet kom hagel, i bibliska proportioner... Abraham, Lot och Hesekiel lär trots allt skrytsnack i den heliga skrift inte ha sett nåt liknande! Jag körde i 60 och kände ändå däcken tappa fäste ett par gånger varpå bilen kanade i sidled på ett obehagligt vis. Aja, desto större fröjd när jag parkerade hemma klockan 5 på morgonen. Jag betalade parkering fram till 13:40 samma dag sen gick jag och la mig och vaknade 13:36. Fan vad professionellt klockad jag är! För en kort stund kände jag mig som farsan.
Lite synd var det dock att köra hela västkusten i mörker för det var första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att köra den vägen. Fast för all del så lär ju Göteborg ändå alltid befinna sig i skuggan av Stockholm. Kanske kan jag tajma lite bättre nästa gång! När jag lämnade tillbaka bilen råkade jag nämna för snubben i kassan att jag varit i Norge varpå han blev lite förfärad och sa att försäkringen bara gäller i Sverige. Häpp! Nu ska jag återgå till folkölen och pálinkan ( sista chansen att vara semesteralko!).
Delsträcka 1 gick från Lund till (ack du sköna) Stockholm. Efter vägen stannade vi för pisspaus i Ljungby där vi blev antastade av en krympling med mustasch som uppgav sig vara representant för motormännens riksförbund och som propagerade för rattnykterhet och många pauser under körning. Jag försökte med att jag var helnykterist och pausade galore men snubben gav sig inte. Till sist bjöd han på kaffe iaf. Tyvärr för svagt... Sambons grabb lyckades dock sno åt sig några havreflarn som tröst. Och för att ge honom ytterligare slagsida åt minushållet gav han sambons ungar brickor för "vägbingo" där de skulle pricka av specifika bilar och skyltar. I och med vägbingon blev ungarna osams om vem som sett vad... Väl framme i Stockholm vankades krubb hos en avlägsen släkting till sambon och på menyn stod soppa med en massa paprika i och sen blev det ungerska kåldolmar och efter en dag i bilen med sparsam kost blir man en fin spärrballong när man äter shitloads av kål! Efter det for jag till min gamla lägenhet för att plocka rätt på det sista jag hade kvar i källaren. Mina gamla rockaffischer fick följa med men de gamla vinterdäcken till audin fick forma stapel i källarkorridoren i gott sällskap med ett(!) annat däck och ett dockskåp som någon annan slashas dumpat. Sen sov jag dåligt, inte pga dåligt samvete över däcken utan för att nåt bratgäng hade partaj i villakvarteret och förde ett helkones liv och det var dessutom vidrigt varmt!
Dagen efter avlades en kort visit hos far och hans sambo vars papillonhundar beredde barnen mycket nöje. Sen bar det av norrut. Mot Bollstabruk och Nyland närmare bestämt. Enligt en bekant från Lunde som ligger i krokarna får man inte bo I Bollsta för då är man en efterbliven bondläpp, ni vet - epatraktor och för låga klackar på bootsen. Det var sparsamt med trafik och ungarna hade den goda smaken att slockna i baksätet och till min stora förtjusning gick det att pina upp en opel astra med 1,6-litersmotor till 170! Sambons dotter på 8 år är lite rolig ibland när hon frågar saker, eller snarare är det så att det är lätt att svara roligt. T.ex när man stannar på en rastplats frågar hon glatt "Är vi här nu" och ja vi är onekligen "här" men hon undrar egentligen om vi är framme och ser sig väldigt förvirrat omkring på rastplatsen. Allt flöt fint till krokarna av Gnarp där det blev kö. 3 fina ambulanser kom oss till mötes varav två hade blåljus på och uppenbart bråttom. Vi såg de krockade bilarna och undrade om någon kommit levande ur det hela. Det verkade som om ena bilen kommit rätt ut från en sidoväg ut på E4an där det är 90 och blivit bokstavligen överkörd av en bil som i gott tempo kommit farande. Ena bilen var typ 2 decimeter hög... Efterforskade lite när jag kom hem och alla 3 inblandade personer lär ska ha varit vid medvetande när ambulansen kom. Fan trot.
Aja, vi kom fram till morsan i Nyland så småningom och blev rikligt utfordrade. Dagen efter drog vi över till brorsan och släppte ihop ungarna med hans och det funkade fint så det blev några lugna dar. Sen for vi till Skuleberget och tog linbanan upp. Det var en sån där jävla soffa med handtag framför och jag höll på att skita på mig! Jag vill ha kontakt med marken! Riktigt otäckt blev det ibland när linbanan stannade och började gunga oroväckande. Jag tittade ner och konstaterade att det inte var så pass högt att jag skulle slå ihjäl mig men tillräckligt högt för att göra mig livslångt invalidiserad. Om jag dragit i backen där hade jag låtit som en jävla maracca när jag svingade höfterna! Jag svalde och tittade uppåt och såg att vi avverkat ungefär en fjärdedel av åkturen och det beredde mig stor ångest. Tillbaka ner från berget gick vi till fots! Nämnde berget för en kollega som berättade att en vän till hans far fått åka till psyket efter en tur med nämnda linbana!
Sen drog vi till Norge för att hälsa på sambons bror. Vi stannade till och diggade Döda Fallet där vildhussen ställde till det (googla! Gäller även farsan!). Vi mellanlandade i Östersund och bunkrade skaffning och köpte oss en färdiggrillad kyckling för att få nåt lättspytt i magen. Eftersom vi var knökhungriga orkade vi inte leta efter en mysig rastplats utan satte oss på kantstenarna vid en parkering och svullade på bästa taikonmanér bredvid en armé av återvinningscontainrar. Typ 7 mil innan norska gränsen hade vägverket tagit i ordentligt och rivit upp hela jävla vägen. Många mil gick i 2 decimeter djupt grovt grus och jag kan lova att man inte har mycket kontroll över bilen då. Men jag kunde inte låta bli att trycka ner gasen ibland och härma en speakerröst "Björn Walldegård, Rovaniemi 1979, 2a efter tredje heatet" etc. till barnens stora förtjusning och sambons stora skräck.
Väl framme i Norge blev vi inkvarterade i baracker bredvid kakfabriken där sambons brorsa jobbar. Våra grannar var ett koppel ester som knegade på ett närliggande skifferbrott. Barackerna var helt värdiga som bostad inte bara åt ester utan även åt svenskar och ungerskor utrustade som de var med 2 sovrum, kombinerat kök och vardagsrum och mugg med dusch. Nästa dag for vi iväg på utflykt till ett vattenfall som var något mer levande än tidigare nämnda Döda Fallet! Det låg på svenska sidan och jag tror det är sveriges högsta vattenfall - en fallhöjd på 43 meter. Vattnet hade grävt ut en djup kanjon genom berget och landskapet och det var på det hela taget rätt häftigt! Vägen dit var lite jobbig då det spöregnade så jag trodde den smala grusvägen skulle sköljas bort. Sambons brorsa kved oroväckande mellan sina ändlösa tirader om skor och kläder och nätpoker. Vattnet som forsade var färgat av järnmalm och skogsskit och jag försökte tuta i sambons dotter att det var avigsidan av bergsjättarnas pissoar vi såg men hon verkade inte helt övertygad. Dagen efter for vi på fiskeutflykt och det var makalöst vackert men inte ett enda napp fick vi. Däremot fick vi bekanta oss med bromsar feta som bålgetingar och de var många! Självklart lyckades sambons grabb hugga fast svågerns tackel i nån jävla berghäll varpå bloggmaster fick vada ut i det svinkalla vattnet med snorhala stenar för att försöka skaka saker tillrätta. Kan ju säga att det inte funkade nåt vidare men efter att söta sambon kanat nerför berget och hamnat i vattnet lossnade tacklet av sig självt. One small sacrifice... Tack så in i helvete mycket Gud! Senare på nattkröken gick jag ut på trallen utanför baracken för att ta en cig och fick en fin ghettoutsikt där 5 ester stod runt sina bilar på parkeringen och rökte, två stod lutande mot varsin bil, två satt på huk och den femte ringde och letade party: "No no datt iz on da swidisch sajd, its såm wäddingänniversary. No no, Marko is not parrrtying tonajt...". Runt 2 på natten kom nån och hämtade de törstande esterna. Sen blev vi väckta halv 7 på morgonen av sambons dotter som bankade på dörren till vår barack och undrade om vi inte skulle gå upp snart och jag undrade i min tur om barnaga var förbjudet i ett civiliserat land som Norge...
Hemresan blev lång. Jag hade svår hemlängtan och kikade på kartan och kom fram till att det var ungefär 120 mil på E45an vilket med E4mått mätt borde ta typ 10 timmar. En lätt match för ett machoarsel med bilen full av familj! Nu är det dock så att det att E45an INTE är E4an. E45an är en jävla landsväg där 120 mil motsvarar typ 17 timmars körning inklusive omkörningar av sega långtradare och traktorer och husbilar av märke och modell "Bürstner 685 Elegance" (jag körde om honom 2 gånger!)... Tanken fanns på att stanna och hyra en stuga någonstans men jag ville hem! Tanken på att stanna och plocka ur all packning ur bilen var måttligt tilltalande och sambons ungar hade börjat gå varann på nerverna och tillsammans hade de börjat gå mig på nerverna. Så, gasen i botten!
Efter många mil i mörkret kom vi äntligen fram till en nattöppen mack. KAFFE!!! Och bensin... Som Eldkvarn så vist sjöng: "Där står espressomaskinisten vid sin blanka maskin/ pumpar kopparna halva med svart bensin". Och chips och cola. Framför mig i kön stod en sur tradarchaffis och bjäbbade med expediten om nåt och jag hann bli irriterad men när han vände sig om fann jag det för gott att hålla käften, killen såg ut som en örn! Näbbliknande näsa, mun med nedåtdragna mungipor och världens dödaste ondaste ögon. Han skrämde mig! Körde för DHL. Sen körde jag vidare. Efter ännu flera mil kom vi fram till götet där jag kunde svänga upp på E6an, riktig motorväg. Highway into the sunset! Dock hade solen redan gått ned med god marginal och lagom tills jag körde upp på E6an kom regnet. Inget trivsamt litet sommarregn man knullar under på blomdoftande sommarängar utan ett rejält jävla skyfall. Klockan var 2 på morgonen och jag var trött . Efter regnet kom hagel, i bibliska proportioner... Abraham, Lot och Hesekiel lär trots allt skrytsnack i den heliga skrift inte ha sett nåt liknande! Jag körde i 60 och kände ändå däcken tappa fäste ett par gånger varpå bilen kanade i sidled på ett obehagligt vis. Aja, desto större fröjd när jag parkerade hemma klockan 5 på morgonen. Jag betalade parkering fram till 13:40 samma dag sen gick jag och la mig och vaknade 13:36. Fan vad professionellt klockad jag är! För en kort stund kände jag mig som farsan.
Lite synd var det dock att köra hela västkusten i mörker för det var första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att köra den vägen. Fast för all del så lär ju Göteborg ändå alltid befinna sig i skuggan av Stockholm. Kanske kan jag tajma lite bättre nästa gång! När jag lämnade tillbaka bilen råkade jag nämna för snubben i kassan att jag varit i Norge varpå han blev lite förfärad och sa att försäkringen bara gäller i Sverige. Häpp! Nu ska jag återgå till folkölen och pálinkan ( sista chansen att vara semesteralko!).
onsdag 22 juli 2009
I sydändan av Trestaden
Som start på semestern i kombination med firande av sambons födelsedag stack vi till Gdansk (Danzig för teutofiler bland läsarna) på en fyradagarstur. Att det blev just Gdansk berodde dels på att det var billigt, dels på att flygturen var kort. Jag är måttligt förtjust i att flyga. Allt var frid och fröjd ända tills vi kom till stället vi skulle bo på. Det var ett slags hostel med inriktning på ungar som gillar att sporta. Det låg långt från Gdansks centrum men det var billigt! Och som bekant får man vad man betalar för... Kvinnan som satt i receptionen verkade ha doppat tampongen i koncentrerad citronsaft innan hon mokade in den i avsedd anatomisk öppning för hon var jävligt sur och otrevlig! Hon tittade inte ens upp förrän jag hälsade och sa att jag bokat. Suckande och flegmatisk i sin approach ville hon se passen. När hon tittat klart och gett oss nyckeln ville hon att vi skulle komma tillbaka om 15 minuter för att betala. Förmodligen för att hon behövde extra tid för att räkna ihop summan.
Efter en kvart gick vi ut för att betala och surdamen började räkna ihop vad det skulle kosta och det gick inte fort! Oklart vad hon ägnat sig åt under kvarten mellan vår ankomst till betalningsdags. När betalningen sent omsider var avklarad frågade vi om det fanns nån restaurang i närheten svarade hon kort och gott "No" samtidigt som hon rynkade ihop hela ansiktet. Vi begav oss ut på gatan och frågade ett par civila polacker som var glatt hjälpsamma men saknade erforderliga kunskaper i engelska men de fattade vad vi var ute efter och pekade bortåt vägen och sa leende "Mc Donalds!". Mc Donalds kändes inte som ett alternativ så vi gick istället in i ett köpcentrum bredvid där enda restaurangen var stängd för kvällen... Slutligen gick vi in i en livsmedelsaffär och köpte bröd, ost, chips och godis och en pava rödtjut. Väl tillbaka på hotellrummet konstaterade vi att vi inte hade nåt att dricka ur för det fanns inte ens tandborstglas. Men att halsa funkade ju i tonåren och jag kan avslöja att det fortfarande funkar!
Morgonen därpå gick vi till kantinan för frukost som portionerades ut genom en lucka i väggen. Frukosten bestod av en papptallrik med en klick smör, 3 små korvskivor och en klick keso med vaniljsocker i och så bröd. Jag bad om kaffe och psykot bakom luckan hällde upp något ur en stor kastrull i en kanna. Joxet i kannan såg ut som oboy och smakade vidbränd mjölk. Oklart vad det hade med kaffe att göra. Jag hinkade i alla fall i mig två muggar för att stävja abstinens men det funkade inte. Efter nån halvtimme började nacken värka och det gled över i illamående och svettningar. Till sist blev vi klara för avfärd och jag kunde bara tänka på kaffe så vi gick till köpcentret där vi handlat kvällen innan och hallelujah! restaurangen var öppen! Vi beställde kaffe och servitrisen pratade engelska med bred amerikansk accent. Efter två pottor kaffe var vi redo att dra! Kaffeabstinens är inte att leka med!
Söndagens utflykt gick till tyska ordens gamla borg Marienburg (Malbork på polska). En jättekoloss till borg som enligt elaka tungor är den största tegelhögen norr om alperna. Den bombades för all del till en tegelhög i slutet av andra världskriget men polackerna har byggt upp skiten igen med så mycket originalmaterial som möjligt. Vi kaosköade till biljettluckan på stationen i Gdansk bara för att kamma noll. Ett tåg hade kraschat längs spåret så ingen trafik skulle gå på flera timmar. Men turligt nog gick det en buss efter femton minuters väntetid. Chaffisen verkade hyfsat blåst och klarade bara av att ta betalt för en biljett fast vi fick två men han körde som ett proffs! Väl framme i Malbork spöregnade det men borgen var fett mäktig! Vi irrade runt i salarna och överallt där vi försökte gå dök det upp vänlig personal och förklarade att vi gick åt fel håll. Enligt deras policy skulle man alltid gå åt vänster, mental kvarleva från sovjettiden förmodligen... Dock var det likadant med Marienburg som med alla andra borgar och slott - de gör sig bäst på avstånd. Vi avrundade med att äta en svettig wurst och hinka varsin halvliter bira. Hemåt gick tåget igen och det hade en charmig 20-talsstandard med hårda säten, högt oljud och total avsaknad av ventilation. Tillbaka i Gdansk mulade vi i oss asiatiskt för den krogen var närmst. Servitrisen verkade ha samma egenhet som hotellreceptionisten att doppa intimprodukterna i citronsaft för hon var också sur som fan och vägrade möta våra blickar.
Nästa dag skippade vi hotellfrukosten och gick istället direkt på restaurangen i grannskapets köpcentrum och sen bar det av till gamla stan. På väg dit besökte vi Mariakyrkan som lär ska vara den största tegelkyrkan i världen och den var jävligt stor! Gamla stan blev precis som Marienburg sönderbombat under andra världskriget men de käcka polackerna har byggt upp precis som det såg ut innan och visste man inte om det var det omöjligt att se. Husen var smala och höga och målade i matta färger och rikt ornamenterade. Efter gamla stan begav vi oss till hamnen och diggade monumentet över de varvsarbetare som blivit mördade av regimen under solidaritetsstrejkerna på 70- och 80-talen. Sen rusade vi tillbaka till gamla stan för att käka på en restaurang med traditionell polsk mat. Tyvärr visade det sig att de bara serverade polsk mat till klockan 18, efter det serverades vanligt flådarkäk typ chevréfylld kycklingfilé och sån skit. Servitören var dock medgörlig och vi fick beställa från eftermiddagsmenyn och jag tror schnitzel, korv och surkål slår den där kycklingfilén vilken dag som helst!
Efter att ha glott runt hade vi lagt märke till några speciella fysionomiska egenheter hos polackerna; näsorna - många polacker har en speciell näsa som är lång med markerad tipp och samtidigt blir den bred över näsborrarna. Ögonen - en återkommande variant var blå eller grå men bleka och döda, som fiskögon. För er som är bekanta med H.P. Lovecrafts verk kan jag säga att jag tror han blivit inspirerad i sin Chtulhu-mytologi av polska immigranter i New England. Sist (och minst) har vi rumporna! Polska kvinnor har inga rumpor! Eller jo, men de är smala, droppformade och platta så att de får gällivarehäng t.o.m i tights! Det är en markant skillnad från de ofta formfulländade spaderformade rumporna på kvinnor av germansk och finno-ugrisk börd!
Sista dagen käkade vi frulle på haket i köpcentret och alldeles lagom berättade den engelskspråkiga servitrisen att hon varit turistguide i Gdansk och berättade om alla ställen vi borde ha besökt... 40 minuter österut låg en nationalpark med skogar, sjöar och ett bunkersystem som tyskarna byggt och som man fick springa omkring i. Vidare rekommenderade hon staden Sopot som tydligen skulle vara vacker och därifrån kunde man ta båten till Hel (bara namnet liksom...) som är en ö med världens längsta träpir (550 meter). Ack ja, vi får väl ta det nästa gång. Vi irrade iväg till ett annat köpcentrum varifrån bussen till flyplatsen gick. Vi lyckades utlösa larmet i lokala snabbköpet men vakten med Barbapappakropp och byxorna uppdragna till armhålorna blev nöjd när han fick se kvittot på vårt spritinköp. Därefter fikade vi på ett otrevligt trendhak med namnet Coffeheaven och det verkade rimligt för kaffet smakade som om det hade dött men vi åt en fin kladdkaka som såg ut som fidos hög men smakade mums!
Incheckningen på flygplatsen förlöpte väl ända tills vi skulle igenom säkerhetskontrollen. Vi delades upp efter kön och skickades till olika köer. Kontrollanterna var risslade i kamoflageuniformer och hade grova kängor och verkade lida av Front 242-komplex i sitt poserande. En kommandosubba med tagelliknande hår ner till arslet poserade extra hårt. Jag skickade igenom väskan, mobil och plånbok och gick sen igenom metalldetektorn som tjöt som fan. Jag blev bryskt beordrad att ta av mig skärp, skor och glasögon och skicka genom röntgenmaskinen. Metalldetektorn höll tyst när jag gick igenom för andra gången men en kamoflagefjomp skulle ändå muddra mig och beordrade mig att vända mig så han kunde muddra ryggen också. Jag förväntade mig att han skulle greppa mina kulor hårt och väsa nåt hotfullt i örat på mig men det gjorde han till min stora lättnad inte. När jag gick för att ta rätt på mina tillhörigheter undrade nån fjunig tönt i kamo om en laptopväska var min men det var den inte. Knekten verkade dock inte alls övertygad utan frågade igen och glodde misstänksamt på mig med sina fiskögon men gav sig sen.
Flygresan hem avslutades med en väldigt jobbig inflygning där planet steg och sjönk och svängde vänster och höger om vartannat och dessutom gjorde sig piloten lustig när han i högtalarna hojtade att alla skulle ha säkerhetsbälte på sig för landning "is a very dangerous thing"...
Efter en kvart gick vi ut för att betala och surdamen började räkna ihop vad det skulle kosta och det gick inte fort! Oklart vad hon ägnat sig åt under kvarten mellan vår ankomst till betalningsdags. När betalningen sent omsider var avklarad frågade vi om det fanns nån restaurang i närheten svarade hon kort och gott "No" samtidigt som hon rynkade ihop hela ansiktet. Vi begav oss ut på gatan och frågade ett par civila polacker som var glatt hjälpsamma men saknade erforderliga kunskaper i engelska men de fattade vad vi var ute efter och pekade bortåt vägen och sa leende "Mc Donalds!". Mc Donalds kändes inte som ett alternativ så vi gick istället in i ett köpcentrum bredvid där enda restaurangen var stängd för kvällen... Slutligen gick vi in i en livsmedelsaffär och köpte bröd, ost, chips och godis och en pava rödtjut. Väl tillbaka på hotellrummet konstaterade vi att vi inte hade nåt att dricka ur för det fanns inte ens tandborstglas. Men att halsa funkade ju i tonåren och jag kan avslöja att det fortfarande funkar!
Morgonen därpå gick vi till kantinan för frukost som portionerades ut genom en lucka i väggen. Frukosten bestod av en papptallrik med en klick smör, 3 små korvskivor och en klick keso med vaniljsocker i och så bröd. Jag bad om kaffe och psykot bakom luckan hällde upp något ur en stor kastrull i en kanna. Joxet i kannan såg ut som oboy och smakade vidbränd mjölk. Oklart vad det hade med kaffe att göra. Jag hinkade i alla fall i mig två muggar för att stävja abstinens men det funkade inte. Efter nån halvtimme började nacken värka och det gled över i illamående och svettningar. Till sist blev vi klara för avfärd och jag kunde bara tänka på kaffe så vi gick till köpcentret där vi handlat kvällen innan och hallelujah! restaurangen var öppen! Vi beställde kaffe och servitrisen pratade engelska med bred amerikansk accent. Efter två pottor kaffe var vi redo att dra! Kaffeabstinens är inte att leka med!
Söndagens utflykt gick till tyska ordens gamla borg Marienburg (Malbork på polska). En jättekoloss till borg som enligt elaka tungor är den största tegelhögen norr om alperna. Den bombades för all del till en tegelhög i slutet av andra världskriget men polackerna har byggt upp skiten igen med så mycket originalmaterial som möjligt. Vi kaosköade till biljettluckan på stationen i Gdansk bara för att kamma noll. Ett tåg hade kraschat längs spåret så ingen trafik skulle gå på flera timmar. Men turligt nog gick det en buss efter femton minuters väntetid. Chaffisen verkade hyfsat blåst och klarade bara av att ta betalt för en biljett fast vi fick två men han körde som ett proffs! Väl framme i Malbork spöregnade det men borgen var fett mäktig! Vi irrade runt i salarna och överallt där vi försökte gå dök det upp vänlig personal och förklarade att vi gick åt fel håll. Enligt deras policy skulle man alltid gå åt vänster, mental kvarleva från sovjettiden förmodligen... Dock var det likadant med Marienburg som med alla andra borgar och slott - de gör sig bäst på avstånd. Vi avrundade med att äta en svettig wurst och hinka varsin halvliter bira. Hemåt gick tåget igen och det hade en charmig 20-talsstandard med hårda säten, högt oljud och total avsaknad av ventilation. Tillbaka i Gdansk mulade vi i oss asiatiskt för den krogen var närmst. Servitrisen verkade ha samma egenhet som hotellreceptionisten att doppa intimprodukterna i citronsaft för hon var också sur som fan och vägrade möta våra blickar.
Nästa dag skippade vi hotellfrukosten och gick istället direkt på restaurangen i grannskapets köpcentrum och sen bar det av till gamla stan. På väg dit besökte vi Mariakyrkan som lär ska vara den största tegelkyrkan i världen och den var jävligt stor! Gamla stan blev precis som Marienburg sönderbombat under andra världskriget men de käcka polackerna har byggt upp precis som det såg ut innan och visste man inte om det var det omöjligt att se. Husen var smala och höga och målade i matta färger och rikt ornamenterade. Efter gamla stan begav vi oss till hamnen och diggade monumentet över de varvsarbetare som blivit mördade av regimen under solidaritetsstrejkerna på 70- och 80-talen. Sen rusade vi tillbaka till gamla stan för att käka på en restaurang med traditionell polsk mat. Tyvärr visade det sig att de bara serverade polsk mat till klockan 18, efter det serverades vanligt flådarkäk typ chevréfylld kycklingfilé och sån skit. Servitören var dock medgörlig och vi fick beställa från eftermiddagsmenyn och jag tror schnitzel, korv och surkål slår den där kycklingfilén vilken dag som helst!
Efter att ha glott runt hade vi lagt märke till några speciella fysionomiska egenheter hos polackerna; näsorna - många polacker har en speciell näsa som är lång med markerad tipp och samtidigt blir den bred över näsborrarna. Ögonen - en återkommande variant var blå eller grå men bleka och döda, som fiskögon. För er som är bekanta med H.P. Lovecrafts verk kan jag säga att jag tror han blivit inspirerad i sin Chtulhu-mytologi av polska immigranter i New England. Sist (och minst) har vi rumporna! Polska kvinnor har inga rumpor! Eller jo, men de är smala, droppformade och platta så att de får gällivarehäng t.o.m i tights! Det är en markant skillnad från de ofta formfulländade spaderformade rumporna på kvinnor av germansk och finno-ugrisk börd!
Sista dagen käkade vi frulle på haket i köpcentret och alldeles lagom berättade den engelskspråkiga servitrisen att hon varit turistguide i Gdansk och berättade om alla ställen vi borde ha besökt... 40 minuter österut låg en nationalpark med skogar, sjöar och ett bunkersystem som tyskarna byggt och som man fick springa omkring i. Vidare rekommenderade hon staden Sopot som tydligen skulle vara vacker och därifrån kunde man ta båten till Hel (bara namnet liksom...) som är en ö med världens längsta träpir (550 meter). Ack ja, vi får väl ta det nästa gång. Vi irrade iväg till ett annat köpcentrum varifrån bussen till flyplatsen gick. Vi lyckades utlösa larmet i lokala snabbköpet men vakten med Barbapappakropp och byxorna uppdragna till armhålorna blev nöjd när han fick se kvittot på vårt spritinköp. Därefter fikade vi på ett otrevligt trendhak med namnet Coffeheaven och det verkade rimligt för kaffet smakade som om det hade dött men vi åt en fin kladdkaka som såg ut som fidos hög men smakade mums!
Incheckningen på flygplatsen förlöpte väl ända tills vi skulle igenom säkerhetskontrollen. Vi delades upp efter kön och skickades till olika köer. Kontrollanterna var risslade i kamoflageuniformer och hade grova kängor och verkade lida av Front 242-komplex i sitt poserande. En kommandosubba med tagelliknande hår ner till arslet poserade extra hårt. Jag skickade igenom väskan, mobil och plånbok och gick sen igenom metalldetektorn som tjöt som fan. Jag blev bryskt beordrad att ta av mig skärp, skor och glasögon och skicka genom röntgenmaskinen. Metalldetektorn höll tyst när jag gick igenom för andra gången men en kamoflagefjomp skulle ändå muddra mig och beordrade mig att vända mig så han kunde muddra ryggen också. Jag förväntade mig att han skulle greppa mina kulor hårt och väsa nåt hotfullt i örat på mig men det gjorde han till min stora lättnad inte. När jag gick för att ta rätt på mina tillhörigheter undrade nån fjunig tönt i kamo om en laptopväska var min men det var den inte. Knekten verkade dock inte alls övertygad utan frågade igen och glodde misstänksamt på mig med sina fiskögon men gav sig sen.
Flygresan hem avslutades med en väldigt jobbig inflygning där planet steg och sjönk och svängde vänster och höger om vartannat och dessutom gjorde sig piloten lustig när han i högtalarna hojtade att alla skulle ha säkerhetsbälte på sig för landning "is a very dangerous thing"...
lördag 13 juni 2009
Vardagsdrivande
Ny månad, nya betraktelser och nya saker att gnälla på!
Shoppade loss på en central ica-butik härom veckan och rusade genom den trånga gången mellan hyllorna för kex och knäckebröd. Där, gloendes på saltinhyllan, står en ölmagad man runt 60 med ljusblå illasittande mysbyxor, blå t-shirt och en khakifärgad väst med obegripligt många småfickor. Lagom tills jag passerar utdunstar han en lång plågat kvidande prutt, nästan med lite föraktfull touch. Efter prutten undslapp han sig en grymtning som innehöll lika mycket konstaterande som uttryck för förnöjsamhet vilket höjde äckelfaktorn. Jag höll andan och tog en annan väg mot kassan...
Gjorde även ett försök att hitta jeans. Stolpade in på Jock n' Jöns och blev genast antastad av en gnagarlik kille med rakad skalle och en aura av söt parfym. Han var väldigt angelägen om att få hjälpa till så jag lät honom hållas och sa att jag hittat en juste jeansmodell på deras hemsida varpå han käckt förklarade att butikerna och webshopen hade olika sortiment. Mitt snålt tilltagna tålamod började närma sig gränsen men gnagarkillen lyckades i alla fall gräva fram en snarlik modell! Tyvärr hade den en obegriplig passform... Brallorna satt som ett ålskinn över höfter och lår samtidigt som midjan glappade och benen såg utsvängda ut längst ned. Man måste nog ha röd lösnäsa, orangekrullig tonsurfrisyr och vitt smink i hela ansiktet och rött kladd runt käften för att kunna bära upp såna jeans... Gnagarkillen var dock ivrig att fortsätta hjälpa till och hämtade andra liknande modeller och hivade in i provrummet. Alla satt halvkackigt och kulmen nåddes när han langade in ett par grå jeans i stretchmaterial med en beige glänsade ton, då lämnade jag butiken!
Har även hunnit med att gå ut och kröka ner mig med söta sambon, eller njae, egentligen gick vi ut och åt och slank på hemvägen in på puben The Old Bull ("det gamla skitsnacket" alltså!) och bänkade oss på uteserveringen. Plötsligt hördes en myndig basstämma: "Är det ok om jag ställer min öl på ert bord medan jag röker?" spontant svarade jag "Ja, om du inte är rädd om den!" och såg då att det var den avdankade komikern Kryddan Pettersson som bevärdigade mitt bord med sitt dryckjom! Han rökte cortez och ölade professionellt.
I dag ska det visst hållas en sån där "Reclaim"-festival i malmöområdet Västra Hamnen. Jag blir alltid lika fascinerad av användandet av begreppet Reclaim! Hur "återtar" man något man aldrig haft? Västra hamnen är ett hyfsat exklusivt flådarområde typ som Hammarby sjöstad i Stockholm och representanter för festivalarrangören säger att det bara bor rika svin i Västra hamnen, alltså kan man anta att de inte själva bott där och innan det blev ett flådarområde var det fabriks- och industriområde och jag tvivlar starkt på att någon av snorungarna som reclaimar jobbade där... Men återtabegreppet används förmodligen för att de inför sig själva ska rättfärdiga sitt beteende. "Ska ha!"-generationen på grönbete liksom... Men om de nu prompt ska reclaima saker kan de väl ändå försöka återta något ordentligt som till exempel vissa förlorade bitar av Sverige så som Livland, Dagö, Wismar, Finland, Bremen-Verden, Pommern och kanske Norge. Det känns som om Sverige skulle behöva lite diktatur så de här människorna får något vettigt att rikta sin energi mot. Nu känns de mest som en autoimmun sjukdom, alltså en sån som beror på att immunförsvaret har för lite att göra och ger sig på den kroppsegna vävnaden...
Apropå så blev det lite fortsättning på ockupationsfestivalen jag nämnde i förra blogginlägget. Husen i St. Larsområdet som ockuperades var planerade att byggas om till bostäder vilket nu lär fördröjas då ockupanterna som enligt egen utsago demonstrerade mot bostadsbrist har förstört husen ordentligt genom att slita loss dörrar och riva ner och slå sönder vitvaror som fanns i huset och självklart hade de krönt sitt missdåd med att klottra ner till förbannelse. En liten fördel med vandaliseringen är ju dock att de visade sin riktiga agenda! Ingen kan väl nu tro annat än att de bara är ute efter att förstöra snarare än att hitta bostäder...
Nu plockar jag av gnällbältet och prisar det skånska gemytet! När man börjar på ett nytt jobb i Stockholm får man mer eller mindre boxa sig in bland kollegerna men när jag började på mitt jobb i Malmö togs jag emot med öppna armar och kände mig snart som en i gänget. Nu är jag outsourcad på ett större industriföretag och i den enorma kåken jobbar en hel del folk och alla hälsar trevligt och småkacklar i hissen och andra ställen där man springer på varann. I Stockholm hade alla glott på sina skor och enbart hälsat på folk från den egna avdelningen, om ens det... Dock råkade jag komma i lag med en snubbe med piprensarben när jag rökte utanför jobbet och han visade sig vara landsman, eller snarare så hördes det lång väg att han var stockholmare men han verkade smittad av det skånska gemytet.
Nu ska jag ockupera köket och reclaima en flarra vin!
Tjenixen!
Shoppade loss på en central ica-butik härom veckan och rusade genom den trånga gången mellan hyllorna för kex och knäckebröd. Där, gloendes på saltinhyllan, står en ölmagad man runt 60 med ljusblå illasittande mysbyxor, blå t-shirt och en khakifärgad väst med obegripligt många småfickor. Lagom tills jag passerar utdunstar han en lång plågat kvidande prutt, nästan med lite föraktfull touch. Efter prutten undslapp han sig en grymtning som innehöll lika mycket konstaterande som uttryck för förnöjsamhet vilket höjde äckelfaktorn. Jag höll andan och tog en annan väg mot kassan...
Gjorde även ett försök att hitta jeans. Stolpade in på Jock n' Jöns och blev genast antastad av en gnagarlik kille med rakad skalle och en aura av söt parfym. Han var väldigt angelägen om att få hjälpa till så jag lät honom hållas och sa att jag hittat en juste jeansmodell på deras hemsida varpå han käckt förklarade att butikerna och webshopen hade olika sortiment. Mitt snålt tilltagna tålamod började närma sig gränsen men gnagarkillen lyckades i alla fall gräva fram en snarlik modell! Tyvärr hade den en obegriplig passform... Brallorna satt som ett ålskinn över höfter och lår samtidigt som midjan glappade och benen såg utsvängda ut längst ned. Man måste nog ha röd lösnäsa, orangekrullig tonsurfrisyr och vitt smink i hela ansiktet och rött kladd runt käften för att kunna bära upp såna jeans... Gnagarkillen var dock ivrig att fortsätta hjälpa till och hämtade andra liknande modeller och hivade in i provrummet. Alla satt halvkackigt och kulmen nåddes när han langade in ett par grå jeans i stretchmaterial med en beige glänsade ton, då lämnade jag butiken!
Har även hunnit med att gå ut och kröka ner mig med söta sambon, eller njae, egentligen gick vi ut och åt och slank på hemvägen in på puben The Old Bull ("det gamla skitsnacket" alltså!) och bänkade oss på uteserveringen. Plötsligt hördes en myndig basstämma: "Är det ok om jag ställer min öl på ert bord medan jag röker?" spontant svarade jag "Ja, om du inte är rädd om den!" och såg då att det var den avdankade komikern Kryddan Pettersson som bevärdigade mitt bord med sitt dryckjom! Han rökte cortez och ölade professionellt.
I dag ska det visst hållas en sån där "Reclaim"-festival i malmöområdet Västra Hamnen. Jag blir alltid lika fascinerad av användandet av begreppet Reclaim! Hur "återtar" man något man aldrig haft? Västra hamnen är ett hyfsat exklusivt flådarområde typ som Hammarby sjöstad i Stockholm och representanter för festivalarrangören säger att det bara bor rika svin i Västra hamnen, alltså kan man anta att de inte själva bott där och innan det blev ett flådarområde var det fabriks- och industriområde och jag tvivlar starkt på att någon av snorungarna som reclaimar jobbade där... Men återtabegreppet används förmodligen för att de inför sig själva ska rättfärdiga sitt beteende. "Ska ha!"-generationen på grönbete liksom... Men om de nu prompt ska reclaima saker kan de väl ändå försöka återta något ordentligt som till exempel vissa förlorade bitar av Sverige så som Livland, Dagö, Wismar, Finland, Bremen-Verden, Pommern och kanske Norge. Det känns som om Sverige skulle behöva lite diktatur så de här människorna får något vettigt att rikta sin energi mot. Nu känns de mest som en autoimmun sjukdom, alltså en sån som beror på att immunförsvaret har för lite att göra och ger sig på den kroppsegna vävnaden...
Apropå så blev det lite fortsättning på ockupationsfestivalen jag nämnde i förra blogginlägget. Husen i St. Larsområdet som ockuperades var planerade att byggas om till bostäder vilket nu lär fördröjas då ockupanterna som enligt egen utsago demonstrerade mot bostadsbrist har förstört husen ordentligt genom att slita loss dörrar och riva ner och slå sönder vitvaror som fanns i huset och självklart hade de krönt sitt missdåd med att klottra ner till förbannelse. En liten fördel med vandaliseringen är ju dock att de visade sin riktiga agenda! Ingen kan väl nu tro annat än att de bara är ute efter att förstöra snarare än att hitta bostäder...
Nu plockar jag av gnällbältet och prisar det skånska gemytet! När man börjar på ett nytt jobb i Stockholm får man mer eller mindre boxa sig in bland kollegerna men när jag började på mitt jobb i Malmö togs jag emot med öppna armar och kände mig snart som en i gänget. Nu är jag outsourcad på ett större industriföretag och i den enorma kåken jobbar en hel del folk och alla hälsar trevligt och småkacklar i hissen och andra ställen där man springer på varann. I Stockholm hade alla glott på sina skor och enbart hälsat på folk från den egna avdelningen, om ens det... Dock råkade jag komma i lag med en snubbe med piprensarben när jag rökte utanför jobbet och han visade sig vara landsman, eller snarare så hördes det lång väg att han var stockholmare men han verkade smittad av det skånska gemytet.
Nu ska jag ockupera köket och reclaima en flarra vin!
Tjenixen!
söndag 17 maj 2009
Åsiktsmaskinen slår till igen!
Var på besök i Stockholm härom veckan och uppdaterade mig med vänner och de delar av familjen som bor kvar där. Efter att ha klivit av tåget med ett hål i magen parkerade jag mig på en pizzera för lite påfyllning. Två glada fyllon kommer in på pizzerian för att smörja kråset. Efter att ha dividerat en stund sinsemellan huruvida de skulle äta pizza eller hos "skottarna" bestämde de sig i alla fall för italianokäk. Det ena fyllot sätter sig vid bordet bredvid mitt och det andra får det prestigefyllda uppdraget att gå fram till disken för att beställa (och betala kan man anta). Efter några sekunder pockar det sittande fyllot på min uppmärksamhet:
- Öh, hörrö! Öh!
- Va?
- Han är för jävla rolig den där!
- Vem? Vad?
Fyllot pekar på sin kompis som är vid disken och beställer.
- Han frågade om de har sån där saft man blir rolig av. Jaaa, han är för jävla rolig.
- Jaha, ehrm , fniss då...
- Jaaa, hehehe
- Ond saft!, säger jag skojfullt men fyllot verkar ha kopplat bort mig för ögonblicket men strax tar han till orda igen.
- De e som på ålandsbåten.
- Uhu?
- Ja, deras smörgåsbord! Man får dricka så mycket man hinner under en timme eller vare e!
- Låter livsfarligt!
- Jaaa, jag fick nästan åka ambulans därifrån en gång.
- Tvivlar jag inte alls på!
Sen tog samtalet slut och jag fick avrunda min pizza utan pratsällskap.
I går var jag iväg på något slags avancerad picknick. En ungersk förening som min sambo är tjenis med firade tioårsjubileum genom att koka gulasch över öppen eld ute i det gröna och bjuda in diverse folk. Konceptet var klart juste med rykande soppa och ungerska soldatsånger ur ett tungt men portabelt PA-system. Problemet för mig med invandrartillställningar är att jag inte vet vilka som pratar svenska så jag har ingen aning om vilka jag kan prata med. Och även om jag skulle veta vilka som behärskar svenska så hade det inte hjälpt för de pratar ungerska med varann så jag kan inte lätt och listigt höra något där jag kan bryta in med en skojfrisk replik. Denna gång fanns dock en svensk kille på plats med vissa gemensamma nämnare; han hade solbrillor i halva ansiktet och en "the sisters of mercy"-tröja. Tyvärr har han psyko-sociala problem och svarar inte på tilltal...
Sen så har det ju varit kravallhelg i Lund! Någon slags "ockupationsfestival" ägde rum. Härförledens ockuperade ett antal ungdomar ett hus i Lund men blev utkastade av polisen och det här skulle alltså vara en uppföljning. Det var gatufest och liveband och de hade planerat att ockupera tre hus under festivalen. De väckte min antipati redan långt innan festivalen genom att klottra reklam för festivalen på husfasader, bänkar och träd. Inte blev jag heller mer positivt inställd då polisen utsattes för stenkastning när en flock ockupanter försökte ta sig in i ett hus i centrala stan. De tre planerade ockupationerna gick i stöpet under lördagen varpå nya försök gjordes under söndagen. På eftermiddagen stördes min bokläsning av ett jävla skränande och jag tittade ut genom fönstret och såg en hord demonstranter välla förbi utanför. Mellan klungorna kom en tropp poliser till häst och jag hoppades att jag från första parkett skulle få se dem göra en kravallchock in i hopen med röda fanor men kunde besviket konstatera att det inte blev så. Tydligen hade ockupantdemonstranterna lyckats bryta sig in i två tomma hus i St. Larsområdet där de kanske smälte in bra (området hyser psyk-klinik såväl som metadonprogram).
Nu är för all del bostadssituationen i Lund inte den bästa. Det kommer mängder av studenter och det byggs inte mycket nytt och det som byggs har höga hyror. Det är lätt att förstå att tomma hus väcker frustration men jag tror ändå att det är ett fåtal av helgens demonstranter som verkligen ville ha en seriös demonstration och föra ut ett budskap. En stor del är förmodligen sådana som gillar medlet men skiter i syftet; "missnöjesmänniskor" som kan bege sig ut och demonstrera mot vad som helst så länge de får uttrycka missnöje och horden som bara vill bråka, ni vet de där som demonstrationsarrangörer hävdar att de inte kan ta ansvar för.
Om vi ponerar att ägaren till en tom rivningsfastighet låter ockupanterna bo kvar kommer alla att vara nöjda och glada då? Knappast. Det lär inte dröja länge innan ockupanterna börjar klaga över husets dåliga standard och kräver att ägaren skall renovera. Om nu ägaren går med på att renovera, vilket inte är gratis, kommer hyran att höjas och finns det någon som inbillar sig att ockupanterna skulle kunna ta det? Om vi istället tar ett annat exempel där ägaren till en ockuperad rivningskåk låter ockupanterna bo kvar utan att renovera och en ockupant trampar genom golvet och slår sig halvt fördärvad. Kommer den skadade att acceptera att denne får skylla sig själv eller kommer han/hon att kräva ersättning från fastighetsägaren? Troligtvis det senare.
Jag har inga lösningar. Jag är bara en trivsamt magsur halvgubbe! Men jag kan inte låta bli att bli otrivsamt magsur när jag tänker på hur mycket skattemedel som bara går upp i rök på städning, klottersanering och polisinsatser i samband med ett sånt här evenemang.
- Öh, hörrö! Öh!
- Va?
- Han är för jävla rolig den där!
- Vem? Vad?
Fyllot pekar på sin kompis som är vid disken och beställer.
- Han frågade om de har sån där saft man blir rolig av. Jaaa, han är för jävla rolig.
- Jaha, ehrm , fniss då...
- Jaaa, hehehe
- Ond saft!, säger jag skojfullt men fyllot verkar ha kopplat bort mig för ögonblicket men strax tar han till orda igen.
- De e som på ålandsbåten.
- Uhu?
- Ja, deras smörgåsbord! Man får dricka så mycket man hinner under en timme eller vare e!
- Låter livsfarligt!
- Jaaa, jag fick nästan åka ambulans därifrån en gång.
- Tvivlar jag inte alls på!
Sen tog samtalet slut och jag fick avrunda min pizza utan pratsällskap.
I går var jag iväg på något slags avancerad picknick. En ungersk förening som min sambo är tjenis med firade tioårsjubileum genom att koka gulasch över öppen eld ute i det gröna och bjuda in diverse folk. Konceptet var klart juste med rykande soppa och ungerska soldatsånger ur ett tungt men portabelt PA-system. Problemet för mig med invandrartillställningar är att jag inte vet vilka som pratar svenska så jag har ingen aning om vilka jag kan prata med. Och även om jag skulle veta vilka som behärskar svenska så hade det inte hjälpt för de pratar ungerska med varann så jag kan inte lätt och listigt höra något där jag kan bryta in med en skojfrisk replik. Denna gång fanns dock en svensk kille på plats med vissa gemensamma nämnare; han hade solbrillor i halva ansiktet och en "the sisters of mercy"-tröja. Tyvärr har han psyko-sociala problem och svarar inte på tilltal...
Sen så har det ju varit kravallhelg i Lund! Någon slags "ockupationsfestival" ägde rum. Härförledens ockuperade ett antal ungdomar ett hus i Lund men blev utkastade av polisen och det här skulle alltså vara en uppföljning. Det var gatufest och liveband och de hade planerat att ockupera tre hus under festivalen. De väckte min antipati redan långt innan festivalen genom att klottra reklam för festivalen på husfasader, bänkar och träd. Inte blev jag heller mer positivt inställd då polisen utsattes för stenkastning när en flock ockupanter försökte ta sig in i ett hus i centrala stan. De tre planerade ockupationerna gick i stöpet under lördagen varpå nya försök gjordes under söndagen. På eftermiddagen stördes min bokläsning av ett jävla skränande och jag tittade ut genom fönstret och såg en hord demonstranter välla förbi utanför. Mellan klungorna kom en tropp poliser till häst och jag hoppades att jag från första parkett skulle få se dem göra en kravallchock in i hopen med röda fanor men kunde besviket konstatera att det inte blev så. Tydligen hade ockupantdemonstranterna lyckats bryta sig in i två tomma hus i St. Larsområdet där de kanske smälte in bra (området hyser psyk-klinik såväl som metadonprogram).
Nu är för all del bostadssituationen i Lund inte den bästa. Det kommer mängder av studenter och det byggs inte mycket nytt och det som byggs har höga hyror. Det är lätt att förstå att tomma hus väcker frustration men jag tror ändå att det är ett fåtal av helgens demonstranter som verkligen ville ha en seriös demonstration och föra ut ett budskap. En stor del är förmodligen sådana som gillar medlet men skiter i syftet; "missnöjesmänniskor" som kan bege sig ut och demonstrera mot vad som helst så länge de får uttrycka missnöje och horden som bara vill bråka, ni vet de där som demonstrationsarrangörer hävdar att de inte kan ta ansvar för.
Om vi ponerar att ägaren till en tom rivningsfastighet låter ockupanterna bo kvar kommer alla att vara nöjda och glada då? Knappast. Det lär inte dröja länge innan ockupanterna börjar klaga över husets dåliga standard och kräver att ägaren skall renovera. Om nu ägaren går med på att renovera, vilket inte är gratis, kommer hyran att höjas och finns det någon som inbillar sig att ockupanterna skulle kunna ta det? Om vi istället tar ett annat exempel där ägaren till en ockuperad rivningskåk låter ockupanterna bo kvar utan att renovera och en ockupant trampar genom golvet och slår sig halvt fördärvad. Kommer den skadade att acceptera att denne får skylla sig själv eller kommer han/hon att kräva ersättning från fastighetsägaren? Troligtvis det senare.
Jag har inga lösningar. Jag är bara en trivsamt magsur halvgubbe! Men jag kan inte låta bli att bli otrivsamt magsur när jag tänker på hur mycket skattemedel som bara går upp i rök på städning, klottersanering och polisinsatser i samband med ett sånt här evenemang.
måndag 4 maj 2009
Tillvaroregistratorn slår till igen
Gruss Gott!
I'm back! I'm better! Eller njä, det vetta fan förresten... Lite smått och gott har hänt sen sist i alla fall. Jag har skrämt skiten ur en fastighetsskötare, börjat jobba, konstaterat vissa språkliga egenheter i skånskan och bevittnat ett utfall av pöbelrasism på bussen i Malmö.
Då vissa slitagedelar i lägenheten pajat tyckte min sambo att det var dags att ringa in fastighetsskötaren som glad i hågen raskt dök upp. Själv var jag ute på stan och drällde under tiden och lagom tills jag gick hem hade hon passat på att smita ut på stan. När jag kom upp i trapphuset såg jag att våran dörr stod öppen och ett hurtigt gnolande spred sig från badrummet. Jag knallade in i hallen samtidigt som fastighetsskötaren kom ut ur badrummet, han var biffigt musklig, tatuerad och hade rakad skalle och skrekt gällt som en flicka rakt ut när han såg mig: "IIIIHIIIIHHHH!!!". Sen började han vifta med armarna "Ut härifrån, sjas sjas! Ut! hej då!". Jag kunde inte hålla mig för skratt och sa flabbande att jag bodde i lägenheten vilket han inte ville tro på. Jag visade att jag hade nyckel och till sist visade jag leg och pekade på posten på köksbordet som var adresserad till mig och då trodde han mig. Efter att ha kommit ner lite igen började han nervöst babbla om allt möjligt, förmodligen gick han fortfarande på adrenalinkicken av att ha blivit halvt ihjälskrämd. Tyvärr pratade han den grötigaste skånska jag hört så jag förstod inte ens en tredjedel av vad han sa...
På påskdagen dristade jag mig till att åka till Malmö för öldrickning med ett par kolleger och en f.d. kollega. På bussen från stationen till Möllevångstorget satte jag mig bakom barnvagnsplatsen som var ockuperad av två gamla tanter, en med shoppingvagn och en med äcklig pudel. Vid en hållplats efter vägen klev en muslimsk familj på. Mamma muslim klev på genom bakdörren med sin barnvagn och ett par extra småglin medan pappan dividerade med busschauffören om sin biljett som inte var giltig längre. Tanten med pudeln blängde på mamma muslim och drog sen ut hunden i gången men hon flyttade inte på sig. Mamman såg lite förvirrat på det minimala utrymmet tanterna lämnade på barnvagnsplatsen och hundtanten tog till orda: "Där kan du ju ställa vagnen! Är du dum i huvet jävla apmänniska!?". Jag undrade häpet om jag hörde rätt. "Är du dum i huvet!?" frågade tanten igen och en gubbe med golfbag som stod vid dörrarna bröt in "Hon har ju gjort plats för vagnen! Har du svårt för att fatta?", "Apmänniskor!", kved hundtanten som svar. Jag trodde jag var med i en sketch! Tanten och gubben med golfbagen fortsatte kläcka ur sig otidigheter och visade tydligt att de inte tillhörde sin generations begåvningsreserv. Med en gnutta sunt förnuft i skallen hade grogghaggan med pudeln lyft sitt motbjudande arsle till en annan plats. En barnvagnsplats är väl ändå primärt till för barnvagnar? Tyvärr hade jag total tunghäfta där jag satt på bussen. Så småningom kom i alla fall pappa muslim bak i bussen och han var rätt hård så tanterna makade lite på sig så att barnvagnen gick att köra in. Lite mysrasister är väl alla till mans oavsett hudfärg och härkomst men att öppet ge sig på en barnfamilj på det där viset är under all kritik!
Efter bussincidenten mötte jag i alla fall upp med kumpanerna på Möllan och lite ölhinkande satt bra! Tyvärr hade vi Malmös långsammaste servitris till buds men det stävjade ju fylla på ett effektivt vis... Kvällen blev dock kort då det pga söndagstrafik inte gick några allmänna färmedel hem till Lund efter 23:20. Jag hoppade på bussen vid södervärn men kom inte längre än till östervärn förrän min blåsa höll på att explodera och jag kände mig nödgad att hoppa av bussen och uppsöka diskretionen hos de närmsta buskarna. Sen blev det taxi. Chaffisen såg ut att vara bördig från afrikas horn och hade en småslemmig ragamuffin-accent. När han stannade bilen utanför min port sa han: "No är do hemma å kan sossa sött! I morron e det extra sondag det är väl skont? Naaati naaati.". Jag bet mig i tungan för att hålla mig för skratt!
Och som jag nämnde i inledningen har jag upptäckt ett par egenheter i skånskan (ja ja, jag vet att det finns fler!). Istället för "fjol" säger man "fjor" här nere. Sydsvenskan envisas med att skriva "i fjor" istället för "förra året" vilket får texterna att se lätt bonniga ut! Och sen så gillar inte skåningarna att använda ordet "jobb" i bestämd form! De kör hårt med "Jag är på jobb", "Ska du på jobb i morrn?", "Hur är det på jobb?". Och så säger de "bulle" istället för bröd, oavsett om det handlar om bullformade småfranskor eller limpor. För mig är och förblir "bulle" någonting med socker och kanel/kardemumma/vaniljgegga som man äter till kaffet!
I'm back! I'm better! Eller njä, det vetta fan förresten... Lite smått och gott har hänt sen sist i alla fall. Jag har skrämt skiten ur en fastighetsskötare, börjat jobba, konstaterat vissa språkliga egenheter i skånskan och bevittnat ett utfall av pöbelrasism på bussen i Malmö.
Då vissa slitagedelar i lägenheten pajat tyckte min sambo att det var dags att ringa in fastighetsskötaren som glad i hågen raskt dök upp. Själv var jag ute på stan och drällde under tiden och lagom tills jag gick hem hade hon passat på att smita ut på stan. När jag kom upp i trapphuset såg jag att våran dörr stod öppen och ett hurtigt gnolande spred sig från badrummet. Jag knallade in i hallen samtidigt som fastighetsskötaren kom ut ur badrummet, han var biffigt musklig, tatuerad och hade rakad skalle och skrekt gällt som en flicka rakt ut när han såg mig: "IIIIHIIIIHHHH!!!". Sen började han vifta med armarna "Ut härifrån, sjas sjas! Ut! hej då!". Jag kunde inte hålla mig för skratt och sa flabbande att jag bodde i lägenheten vilket han inte ville tro på. Jag visade att jag hade nyckel och till sist visade jag leg och pekade på posten på köksbordet som var adresserad till mig och då trodde han mig. Efter att ha kommit ner lite igen började han nervöst babbla om allt möjligt, förmodligen gick han fortfarande på adrenalinkicken av att ha blivit halvt ihjälskrämd. Tyvärr pratade han den grötigaste skånska jag hört så jag förstod inte ens en tredjedel av vad han sa...
På påskdagen dristade jag mig till att åka till Malmö för öldrickning med ett par kolleger och en f.d. kollega. På bussen från stationen till Möllevångstorget satte jag mig bakom barnvagnsplatsen som var ockuperad av två gamla tanter, en med shoppingvagn och en med äcklig pudel. Vid en hållplats efter vägen klev en muslimsk familj på. Mamma muslim klev på genom bakdörren med sin barnvagn och ett par extra småglin medan pappan dividerade med busschauffören om sin biljett som inte var giltig längre. Tanten med pudeln blängde på mamma muslim och drog sen ut hunden i gången men hon flyttade inte på sig. Mamman såg lite förvirrat på det minimala utrymmet tanterna lämnade på barnvagnsplatsen och hundtanten tog till orda: "Där kan du ju ställa vagnen! Är du dum i huvet jävla apmänniska!?". Jag undrade häpet om jag hörde rätt. "Är du dum i huvet!?" frågade tanten igen och en gubbe med golfbag som stod vid dörrarna bröt in "Hon har ju gjort plats för vagnen! Har du svårt för att fatta?", "Apmänniskor!", kved hundtanten som svar. Jag trodde jag var med i en sketch! Tanten och gubben med golfbagen fortsatte kläcka ur sig otidigheter och visade tydligt att de inte tillhörde sin generations begåvningsreserv. Med en gnutta sunt förnuft i skallen hade grogghaggan med pudeln lyft sitt motbjudande arsle till en annan plats. En barnvagnsplats är väl ändå primärt till för barnvagnar? Tyvärr hade jag total tunghäfta där jag satt på bussen. Så småningom kom i alla fall pappa muslim bak i bussen och han var rätt hård så tanterna makade lite på sig så att barnvagnen gick att köra in. Lite mysrasister är väl alla till mans oavsett hudfärg och härkomst men att öppet ge sig på en barnfamilj på det där viset är under all kritik!
Efter bussincidenten mötte jag i alla fall upp med kumpanerna på Möllan och lite ölhinkande satt bra! Tyvärr hade vi Malmös långsammaste servitris till buds men det stävjade ju fylla på ett effektivt vis... Kvällen blev dock kort då det pga söndagstrafik inte gick några allmänna färmedel hem till Lund efter 23:20. Jag hoppade på bussen vid södervärn men kom inte längre än till östervärn förrän min blåsa höll på att explodera och jag kände mig nödgad att hoppa av bussen och uppsöka diskretionen hos de närmsta buskarna. Sen blev det taxi. Chaffisen såg ut att vara bördig från afrikas horn och hade en småslemmig ragamuffin-accent. När han stannade bilen utanför min port sa han: "No är do hemma å kan sossa sött! I morron e det extra sondag det är väl skont? Naaati naaati.". Jag bet mig i tungan för att hålla mig för skratt!
Och som jag nämnde i inledningen har jag upptäckt ett par egenheter i skånskan (ja ja, jag vet att det finns fler!). Istället för "fjol" säger man "fjor" här nere. Sydsvenskan envisas med att skriva "i fjor" istället för "förra året" vilket får texterna att se lätt bonniga ut! Och sen så gillar inte skåningarna att använda ordet "jobb" i bestämd form! De kör hårt med "Jag är på jobb", "Ska du på jobb i morrn?", "Hur är det på jobb?". Och så säger de "bulle" istället för bröd, oavsett om det handlar om bullformade småfranskor eller limpor. För mig är och förblir "bulle" någonting med socker och kanel/kardemumma/vaniljgegga som man äter till kaffet!
måndag 9 mars 2009
Två hörn av samhällets utkant
Härom dagen var jag och sambon ute på stan i ett ärende och passerade en äldre man med rullator och stela ben. Han lyckades få fart på rullatorn men benen hängde inte riktigt med vilket fick honom att stupa som Sonny Liston efter att Cassius Clay låtit honom smaka näve. Vi skyndade till och lyfte upp farbrorn på en bänk och försökte få ur honom var han hörde hemma så vi naivt kunde försöka ringa in en vårdare åt honom. Medan sambon jagade hemtjänsten dök en pundarversion av Anders Eldebrink upp. Han var sportigt ekiperad, hade tatuerade öron och luktade som en fylla från 1993 som aldrig riktigt avslutats. Han ryade om att "dom" inte var kloka som släppte ut farbrorn utan vårdare och förklarade att han känt honom för några år sedan och att han inte hade någon balans, ett faktum vi redan konstaterat... Han fortsatte med att haspla ur sig en räcka nedlåtande kommentarer om vården av äldre och berättade att han själv varit uppe hos Henrik på morgonen och klätt på honom och fixat frulle och om en stund skulle han upp och bada Henrik och innan han försvann avslutade han med orden: "Man får hjälpa varandra" och plötsligt gläntades en dörr och jag fick inblick i en värld jag inte hade en aning om att den fanns. En värld där avdankade tjackalkisar med tatuerade öron ömsint tar hand om ensamma gamlingar utan någon annan lön än den glädje man känner efter ett väl utfört arbete och jag funderar fortfarande på om jag borde skämmas för att jag inte deltar i vården av de som en gång byggde upp landet jag bor i...
Efter att nu ha avhandlat två olika individvarianter av samhällets olycksbarn går vi in på den tredje; före detta politiker. För några veckor sen var jag på bio och såg en dokumentär om moderaten Anders Björck, före detta riksdagsledamot och försvarsminister och numera landshövding i Uppsala. Att landshövding är ett jobb man ger politiska trotjänare man inte kan ge ett riktigt jobb var jag medveten om och att Anders Björck var en bisarr figur hade jag läst mig till innan men dokumentären visade lite annat. Först fnissade jag åt alla dråpligheter som Björck kläckte ur sig under menlösa planeringsmöten men efter ett tag började jag känna sympati för honom och till sist tyckte jag synd om honom. Mycket för att dokumentären var klippt på ett sätt som fick Björck att framstå som en narr och det kändes inte riktigt rättvist. Hur som helst, en landshövding har uppenbarligen en slags pajasroll där de ska vara flinande typer som representerar under diverse jippon och evenemang och det verkade vara allt ifrån att klippa bandet vid invigningar av varuhus till att äta ärtsoppa med stadsöverhuvuden från länder ingen genomsnittlig svensk hört talas om. Dokumentären var till stor del inspelad under Linnéveckan i Uppsala där stackars Björck tvingades till den ena uppvisningen värre än den andra och allra värst var det när han fick en trälåda med frön han skulle plantera i ett litet land inför publik. Björck hade med all önskvärd tydlighet aldrig sått ett land tidigare och det slutade inte med ett par utkastade handfullar utan han skulle kasta frön över hela jävla landet till nyckelharpemusik och jag vred mig i vanmakt i biostolen. Arma karl! Hela landshövdingsupplägget verkar omåttligt förnedrande för en man från överklassen och jag kan verkligen förstå att Björck tiltar och jagar studenter under valborgsmässoafton!
Jaha! Vad mer då...? Jo, jag har skaffat mig linser och sambons grabb gav en intressant kommentar när han såg mig utan brillor "Du ser ut som på morgonen! Fast du ser läskigare ut på riktigt...".
Efter att nu ha avhandlat två olika individvarianter av samhällets olycksbarn går vi in på den tredje; före detta politiker. För några veckor sen var jag på bio och såg en dokumentär om moderaten Anders Björck, före detta riksdagsledamot och försvarsminister och numera landshövding i Uppsala. Att landshövding är ett jobb man ger politiska trotjänare man inte kan ge ett riktigt jobb var jag medveten om och att Anders Björck var en bisarr figur hade jag läst mig till innan men dokumentären visade lite annat. Först fnissade jag åt alla dråpligheter som Björck kläckte ur sig under menlösa planeringsmöten men efter ett tag började jag känna sympati för honom och till sist tyckte jag synd om honom. Mycket för att dokumentären var klippt på ett sätt som fick Björck att framstå som en narr och det kändes inte riktigt rättvist. Hur som helst, en landshövding har uppenbarligen en slags pajasroll där de ska vara flinande typer som representerar under diverse jippon och evenemang och det verkade vara allt ifrån att klippa bandet vid invigningar av varuhus till att äta ärtsoppa med stadsöverhuvuden från länder ingen genomsnittlig svensk hört talas om. Dokumentären var till stor del inspelad under Linnéveckan i Uppsala där stackars Björck tvingades till den ena uppvisningen värre än den andra och allra värst var det när han fick en trälåda med frön han skulle plantera i ett litet land inför publik. Björck hade med all önskvärd tydlighet aldrig sått ett land tidigare och det slutade inte med ett par utkastade handfullar utan han skulle kasta frön över hela jävla landet till nyckelharpemusik och jag vred mig i vanmakt i biostolen. Arma karl! Hela landshövdingsupplägget verkar omåttligt förnedrande för en man från överklassen och jag kan verkligen förstå att Björck tiltar och jagar studenter under valborgsmässoafton!
Jaha! Vad mer då...? Jo, jag har skaffat mig linser och sambons grabb gav en intressant kommentar när han såg mig utan brillor "Du ser ut som på morgonen! Fast du ser läskigare ut på riktigt...".
onsdag 18 februari 2009
Här horar man
Som jag nämnt är jag numera arbetslös, lite mot min vilja även om det för all del är rätt skönt. Åtminstone tills det är dags att betala räkningarna. Avlade visit hos Arbetsförnedringen i slutet av januari och träffade min handläggare som verkar ha blivit övertalig (eller avpolleterad) när nåt avkroksregemente lades ner... Han gillade att militäriskt peka med hela handen och att prata. Han verkade inte fullt så förtjust i att lyssna. Däremot hade han en trivsamt avspänd inställning till jobbsökande och tyckte inte att det fanns någon anledning för mig att söka jobb som telefonist, civilingenjör eller stjärttorkare på någon allmän facilitet. Inte heller verkade han tycka att jag skulle nöta på arbetförmedlingens mattor utan bad mig att i mitten av mars maila en sammanställning av vad jag gjort för att komma ut på arbetsbanan igen. Jag får väl lov att säga att jag är nöjd med mitt tilldelade exemplar av myndighetslakej. Åtminstone än så länge. Han kanske börjar krångla och får för sig att ställa krav om jag inte blir anställd nånstans snart.
Då arbetsmarknaden inte direkt dignar av flådiga jobberbjudanden har jag riggat ihop en lista med företag i branschen jag hittills härjat i för att kolla upp personalbehov. I tider som dessa verkar de flesta firmor dessutom dra sig för att sätta ut annonser då de får tusentals svar och därmed sitter fast i en ohållbar administration. Ett ställe här i Lund som jag pratade med hade för nåt år sen haft annons där det tydligt framgått att de sökte någon som talade och skrev flytande svenska och även att platsen behövde tillsättas ögonaböj! Hon hade fått 300 svar från Haparanda till Tjeckien. Några svar var skrivna på engelska och något var översatt ord för ord från tyska vilket inte gav en riktigt korrekt svensk grammatik. Aja, eftersom det denna vecka är sportlov här i södern och sambons ena unge är hemma och vill bli aktiverad tyckte jag att det verkade bra att sticka hemifrån och bege mig ut och besöka firmorna på min lista. Det enda det gav var trötta ben efter att ha marscherat runt i Malmö i 3,5 timme och besökt 7 företag. Inget av företagen var intresserade. På ett ställe tog de i alla fall emot mitt cv "ifall att" och på ett annat ställe ville de att jag skulle maila cv till personalansvarig. På ett ställe blev det i alla fall lite intressant dialog. De hade lunch mellan 13-14 och jag stormade in 12:55 och hör:
-Nej! Neeej! Varför just nu?, från en gubbe som i alla fall kom ut till disken och luktade onykter och undrade vad jag ville. Jag framförde mina förhoppningar om anställning men han förklarade:
-Njäe, vi har redan stängt av halva lokalen och vi går hem 13 på onsdagar och fredagar och det är bara jag och min fru som jobbar här och det är så trångt att vi nöter på varandra och blir osams så det finns inte riktigt plats för en tredje person.
-Men om en av er slutar och jag tar platsen istället så slipper du och hustrun bli osams!, försökte jag.
-Jag flyttar till Thailand och du tar hand om kvinnan..?, frågade den jäveln och glodde på mig med vattniga ögon och en vag tendens till ett leende. Jag bad att få fundera på upplägget och återkomma!
Det var lättare förr! Mitt första jobb sökte jag inte ens utan blev som 15-åring tillfrågad om jag ville ha det. Mitt andra jobb var samma sak, vilket för all del kan bero på att det var samma chef som erbjöd mig mitt första jobb som startade ett nytt företag. Sen gjorde jag en kort sejour som fångvårdare och genom att en familjemedlem redan jobbade på anstalten blev jag tillfrågad därifrån om jag kunde tänka mig att valla bus under sommaren och det kunde jag. Sen minns jag ett tillfälle i början av 90-talet då jag lämnat tillbaka en hyrbil på roslagsgatan i Stockholm och stod på trottoaren och väntade på att en av firmans chaffisar skulle hämta upp mig. Plötsligt öppnas en bisarr gummidörr bakom ryggen på mig (gummidörrar är alltid bisarra! Tror det ligger i gummits natur.). Hur som helst, ut genom gummidörren, som tillhörde charkfirman "Beefmaster", kommer en skev karl i ett blodigt förkläde, han tittar först åt vänster sedan åt höger och till sist på mig och frågar:
-Vill du ha jobb?
-Eeeh näe. Jag väntar bara på skjuts.
-Aha! Jag tänkte att eftersom du stog här å en del e arbetslösa så... Men nähä!, och så försvann han in igen.
Förmodligen hade de nåt slags rigg som var känt bland stans lodisar att de plockade in folk vid behov och att lodisarna då förhoppningsfullt samlades på trottoaren i väntan på att få ett tillfälle att lyfta kött. Ack ja, those were the days...
Då arbetsmarknaden inte direkt dignar av flådiga jobberbjudanden har jag riggat ihop en lista med företag i branschen jag hittills härjat i för att kolla upp personalbehov. I tider som dessa verkar de flesta firmor dessutom dra sig för att sätta ut annonser då de får tusentals svar och därmed sitter fast i en ohållbar administration. Ett ställe här i Lund som jag pratade med hade för nåt år sen haft annons där det tydligt framgått att de sökte någon som talade och skrev flytande svenska och även att platsen behövde tillsättas ögonaböj! Hon hade fått 300 svar från Haparanda till Tjeckien. Några svar var skrivna på engelska och något var översatt ord för ord från tyska vilket inte gav en riktigt korrekt svensk grammatik. Aja, eftersom det denna vecka är sportlov här i södern och sambons ena unge är hemma och vill bli aktiverad tyckte jag att det verkade bra att sticka hemifrån och bege mig ut och besöka firmorna på min lista. Det enda det gav var trötta ben efter att ha marscherat runt i Malmö i 3,5 timme och besökt 7 företag. Inget av företagen var intresserade. På ett ställe tog de i alla fall emot mitt cv "ifall att" och på ett annat ställe ville de att jag skulle maila cv till personalansvarig. På ett ställe blev det i alla fall lite intressant dialog. De hade lunch mellan 13-14 och jag stormade in 12:55 och hör:
-Nej! Neeej! Varför just nu?, från en gubbe som i alla fall kom ut till disken och luktade onykter och undrade vad jag ville. Jag framförde mina förhoppningar om anställning men han förklarade:
-Njäe, vi har redan stängt av halva lokalen och vi går hem 13 på onsdagar och fredagar och det är bara jag och min fru som jobbar här och det är så trångt att vi nöter på varandra och blir osams så det finns inte riktigt plats för en tredje person.
-Men om en av er slutar och jag tar platsen istället så slipper du och hustrun bli osams!, försökte jag.
-Jag flyttar till Thailand och du tar hand om kvinnan..?, frågade den jäveln och glodde på mig med vattniga ögon och en vag tendens till ett leende. Jag bad att få fundera på upplägget och återkomma!
Det var lättare förr! Mitt första jobb sökte jag inte ens utan blev som 15-åring tillfrågad om jag ville ha det. Mitt andra jobb var samma sak, vilket för all del kan bero på att det var samma chef som erbjöd mig mitt första jobb som startade ett nytt företag. Sen gjorde jag en kort sejour som fångvårdare och genom att en familjemedlem redan jobbade på anstalten blev jag tillfrågad därifrån om jag kunde tänka mig att valla bus under sommaren och det kunde jag. Sen minns jag ett tillfälle i början av 90-talet då jag lämnat tillbaka en hyrbil på roslagsgatan i Stockholm och stod på trottoaren och väntade på att en av firmans chaffisar skulle hämta upp mig. Plötsligt öppnas en bisarr gummidörr bakom ryggen på mig (gummidörrar är alltid bisarra! Tror det ligger i gummits natur.). Hur som helst, ut genom gummidörren, som tillhörde charkfirman "Beefmaster", kommer en skev karl i ett blodigt förkläde, han tittar först åt vänster sedan åt höger och till sist på mig och frågar:
-Vill du ha jobb?
-Eeeh näe. Jag väntar bara på skjuts.
-Aha! Jag tänkte att eftersom du stog här å en del e arbetslösa så... Men nähä!, och så försvann han in igen.
Förmodligen hade de nåt slags rigg som var känt bland stans lodisar att de plockade in folk vid behov och att lodisarna då förhoppningsfullt samlades på trottoaren i väntan på att få ett tillfälle att lyfta kött. Ack ja, those were the days...
tisdag 6 januari 2009
Brottstycken från en tillvaro i södern
Well, var ska jag börja? Arbetsbrist är nog en god start! Jag är alltså arbetslös nu för första gången i mitt liv. Eller andra egentligen men förra gången varade det bara i två veckor och det var självvalt så det kan ju inte riktigt räknas. Nu känns det däremot lite trist för jag trivdes med både mina arbetsuppgifter och kollegerna. Det bar sig inte bättre än att firman hade lite trassel med finanserna och två måste gå från malmöfilialen och för mig som fortfarande var provanställd fanns ingen nåd… Men med lite tur så kanske situationen reder upp sig och jag får tillbaka min tjänst, om jag nu inte brände alla skepp och broar på julfesten som avrundade min sista arbetsdag. Det blev drängfylla för min del om jag ska uttrycka det milt... Men innan jag blev full (och eventuellt oförskämd) fick jag och min sparkade kollega varsin godsakskorg som kollegerna skramlat till. Bland frossmaterialet fanns ett antal stöddiga ostar, fikonmarmelad och ett halvrör flådig maltwhisky! Tack för det kära kolleger! Varsin fin vers ackompanjerade korgarna och min löd:
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”
Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?
Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!
Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!
På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!
Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!
På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.
Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.
Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”
Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?
Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!
Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!
På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!
Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!
På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.
Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.
Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)