Då var första delen av semestern avklarad! Söta sambon och jag stack till Krakow för en trenätters. Vi satte ungarna på tåget till deras paternala ursprung och drog själva ut till Sturup som numera heter ”Malmö International Airport”. Fint ska det va... Och internationellt!
Vi hamnade nästan sist i kön till boardingen vilket resulterade i att vi inte kunde sitta bredvid varann på flyget. Jag hamnade bredvid en polack med övervuxen fjunmustasch som fotade hysteriskt genom fönstret och hånglade upp sin flickvän till och från. Sedan kurtiserade han flygvärdinnorna så att de blev alldeles fnissiga i kjolarna, speciellt en som såg ut som en debil och trött katt med krusigt tuvstarrhår. Vad hans flickvän tyckte om tilltaget vet jag inte riktigt.
Vi landade i Katowice som ligger typ 1,5 timmes bussresa från Krakow och säkert också är värt ett besök men så var det inte riggat denna gång! Flygbolaget hade en radda bussar med olika destinationer och en minibuss verkade anföras av fyra steroidbyggda Pontus Enhörning-kopior med solbrillor och jag hoppades att det inte var vår buss för det kändes som om man skulle hittas om ett halvår under ett tunt lager sand i någon avlägsen skog om man åkte med de där fyra. Turligt nog var det en helt annan buss som gick till Krakow.
Bussturen förflöt utan problem och vi kastades av vid krakows centralstation varifrån vi skulle ta apostlahästarna ner till de gamla judiska kvarteren, Kazimierz, där vårt hotell låg. Gatorna var fulla av snygga husfasader som blev mer och mer slitna och ruffiga ju närmre vårt hotell vi kom. En fin grej med Krakow är att det klarade sig nästan oskatt genom andra världskriget och därmed har de gamla byggnaderna i original till skillnad från förra årets resmål Gdansk där de återuppbyggt gamla stan. Hotellet var trestjärnigt (jäääääj!) och rummet var helt ok med sköna sängar och fönster mot innergården så vi slapp störas av stöket från gatan. Raskt dumpade vi av bagage och tömde blåsorna på onödig barlast och stormade iväg mot gamla stan, Stare Miasto, för att hitta ett mathak.
Söta sambon fick span på ett ställe på gränsen mellan judekvarteren och gamla stan som visade sig vara en fullträff! En stor ölhall med bilder på den tappre soldaten Svejk på skylten. En knatte till hovmästare med vit mentalskötarrock av 40-talssnitt tog emot oss och delegerade en servitör och ett bord. Servitören blåste av en harang på polska i 180 och hann ganska långt innan jag lyckades avbryta honom med ett dollargrin och ett ”Engleski?”. Luften gick ur honom en smula men han rebootade och drog en harang på engelska i 180 där jag tror att han rekommenderade nån slags grillad kyckling och lemonvodka. Vi började med att beställa varsin bärsa, servitören förstod att jag ville ha en stor och utgick från att söta sambon ville ha en liten men hon är ju som bekant transsylvanienungerska så där hoppar inga halta löss så hon beställde också en stor öl vilket gjorde servitören lite förvirrad. En stor öl visade sig vara verkligen stor! Stopet var lika stort som mitt huvud! Men det gick ner. Maten var fantastisk; grillad kyckling med rökt ost, surkål, kumminkryddad vitkål, friterad klyftpotatis och (överflödigt) ris och portionen hade grovarbetarstorlek. Och priset var väldigt anständigt! Vi upptäckte senare att priserna i gamla stan var ungefär de dubbla, men så är gamla stan rätt mycket turistfälla. Sedan gick vi upp till stora torget i gamla stan som var stort och helt kantat av uteserveringar. Ett par öl senare hade det hunnit bli läggdags. En gammal farbror med vattniga ögon kom fram till mig och sa nåt på polska. Jag försökte förklara att jag inte begrep polska men han upprepade något som lät som ”bok” och stoppade ett finger i mun. Han ville helt enkelt vigga en cig av mig.
Natten som följde blev svårt gasig (kål är ett otäckt tarmbränsle!) nu har dock jag sån tur att jag är helt immun mot odören från matsmältningsgaser. Sambon har det betydligt svårare... Vilket påminner mig om en episod från tidigare i somras då hela familjen väntade på en buss och jag smet in i den tomma busskuren och släppte en diskret fis. Strax efter kommer sambons dotter in i busskuren och utbrister ”Det luktar rutten toalett här!” och det fanns ingen orsak att tvivla på hennes expertutlåtande... Efter en halvdan hotellfrukost gav vi oss ut på stan för en ordentlig exkursion. Vi besökte ett par stora loppisar där det krängdes allt från levisjeans till krimskrams till smådjur och nazimemorabilia. Det var varmt som fan och extremt folktätt så vi skyndade oss igenom loppisen och drog vidare på de glest befolkade gatorna och kom så småningom fram till floden Wisla i söder. Vattnet var skitigt och stillastående... Vi bladade runt och glodde på hus och hamnade så småningom i gamla stan igen där vi knallade mot borgen Wawel. Enligt legenden ska en kung vid namn Krak någon gång i en mytologisk urtid ha dräpt en drake i en grotta under wawelberget och sedan ha byggt borgen ovanpå berget. Nedanför berget stod en drakstaty och om man smsade ett nummer som stod på sockeln till statyn sprutade draken eld. Häpp! För att samla kraft innan vi gick upp till borgen släntrade vi in på ett snabbmatshak och käkade vi bigos (polsk pyttipanna med svamp, fläsk, korv och surkål) och hinkade en bira (denna gång i något mer sansad storlek dock). Snabbmatshaket kändes lite riskabelt för kocken slängde ihop käket över öppen eld med höga lågor och hela stället var gjort av trä och kändes inte helt brandsäkert och dessutom på golvet strax bredvid där lågorna dansade stod en halvmetershög gasflaska...
Som jag sagt tidigare är borgar, slott, kyrkor och kloster bäst på avstånd. När man väl går in är det som regel bara trist... Vi gick runt på borggården och glodde men sket i att gå in i själva borgen. Efter lite panoramafotande och vila i skuggan ville jag ha kaffe och vi stormade ner från borgen och hittade ett ukrainskt kafé! Vi bänkade oss i ett tomt valv med justa rottingmöbler och beställde kaffe, glass med varma hallon och den östslaviska drycken ”Kvass” som görs av rågbröd! Den ser ut ungefär som svagdricka och är jäst med liten alkoholhalt (c:a 1,2%) och naturlig kolsyra från jäsningen. Den var helt fantastiskt god och läskande med en eftersmak liknande den av mörkt öl, matig och lite knäckig. Med ny energi drällde vi vidare runt i stan.
Framåt eftermiddagen började vi känna oss möra men att gå till hotellet kändes inte som ett alternativ så vi bänkade oss på en uteservering för en stilla bärs. Servitrisen kunde inte dölja sin besvikelse när vi bara beställde varsin öl... I godan ro satt vi när jag kände hur det killade på underarmen jag tittade och får syn på en liten geting som krälade sig fram mellan min arm och skjortan. Snabbt viftade jag iväg den men den var svårt intresserad av mig och skulle upp i ansiktet och ha sig. Sedan såg jag att det var en hel del smågetingar i buskaget bredvid vårt bord och de var slöa och sega, förmodligen av värmen. Sen plötsligt kom ett jävla bombplan till geting och surrade runt vårt bord! Den var stor som mitt lillfinger! Aldrig har jag sett en så jävla enorm geting. Jag antar att det var en bålgeting. Den tröttnade snabbt på oss och drog till grannbordet och trakasserade en äldre herre en stund innan den drog vidare.
På kvällen återvände vi till samma restaurang som kvällen innan. Den här gången mulade jag i mig svettigt grillad lammkorv med surkål, kumminkryddad vitkål och frittepinnar. Satan så gott var det! Sambon vräkte i sig en stadig laxkotlett. Sen rumlade vi upp till uteserveringstorget igen för ännu en bärsa. Jag noterade en ful frisyrtrend hos krakows yngre män, en slags halvdan tuppkam... Håret på sidorna var kort snaggat och en bred tuppkam som bara var 1-2 centimeter lång låg på huvudet. Mycket fult på det hela taget och tyvärr mycket vanligt...
Dagen efter var det dags för en tur till Auschwitz. Egentligen var jag inte riktigt säker på att jag ville dit men sambon ville så jag hängde på och det var en intressant men otäck upplevelse! Vi blev upphämtade utanför hotellet av en ung grabb som såg ut som 87:an Axelsson, med den trendiga tuppkammen på huvudet. Vi klättrade in i minibussen och 87:ankillen sa att vi skulle göra två upplockningar till innan vi drog vidare mot lägret. Efter diverse mankemang med upphämtningarna kom vi försenade iväg med en svårt stressad chaffis. Han körde trots förseningen mjukt och sansat vilket de flesta polacker verkade göra. Jag minns fortfarande skräckturerna på de rumänska vägarna förra året och trodde polackerna skulle vara lika läbbiga men ack vad jag bedrog mig. Efter en timmes pissnödig biltur kom vi fram till Auschwitz där vi utan att hinna på muggen slussades vidare till den engelskspråkiga guidegruppen. Eftersom de väntat på oss en bra stund ville de snabbt iväg. Smått prostatakrampig hoppades jag hitta en toa inne på området men det blev inte så... Först 1,5 timme senare blev det paus med möjlighet till blåstömning. Puh!
Att Auschwitz inte var något scoutläger var jag naturligtvis medveten om men det kröp verkligen in under skinnet att se skiten på nära håll! Det var helt sinnessjukt att se bergen av barnskor och bergen av hår och bergen av resväskor med namn och adress prydligt skrivna på sidorna. Att se barnkläderna var klart värst! En stickad sliten tröja i pyttestorlek som en omsorgsfull förälder satt på sitt barn som sedan skulle vara mördat inom några timmar från ankomsten... Efter Auschwitz bussades vi vidare till Auschwitz II – Birkenau som var ett helt enormt läger! Guiden förklarade att det inte var fasta fina gräsmattor då det begav sig utan området var då mer eller mindre ett träsk med malariamyggor och sumpmarkssjukdomar och råttor av kattstorlek som åt på döda och döende på nätterna. Gaskammare med tillhörande krematorium var strategiskt utplacerade på området. Och bara från krematorium 2 hade man i augusti 1944 tagit tillvara på 40 kilo (!) tandguld... Ingen kan anklaga tyskarna för att vara ineffektiva...
Efter att ha smält intrycken från koncentrationslägret begav vi oss ut för att äta. Vårt favorithak var fullt så vi drog omkring i judekvarteren och försökte hitta nåt lockande och hamnade till sist på ett rätt mysigt ”franskt” bistrohak där jag mosade i mig en Boeuf Bourguingon som var ok men inte särskilt märkvärdig. Sen gled vi runt lite på gatorna och kom fram till en gränd där stan verkade ta slut men sambon ville kolla in en fasad en bit in i gränden och då hörde jag förvirrad klezmermusik från någonstans. Vi följde ljudet och kom fram till ett torg med judiska restauranger och en hord uteserveringar. Vi blev inkastade på en uteservering av en tjej med tagelhår och långa tänder. Vi sippade varsin bärs och diggade den ostämda klezmermusiken som framfördes av två orkestrar på två olika uteserveringar. Det var lite synd att vi redan hunnit äta för judehakens mat verkade bra mycket godare än fransoskalopsen jag åt på bistron...
Sista morgonen var svår... Jag lyckades sova ungefär 2 timmar innan klockan ringde vid 5. Bussen till flygplatsen avgick 7 på morgonen och vi hade ungefär 45 minuters promenad till busshållplatsen. Jag oroade mig för att inte få kaffe då jag blir otäckt abstinenssjuk utan kaffe. Söta sambon hade dock hittat ett bageri som serverade kaffe och öppnade redan 5:30. Så vi stegade dit och jag hinkade i mig 2 koppar kaffe som tyvärr var rätt svagt men det hindrade abstinensen i alla fall. På vägen passerade vi en reklamaffisch med en bild på en kvinna i underkläder och texten: ”Bra Fitteri”. Jomen! Säkert! Bussturen gick snabbt och säkerhetskollen på flygplatsen gick utan problem till skillnad från säkkollen i Gdansk förra året där knektarna gapade och skrek och surade och betedde sig! Jag hade fönsterplats på flyget och kollade ner på havet mellan Bornholm och Skåne och såg de enorma algsjoken, det såg ut som om fartygen stävade sig fram genom sparrissoppa. Slemmigt värre!
fredag 22 juli 2011
fredag 8 juli 2011
Fint besök, svart gegga, jobb och snart semester!
Strax före sommaren fick jag en inflammation i ena örsnibben. Jag utgick från att det hamnat nåt skit i hålet där örhänget dinglar så jag började tvätta lite halvdant med palinka (alsolspriten var slut) men tog till sist ut ringen på söta sambons inrådan. Jag klämde lite och det kom ut lite guck och jag tänkte att det här det går ju bra. Sen klämde jag till ordentligt och det ringlade ut en tjock svart korv ur hålet. Geggan var alldeles mjölig och jag upplevde några sekunders medicinsk förfäran innan jag fattade vad det var. Mina hörlurar som firar 20-årsjubileum i år har sedan länge blivit av med skyddshöljet så det som vilar mot mina öron är nu svart knastertorr skummgummi och det lossnar förmodligen lite varje gång jag använder dem vilket packats ihop i hålet i örsnibben. Ska köpa nya hörlurar när som helst!
Sen så drällde jag ut på stan en dag och mötte en mamma med en liten tjej på 2-3 år, ungen pekade på mig och sa ”Pappa” och jag frös till. Sen pekade hon på en snubbe på andra sidan gatan och sa ”Pappa!” och jag kunde andas ut! Utifrån de saker som jag och den andra snubben hade gemensamt kan vi sluta oss till att ungens farsa har solbrillor och svart skjorta!
Och så har jag gjort en upptäckt som kan ligga till grund för en bra konspiration! Glodde på nåt soffprogram på tv:n där Fredrik Reinfeldt var gäst och jag gjorde den skrämmande upptäckten att han är väldigt lik komikern Johan Wester (hipp-hipp). Ögonen är lika och munnen, framför allt när han skrattar. För all del är Wester lite rundare och har en något annorlunda näsa men sånt är ju lätt ordnat med smink och en stadig hand. Tänk om Reinfeldt egentligen är en sketch som gått över styr! Tänk om det var så att Johan Wester showade på moderaternas stämma när de skulle rösta fram ny partiführer efter Bo Lundgren som ju inte var mycket till führer... Tänk att det säkert dracks en del fermenterade drycker och när Wester går upp på scenen för att locka fram skratt med den desorienterade sossemoderaten med bebisansikte så faller de röstberättigade partimedlemmarna pladask! När wester inser vad som håller på att ske och vill förklara sig rusar en manager av nåt slag fram och väser ”Nej nej! De kommer att lyncha dig!”. Sen var det liksom klippt och sketchen måste fortsätta. Intressant tanke, eller hur!?
Hade celebert besök i början av juni då min bror äntligen fått ändalykten ur den berömda vagnen och kom ner för en långhelg. Hans fördomar om Skåne kom alltmer på skam under tiden som mitt show off-program fortlöpte. Första dagen betade vi av Lund med monument och naziörnar och hela kittet, det tog ungefär 2,5 timme... Dag två hyrde vi bil och fläskade ut på österlen som ju ska vara så jävla vackert och bitvis faktiskt också är det! Vi började med Ale stenar vars glans flagnar en smula av att skiten inramas av turister och att en hord tjurar uppehåller sig på området. Jag har ju haft en svettig encounter med tjurar tidigare så jag har en viss respekt för dem nu. Men sen så frossade vi i valnötsglass och allt blev bra igen!
Vi rullade vidare på vägarna och började så smått bli hungriga men gott om mathak var det ont om! De få vi hittade var stängda men när vi till sist cruisade in mot Glimmingehus utlovade skyltarna ett restaurang som visade sig vara en creperia som dock hade slut på mat och erbjöd oss crepes med banan i (nej tack!) eller kakor. Något resignerat mulade jag i mig rabarberpaj med mandel och den var för all del god men det var inte mat... Hur som så drog vi vidare och hamnade vid Sandhammaren vars strand såg ut som hämtad från karibien, att ett blont stycke med svans sprang omkring med halva skinkorna utanför shortsen gjorde inte gloupplevelsen sämre! Bror grymtade förnöjt. Sen åkte vi igen... Det där är lite lattjo när jag bilar med bror, vi har grejer vi vill glo på efter vägen men så fort vi glor vill vi bara sätta oss i bilen och åka vidare. Resan överträffar målet liksom.
Efter att ha hittat fler stängda restauranger fick jag i alla fall till sist syn på skylten till Tångdala Lönnkrog i krokarna av Södra Mellby. Jag rattade in och vi hittade en trädgård med en jävla massa utemöbler och en stenugn uppbyggd på gräsmattan! En tösabit undrade om vi beställt men det hade vi ju inte, snarare var det så att den hemmagjorda pizzerian dör upp som på beställning. Vi bad om en meny och upptäckte två sura saker, de tog inte kort och pizzorna kostade 140 spänn! Vi lyckades skramla ihop kontanter till en pizza och en burk loka och det var jävlar i mig den bästa pizza jag ätit! Mozzarella, getost, lufttorkad skinka och grillad paprika och kronärtskocksbotten. Jävlar anamma! Medan vi satt och glodde i den handskrivna menyn kom bagaren ut. Han såg ut lite som Jan Långben med halvlångt hår och ett par Lee-jeans i en rosa nyans som antydde missfärgning i tvättmaskinen snarare än fabriksfärgat. Han flinade och frågade ”Hur går det?” på vilket jag svarade ”Jora, det rullar...”, han sken upp ”Eru söderkis!?” ”Amen visst serrö, fast egentligen mer söööder om söööder. Å nu bo ja i lund så ja e jälit sööööder om söööder” vilket bagarn fann skoj. Han hade bott på söder tills det blev hipstertrendigt varpå han drog till skåne.
Mätta och glada i hågen rullade vi vidare till ravinerna vid Forsaka och de var makalösa naturupplevelser! Löskog som bokstavligen ramlade ner för ravinslänterna (skyltar rådde besökare att inte ta stigarna på ravinernas botten) och dessutom var det ett par justa vattenfall i skogen. Sen drog vi hemåt, dumpade bilen och grisade i oss mer pizza på V.E.S.P.A som har en helt fantastisk italiensk öl, Volpina double red ale. Rekommenderas varmt! Komplett med ett tecknat fnask på etiketten.
Nästa dag var det dags att förevisa Malmö. Vägen dit blev lite avklippt då bror försökte sig på skånetrafikens nya idé med sms-biljett vilket ledde till att herr konduktören slängde av oss i Hjärup men då fick vi ett naturligt tillfälle att inspektera medeltidsstaden Jakriborg.
Bror hade ungefär samma inbillade idé om Malmö som jag en gång haft innan väninna M tog mig på en guidad tur och visade mig en av Sveriges vackraste städer. För det är som så att Malmö inte är den grå industristad som tokholmare lätt inbillar sig! Jag drog med bror på en anekdotfylld tur först till oljehamnen och sen via dockan till västra hamnen och jag berättade om malmökannibalen som kastade det han inte mäktade äta av sin flickvän från fyren vid koggen och skrev hotbrev på latin till polisen och lunds universitet. Sen kollade vi lite pildammspark och malmöhus innan vi drog genom stan till skitiga möllan. Jag passade på att föreslå en öl på ett av mina standardhak; Södervärns krog. Sen bladade vi vidare genom stan till stortorget och jag berättade lite om rådhuset och betonggotikens fader och kungastatyn som knackades fram av ”michelangelo från hököpinge” och så bladade vi igenom gamla väster och bror var helt extatisk och tyckte det såg ut som Riga. Sen älgade vi vidare mot värnhem och besökte en italianokrog som har en riktigt smaklig korsikansk öl gjord på kastanjer vilken även bror uppskattade. Efter det bar det av till min favoritktog Sås å krås för mat och inmundigande av några alkoholhaltiga drycker. Efter det var jag tvungen att dra bror till slafshaket Fregatten som tyvärr hade slutat med den eminenta polska ölen Okocim... Vi rundade av malmöbesöket på Syltan för lite öl och nachochips och sedan tågade vi till Lund igen och tog en sängfösare på Bishops arms. Dock klämde biskopens armar lite hårt om brors mage under natten så det blev en viss retur av födoämnen för hans del dagen efter... Men trots uppkastningarna verkade bror på det stora hela nöjd med besöket och hotade med att ta med sin nyfunna bruppa på nästa besök.
Det var lite roligt att jag fick styra över vad vi skulle se! Tidigare när jag gjort resande med bror har han alltid haft ett rigg och en (ibland dold) agenda över vad som ska beses. Han brukar snabbt slita upp kartan, kolla och sen älga iväg utan att jag ens fått se kartan, när jag försökt protestera har han varit utom hörhåll (snarare mentalt än i det egentliga rummet).
En kollega berättade en horrorlustig grej. Han har en kumpan som har en krog i Malmö. Av någon oturlig anledning inträffade en vattenläcka i källaren där krogen har sitt förråd. Firman som dök upp för att sanera och torka upp efter vattenläckan tog bort dörrarna på förråden i källaren och av nyfikenhet kollade min kollega och hans polare krogägaren in i förrådet bredvid som tillhör en frisersalong och där stod, mitt på golvet, en chesterfieldfåtölj med sammetsklädsel. Ett halvt urdrucket ölglas stod i en hållare på armstödet och i en halvcirkel framför fåtöljen låg använda kondomer. Det verkar onekligen som om frisörskan knäcker extra med privata shower i källaren!
Ingen har väl förresten missat vad som försiggår i Grekland? Tycker en sak är lite (tragi)komisk; landet brottas med enorma ekonomiska problem och måste dra åt svångremmen ordentligt för att få nya lån och slippa gå i konkurs och behöver dessutom få mer snurr på sin ekonomi. Vad gör folk då? Jobbar som fan och betalar extra skatt? Nej, man går ut i strejk! Och drar igång kravaller som kostar multum i polisinsatser och städning. Är detta ett bra sätt att få hjulen att snurra? Nej knappast... Men det verkar vara lite ensamt uppe i huvudet hos en del människor... Sant är kanske i alla fall en del gnäll om att långivarna är delvis medskyldiga eftersom de borde ha satt stopp mycket tidigare! Grekerna borde ha tvingats att städa upp sin skit långt innan det gick ända hit! 13 månadslöner per år (intressant almanacka) och tidig pensionsålder är inte helt lönsamt... Och att köra 30% av ekonomin svart borgar inte direkt för långsiktighet. Summan av kardemumman blir att grekiska folket framstår likt de värsta exemplaren som skämt ut sig i tv:s ”Lyxfällan”... Men nu håller visst the mighty USA på att stå på de ekonomiska öronen så Grekland kanske är i gott (nåja) sällskap...
Utöver detta har det väl inte hänt så jävla mycket... Jag har inte fått tills vidare-anställning eftersom min arbetsgivare med fackets godkännande har tolkningsföreträde rörande kollektivavtalet. Dock ordnade min lokala chef det så fint att jag har fått vikariat för ett år till!
Och så är semesterplanerna spikade! I år blir det Krakow, Norrland, Norge, Stockholm och Tjernobyl!
Sen så drällde jag ut på stan en dag och mötte en mamma med en liten tjej på 2-3 år, ungen pekade på mig och sa ”Pappa” och jag frös till. Sen pekade hon på en snubbe på andra sidan gatan och sa ”Pappa!” och jag kunde andas ut! Utifrån de saker som jag och den andra snubben hade gemensamt kan vi sluta oss till att ungens farsa har solbrillor och svart skjorta!
Och så har jag gjort en upptäckt som kan ligga till grund för en bra konspiration! Glodde på nåt soffprogram på tv:n där Fredrik Reinfeldt var gäst och jag gjorde den skrämmande upptäckten att han är väldigt lik komikern Johan Wester (hipp-hipp). Ögonen är lika och munnen, framför allt när han skrattar. För all del är Wester lite rundare och har en något annorlunda näsa men sånt är ju lätt ordnat med smink och en stadig hand. Tänk om Reinfeldt egentligen är en sketch som gått över styr! Tänk om det var så att Johan Wester showade på moderaternas stämma när de skulle rösta fram ny partiführer efter Bo Lundgren som ju inte var mycket till führer... Tänk att det säkert dracks en del fermenterade drycker och när Wester går upp på scenen för att locka fram skratt med den desorienterade sossemoderaten med bebisansikte så faller de röstberättigade partimedlemmarna pladask! När wester inser vad som håller på att ske och vill förklara sig rusar en manager av nåt slag fram och väser ”Nej nej! De kommer att lyncha dig!”. Sen var det liksom klippt och sketchen måste fortsätta. Intressant tanke, eller hur!?
Hade celebert besök i början av juni då min bror äntligen fått ändalykten ur den berömda vagnen och kom ner för en långhelg. Hans fördomar om Skåne kom alltmer på skam under tiden som mitt show off-program fortlöpte. Första dagen betade vi av Lund med monument och naziörnar och hela kittet, det tog ungefär 2,5 timme... Dag två hyrde vi bil och fläskade ut på österlen som ju ska vara så jävla vackert och bitvis faktiskt också är det! Vi började med Ale stenar vars glans flagnar en smula av att skiten inramas av turister och att en hord tjurar uppehåller sig på området. Jag har ju haft en svettig encounter med tjurar tidigare så jag har en viss respekt för dem nu. Men sen så frossade vi i valnötsglass och allt blev bra igen!
Vi rullade vidare på vägarna och började så smått bli hungriga men gott om mathak var det ont om! De få vi hittade var stängda men när vi till sist cruisade in mot Glimmingehus utlovade skyltarna ett restaurang som visade sig vara en creperia som dock hade slut på mat och erbjöd oss crepes med banan i (nej tack!) eller kakor. Något resignerat mulade jag i mig rabarberpaj med mandel och den var för all del god men det var inte mat... Hur som så drog vi vidare och hamnade vid Sandhammaren vars strand såg ut som hämtad från karibien, att ett blont stycke med svans sprang omkring med halva skinkorna utanför shortsen gjorde inte gloupplevelsen sämre! Bror grymtade förnöjt. Sen åkte vi igen... Det där är lite lattjo när jag bilar med bror, vi har grejer vi vill glo på efter vägen men så fort vi glor vill vi bara sätta oss i bilen och åka vidare. Resan överträffar målet liksom.
Efter att ha hittat fler stängda restauranger fick jag i alla fall till sist syn på skylten till Tångdala Lönnkrog i krokarna av Södra Mellby. Jag rattade in och vi hittade en trädgård med en jävla massa utemöbler och en stenugn uppbyggd på gräsmattan! En tösabit undrade om vi beställt men det hade vi ju inte, snarare var det så att den hemmagjorda pizzerian dör upp som på beställning. Vi bad om en meny och upptäckte två sura saker, de tog inte kort och pizzorna kostade 140 spänn! Vi lyckades skramla ihop kontanter till en pizza och en burk loka och det var jävlar i mig den bästa pizza jag ätit! Mozzarella, getost, lufttorkad skinka och grillad paprika och kronärtskocksbotten. Jävlar anamma! Medan vi satt och glodde i den handskrivna menyn kom bagaren ut. Han såg ut lite som Jan Långben med halvlångt hår och ett par Lee-jeans i en rosa nyans som antydde missfärgning i tvättmaskinen snarare än fabriksfärgat. Han flinade och frågade ”Hur går det?” på vilket jag svarade ”Jora, det rullar...”, han sken upp ”Eru söderkis!?” ”Amen visst serrö, fast egentligen mer söööder om söööder. Å nu bo ja i lund så ja e jälit sööööder om söööder” vilket bagarn fann skoj. Han hade bott på söder tills det blev hipstertrendigt varpå han drog till skåne.
Mätta och glada i hågen rullade vi vidare till ravinerna vid Forsaka och de var makalösa naturupplevelser! Löskog som bokstavligen ramlade ner för ravinslänterna (skyltar rådde besökare att inte ta stigarna på ravinernas botten) och dessutom var det ett par justa vattenfall i skogen. Sen drog vi hemåt, dumpade bilen och grisade i oss mer pizza på V.E.S.P.A som har en helt fantastisk italiensk öl, Volpina double red ale. Rekommenderas varmt! Komplett med ett tecknat fnask på etiketten.
Nästa dag var det dags att förevisa Malmö. Vägen dit blev lite avklippt då bror försökte sig på skånetrafikens nya idé med sms-biljett vilket ledde till att herr konduktören slängde av oss i Hjärup men då fick vi ett naturligt tillfälle att inspektera medeltidsstaden Jakriborg.
Bror hade ungefär samma inbillade idé om Malmö som jag en gång haft innan väninna M tog mig på en guidad tur och visade mig en av Sveriges vackraste städer. För det är som så att Malmö inte är den grå industristad som tokholmare lätt inbillar sig! Jag drog med bror på en anekdotfylld tur först till oljehamnen och sen via dockan till västra hamnen och jag berättade om malmökannibalen som kastade det han inte mäktade äta av sin flickvän från fyren vid koggen och skrev hotbrev på latin till polisen och lunds universitet. Sen kollade vi lite pildammspark och malmöhus innan vi drog genom stan till skitiga möllan. Jag passade på att föreslå en öl på ett av mina standardhak; Södervärns krog. Sen bladade vi vidare genom stan till stortorget och jag berättade lite om rådhuset och betonggotikens fader och kungastatyn som knackades fram av ”michelangelo från hököpinge” och så bladade vi igenom gamla väster och bror var helt extatisk och tyckte det såg ut som Riga. Sen älgade vi vidare mot värnhem och besökte en italianokrog som har en riktigt smaklig korsikansk öl gjord på kastanjer vilken även bror uppskattade. Efter det bar det av till min favoritktog Sås å krås för mat och inmundigande av några alkoholhaltiga drycker. Efter det var jag tvungen att dra bror till slafshaket Fregatten som tyvärr hade slutat med den eminenta polska ölen Okocim... Vi rundade av malmöbesöket på Syltan för lite öl och nachochips och sedan tågade vi till Lund igen och tog en sängfösare på Bishops arms. Dock klämde biskopens armar lite hårt om brors mage under natten så det blev en viss retur av födoämnen för hans del dagen efter... Men trots uppkastningarna verkade bror på det stora hela nöjd med besöket och hotade med att ta med sin nyfunna bruppa på nästa besök.
Det var lite roligt att jag fick styra över vad vi skulle se! Tidigare när jag gjort resande med bror har han alltid haft ett rigg och en (ibland dold) agenda över vad som ska beses. Han brukar snabbt slita upp kartan, kolla och sen älga iväg utan att jag ens fått se kartan, när jag försökt protestera har han varit utom hörhåll (snarare mentalt än i det egentliga rummet).
En kollega berättade en horrorlustig grej. Han har en kumpan som har en krog i Malmö. Av någon oturlig anledning inträffade en vattenläcka i källaren där krogen har sitt förråd. Firman som dök upp för att sanera och torka upp efter vattenläckan tog bort dörrarna på förråden i källaren och av nyfikenhet kollade min kollega och hans polare krogägaren in i förrådet bredvid som tillhör en frisersalong och där stod, mitt på golvet, en chesterfieldfåtölj med sammetsklädsel. Ett halvt urdrucket ölglas stod i en hållare på armstödet och i en halvcirkel framför fåtöljen låg använda kondomer. Det verkar onekligen som om frisörskan knäcker extra med privata shower i källaren!
Ingen har väl förresten missat vad som försiggår i Grekland? Tycker en sak är lite (tragi)komisk; landet brottas med enorma ekonomiska problem och måste dra åt svångremmen ordentligt för att få nya lån och slippa gå i konkurs och behöver dessutom få mer snurr på sin ekonomi. Vad gör folk då? Jobbar som fan och betalar extra skatt? Nej, man går ut i strejk! Och drar igång kravaller som kostar multum i polisinsatser och städning. Är detta ett bra sätt att få hjulen att snurra? Nej knappast... Men det verkar vara lite ensamt uppe i huvudet hos en del människor... Sant är kanske i alla fall en del gnäll om att långivarna är delvis medskyldiga eftersom de borde ha satt stopp mycket tidigare! Grekerna borde ha tvingats att städa upp sin skit långt innan det gick ända hit! 13 månadslöner per år (intressant almanacka) och tidig pensionsålder är inte helt lönsamt... Och att köra 30% av ekonomin svart borgar inte direkt för långsiktighet. Summan av kardemumman blir att grekiska folket framstår likt de värsta exemplaren som skämt ut sig i tv:s ”Lyxfällan”... Men nu håller visst the mighty USA på att stå på de ekonomiska öronen så Grekland kanske är i gott (nåja) sällskap...
Utöver detta har det väl inte hänt så jävla mycket... Jag har inte fått tills vidare-anställning eftersom min arbetsgivare med fackets godkännande har tolkningsföreträde rörande kollektivavtalet. Dock ordnade min lokala chef det så fint att jag har fått vikariat för ett år till!
Och så är semesterplanerna spikade! I år blir det Krakow, Norrland, Norge, Stockholm och Tjernobyl!
söndag 10 april 2011
Vips så har ett halvår försvunnit
Eh... Hej? Är ni kvar där ute? Jag är, uppenbarligen. Även om jag kanske varit kvar här inne snarare än där ute. Egentligen har det inte varit någon brist på små lustigheter att skriva om men inspirationen har lyst med sin frånvaro... Bara tanken på att sätta sig och skriva har känts hopplöst tung och det beror inte bara på att kaffemaskinen på jobbet är begåvad med blyrör invärtes.
Anyhow, sen jag skrev sist har jag gjort min jungfrufärd med inrikesflyg. Flög från tokholmen till morsan i lapphelvetet, eller nåja, det klassas som norrland fast det egentligen ligger mer i Sveriges geografiska midja. Jag inbillade mig att det skulle bli kul som fan att se fäderneslandet från ovan i fet Nils Holgersson-style med Selma Lagerlöf-nostalgi. Jomen tjena... Planhelvetet flög över havet hela vägen... Är det något jag verkligen ogillar förutom folk som pratar i onödan och kunder med dålig framförhållning så är det att flyga över vatten! Det är av rent praktiska skäl; drar planet i backen så slår man antingen ihjäl sig ögonaböj eller så överlever man. Om planet drar i spat däremot har man större chanser att överleva själva kraschen men får istället se fram emot att långsamt frysa ihjäl i vattnet eller drunkna. Jag gillar inte ens ordnade bad...
En kollega har väldigt roligt åt att jag drar till mig knäppskallar och lodisar. Jag vet inte riktigt om det verkligen förhåller sig så och om det är så så vet jag inte riktigt varför. För ett tiotal år sedan kunde jag förstå det för då såg jag tillräckligt lodig ut för att kunna tänkas prata med dem och tillräckligt välbeställd ut för att kunna avvara en tjuga men nu vette fan. Hur som, efter att ha mellanlandat i tokholmen efter återturen av den tidigare nämnda jungfrufärden på inrikesflyget satt jag på tunnelbanan och funderade som bäst över att jag inte blivit antastad av något psyko under tokholmsvistelsen när en man som såg ut som ett hönsskinn uppträtt på en trådgalge med ansiktet ojämnt täckt av klumpar av behåring satte sig mittemot. Jag dök djupare in i min bok som ett fåfängt försök att komma undan men det hjälpte naturligtvis inte... Efter några minuter kom hans hepatitkolorerade hand försiktigt knackandes över min ryggsäck som jag hade mellan fötterna:
-Öh! Ursäkta. E ru bra på datorer?
-Nej!
_Nähä...
Han tog en kort paus innan han fortsatte:
-Vet du va "Interfejs" e fö nåt?
-Nej!
-Nähä...
(ny paus)
-Jag har tjackat en sån där box som man kan koppla ihop flera datorer genom å på baksida ståre "interfejs"
-Se där...
Sen självdog konversationen. Det var två fel med det snubben pratat om; han såg inte ut som en kille som har flera datorer hemma och han såg inte ut som någon som "tjackar" en box för att koppla ihop dem... Precis som jag studsade tjommen av vid t-centralen och jag gav honom försprång men plötsligt dök han upp som en jävla haj i rulltrappan:
-Det där va en gammal klasspolare till mej!
-Eh, va?
-Aha, ru sågente. Mötte en gammal klasspolare å han låssades inte känna igen me å då måste man ju morsa å snacka lite!, han flinade nöjt.
Snubben hade ju humor! Vilket as liksom!
Resten av hösten är en dimma och ett töcken i minnets slambankar förutom en guldklimp i november då söta sambon som föllsedaspresent drog med mig till Köpenhamn för en konsert med Einstürzende Neubauten som för all del är ett band jag har halvt om halvt gillat de senaste 20 åren men jag blev ändå överraskad över hur jävla bra konserten var! Redan vid tredje låten kändes det som om världen utanför konsertlokalen upphört existera och att vi flöt fritt i tom rymd utan begrepp om petitesser som tid och upp och ner. Helt makalöst! Jag var helt rusig av konsertupplevelsen i flera dar efter.
Tillbaka till utkantsmänniskorna igen! Strax före jul träffade jag på en intressant dåre på bussen när jag skulle till city gross för att vara en god julkonsument. Hon satt en bit bakom mig i bussen och tjoade omväxlande på ryska, engelska och svenska med en röst som skulle göra Clint Östskog grön av avund. Det var hart när omöjligt att höra vad hon sa och efter varje utgjutelse skrockade hon gott ända tills bussen passerade polishuset, då fick hon plötsligt en annan ton:
-Put that back in your bag! Look at your right! YOU FUCKING PUKE!
Jag höll på att smälla av när jag hörde att tanten kunde vara så ful i mun! Sen fortsatte hon med otidigheter resten av vägen och naturligtvis skulle hon av vid samma hållplats som jag. Jag drog benen efter mig för att ge henne försprång, en kille med fotriktiga skor, kläder av miljömärkt naturbomull och peruluva passerade henne och hon blängde på honom och skrek:
-DITT JÄVLA GRAMMOFONHUVVE!
Tanten är nu min hjälte!
Någon gång under vintern lallade jag och kollega C iväg till den inte alls fashionabla krogen Fregatten på inte särdeles fina Värnhemstorget för lite seriös ölhävning. När vi kom dit var de enda gästerna två tjackisar som spelade på Jack Vegas-maskinerna och en Hells Angels-kille med hockeyfrilla som åt middag men en bruppa. Vi bänkade oss och började hinka i oss den förnämliga polska ölen Okocim som varmt rekommenderas! Efter ett tag börjar haket fyllas upp med vinddrivna existenser och en kille som ser ut som en riktigt farlig version av Mats Rådberg kommer in med damsällskap, på sin väg genom lokalen gör han en liten avstickare för att hälsa på mig. Med armen över magen under en lätt bugning säger han kort och gott "Hej" och jag hälsar lite förvånat och förvirrat tillbaka. Först var det ju skoj att han gjorde så men sen tänkte jag att han hälsade på mig som man hälsar på någon man ska hälsa på och jag undrar vem fan han trodde att jag var egentligen... Sen kom jag ilag med en överförfriskad Tom Petty i sällskap med en dreadlockstomte med expanders i öronen. De var impade över att jag hade en Bic-tändare och att den dessutom var svart! Killen med dreads köpte aldrig Bic-tändare för att de bara försvann så han brukade satsa på neonrosa lågpriständare för det var aldrig någon som snodde dem. Jag lobbade för Bic som är driftsäkra men att man borde köpa de hudfärgade om man var rädd för att någon skulle knycka dem för de hudfärgade ser så jävla motbjudande ut att man tappar både rök- och livslusten!
Ytterligare ett freak korsade min väg en vinterkväll vid värnhem, eller ska man vara petig kanske det snarare var så att jag korsade hans. Jag var på väg mot bussen och korsade Lundavägen mot röd gubbe. På andra sidan står en förkrympt gubbe med ingenjörslook (keps, midjelång vindttygsjacka, för långa pressvecksbyxor, allt i mörkblått, och en portfölj). Han glor på mig och framförallt på mina kängor och när jag passerar honom glor han mig i ansiktet och säger "Larma cheferna...". Vad fan har jag gjort liksom!?
Sen så drällde jag och kollega C ut på krogen igen härom helgen. Dock till det (jämfört med Fregatten) något bättre stället Södervärns Krog. När jag gick ut för att röka gled en snubbe med olivgrön m65-jacka ut före mig och växlade några ord med nån utanför som sedan började snacka med mig. Karln var rågblond, stor som ett par, tre hus och saknade ett obestämbart antal tänder och hade gjort sig utmärkt som elak dräng i "Emil i Lönneberga". Speciellt efter scenen med slagsmålet på marknaden där Emil köper en gris!
-Den där jäveln e nark-snut!
Jag tittade bort mot fyllot i m65-jackan
-E han?
-Jag tror det men jag är inte säker. Man får vara försiktig!
-Eh? Jaa...
-Haru brass påre?
Vilket ju verkar vara en jävligt begåvad fråga i sammanhanget men eftersom karln inte verkade helt tillräknelig kändes det bäst att spela med:
-Eeeh, näe. Jag har till och med slut på vanliga cig...
-Va faen, ere torrlagt i stan?, han såg riktigt skärrad ut.
-Inte fan vet jag, jag håller mig till alkohol, jag mår inte så bra av det där andra...
-Jaja, man måste ju fråga i alla fall.
-Absolut!
Sen gick monstermannen in på krogen igen och jag hoppades att jag skulle slippa prata mer med honom vilket jag också slapp för han stack alldeles efteråt med en liten knatte till man som säkert kallas "Vesslan" och är en sån där snubbe som kirrar deg å dealar tjack å tjålar sjangdåbla grejer han becknar iväg. Typ.
Utöver alla dessa lustigkurrar har jag hamnat i en intressant sits på jobbet. Min chef genomförde de årliga utvecklosamtalen och under mitt samtal kom vi in på anställning, jag är för närvarande vikarie fram till sista juni. Nu hade dock min chef kommit på att man enligt avtalet firman anställer folk under måste ge tillsvidareanställning till den som haft visstidsanställning i två år. Den första april hade jag varit visstidsanställd i två år! Chefen kollade upp detta med firmans personalavdelning som inte hade något att säga emot. Nu återstår bara ett hinder i form av mannen som är koncernens produktionschef och han lär visst betrakta anställda som besvärliga kol-väte-enheter som bara kostar pengar så i värsta fall får jag väl skriva på anställningspapper på förmiddagen och uppsägningspapper på eftermiddagen. För varje regel finns en motregel...
Anyhow, sen jag skrev sist har jag gjort min jungfrufärd med inrikesflyg. Flög från tokholmen till morsan i lapphelvetet, eller nåja, det klassas som norrland fast det egentligen ligger mer i Sveriges geografiska midja. Jag inbillade mig att det skulle bli kul som fan att se fäderneslandet från ovan i fet Nils Holgersson-style med Selma Lagerlöf-nostalgi. Jomen tjena... Planhelvetet flög över havet hela vägen... Är det något jag verkligen ogillar förutom folk som pratar i onödan och kunder med dålig framförhållning så är det att flyga över vatten! Det är av rent praktiska skäl; drar planet i backen så slår man antingen ihjäl sig ögonaböj eller så överlever man. Om planet drar i spat däremot har man större chanser att överleva själva kraschen men får istället se fram emot att långsamt frysa ihjäl i vattnet eller drunkna. Jag gillar inte ens ordnade bad...
En kollega har väldigt roligt åt att jag drar till mig knäppskallar och lodisar. Jag vet inte riktigt om det verkligen förhåller sig så och om det är så så vet jag inte riktigt varför. För ett tiotal år sedan kunde jag förstå det för då såg jag tillräckligt lodig ut för att kunna tänkas prata med dem och tillräckligt välbeställd ut för att kunna avvara en tjuga men nu vette fan. Hur som, efter att ha mellanlandat i tokholmen efter återturen av den tidigare nämnda jungfrufärden på inrikesflyget satt jag på tunnelbanan och funderade som bäst över att jag inte blivit antastad av något psyko under tokholmsvistelsen när en man som såg ut som ett hönsskinn uppträtt på en trådgalge med ansiktet ojämnt täckt av klumpar av behåring satte sig mittemot. Jag dök djupare in i min bok som ett fåfängt försök att komma undan men det hjälpte naturligtvis inte... Efter några minuter kom hans hepatitkolorerade hand försiktigt knackandes över min ryggsäck som jag hade mellan fötterna:
-Öh! Ursäkta. E ru bra på datorer?
-Nej!
_Nähä...
Han tog en kort paus innan han fortsatte:
-Vet du va "Interfejs" e fö nåt?
-Nej!
-Nähä...
(ny paus)
-Jag har tjackat en sån där box som man kan koppla ihop flera datorer genom å på baksida ståre "interfejs"
-Se där...
Sen självdog konversationen. Det var två fel med det snubben pratat om; han såg inte ut som en kille som har flera datorer hemma och han såg inte ut som någon som "tjackar" en box för att koppla ihop dem... Precis som jag studsade tjommen av vid t-centralen och jag gav honom försprång men plötsligt dök han upp som en jävla haj i rulltrappan:
-Det där va en gammal klasspolare till mej!
-Eh, va?
-Aha, ru sågente. Mötte en gammal klasspolare å han låssades inte känna igen me å då måste man ju morsa å snacka lite!, han flinade nöjt.
Snubben hade ju humor! Vilket as liksom!
Resten av hösten är en dimma och ett töcken i minnets slambankar förutom en guldklimp i november då söta sambon som föllsedaspresent drog med mig till Köpenhamn för en konsert med Einstürzende Neubauten som för all del är ett band jag har halvt om halvt gillat de senaste 20 åren men jag blev ändå överraskad över hur jävla bra konserten var! Redan vid tredje låten kändes det som om världen utanför konsertlokalen upphört existera och att vi flöt fritt i tom rymd utan begrepp om petitesser som tid och upp och ner. Helt makalöst! Jag var helt rusig av konsertupplevelsen i flera dar efter.
Tillbaka till utkantsmänniskorna igen! Strax före jul träffade jag på en intressant dåre på bussen när jag skulle till city gross för att vara en god julkonsument. Hon satt en bit bakom mig i bussen och tjoade omväxlande på ryska, engelska och svenska med en röst som skulle göra Clint Östskog grön av avund. Det var hart när omöjligt att höra vad hon sa och efter varje utgjutelse skrockade hon gott ända tills bussen passerade polishuset, då fick hon plötsligt en annan ton:
-Put that back in your bag! Look at your right! YOU FUCKING PUKE!
Jag höll på att smälla av när jag hörde att tanten kunde vara så ful i mun! Sen fortsatte hon med otidigheter resten av vägen och naturligtvis skulle hon av vid samma hållplats som jag. Jag drog benen efter mig för att ge henne försprång, en kille med fotriktiga skor, kläder av miljömärkt naturbomull och peruluva passerade henne och hon blängde på honom och skrek:
-DITT JÄVLA GRAMMOFONHUVVE!
Tanten är nu min hjälte!
Någon gång under vintern lallade jag och kollega C iväg till den inte alls fashionabla krogen Fregatten på inte särdeles fina Värnhemstorget för lite seriös ölhävning. När vi kom dit var de enda gästerna två tjackisar som spelade på Jack Vegas-maskinerna och en Hells Angels-kille med hockeyfrilla som åt middag men en bruppa. Vi bänkade oss och började hinka i oss den förnämliga polska ölen Okocim som varmt rekommenderas! Efter ett tag börjar haket fyllas upp med vinddrivna existenser och en kille som ser ut som en riktigt farlig version av Mats Rådberg kommer in med damsällskap, på sin väg genom lokalen gör han en liten avstickare för att hälsa på mig. Med armen över magen under en lätt bugning säger han kort och gott "Hej" och jag hälsar lite förvånat och förvirrat tillbaka. Först var det ju skoj att han gjorde så men sen tänkte jag att han hälsade på mig som man hälsar på någon man ska hälsa på och jag undrar vem fan han trodde att jag var egentligen... Sen kom jag ilag med en överförfriskad Tom Petty i sällskap med en dreadlockstomte med expanders i öronen. De var impade över att jag hade en Bic-tändare och att den dessutom var svart! Killen med dreads köpte aldrig Bic-tändare för att de bara försvann så han brukade satsa på neonrosa lågpriständare för det var aldrig någon som snodde dem. Jag lobbade för Bic som är driftsäkra men att man borde köpa de hudfärgade om man var rädd för att någon skulle knycka dem för de hudfärgade ser så jävla motbjudande ut att man tappar både rök- och livslusten!
Ytterligare ett freak korsade min väg en vinterkväll vid värnhem, eller ska man vara petig kanske det snarare var så att jag korsade hans. Jag var på väg mot bussen och korsade Lundavägen mot röd gubbe. På andra sidan står en förkrympt gubbe med ingenjörslook (keps, midjelång vindttygsjacka, för långa pressvecksbyxor, allt i mörkblått, och en portfölj). Han glor på mig och framförallt på mina kängor och när jag passerar honom glor han mig i ansiktet och säger "Larma cheferna...". Vad fan har jag gjort liksom!?
Sen så drällde jag och kollega C ut på krogen igen härom helgen. Dock till det (jämfört med Fregatten) något bättre stället Södervärns Krog. När jag gick ut för att röka gled en snubbe med olivgrön m65-jacka ut före mig och växlade några ord med nån utanför som sedan började snacka med mig. Karln var rågblond, stor som ett par, tre hus och saknade ett obestämbart antal tänder och hade gjort sig utmärkt som elak dräng i "Emil i Lönneberga". Speciellt efter scenen med slagsmålet på marknaden där Emil köper en gris!
-Den där jäveln e nark-snut!
Jag tittade bort mot fyllot i m65-jackan
-E han?
-Jag tror det men jag är inte säker. Man får vara försiktig!
-Eh? Jaa...
-Haru brass påre?
Vilket ju verkar vara en jävligt begåvad fråga i sammanhanget men eftersom karln inte verkade helt tillräknelig kändes det bäst att spela med:
-Eeeh, näe. Jag har till och med slut på vanliga cig...
-Va faen, ere torrlagt i stan?, han såg riktigt skärrad ut.
-Inte fan vet jag, jag håller mig till alkohol, jag mår inte så bra av det där andra...
-Jaja, man måste ju fråga i alla fall.
-Absolut!
Sen gick monstermannen in på krogen igen och jag hoppades att jag skulle slippa prata mer med honom vilket jag också slapp för han stack alldeles efteråt med en liten knatte till man som säkert kallas "Vesslan" och är en sån där snubbe som kirrar deg å dealar tjack å tjålar sjangdåbla grejer han becknar iväg. Typ.
Utöver alla dessa lustigkurrar har jag hamnat i en intressant sits på jobbet. Min chef genomförde de årliga utvecklosamtalen och under mitt samtal kom vi in på anställning, jag är för närvarande vikarie fram till sista juni. Nu hade dock min chef kommit på att man enligt avtalet firman anställer folk under måste ge tillsvidareanställning till den som haft visstidsanställning i två år. Den första april hade jag varit visstidsanställd i två år! Chefen kollade upp detta med firmans personalavdelning som inte hade något att säga emot. Nu återstår bara ett hinder i form av mannen som är koncernens produktionschef och han lär visst betrakta anställda som besvärliga kol-väte-enheter som bara kostar pengar så i värsta fall får jag väl skriva på anställningspapper på förmiddagen och uppsägningspapper på eftermiddagen. För varje regel finns en motregel...
tisdag 10 augusti 2010
Rötmånad
Juba!
Äntligen börjar sommaren gå mot sitt slut och temperaturen närmar sig uthärdlig! Det gläder en mörkermans hjärta! Sen sist har det passerat några psykon (surprise?) och en tur till svärföräldrarna i Rumänien.
Det brukar hojja omkring en bisarr pundartyp i området, han ser rätt lattjo ut med enorma svarta brallor med enorma vita benfickor och så har han tatuerade händer och scooter-frilla (bros-frilla för er som var unga på 80-talet!). För ett tag sen cyklade han förbi mig mumsandes wienerbröd när jag marscherade in mot lunds blygsamma city, han sneglade lite på mig och efter typ 20 meter vände han och började hojja mot mig och jag utgick ifrån att han skulle bli jobbig men istället cyklade han förbi mig och stannade ett par meter bakom där ett gräsandspar låg i gräset. Han smulade godhjärtat ner halva sitt wienerbröd till änderna som lät sig väl smaka. Sen cyklade han vidare...
Nästa pucko dök upp när jag var med familjen i stadsparken. Sambons grabb och jag spelade krattig badminton när en svajig hagga med röda ögonvitor dök upp med en hemmagjord haschpipa gjord av en astmaspray. Hon kallade mig för Nelson när hon hälsade och verkade tro att hon kände mig. Jag ignorerade henne så gott jag kunde men hon envisades med att stå kvar en lång stund och kommentera vårt spel, eller kanske snarare bristen på spel.
Slutligen träffade jag på en monsterkärring med mustasch och en grov kroppshydda på cirka 2 meter. Hon var i full färd med att antasta kassörskan på Coop när jag ställde mig i kön. När hon fick syn på min randiga skjorta började hon gapa "TREBLINKA! TREBLINKA!". Sen dröp hon av som genom en ödets försyn...
Och så har det ju varit semester som (åtminstone hittills) har mynnat ut i en tiodagarsresa till Transsylvanien. Vårt flyg hade blivit flyttat i tiden så del ett av flygandet dumpade av oss i Budapest runt midnatt. Söta sambon som behärskar lingot i Ungern styrde upp en fet taxibuss som var ett himmelrike jämfört med benutrymmet på flyget. Vi hade redan riggat ett hotellrum som var långt och smalt och hade 4 sängar i rad. Jag hade svårt att sova med så mycket folk i rummet och ändå var det bara en föraning av vad vi hade att vänta oss i Rumänien...
Eftermiddagen därpå landade vi i Marosvásárhely (Târgu Mureş för romanofilerna bland läsarna). Flygplatsen var pytteliten och en norrman med hustrumisshandlarlinne och "jag-dricker-sprit-fast-jag-går-på-antabus"-röd färgton i ansiktet bakom oss i passkontrollskön tyckte det var kul att vi var svenskar. Sen sa han inget mer... Förmodligen skulle han vidare till Transnistrien för att köpa en fru.
Hos svärföräldrarna var det fullt hus! Vi 4 plus min svägerska och hennes karl och så sambons brorsa och naturligtvis svärisarna. Totalt 9 pers alltså! I ett hus med 3 rum och ett litet hybblerum vid sidan av. Det funkade dock överraskande bra trots att vi nästan trampade på varann och slet upp toadörren när det var upptaget för ingen jävel kunde ju hålla rätt på var alla andra höll hus! Varmt som fan var det också! Uppemot 38 grader de varmaste dagarna komplett med tjock fuktig luft så det kändes som om man befann sig under en ostkupa.
Vi drog runt på stan och hamnade en dag på badplatsen i stan med en jävla massa bassänger och (tror jag) östeuropamästerskapen i stringbikini! Tyvärr var inte bristen på tyg till någon fördel för plattarslena... Efter det konstaterandet drog en stol undan benen för mig när den föll i småbitar när jag satte mig ner och jag blev varse att betongen i Rumänien är precis lika hård som den i Sverige!
Största anledningen till att vi åkte ner var att sambons brorsa skulle ha 40-årskalas. Som present skulle jag och sambon köpa maten och ölen och tillbehören. Vi fick skjuts av sambons kusin till någon östvariant av Dagab där bara företag fick handla. Vi handlade fett med jox och kusinen viftade med sitt företagskort och allting var frid och fröjd tills vi kom till utgången där en rugbytjej i illasittande ljusblå polyesterskjorta skulle kolla våra varor och jämföra med kvittot för att försäkra sig om att vi inte stulit! Vad välkommen man kände sig som kund. Aja, kalaset blev bra fast vi hade överdimensionerat ölinköpet då de flesta gästerna drack vatten och/eller svärfars hemkörda vin. Ölen gick dock så smått åt ändå under veckan!
En dag skulle svärfar sammanstråla med några närmre släktingar för att inspektera en fastighet och en del skog de äger tillsammans i byhålan där svärfar växte upp mellan Sighisoara och Brasov. Vi hakade på och åkte med sambons kusin. Det var sista gången jag åkte bil i Rumänien! Fy fan vad illa folk kör där! Aggressivt och helt jävla vansinnigt! Sambons kusin körde för all del fort, som mest 140 på serpentinvägarna, men gjorde inga idiotgrejer. Däremot mötte vi bilister i vår fil som tyckte att en omkörning verkade rimlig 20 meter framför oss plus dårar med barn i bilen som körde om oss vid skymda 90-graderskurvor för att två kilometer senare stå vid en rastplats och dricka kaffe. Vad i helvete hade de så bråttom om för!? Sen var det ju en del saker som var fascinerande efter vägen också som t.ex prostituerade vid rastplatserna, bara en vid varje rastplats. Förmodligen var det en och samma sutenör som hade monopol på vägavsnittet. Nästa fascinerande sak var alla överkörda, påkörda och nerkörda hundar, de var i samma mängd som harar i Sverige men det ser lite sjukt ut när något i labradorstorlek ligger helt utjämnat på asfalten...
När vi efter 2 timmars motorvägsmardröm kom fram till byhålan var det värt åkturen. Det var ytterst pittoreskt med mängder av storkar som kretsade runt likt gamar över himlen och en asgammal kyrka på kullen mitt i byn med stenstoder av de 7 ungerska ursprungstammarnas kungar utanför. Husen var sneda och vinda men ändå snygga, eller kanske just därför. Sen återstod två timmars motorvägsmardröm innan vi var hemma igen. Dock stannade vi i den ursprungligen saxiska staden Segesvár/Sighisoara och drällde omkring på medeltidsgatorna och diggade räjongerna. Förlagan till Dracula, Vlad Tepes lär ska ha fötts i staden! Knappt några av de tyska familjerna finns kvar, de köptes ut av tyska staten på 80-talet. 10000 d-mark lär har varit Ceausescus prislapp per tysk...
Efter 10 dagar med 9 pers i huset började det trots ruljansen gnissla lite och det var skönt att få ta väskorna och dra till flygplatsen även om det var lite trist att ta farväl av svärföräldrarna. På flygplatsen gjorde personalen sitt bästa för att försämra Rumäniens rykte och muppen som skötte incheckningen hävdade att vi hade gjort ett nytt pass åt sambons dotter och krävde att få veta varför. Passet är flera år gammalt och dessutom utfärdat i Sverige vilket låtsaslatinaren insåg till sist. Sen lagom när vi köade till gaten kom ett åskväder in över flygplatsen och vi hörde vårt plan flyga förbi utan att landa. Efter en halvtimme försökte en mupp informera men strömmen gick så högtalarna blev tysta. När strömmen tio sekunder senare kom tillbaka ville han inte informera längre. En kille med bred näsa och svarta tänder lyckades dock prata med infomuppen och jag frågade honom vad muppen sagt och fick höra "Planet kunde inte landa så de flög vidare till Cluj istället och nu finns tre alternativ som höjdarna i Budapest kommer att välja mellan: 1. Planet kommer hit när ovädret gått över. 2. Vi blir bussade till Cluj vilket tar ungefär två timmar från det att de ordnat bussar. 3. Wizzair ställer in flygningen". Det sista var inget alternativ som kändes lockande, vi hade ju ett plan i Budapest att passa dagen efter. Till sist kom planet i alla fall tillbaka och vi kom iväg drygt två timmar försenade.
I budapest blev vi upphämtade av en kompis till söta sambon. Vi spenderade natten hos henne och ungefär samtidigt som jag la mig fick jag feberfrossa men lyckades somna ändå och hade såna där skeva feberdrömmar man brukar ha som barn med bisarra mönster som måste ordnas enligt sinnrika matematiska formler vilket bara funkar när man har skyhög feber. Efter 1,5 timme vaknade jag och trodde jag skulle brinna upp trots att jag fortfarande hade frossa. Jag inbillade mig att jag hade så hög feber att jag borde lägga ispåsar i armhålorna men kunde inte riktigt motivera mig att gå upp och ordna isen. Efter tre timmar med feberdrömmar i vaket tillstånd somnade jag till sist om och sov en halvtimme till innan jag vaknade till häftigt åskväder och spöregn... Tanken på att planet hem från Budapest skulle vara inställt kändes bara för mycket. Men lagom till vårt plan skulle gå klarnade himlen och vi kom iväg bara en halvtimme för sent. Efter det hade ovädret tydligen tagit ny fart så vi hade verkligen tur!
För tillfället består min läsning av Henk Wesselings "Söndra och härska. Uppdelningen av Afrika 1880-1914". Hade den med mig på jobbet och en kollega tittade på den och sa sömnigt: "Söndra och härska... Jag tror du skulle köpa en bok med den titeln även om den handlade om eskimåer...". Det är kul med folk som ser en för den man är!
Äntligen börjar sommaren gå mot sitt slut och temperaturen närmar sig uthärdlig! Det gläder en mörkermans hjärta! Sen sist har det passerat några psykon (surprise?) och en tur till svärföräldrarna i Rumänien.
Det brukar hojja omkring en bisarr pundartyp i området, han ser rätt lattjo ut med enorma svarta brallor med enorma vita benfickor och så har han tatuerade händer och scooter-frilla (bros-frilla för er som var unga på 80-talet!). För ett tag sen cyklade han förbi mig mumsandes wienerbröd när jag marscherade in mot lunds blygsamma city, han sneglade lite på mig och efter typ 20 meter vände han och började hojja mot mig och jag utgick ifrån att han skulle bli jobbig men istället cyklade han förbi mig och stannade ett par meter bakom där ett gräsandspar låg i gräset. Han smulade godhjärtat ner halva sitt wienerbröd till änderna som lät sig väl smaka. Sen cyklade han vidare...
Nästa pucko dök upp när jag var med familjen i stadsparken. Sambons grabb och jag spelade krattig badminton när en svajig hagga med röda ögonvitor dök upp med en hemmagjord haschpipa gjord av en astmaspray. Hon kallade mig för Nelson när hon hälsade och verkade tro att hon kände mig. Jag ignorerade henne så gott jag kunde men hon envisades med att stå kvar en lång stund och kommentera vårt spel, eller kanske snarare bristen på spel.
Slutligen träffade jag på en monsterkärring med mustasch och en grov kroppshydda på cirka 2 meter. Hon var i full färd med att antasta kassörskan på Coop när jag ställde mig i kön. När hon fick syn på min randiga skjorta började hon gapa "TREBLINKA! TREBLINKA!". Sen dröp hon av som genom en ödets försyn...
Och så har det ju varit semester som (åtminstone hittills) har mynnat ut i en tiodagarsresa till Transsylvanien. Vårt flyg hade blivit flyttat i tiden så del ett av flygandet dumpade av oss i Budapest runt midnatt. Söta sambon som behärskar lingot i Ungern styrde upp en fet taxibuss som var ett himmelrike jämfört med benutrymmet på flyget. Vi hade redan riggat ett hotellrum som var långt och smalt och hade 4 sängar i rad. Jag hade svårt att sova med så mycket folk i rummet och ändå var det bara en föraning av vad vi hade att vänta oss i Rumänien...
Eftermiddagen därpå landade vi i Marosvásárhely (Târgu Mureş för romanofilerna bland läsarna). Flygplatsen var pytteliten och en norrman med hustrumisshandlarlinne och "jag-dricker-sprit-fast-jag-går-på-antabus"-röd färgton i ansiktet bakom oss i passkontrollskön tyckte det var kul att vi var svenskar. Sen sa han inget mer... Förmodligen skulle han vidare till Transnistrien för att köpa en fru.
Hos svärföräldrarna var det fullt hus! Vi 4 plus min svägerska och hennes karl och så sambons brorsa och naturligtvis svärisarna. Totalt 9 pers alltså! I ett hus med 3 rum och ett litet hybblerum vid sidan av. Det funkade dock överraskande bra trots att vi nästan trampade på varann och slet upp toadörren när det var upptaget för ingen jävel kunde ju hålla rätt på var alla andra höll hus! Varmt som fan var det också! Uppemot 38 grader de varmaste dagarna komplett med tjock fuktig luft så det kändes som om man befann sig under en ostkupa.
Vi drog runt på stan och hamnade en dag på badplatsen i stan med en jävla massa bassänger och (tror jag) östeuropamästerskapen i stringbikini! Tyvärr var inte bristen på tyg till någon fördel för plattarslena... Efter det konstaterandet drog en stol undan benen för mig när den föll i småbitar när jag satte mig ner och jag blev varse att betongen i Rumänien är precis lika hård som den i Sverige!
Största anledningen till att vi åkte ner var att sambons brorsa skulle ha 40-årskalas. Som present skulle jag och sambon köpa maten och ölen och tillbehören. Vi fick skjuts av sambons kusin till någon östvariant av Dagab där bara företag fick handla. Vi handlade fett med jox och kusinen viftade med sitt företagskort och allting var frid och fröjd tills vi kom till utgången där en rugbytjej i illasittande ljusblå polyesterskjorta skulle kolla våra varor och jämföra med kvittot för att försäkra sig om att vi inte stulit! Vad välkommen man kände sig som kund. Aja, kalaset blev bra fast vi hade överdimensionerat ölinköpet då de flesta gästerna drack vatten och/eller svärfars hemkörda vin. Ölen gick dock så smått åt ändå under veckan!
En dag skulle svärfar sammanstråla med några närmre släktingar för att inspektera en fastighet och en del skog de äger tillsammans i byhålan där svärfar växte upp mellan Sighisoara och Brasov. Vi hakade på och åkte med sambons kusin. Det var sista gången jag åkte bil i Rumänien! Fy fan vad illa folk kör där! Aggressivt och helt jävla vansinnigt! Sambons kusin körde för all del fort, som mest 140 på serpentinvägarna, men gjorde inga idiotgrejer. Däremot mötte vi bilister i vår fil som tyckte att en omkörning verkade rimlig 20 meter framför oss plus dårar med barn i bilen som körde om oss vid skymda 90-graderskurvor för att två kilometer senare stå vid en rastplats och dricka kaffe. Vad i helvete hade de så bråttom om för!? Sen var det ju en del saker som var fascinerande efter vägen också som t.ex prostituerade vid rastplatserna, bara en vid varje rastplats. Förmodligen var det en och samma sutenör som hade monopol på vägavsnittet. Nästa fascinerande sak var alla överkörda, påkörda och nerkörda hundar, de var i samma mängd som harar i Sverige men det ser lite sjukt ut när något i labradorstorlek ligger helt utjämnat på asfalten...
När vi efter 2 timmars motorvägsmardröm kom fram till byhålan var det värt åkturen. Det var ytterst pittoreskt med mängder av storkar som kretsade runt likt gamar över himlen och en asgammal kyrka på kullen mitt i byn med stenstoder av de 7 ungerska ursprungstammarnas kungar utanför. Husen var sneda och vinda men ändå snygga, eller kanske just därför. Sen återstod två timmars motorvägsmardröm innan vi var hemma igen. Dock stannade vi i den ursprungligen saxiska staden Segesvár/Sighisoara och drällde omkring på medeltidsgatorna och diggade räjongerna. Förlagan till Dracula, Vlad Tepes lär ska ha fötts i staden! Knappt några av de tyska familjerna finns kvar, de köptes ut av tyska staten på 80-talet. 10000 d-mark lär har varit Ceausescus prislapp per tysk...
Efter 10 dagar med 9 pers i huset började det trots ruljansen gnissla lite och det var skönt att få ta väskorna och dra till flygplatsen även om det var lite trist att ta farväl av svärföräldrarna. På flygplatsen gjorde personalen sitt bästa för att försämra Rumäniens rykte och muppen som skötte incheckningen hävdade att vi hade gjort ett nytt pass åt sambons dotter och krävde att få veta varför. Passet är flera år gammalt och dessutom utfärdat i Sverige vilket låtsaslatinaren insåg till sist. Sen lagom när vi köade till gaten kom ett åskväder in över flygplatsen och vi hörde vårt plan flyga förbi utan att landa. Efter en halvtimme försökte en mupp informera men strömmen gick så högtalarna blev tysta. När strömmen tio sekunder senare kom tillbaka ville han inte informera längre. En kille med bred näsa och svarta tänder lyckades dock prata med infomuppen och jag frågade honom vad muppen sagt och fick höra "Planet kunde inte landa så de flög vidare till Cluj istället och nu finns tre alternativ som höjdarna i Budapest kommer att välja mellan: 1. Planet kommer hit när ovädret gått över. 2. Vi blir bussade till Cluj vilket tar ungefär två timmar från det att de ordnat bussar. 3. Wizzair ställer in flygningen". Det sista var inget alternativ som kändes lockande, vi hade ju ett plan i Budapest att passa dagen efter. Till sist kom planet i alla fall tillbaka och vi kom iväg drygt två timmar försenade.
I budapest blev vi upphämtade av en kompis till söta sambon. Vi spenderade natten hos henne och ungefär samtidigt som jag la mig fick jag feberfrossa men lyckades somna ändå och hade såna där skeva feberdrömmar man brukar ha som barn med bisarra mönster som måste ordnas enligt sinnrika matematiska formler vilket bara funkar när man har skyhög feber. Efter 1,5 timme vaknade jag och trodde jag skulle brinna upp trots att jag fortfarande hade frossa. Jag inbillade mig att jag hade så hög feber att jag borde lägga ispåsar i armhålorna men kunde inte riktigt motivera mig att gå upp och ordna isen. Efter tre timmar med feberdrömmar i vaket tillstånd somnade jag till sist om och sov en halvtimme till innan jag vaknade till häftigt åskväder och spöregn... Tanken på att planet hem från Budapest skulle vara inställt kändes bara för mycket. Men lagom till vårt plan skulle gå klarnade himlen och vi kom iväg bara en halvtimme för sent. Efter det hade ovädret tydligen tagit ny fart så vi hade verkligen tur!
För tillfället består min läsning av Henk Wesselings "Söndra och härska. Uppdelningen av Afrika 1880-1914". Hade den med mig på jobbet och en kollega tittade på den och sa sömnigt: "Söndra och härska... Jag tror du skulle köpa en bok med den titeln även om den handlade om eskimåer...". Det är kul med folk som ser en för den man är!
söndag 13 juni 2010
Aktiviteter i sommarskåne
Än en gång har jag råkat ut för en stolle på tåget... Det verkar vara mitt kors att bära. Jag satte mig på tåget och fick två smågapiga skateboardgrabbar mitt emot mig och strax före avgång kom en rödmosig snubbe med enorma biceps och satte sig bredvid mig. Grabbarna var tonårshögljudda och den ene hade problem med att bestämma sig för hur han skulle ha kepsen varpå biffen bredvid mig ryckte in och ställde allt till rätta när han sa "Det spelar ingen roll hur du har kepsen. Det ser för jävligt ut ändå!". Grabbarna glodde perplext på varann men biffen redde ut situationen igen "Äh, jag bah skoja, man måste ju få dissa lite.". Lättade skratt hördes från grabbarna. Sen ringde biffens mobil och han hade nog det värsta samtal jag hört nån gång på ett offentligt färdmedel "Hi, yeah fuck fuck fucking fuck, no i haven't been fucking payed yet fuckem! I told them to fucking put the money in my fucking off-shore-account. But fuck it! Did you make any fucking money last night? Fuck fuck fucketi fuck, hope you fucking make som fucking money tonight. Yah fuck fuck fucking fuck! Love you babe!". Jag blev riktigt överraskad av avslutningen på samtalet.
Sen började biffen föra ett mer normalt samtal med skateboardgrabbarna. Han frågade var de skulle och de svarade att det minsann skulle till "stan". Som svar på frågan vad "stan" var svarade de "Kristianstad" vilket väl namnet till trots snarare borde kallas "byn". Sen frågade han hur gamla de var, 15 och 17 blev svaret. Biffen grinade illa och drog in mig i samtalet "Fan, de är ju för små för att bjuda på sprit! Vill du ha lite då?". Jag avböjde artigt men han stod på sig "Jag har hur mycket tax-freesprit som helst så de e lugnt!". Jag föreslog istället att han skulle be smågrabbarna ljuga om sin ålder vilket de gjorde varpå två proppfulla plastkassar åkte fram. Grabbarna verkade bli lite förvirrade över spektaklet och frågade "Är du pundare?" biffen svarade nekande vilket ofelbart ledde till: "Är du huligan" (man kan ju inte låta bli att imponeras över grabbarnas oförvägna sätt att ställa känsliga frågor!). Biffen hävdade att han inte var huligan men sa att han hejade på Mjällby... Sen berättade han att han var ställningsbyggare och just hade gjort ett jobb på nån oljerigg i Nordsjön och han antydde att man tjänade stora stålar där. Vad man nu har för glädje av det om pengarna inte sätts in på kontot.
Sen är det ju, precis som i övriga landet, studentsäsong här nere. Trots att det bara handlar om en vecka per år som de där mupparna skränar, skitar ner och blockerar trafiken med sina studentflak blir jag alltid sne! När jag ser ett skränigt studentflak brukar jag trösta mig med tanken på att innan natten är slut ligger hälften av dem nerpissade eller nerspydda eller både och i en buske nånstans . En kär vän med ett något radikalare sinnelag än jag uttryckte sig så här: "Ett nackskott å en räkning till deras familj för ammunitionen. Har det naturliga urvalet satts ur spel är det vår plikt att rycka in! Studenter är ett jävla pack! Röda Khmererna hade rätt: Har du studerat annat än Bondepraktikan är du en fiende till samhället. Arroganta snorungar som tror att framtiden är deras... Usch!". Mjo, jag kan nog bitvis hålla med.
Härom helgen hade vi barnfritt och passade på att hyra bil, en BMW 318 blev det och jag inbillade mig att det skulle vara fräsigt men man måste vara vanskapt för att kunna köra en BMW! Pedalerna satt jättelångt in under instrumentbrädan medan ratten satt så långt fram att jag hade den i bröstkorgen oavsett hur jag ställde in den. När jag istället skickade bak sätet tills ratten satt på lagom avstånd nådde jag inte pedalerna längre. Men! Jag har upptäckt ett samband! I vintras köpte jag en jacka från LaRedoute som var jättemärkligt sydd; den var stor i kroppen och lång medan ärmarna var åt helvete för korta! Nu har jag kommit fram till att LaRedoutes kläder är anpassade för BMW-förare! Lång kropp och korta armar.
Nog med gnäll nu! BMW:n gick snabbt så in i helvete och vi fläskade iväg till Österlen som ska vara så jävla fint. Jag kan krasst konstatera att det är en överdrift... Tittvänlig landskap för all del men så märkvärdigt var det inte. Det är som med Gotland! Alla säger att det är sååååå vackert men sen när man väl kommer dit ser det ut som vilken vindpinad jävla ö som helst! Fast i större skala... Och dessutom är ön full av inavlade typer med talfel. Men tillbaka till österlen, vi var och glodde på Ales stenar som var rätt mäktigt. Även kustlinjen vid stället där stenarna låg var rätt ball. Sen cruisade vi runt lite på måfå och hamnade i pittoreska hålor som Kivik och Sjöbo som var så skrämmande dött att det kändes som om man råkat köra sig in i filmatiseringen av "Children of the corn". Dagen efter hämtade vi lite möbler och jag körde mysvilse i Malmö och så styrde jag manligt upp en lackskada på bilen som kostade mig 3000 extra...
Utöver detta har jag haft en sån där världen-är-liten-upplevelse. Brukar vara ute och röka samtidigt som en tjomme som jobbar för en firma i samma hus som jag jobbar i. Han är rätt skojig och vi brukar kackla men så kom vi in på vad vi hade gjort tidigare och den där tjommen visade sig ha varit militär vilket jag hade svårt att tro eftersom han är så avspänd. Ännu mer förvånad blev jag när det visade sig att han varit befäl för kustjägarna på KA1 i Vaxholm. Man har ju sina fördomar om befäl hos försvarets jägarförband... Min äldsta bror gjorde lumpen där och hade haft den här tjommen som befäl! Ibland är världen förkrympt. Brorsan hade bara goda minnen av honom, Sen visade det sig att den här snubben är en manisk cyklare som nöter landsväg så fort han kommer åt. Nu hade han planerat att köra Canada-Mexiko-tävlingen 2011 och hade tänkt att han skulle rigga en blogg om det och dra ihop sponsorer och sedan skänka överskottet till Barncancerfonden. Jag föreslog att vi kunde slå oss ihop, om jag blir arbetslös kan jag supa ett par veckor i sträck och skänka panten till Barncancerfonden och sedan via bloggen utmana andra a-lagare i landet! Han tyckte det lät strålande eftersom vi kommer att tilltala två helt olika kretsar av läsare blir ju grejen ännu större!
Efter alla roliga saker måste vi gå in på något tråkigt. En kollega dog knall och fall härom veckan. Han var regionschef när jag började och var den som anställde mig. Båda gångerna! En sportig 50-åring som alltid syntes och hördes så det märks att han är borta! Pax Vobiscum...
Sen började biffen föra ett mer normalt samtal med skateboardgrabbarna. Han frågade var de skulle och de svarade att det minsann skulle till "stan". Som svar på frågan vad "stan" var svarade de "Kristianstad" vilket väl namnet till trots snarare borde kallas "byn". Sen frågade han hur gamla de var, 15 och 17 blev svaret. Biffen grinade illa och drog in mig i samtalet "Fan, de är ju för små för att bjuda på sprit! Vill du ha lite då?". Jag avböjde artigt men han stod på sig "Jag har hur mycket tax-freesprit som helst så de e lugnt!". Jag föreslog istället att han skulle be smågrabbarna ljuga om sin ålder vilket de gjorde varpå två proppfulla plastkassar åkte fram. Grabbarna verkade bli lite förvirrade över spektaklet och frågade "Är du pundare?" biffen svarade nekande vilket ofelbart ledde till: "Är du huligan" (man kan ju inte låta bli att imponeras över grabbarnas oförvägna sätt att ställa känsliga frågor!). Biffen hävdade att han inte var huligan men sa att han hejade på Mjällby... Sen berättade han att han var ställningsbyggare och just hade gjort ett jobb på nån oljerigg i Nordsjön och han antydde att man tjänade stora stålar där. Vad man nu har för glädje av det om pengarna inte sätts in på kontot.
Sen är det ju, precis som i övriga landet, studentsäsong här nere. Trots att det bara handlar om en vecka per år som de där mupparna skränar, skitar ner och blockerar trafiken med sina studentflak blir jag alltid sne! När jag ser ett skränigt studentflak brukar jag trösta mig med tanken på att innan natten är slut ligger hälften av dem nerpissade eller nerspydda eller både och i en buske nånstans . En kär vän med ett något radikalare sinnelag än jag uttryckte sig så här: "Ett nackskott å en räkning till deras familj för ammunitionen. Har det naturliga urvalet satts ur spel är det vår plikt att rycka in! Studenter är ett jävla pack! Röda Khmererna hade rätt: Har du studerat annat än Bondepraktikan är du en fiende till samhället. Arroganta snorungar som tror att framtiden är deras... Usch!". Mjo, jag kan nog bitvis hålla med.
Härom helgen hade vi barnfritt och passade på att hyra bil, en BMW 318 blev det och jag inbillade mig att det skulle vara fräsigt men man måste vara vanskapt för att kunna köra en BMW! Pedalerna satt jättelångt in under instrumentbrädan medan ratten satt så långt fram att jag hade den i bröstkorgen oavsett hur jag ställde in den. När jag istället skickade bak sätet tills ratten satt på lagom avstånd nådde jag inte pedalerna längre. Men! Jag har upptäckt ett samband! I vintras köpte jag en jacka från LaRedoute som var jättemärkligt sydd; den var stor i kroppen och lång medan ärmarna var åt helvete för korta! Nu har jag kommit fram till att LaRedoutes kläder är anpassade för BMW-förare! Lång kropp och korta armar.
Nog med gnäll nu! BMW:n gick snabbt så in i helvete och vi fläskade iväg till Österlen som ska vara så jävla fint. Jag kan krasst konstatera att det är en överdrift... Tittvänlig landskap för all del men så märkvärdigt var det inte. Det är som med Gotland! Alla säger att det är sååååå vackert men sen när man väl kommer dit ser det ut som vilken vindpinad jävla ö som helst! Fast i större skala... Och dessutom är ön full av inavlade typer med talfel. Men tillbaka till österlen, vi var och glodde på Ales stenar som var rätt mäktigt. Även kustlinjen vid stället där stenarna låg var rätt ball. Sen cruisade vi runt lite på måfå och hamnade i pittoreska hålor som Kivik och Sjöbo som var så skrämmande dött att det kändes som om man råkat köra sig in i filmatiseringen av "Children of the corn". Dagen efter hämtade vi lite möbler och jag körde mysvilse i Malmö och så styrde jag manligt upp en lackskada på bilen som kostade mig 3000 extra...
Utöver detta har jag haft en sån där världen-är-liten-upplevelse. Brukar vara ute och röka samtidigt som en tjomme som jobbar för en firma i samma hus som jag jobbar i. Han är rätt skojig och vi brukar kackla men så kom vi in på vad vi hade gjort tidigare och den där tjommen visade sig ha varit militär vilket jag hade svårt att tro eftersom han är så avspänd. Ännu mer förvånad blev jag när det visade sig att han varit befäl för kustjägarna på KA1 i Vaxholm. Man har ju sina fördomar om befäl hos försvarets jägarförband... Min äldsta bror gjorde lumpen där och hade haft den här tjommen som befäl! Ibland är världen förkrympt. Brorsan hade bara goda minnen av honom, Sen visade det sig att den här snubben är en manisk cyklare som nöter landsväg så fort han kommer åt. Nu hade han planerat att köra Canada-Mexiko-tävlingen 2011 och hade tänkt att han skulle rigga en blogg om det och dra ihop sponsorer och sedan skänka överskottet till Barncancerfonden. Jag föreslog att vi kunde slå oss ihop, om jag blir arbetslös kan jag supa ett par veckor i sträck och skänka panten till Barncancerfonden och sedan via bloggen utmana andra a-lagare i landet! Han tyckte det lät strålande eftersom vi kommer att tilltala två helt olika kretsar av läsare blir ju grejen ännu större!
Efter alla roliga saker måste vi gå in på något tråkigt. En kollega dog knall och fall härom veckan. Han var regionschef när jag började och var den som anställde mig. Båda gångerna! En sportig 50-åring som alltid syntes och hördes så det märks att han är borta! Pax Vobiscum...
söndag 16 maj 2010
Hälsningar från en skönt höstruskig majmånad
Tjipp igen gott (och ont) folk!
Nytt blogginlägg, nya iakttagelser. Fast det är inte alltid synen som är det sinne man har mest användning av. Var på påskamiddag med jobbet nån vecka före påsk och fick en trist upplevelse på vägen hem. Det var en mild kväll och alldeles för varmt för vinterjackan jag hade på mig och dessutom släpade jag på min tunga dator som en snäll kollega lagat åt mig. Varm och stånkig satte jag mig på bussen och kunde lättad känna att sätet var riktigt svalt, skönt! Tyvärr var det bara skönt en stund för sen upptäckte jag att byxbaken var dyngsur... Nåt nersupet miffo hade förmodligen låtit sitt vatten sittandes på sätet tidigare under kvällen vilket jag fick lida för. Väl hemma blev det skrubbning och byxtvätt! Låg fräschhetsfaktor på den bussturen...
Själva påskhelgen spenderade jag i Stockholm. En sak jag tappat sen jag flyttade från Stockholm är förmågan att smidigt kunna manövrera mig genom människomassor! Förr gled jag bara igenom utan problem men nu är det helt hopplöst. Jag får tvärstanna och väja och blir enormt stressad av alla människor. Här i Skåne blir massorna aldrig lika stora som i tokholmen så man får ingen direkt träning...
Hälsade på en bekant jag inte träffat på många år. Han har av någon obegriplig anledning köpt ett hus i byhålan där vi växte upp strax norr om Stockholm. För mig känns byn snarare som ett ställe man flyttar från än till men var och en får ju bli salig på sin fason. Kumpanen i fråga tjänar alldeles för mycket pengar och har en enorm svart jaguar som bruksbil vilken han även hämtade upp mig med vilket kändes lite chict knarkdealsaktigt! Det saknades bara vapen och tvivelaktiga typer i naturvita linnekostymer för att få bilden komplett.
Sen avverkade jag några spridda delar av bekantskapskretsen och familjen innan det var dags att ta tåget hem. När jag kom till tunnelbanan i söderförort för att åka till centralen träffade jag på ett sånt där läskigt psykofyllo. Han satt på en bänk ovanför rulltrappan med massor av människor runt omkring. När jag kom upp för rulltrappan drog jag en snabb blick åt hans håll där han satt med huvudet hängandes och såg ut som han sov när han som på ett givet kommando lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen genom labyrinten av människor och sa "Fan, man får ju hjärtinfarkt bara man serej!" och sen föll huvudet ner igen och jag undrade om det verkligen hänt och vad det var i mitt utseende som kunde ge ett kallhamrat fyllo hjärtinfarkt.
Har noterat en intressant klädtrend bland gangsterämnena här nere i södern; midjekorta skinnjackor med kragen uppfälld och dragkedjan uppdragen max, gärna kombinerat med lite uppdragna axlar med resultatet att det ser ut som om de inte har någon hals. Men det kanske är en sån där fräsig gangstergrej som jag aldrig kommer att förstå... Minns i början av 90-talet när de nyss lössläppta ryssarna började gangsterfiera sig och man såg dem i Stockholm med korta skinnjacker men grejen med dem var att de saknade halsar på riktigt och slapp fejkgrejen med uppfällda kragar och uppdragna axlar. Ack ja, those were the days! När jag bodde i Bandhagen i mitten av 90-talet delade jag tunnelbanevagn med en förmodad gangstertorped. Han hade marinkårsfrisyr och blå kostym av dåligt snitt men han hade faktiskt en hals som dock var betydligt bredare än huvudet. Det här var innan kreti och pleti hade mobiltelefoner så det var lite uppseendeväckande när det plötsligt ringde i vagnen. Gangsterkillen plockade utan att röra en min fram en mobiltelefon och satte den mot örat utan att säga något, efter en kort stund sa han i alla fall "Da!" följt av tystnad och sen ett till "Da!" sen la han på. Det kändes lite obehagligt för jag var säker på att hans "Da" betydde att det snart skulle finnas en ledig lägenhet i söderförort...
Härom helgen fick jag finfrämmande från Stockholm! En kamrat som inte varit allt för mycket i Skåne bemödade sig ner för att kolla läget. Han blev helsåld både på Lund och Malmö för han tyckte det kändes fett kontinentalt i jämförelse med Stockholm, nästan lite som att vara i Tyskland, förmodligen beroende på att han tycker att skånska är lika obegripligt som tyska... Första kvällen tog vi en krogrunda i Lund och hamnade under kvällen på ett vidrigt brathak som jag förträngt namnet på. Stället var överhopat av 20-åringar med för dyra kläder som beställde champagne i baren. Vi stod ut en stund i alla fall där vi satt som grovhuggna ufon med ölglas i händerna. Dit ska jag inte gå igen!
Annars jobbas det för fullt fast det ser ut som om jag blir arbetslös i mitten av sommaren. Projektet jag sysslar med nu avslutas sista juni varpå jag kommer att få komma tillbaka till firmans kontor och jobba där som semestervikarie en månad, sen vette fan. Projektledaren på företaget jag varit outsourcad till under projektets gång vill anställa mig till deras arkiv men har lite svårt att få sina personalrekvisitioner godkända av ledningen men jag hoppas på det bästa även om ett par arbetslösa månader på sensommaren/förhösten inte vore fy skam! Det tråkiga med en sån utveckling är att a-kassan inte direkt betalar ut några förmögenheter och dessutom släpar med utbetalningarna så att mina räkningar lär bli lidande... Aja, den dagen den sorgen!
Nytt blogginlägg, nya iakttagelser. Fast det är inte alltid synen som är det sinne man har mest användning av. Var på påskamiddag med jobbet nån vecka före påsk och fick en trist upplevelse på vägen hem. Det var en mild kväll och alldeles för varmt för vinterjackan jag hade på mig och dessutom släpade jag på min tunga dator som en snäll kollega lagat åt mig. Varm och stånkig satte jag mig på bussen och kunde lättad känna att sätet var riktigt svalt, skönt! Tyvärr var det bara skönt en stund för sen upptäckte jag att byxbaken var dyngsur... Nåt nersupet miffo hade förmodligen låtit sitt vatten sittandes på sätet tidigare under kvällen vilket jag fick lida för. Väl hemma blev det skrubbning och byxtvätt! Låg fräschhetsfaktor på den bussturen...
Själva påskhelgen spenderade jag i Stockholm. En sak jag tappat sen jag flyttade från Stockholm är förmågan att smidigt kunna manövrera mig genom människomassor! Förr gled jag bara igenom utan problem men nu är det helt hopplöst. Jag får tvärstanna och väja och blir enormt stressad av alla människor. Här i Skåne blir massorna aldrig lika stora som i tokholmen så man får ingen direkt träning...
Hälsade på en bekant jag inte träffat på många år. Han har av någon obegriplig anledning köpt ett hus i byhålan där vi växte upp strax norr om Stockholm. För mig känns byn snarare som ett ställe man flyttar från än till men var och en får ju bli salig på sin fason. Kumpanen i fråga tjänar alldeles för mycket pengar och har en enorm svart jaguar som bruksbil vilken han även hämtade upp mig med vilket kändes lite chict knarkdealsaktigt! Det saknades bara vapen och tvivelaktiga typer i naturvita linnekostymer för att få bilden komplett.
Sen avverkade jag några spridda delar av bekantskapskretsen och familjen innan det var dags att ta tåget hem. När jag kom till tunnelbanan i söderförort för att åka till centralen träffade jag på ett sånt där läskigt psykofyllo. Han satt på en bänk ovanför rulltrappan med massor av människor runt omkring. När jag kom upp för rulltrappan drog jag en snabb blick åt hans håll där han satt med huvudet hängandes och såg ut som han sov när han som på ett givet kommando lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen genom labyrinten av människor och sa "Fan, man får ju hjärtinfarkt bara man serej!" och sen föll huvudet ner igen och jag undrade om det verkligen hänt och vad det var i mitt utseende som kunde ge ett kallhamrat fyllo hjärtinfarkt.
Har noterat en intressant klädtrend bland gangsterämnena här nere i södern; midjekorta skinnjackor med kragen uppfälld och dragkedjan uppdragen max, gärna kombinerat med lite uppdragna axlar med resultatet att det ser ut som om de inte har någon hals. Men det kanske är en sån där fräsig gangstergrej som jag aldrig kommer att förstå... Minns i början av 90-talet när de nyss lössläppta ryssarna började gangsterfiera sig och man såg dem i Stockholm med korta skinnjacker men grejen med dem var att de saknade halsar på riktigt och slapp fejkgrejen med uppfällda kragar och uppdragna axlar. Ack ja, those were the days! När jag bodde i Bandhagen i mitten av 90-talet delade jag tunnelbanevagn med en förmodad gangstertorped. Han hade marinkårsfrisyr och blå kostym av dåligt snitt men han hade faktiskt en hals som dock var betydligt bredare än huvudet. Det här var innan kreti och pleti hade mobiltelefoner så det var lite uppseendeväckande när det plötsligt ringde i vagnen. Gangsterkillen plockade utan att röra en min fram en mobiltelefon och satte den mot örat utan att säga något, efter en kort stund sa han i alla fall "Da!" följt av tystnad och sen ett till "Da!" sen la han på. Det kändes lite obehagligt för jag var säker på att hans "Da" betydde att det snart skulle finnas en ledig lägenhet i söderförort...
Härom helgen fick jag finfrämmande från Stockholm! En kamrat som inte varit allt för mycket i Skåne bemödade sig ner för att kolla läget. Han blev helsåld både på Lund och Malmö för han tyckte det kändes fett kontinentalt i jämförelse med Stockholm, nästan lite som att vara i Tyskland, förmodligen beroende på att han tycker att skånska är lika obegripligt som tyska... Första kvällen tog vi en krogrunda i Lund och hamnade under kvällen på ett vidrigt brathak som jag förträngt namnet på. Stället var överhopat av 20-åringar med för dyra kläder som beställde champagne i baren. Vi stod ut en stund i alla fall där vi satt som grovhuggna ufon med ölglas i händerna. Dit ska jag inte gå igen!
Annars jobbas det för fullt fast det ser ut som om jag blir arbetslös i mitten av sommaren. Projektet jag sysslar med nu avslutas sista juni varpå jag kommer att få komma tillbaka till firmans kontor och jobba där som semestervikarie en månad, sen vette fan. Projektledaren på företaget jag varit outsourcad till under projektets gång vill anställa mig till deras arkiv men har lite svårt att få sina personalrekvisitioner godkända av ledningen men jag hoppas på det bästa även om ett par arbetslösa månader på sensommaren/förhösten inte vore fy skam! Det tråkiga med en sån utveckling är att a-kassan inte direkt betalar ut några förmögenheter och dessutom släpar med utbetalningarna så att mina räkningar lär bli lidande... Aja, den dagen den sorgen!
lördag 20 mars 2010
Det blir inte för ofta när man ristar i sten...
Vad fan har hänt sen sist? Ingen förväntar sig väl att jag ska komma ihåg nåt? Men njo, några fragmentariska minnen har jag! Jag blev oförhappandes full i en kollegas sällskap på höstkanten (ja, det var länge sen jag gjorde ett blogginlägg...). Efter god köttgryta och rödtjut hamnade vi på en krog för EN öl (ni har hört den förut va?) som blev en räcka öl, fernet branca och whisky! Kollegan är tjenis med bartendern vilket renderade i både rabatterad och gratis alkohol. Bartendern hade den goda smaken att bjuda sig själv på allehanda godsaker samtidigt som han söp ner oss. Eftersom jag är kollegans närmsta chef pekade jag på flaskorna med hela handen och han svarade "Ja sahib, bwana, tjifen". Jag har vaga minnen av att ha diskuterat the cure, joy division och the sisters of mercy med gitarristen från Bob Hund, minns även att jag drog några rövarhistorier (bokstavligen) från min tid som fångvårdare till bob hund-killarnas nöje. Förmodligen var det nog min sönderhackade asberusade berättarstil som drog flin snarare än storyinnehållet... Dagen efter var jag för första gången i mitt liv sjukskriven pga bakfylla! Jag spydde floder! Redan när jag kom hem på nattkröken och även efter att magen var tom... Jag har nog aldrig snytit ut så mycket galla förr... Min chef höll på att fnissa sig fördärvad när jag nämnde den egentliga orsaken till sjukskrivningen en månad senare. Chefens fnissande kan för all del bero på att jag nämnde bakfyllerisjukskrivningen på firmans julfest och att även chefen blivit suddig i konturerna vid tillfället, åtminstone genom mina glasögon.
Det verkar vara en åldersgrej det där med bakfyllespyor! När jag var under 25 hände det att jag spydde på fyllan men aldrig dan efter men det vände vid 25 års ålder och efter det spyr jag ofelbart om jag supit ordentligt men till min klena tröst spyr jag inte under själva fyllan längre. Med undantag för den där turen i höstas då... Skyller det på ferneten!
Hmm... Vad mer? Jo just det! Jag var ju min vana trogen på bolaget och blev påhoppad av nåt skevt studentfreak som såg ut som Billy Zane och pratade dålig svenska och som ville vigga en 50-öring för att ha råd med "drickat" som i hans fall var en smirnoff alkoläsk. Jag gav honom en enkrona och vände honom ryggen men när jag packade ner mina erforderliga vinpavor i ryggan kommer killen studsande och ger mig en 50-öring tillbaka! Ni må tro att bloggmaster var överraskad! Har inte sett killen sen dess så förmodligen behövde han sin alkoläsk för att våga genomföra sitt planerade självmord och ville sköta det med ryggen fri och utan pengar i fickorna; det är ju som bekant lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än vad det är för en rik att lirka sig in i himmelriket...
Utöver fyllerier och apropå himlen är det en annan sak jag grunnat på. Tänk om det är så att vi egentligen är universums destruenter. Ni vet, när ett löv faller till marken ger sig en hord av destruenter som t. ex. insekter, bakterier och maskar sig på det tills det till sist bara återstår ny fin jord. Tänk om människans roll är densamma fast i ett större perspektiv. Tänk om det är så att vi i arla urtid kom hit i rymdfarkoster från en annan döende planet med jordens förstörelse som enda uppdrag. Som av en snillrik uträkning skulle vi snart tappa det mesta av minnet, en del kvarstod och utgör grunden i våra religioner. Gamla reliefer och statyetter från sydamerika till ostasien, både via atlanten och stilla havet, visar människor i kläder som liknar austronautdräkter och i gamla Sumer och Babylonien finns reliefer med bevingade människor och saker som är kusligt lika raketer och de flesta gudar finns "där ute", bortom den mörka natthimlen. Tänk om det egentligen är vårt eget förflutna vi minns utan att känna igen det som minnen. Tänk om vi degenererade och glömde vårt syfte men ändå uppfyller det p.g.a att det är inprogrammerat i våra gener. Vi kom i raketer och vi ska vidare i raketer.
Nu, sent om sider, håller vår planet på att gå under på grund av vårt beteende, men tänk om det är den ursprungliga poängen. Vi är här för att förstöra, det ligger i vår natur, vi kanske inte ska skämmas för vår överkonsumtion av naturresurser. Eftersom levande saker i naturen dör och ruttnar och blir till ny jord kanske samma ekvation gäller för planeter. En planet dör och blir till stoft som en ny planet skapas av. Lagom till jordens undergång har människan fått fart på rymdresorna och en koloni på mars, eller åtminstone månen, är inte för långt borta. Tänk om det är huvudplanen, att vi skall förstöra denna planet och sen bege oss till nästa planet på listan för att under någon miljon års degenration följd av utveckling förstöra den också och dessutom upptäcka rymdfart i sista ögonblicket. I ett makrokosmos är vi bara bakterier och som det ser ut gör vi vårt arbete långsamt men gediget. För att citera William S. Burroughs: "Vi är i rymdåldern och vi är här för att ge oss av".
Tillbaka till den grå vardagen! Under julruschen gjorde jag något som jag hatar när andra gör. Jag gick åt ett håll och tittade åt ett annat. Det är få saker som är lika korkade att göra! Det bar sig inte bättre än att jag gick in i något mjukt med pälskrage och fick något som påminde om en fot under min tunga kängbeklädda högerfot. Hjärnan var trög och jag hann bli irriterad på tvärstoppet innan jag egentligen fattat vad som hänt. Tjejen jag promenerat in i, och på, bad dock snabbt om ursäkt ett par gånger så förmodligen hade hon gjort samma förhatliga blunder som jag vilket den här gången gav mig ryggen fri och det är så jag gillar att ha den!
När vi ändå är inne på förhatliga saker passar jag på att dela säsongens hatobjekt med er! Winner of the winter är folk som är i vägen! Är logik något som folk i gemen är helt i avsaknad av? Förstår inte folk att om det bara finns plats för två i bredd på ett specifikt ställe går det inte att mötas tre? Det har ju för ovanlighetens skull varit ordentlig vinter, så även här nere i sydstaterna. Med riktig vinter kommer ju ofelbart vissa framkomlighetsproblem. T.ex trottoarerna där det som regel gått en smal passage mellan två snövallar vilket lett till att man med nöd och näppe kunnat mötas två men otaliga gånger har jag mött folk som går två i bredd och som verkar uppriktigt störda över att behöva gå på led medan vi möts, de har inte fattat att det är nödvändigt att gå på led innan de en liten aning försent kommit underfund med att jag inte tänker gå ut i den halvmterhöga snödrivan vid sidan av den upptrampade gången. Enligt mina iaktagelser är det oftast kvinnor och tjejer som har problem med att gå på led. Vad förväntar de sig? Gentlemen? Hallå! Det är 2010 och jag är en modern man som tror på jämställdhet och jämlikhet! Jag ger inte mer plats åt en kvinna än vad jag tar själv... Man kan liksom inte få jämställdhet och förmåner samtidigt. De ingår inte i samma paket...
Sen har vi idioterna som ställer sig i trapporna till perrongerna på Lunds central. Åtskilliga gånger under vintern när det fallit enstaka spridda snökorn har mängder med idioter bokstavligen kakat igen trapporna. Speciellt i rusningstrafik när det kommer horder med människor från tågen som vill ner och lika stora horder som vill upp. De bara står där och fånler och låtsas inte se människorna när de pekar på enskilda snökorn och säger nåt platt och patetiskt till sitt sällskap. Är det nåt nytt jävla påfund att man ska bilda flaskhals om man är chic och "i tiden"? Är det nåt allmänt jävla upprop via twitter eller facebook eller sms eller nån annan jävla social ihålighet att man ska ut och bilda flaskhals på specifika platser på bestämda tider? "Titta älskling, den där krullbruden som skriver i city vill att vi klär ut oss till Moneybrother och Lady Gaga och går ut och ställer oss i vägen. Klockan 17.30 på torsdag, trappan till perrong 3. Vi vill väl vara trendiga älskling? Ta på dig ett dammsugarrör och ett par brillor för rysk atombombsprovning så kilar vi iväg!". Till nästa vinter ska jag köpa större kängor så jag kan trampa ner dem!
Efter denna svåra dos av hat rundar vi av med något roligare! Barns ibland bisarra sätt att ta reda på saker. Sambons grabb stod i hallen en morgon härom veckan och hojtade till mig i köket:
-Är det nån som har städat?
-Det tror jag inte...
-Är det nån som ska städa?
-Kanske det...
Lååååååååång tystnad
-Du kan gå in med skor...
-Tack!
Sambons dotter tog denna typ av frågesätt till nya höjder vid ett annat tillfälle. Jag hade dragit igång maten och skulle ut på ballekongen och ta en välförtjänt cig när hon undrande hojtade från sitt rum:
-Vad gör du?
-Plockar fram en cig...
-Vad ska du göra sen?
-Gå ut på balkongen och röka den...
-Vad ska du göra efter det?
-Gå in igen...
-Sen då?
-Ta av mig jackan.
-Vad ska du göra efter det?
-Varför undrar du vad jag ska göra hela tiden?
-Jag vill veta när maten är klar..!
-Men fråga det då...
Det verkar vara en åldersgrej det där med bakfyllespyor! När jag var under 25 hände det att jag spydde på fyllan men aldrig dan efter men det vände vid 25 års ålder och efter det spyr jag ofelbart om jag supit ordentligt men till min klena tröst spyr jag inte under själva fyllan längre. Med undantag för den där turen i höstas då... Skyller det på ferneten!
Hmm... Vad mer? Jo just det! Jag var ju min vana trogen på bolaget och blev påhoppad av nåt skevt studentfreak som såg ut som Billy Zane och pratade dålig svenska och som ville vigga en 50-öring för att ha råd med "drickat" som i hans fall var en smirnoff alkoläsk. Jag gav honom en enkrona och vände honom ryggen men när jag packade ner mina erforderliga vinpavor i ryggan kommer killen studsande och ger mig en 50-öring tillbaka! Ni må tro att bloggmaster var överraskad! Har inte sett killen sen dess så förmodligen behövde han sin alkoläsk för att våga genomföra sitt planerade självmord och ville sköta det med ryggen fri och utan pengar i fickorna; det är ju som bekant lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än vad det är för en rik att lirka sig in i himmelriket...
Utöver fyllerier och apropå himlen är det en annan sak jag grunnat på. Tänk om det är så att vi egentligen är universums destruenter. Ni vet, när ett löv faller till marken ger sig en hord av destruenter som t. ex. insekter, bakterier och maskar sig på det tills det till sist bara återstår ny fin jord. Tänk om människans roll är densamma fast i ett större perspektiv. Tänk om det är så att vi i arla urtid kom hit i rymdfarkoster från en annan döende planet med jordens förstörelse som enda uppdrag. Som av en snillrik uträkning skulle vi snart tappa det mesta av minnet, en del kvarstod och utgör grunden i våra religioner. Gamla reliefer och statyetter från sydamerika till ostasien, både via atlanten och stilla havet, visar människor i kläder som liknar austronautdräkter och i gamla Sumer och Babylonien finns reliefer med bevingade människor och saker som är kusligt lika raketer och de flesta gudar finns "där ute", bortom den mörka natthimlen. Tänk om det egentligen är vårt eget förflutna vi minns utan att känna igen det som minnen. Tänk om vi degenererade och glömde vårt syfte men ändå uppfyller det p.g.a att det är inprogrammerat i våra gener. Vi kom i raketer och vi ska vidare i raketer.
Nu, sent om sider, håller vår planet på att gå under på grund av vårt beteende, men tänk om det är den ursprungliga poängen. Vi är här för att förstöra, det ligger i vår natur, vi kanske inte ska skämmas för vår överkonsumtion av naturresurser. Eftersom levande saker i naturen dör och ruttnar och blir till ny jord kanske samma ekvation gäller för planeter. En planet dör och blir till stoft som en ny planet skapas av. Lagom till jordens undergång har människan fått fart på rymdresorna och en koloni på mars, eller åtminstone månen, är inte för långt borta. Tänk om det är huvudplanen, att vi skall förstöra denna planet och sen bege oss till nästa planet på listan för att under någon miljon års degenration följd av utveckling förstöra den också och dessutom upptäcka rymdfart i sista ögonblicket. I ett makrokosmos är vi bara bakterier och som det ser ut gör vi vårt arbete långsamt men gediget. För att citera William S. Burroughs: "Vi är i rymdåldern och vi är här för att ge oss av".
Tillbaka till den grå vardagen! Under julruschen gjorde jag något som jag hatar när andra gör. Jag gick åt ett håll och tittade åt ett annat. Det är få saker som är lika korkade att göra! Det bar sig inte bättre än att jag gick in i något mjukt med pälskrage och fick något som påminde om en fot under min tunga kängbeklädda högerfot. Hjärnan var trög och jag hann bli irriterad på tvärstoppet innan jag egentligen fattat vad som hänt. Tjejen jag promenerat in i, och på, bad dock snabbt om ursäkt ett par gånger så förmodligen hade hon gjort samma förhatliga blunder som jag vilket den här gången gav mig ryggen fri och det är så jag gillar att ha den!
När vi ändå är inne på förhatliga saker passar jag på att dela säsongens hatobjekt med er! Winner of the winter är folk som är i vägen! Är logik något som folk i gemen är helt i avsaknad av? Förstår inte folk att om det bara finns plats för två i bredd på ett specifikt ställe går det inte att mötas tre? Det har ju för ovanlighetens skull varit ordentlig vinter, så även här nere i sydstaterna. Med riktig vinter kommer ju ofelbart vissa framkomlighetsproblem. T.ex trottoarerna där det som regel gått en smal passage mellan två snövallar vilket lett till att man med nöd och näppe kunnat mötas två men otaliga gånger har jag mött folk som går två i bredd och som verkar uppriktigt störda över att behöva gå på led medan vi möts, de har inte fattat att det är nödvändigt att gå på led innan de en liten aning försent kommit underfund med att jag inte tänker gå ut i den halvmterhöga snödrivan vid sidan av den upptrampade gången. Enligt mina iaktagelser är det oftast kvinnor och tjejer som har problem med att gå på led. Vad förväntar de sig? Gentlemen? Hallå! Det är 2010 och jag är en modern man som tror på jämställdhet och jämlikhet! Jag ger inte mer plats åt en kvinna än vad jag tar själv... Man kan liksom inte få jämställdhet och förmåner samtidigt. De ingår inte i samma paket...
Sen har vi idioterna som ställer sig i trapporna till perrongerna på Lunds central. Åtskilliga gånger under vintern när det fallit enstaka spridda snökorn har mängder med idioter bokstavligen kakat igen trapporna. Speciellt i rusningstrafik när det kommer horder med människor från tågen som vill ner och lika stora horder som vill upp. De bara står där och fånler och låtsas inte se människorna när de pekar på enskilda snökorn och säger nåt platt och patetiskt till sitt sällskap. Är det nåt nytt jävla påfund att man ska bilda flaskhals om man är chic och "i tiden"? Är det nåt allmänt jävla upprop via twitter eller facebook eller sms eller nån annan jävla social ihålighet att man ska ut och bilda flaskhals på specifika platser på bestämda tider? "Titta älskling, den där krullbruden som skriver i city vill att vi klär ut oss till Moneybrother och Lady Gaga och går ut och ställer oss i vägen. Klockan 17.30 på torsdag, trappan till perrong 3. Vi vill väl vara trendiga älskling? Ta på dig ett dammsugarrör och ett par brillor för rysk atombombsprovning så kilar vi iväg!". Till nästa vinter ska jag köpa större kängor så jag kan trampa ner dem!
Efter denna svåra dos av hat rundar vi av med något roligare! Barns ibland bisarra sätt att ta reda på saker. Sambons grabb stod i hallen en morgon härom veckan och hojtade till mig i köket:
-Är det nån som har städat?
-Det tror jag inte...
-Är det nån som ska städa?
-Kanske det...
Lååååååååång tystnad
-Du kan gå in med skor...
-Tack!
Sambons dotter tog denna typ av frågesätt till nya höjder vid ett annat tillfälle. Jag hade dragit igång maten och skulle ut på ballekongen och ta en välförtjänt cig när hon undrande hojtade från sitt rum:
-Vad gör du?
-Plockar fram en cig...
-Vad ska du göra sen?
-Gå ut på balkongen och röka den...
-Vad ska du göra efter det?
-Gå in igen...
-Sen då?
-Ta av mig jackan.
-Vad ska du göra efter det?
-Varför undrar du vad jag ska göra hela tiden?
-Jag vill veta när maten är klar..!
-Men fråga det då...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)