Grannar Del 3

Som jag nämnde i förra granndelen fick jag till sist ett första hands-kontrakt efter 9 år i bostadskön och hamnade där jag är nu. När jag flyttade hit var det visst det knarkarkvartstätaste området i Stockholm, eller om det bara var i södra Stockholm... Nu har området städats tack vare den eminetna söderortspolisens punktinsatser och något annat område får nu dra pundarlasset men who gives a shit anyway? Även utan ett överbestånd av knarkarkvartar bor det en del intressanta människor i området.



Den första grannen jag träffade när jag flyttat in var B. Han bor på bottenvåningen och stod nere i trapphuset en morgon när jag skulle till jobbet och vi småkacklade lite på vägen till t-banan. B är stor som ett hus! Han är nog 3 meter i omkrets och 2 meter lång varav benen utgör ungefär 2/3 av längden. Han går som en stork och brukar ha händerna bakom ryggen med handflatorna uppåt som om han bär på en imaginär bautasten. Andra gången vi sågs berättade han att han var nykter alkoholist, förtidspensionär och nästan hade fått ”göka” kvällen innan. Han inkluderade lite mer detaljer än vad jag velat känna till och jag kedjerökte och tittade bort och hoppades att samtalet bara skulle ta slut. Dock visade sig B med tiden vara en rätt hyvens karl och vi brukar småkackla lite när vi ses. B har alltid någon inneboende! Ett tag var det en akterseglad balinesfamilj som alltid log med hela ansiktet när man mötte dem i trappen och sa obegripliga saker på främmande språk. Jag hann bli ganska förtjust i dem. Sedan var det någon sur långhårig sydamerikan som verkade ha permanent avtändning men denne byttes ut till en soft kolsvart rastasnubbe med skägg och dreads. Mr Rasta sprang jag på utanför porten en svinkall snöstormig morgon. Själv var jag utklädd till någon slags delta force-knekt med kläder för vinterkrigsföring i norra Afghanistan medan rastakillen hade för korta bomullsbyxor, sandaler utan strumpor, t-shirt och puffig keps där han stod avspänd och rökte sin krokiga hemrullade cig i snöyran. Dessutom nynnade han på Junior Murvins ”police and thieves”. B:s nuvarande inneboende är en sportig indier med laptop och är klädd som någon som dragit en vinstlott i McDonalds hierarki.



Mitt emot mig bodde en halvt nersupen man runt 40 när jag flyttade in. Precis som B var han stor som ett hus. Första gången jag träffade honom hade jag hört honom redan när jag kom in genom porten: ”Öppna! Öh! Öppna! ÖPPNA DITT JÄVLA FYLLSTYRE! Öh! Öppna!” etc. När jag kom upp till mitt och fyllots våningsplan stod han med armarna slappt hängande och kroppen i en 45-graders vinkel och lutade sig mot sin ytterdörr med pannan. Han såg mig i ögonvrån och vred minimalt på huvudet för att inte tappa fästet mot dörren och sa ”Tjeeeeeena!” sedan var han tyst tills jag gått in till mig då han började gapa åt sin supbroder som sov inne hos honom med nycklarna tryggt under huvudkudden. Han brukade låna husrum till sina olycksbröder och genom badrumsväggen kunde jag ibland höra rörande meningsutbyten när någon lodis skulle låna duschen:
”Ta varu behöver! Schampo, tvål, handduk”
”Äääääh”
”Behöveru rakhyvel? Raklödder?”
”Äääääh”
”Skaru ha en burköl då?”
”Ja tack!”



Efter ett år eller två flyttade fyllot och hyrde ut sin lägenhet till två yngre grabbar och ett tu tre blev det högljudda fester på vardagskvällarna. Minns speciellt en fest där det förmodligen inte bara var alkohol som flödade... Det lät som en jävla karneval inne i lägenheten! Någon grabb med enerverande skratt flabbade oavbrutet i tre timmar och någon verkade sitta i hallen och studsa ett bowlingklot oavbrutet mot ytterdörren. Till det kom en massa ordinära festljud. Haken var ju bara att det var tisdag... Till sist ledsnade någon i grannskapet och ringde polisen som raidade kalaset och sedan dess har det varit lugnt där inne. Efter något år flyttade en av grabbarna ut och en tjej flyttade in istället. Jag minns första gången hon var hemma hos granngrabben. Säkerligen hade han tokstädat lägenheten men hon hittade grejer att anmärka på. De gick, uppenbarligen, husesyn och genom väggen i det lyhörda badrummet hörde jag hennes gnälliga stämma: ”Det är fortfarande lite smuts kvar hääääär”. Antar att hon börjat kräla under badkaret för att hitta något. Hon verkar ha lite attitydsproblem...



Sen har vi sorgebarnet... Lägenheten i porten bredvid min. Den ligger vägg i vägg med mitt vardagsrum och sovrum (som jag för all del inte sover i). Hyresgästerna är nästan en repris av hyresgästerna ovanpå lägenheten jag hade innan, den i Bandhagen. När jag flyttade in bodde det ett ensamt knäppo där. Ett eller två dygn varannan vecka spårade han ur och stökade järnet i lägenheten. Det lät ungefär som om han monterade ner allt som fanns där inne för att sedan montera upp det igen och han höll alltså på 24-48 timmar i sträck! Sedan var det tyst i två veckor... Vid ett par tillfällen hade han kamrater hemma, de söp och lyssnade på lp-skivor med knepig rockmusik från slutet av 60-talet och sa alltid igenkännande ”Jaaa! Den här ja!” till varandra när en ny låt spelades. En hel del av musiken lät bra men jag ville inte beblanda mig så jag gick aldrig in och frågade vad de spelade.



Efter mannen med den skumma musiksmaken flyttade det in en flicksnärta i lägenheten. Hon var glad och sprallig och höll alltid igång. Och det finns väl inget som är mer irriterande än andras livsglädje? Min balkong sitter ihop med grannens och de skiljs bara åt av en tunn plankvägg och sitter man och kacklar på den ena balkongen hörs det in i lägenheten bredvid. Flickan ifråga älskade att sitta på balkongen och gapa i sin mobil och det lät alltid likadant; när den i andra luren pratade sa hon ”Aaaa aaaa aaaa” på ett stressigt vis som om hon tydligt ville markera att hon själv ville prata och hon inledde alltid sina meningar med ”Men jaaaaag!”. Ibland kunde jag inte hålla mig för skratt och då brukade hon sänka rösten lite. Varje fredags- och lördagskväll hade hon kompisar hemma och de satt alltid på balkongen och stimmade. Ibland ledsnade jag på att höra dem så då vräkte jag på dödsmetall på hög volym och drog fram högtalaren till balkongdörren. Det ledde alltid till att de gick in.



Efter flicksnärtan flyttade det in någon som nästan aldrig var i lägenheten. Utifrån de telefonsamtal jag hörde via balkongen kom det fram att han bara hade lägenheten för övernattning när han var i Stockholm. Det var en granne jag trivdes med!



Nästa hyresgäst var inte lika lugn... Eller hyresgäster ska jag säga för de var två. Två unga italianograbbar som tyckte om att stöka på nätterna. Jag var omåttligt nyfiken på vad de höll på med därinne för det lät som om de monterade ihop större saker på nätterna och sen kånkade de ner prylar och stuvade in i bilar som kom på nätterna. Dessutom hade de dille på att hämta saker i garderoberna i sovrummet. Man hörde stamp stamp stamp från vardagsrummet in i sovrummet sedan en smäll när garderobsdörren slängdes igen och så stamp stamp stamp ut till vardagsrummet igen för att tvärvända och göra om hela proceduren, gärna tio gånger i följd. Stereotypt upprepat amfetaminbeteende kanske? Jag träffade på dem på gatan ibland, den ene verkade ha något gravt bokstavssyndrom och hade nog inte kammat sig i hela sitt liv och den andre såg alltid grinig ut och hade en trång midjekort skinnjacka med dragkedjan uppdragen ända till hakan och en trång vit gubbkeps. Någon av dem verkade dessutom ha vissa problem i sitt förhållningssätt till kvinnor. Två gånger hörde jag genom sovrumsväggen någon tjej läsa lusen av honom och förklara vilket jävla svin han var för att sedan storgråtandes störta ut på gatan och försvinna mot tunnelbanan.



Italianosarna försvann efter något år och ersattes av någon som i alla fall har den goda smaken att sova på nätterna. Han spenderar i stort sett hela kvällarna med att vara dominant i telefonen, oftast på något språk jag inte känner igen men ibland på engelska. Det hörs tydligt ut på balkongen där jag sitter och röker. Han gapar och ryar och ibland när han pratar engelska låter han direkt otrevlig: ”Now yo say yes sir! When I say move to village yo say yes sir!!!”. ”Sir” uttalade han som det stavas och jag blev lite nyfiken på om personen i andra änden av telefonsamtalet flyttade till byn såsom min granne beordrade. När han inte försöker vara fjärrkontroll via telefonen ser han på tv och han skrattar som Laurence Fishburne i högform och det ekar något förbannat i hans vardagsrum så hans möblemang är nog minst sagt minimalistiskt. När det är sportevenemang på tv hojtar han på svenska men oftast blir det inte mer än ”Kom igen! Kom igen!”. Sedan några veckor tillbaka verkar han ha skaffat sig en inneboende, en kille som pratar samma obekanta språk men som har en riktigt enerverande ljus och ettrig röst. Det dröjde inte många dagar innan de började bli osams och skrika åt varandra och där är vi nu... Jag återkommer med en del 4 om det blir något mer att berätta om grannarna.