Som jag nämnt är jag numera arbetslös, lite mot min vilja även om det för all del är rätt skönt. Åtminstone tills det är dags att betala räkningarna. Avlade visit hos Arbetsförnedringen i slutet av januari och träffade min handläggare som verkar ha blivit övertalig (eller avpolleterad) när nåt avkroksregemente lades ner... Han gillade att militäriskt peka med hela handen och att prata. Han verkade inte fullt så förtjust i att lyssna. Däremot hade han en trivsamt avspänd inställning till jobbsökande och tyckte inte att det fanns någon anledning för mig att söka jobb som telefonist, civilingenjör eller stjärttorkare på någon allmän facilitet. Inte heller verkade han tycka att jag skulle nöta på arbetförmedlingens mattor utan bad mig att i mitten av mars maila en sammanställning av vad jag gjort för att komma ut på arbetsbanan igen. Jag får väl lov att säga att jag är nöjd med mitt tilldelade exemplar av myndighetslakej. Åtminstone än så länge. Han kanske börjar krångla och får för sig att ställa krav om jag inte blir anställd nånstans snart.
Då arbetsmarknaden inte direkt dignar av flådiga jobberbjudanden har jag riggat ihop en lista med företag i branschen jag hittills härjat i för att kolla upp personalbehov. I tider som dessa verkar de flesta firmor dessutom dra sig för att sätta ut annonser då de får tusentals svar och därmed sitter fast i en ohållbar administration. Ett ställe här i Lund som jag pratade med hade för nåt år sen haft annons där det tydligt framgått att de sökte någon som talade och skrev flytande svenska och även att platsen behövde tillsättas ögonaböj! Hon hade fått 300 svar från Haparanda till Tjeckien. Några svar var skrivna på engelska och något var översatt ord för ord från tyska vilket inte gav en riktigt korrekt svensk grammatik. Aja, eftersom det denna vecka är sportlov här i södern och sambons ena unge är hemma och vill bli aktiverad tyckte jag att det verkade bra att sticka hemifrån och bege mig ut och besöka firmorna på min lista. Det enda det gav var trötta ben efter att ha marscherat runt i Malmö i 3,5 timme och besökt 7 företag. Inget av företagen var intresserade. På ett ställe tog de i alla fall emot mitt cv "ifall att" och på ett annat ställe ville de att jag skulle maila cv till personalansvarig. På ett ställe blev det i alla fall lite intressant dialog. De hade lunch mellan 13-14 och jag stormade in 12:55 och hör:
-Nej! Neeej! Varför just nu?, från en gubbe som i alla fall kom ut till disken och luktade onykter och undrade vad jag ville. Jag framförde mina förhoppningar om anställning men han förklarade:
-Njäe, vi har redan stängt av halva lokalen och vi går hem 13 på onsdagar och fredagar och det är bara jag och min fru som jobbar här och det är så trångt att vi nöter på varandra och blir osams så det finns inte riktigt plats för en tredje person.
-Men om en av er slutar och jag tar platsen istället så slipper du och hustrun bli osams!, försökte jag.
-Jag flyttar till Thailand och du tar hand om kvinnan..?, frågade den jäveln och glodde på mig med vattniga ögon och en vag tendens till ett leende. Jag bad att få fundera på upplägget och återkomma!
Det var lättare förr! Mitt första jobb sökte jag inte ens utan blev som 15-åring tillfrågad om jag ville ha det. Mitt andra jobb var samma sak, vilket för all del kan bero på att det var samma chef som erbjöd mig mitt första jobb som startade ett nytt företag. Sen gjorde jag en kort sejour som fångvårdare och genom att en familjemedlem redan jobbade på anstalten blev jag tillfrågad därifrån om jag kunde tänka mig att valla bus under sommaren och det kunde jag. Sen minns jag ett tillfälle i början av 90-talet då jag lämnat tillbaka en hyrbil på roslagsgatan i Stockholm och stod på trottoaren och väntade på att en av firmans chaffisar skulle hämta upp mig. Plötsligt öppnas en bisarr gummidörr bakom ryggen på mig (gummidörrar är alltid bisarra! Tror det ligger i gummits natur.). Hur som helst, ut genom gummidörren, som tillhörde charkfirman "Beefmaster", kommer en skev karl i ett blodigt förkläde, han tittar först åt vänster sedan åt höger och till sist på mig och frågar:
-Vill du ha jobb?
-Eeeh näe. Jag väntar bara på skjuts.
-Aha! Jag tänkte att eftersom du stog här å en del e arbetslösa så... Men nähä!, och så försvann han in igen.
Förmodligen hade de nåt slags rigg som var känt bland stans lodisar att de plockade in folk vid behov och att lodisarna då förhoppningsfullt samlades på trottoaren i väntan på att få ett tillfälle att lyfta kött. Ack ja, those were the days...
onsdag 18 februari 2009
tisdag 6 januari 2009
Brottstycken från en tillvaro i södern
Well, var ska jag börja? Arbetsbrist är nog en god start! Jag är alltså arbetslös nu för första gången i mitt liv. Eller andra egentligen men förra gången varade det bara i två veckor och det var självvalt så det kan ju inte riktigt räknas. Nu känns det däremot lite trist för jag trivdes med både mina arbetsuppgifter och kollegerna. Det bar sig inte bättre än att firman hade lite trassel med finanserna och två måste gå från malmöfilialen och för mig som fortfarande var provanställd fanns ingen nåd… Men med lite tur så kanske situationen reder upp sig och jag får tillbaka min tjänst, om jag nu inte brände alla skepp och broar på julfesten som avrundade min sista arbetsdag. Det blev drängfylla för min del om jag ska uttrycka det milt... Men innan jag blev full (och eventuellt oförskämd) fick jag och min sparkade kollega varsin godsakskorg som kollegerna skramlat till. Bland frossmaterialet fanns ett antal stöddiga ostar, fikonmarmelad och ett halvrör flådig maltwhisky! Tack för det kära kolleger! Varsin fin vers ackompanjerade korgarna och min löd:
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”
Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?
Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!
Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!
På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!
Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!
På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.
Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.
Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.
”Söta S underbart är förbannat kort
att tvingas jobba utan dig blir hårt (på skånska rimmar ”hårt” och ”kort”)
som en alfahane med sommarvind i sitt hår
kom du och förgyllde slutet av vårt år
saknaden kommer att bli som ett stort svart hål
det finns inte många som humorn här tål
vi hoppas att våra vägar möts igen
det är helt klart vårt mål”
Behöver jag lägga till att jag blev svårt rörd?
Jag har gjort en skrämmande upptäckt rörande Malmö. Stan verkar gå igenom morfoser på något vis och förändrar sig under tiden jag rör mig i den. Var ut på några ärenden och hade kollat på kartan att jag från busshållplatsen skulle gå norrut och efter mycket gående kändes det som om det inte stämde alls och jag fick gå söderut istället och vips så dök gatan jag skulle till upp fast på fel ställe liksom! Sen hade jag ett ärende vid Möllevångstorget och lämnade torget på väg åt ena hållet och gick rakt en väldigt lång bit och kom plötsligt fram på andra sidan Möllevångstorget utan att ha svängt. Jag tror Malmö på något ondsint vis är ute efter mig och försöker knäcka mig psykiskt för att sedan krossa mig när jag är förvirrad. Så måste det vara!
Sen har det ju även på mitt hemman varit storhelger. Julafton flöt på lugnt och sansat och sambons två ungar var jättenöjda med sina klappar och inte det minsta kink och gnäll slank över deras läppar! Själv var jag också nöjd med det jag fick; tröja, skojfrisk bok för den som vill förstå sig på kvinnor, fuktgegga för mitt något uttorkade ansikte och en batteridriven(!) rakhyvel som jävlar i mig fick mina Nixonkinder att bli lena som Adonis ljumskar!
På juldagen for jag på nostalgibesök till Stockholm för att morsa på folk jag inte träffat sen jag flyttade ner till skåneland. Stan kändes mest jobbig med en massa trafik, folk, oljud och t-banetåg inställda pga skadegörelse… Blev dock påmind om att stockholmare har bättre kollektivtrafikhyfs än skåningar! Folk på t-banan som har väskor på sätet är alltid vakna för folk som vill sitta och är som regel snabba att flytta gepäcket om det kommer folk och sitter det någon på bussens gångplats när man själv har fönsterplats och vill av reser de sig utan gnöl. I skåne är det tvärtom… Vill man gå av före den som sitter ytterst är det alltid suckande och pustande och man är världens problem som vill gå av. Sen har de en idiotgrej på skånebussarna som kallas familjeplats och som är två soffor mitt emot varandra men de står så nära varandra att om fyra pers ska sitta bra måste de vara barn eller krymplingar, sitter man fyra normallånga vuxna trasslar benen ihop sig som ett keltiskt ornament och sitter det redan någon på nåt av sätena vid familjeplatsen och spretar med benen som hemma i finfåtöljen när man vill sätta sig suckar de högljutt och muttrar eller tittar ut genom fönstret och hoppas att man ska lösas upp om de ignorerar en. Suck! Däremot finns ett par andra irriterande fenomen i Stockholm som jag inte stött på i skåne och det är folk som tittar åt ett håll och går åt en annat. Hur jävla korkad kan man vara? Noll överlevnadsinstinkt! Speciellt vanligt är det när folk går av t-banan, de blänger åt vänster och går åt höger och blir överraskade och sura när de springer in i ryggen på en när man står still. Det andra irriterande fenomenet är folk som stannar när de precis klivit ur rulltrappan. Fullständigt omedvetna om att rulltrappan är smockfull av folk som de står i vägen för. Hata!!!
Så, nu har jag gnällt av mig! Kumpan H stod först på stockholmska besökslistan och med honom hade jag lite filmtittande att ta igen, vi brukade köra dvd-orgier typ en gång i veckan innan jag smet nedåt i landet. H hade ordnat sig två projektorer, en i källaren och en på övervåningen så det var lyxigt värre att se på film projekterad på en fyra meter bred vägg. Som vanligt försökte vi sätta rekord i mumsande till filmen; kaffe, cola, ostbågar, chips, polly, wienernougat, briscotti (hur fan det nu stavas) och kolor. Puh. By-pass-meny!
På annandagen for jag till min bror i söderförort och passade på att slinka förbi min gamla lägenhet och befria mina andrahandshyresgäster från mitt strykjärn. Det var fet nostalgi att sprinta uppför trapporna till kvarten där jag spenderat de senaste åtta åren. Aja, hemma hos bror var även min andra bror på besök med fru och fyra barn. Det tog typ 3 minuter innan ungarna började klänga på mig för att lajja. Oklart varför för jag är ingen lekfarbror direkt. Sen bjöd brors ”väninna” på en synnerligen smaklig middag med en lika delikat förrätt.
Nästa dag var det dags att dra till far som fyllde år. På t-baneperrongen drällde en psykotant omkring och betedde sig förvirrat och hon hade riktigt läskiga ögon, de stod ut och hon blinkade inte och ögonen lyste av ondska. Lagom tills tåget kom in började hon skrika ”Jag hatar dig!” i en jobbig uppskruvad ton och jag smet in i en vagn längre fram för att slippa höra. Sen tog det bara 2 timmar att komma ut till far i obygden… Där vankades det mera mat och jag bjuckade på pálinka som både far och hans sambo uppskattade. Sen missade jag sista bussen hem och fick åka dyr taxi… Sen drog jag vidare till H igen för mera filmtitt. Hur som, nu är jag åter hemma i skåne och kan krasst konstatera att jag inte saknar stockholm.
Även i skåne kan man dock få psykounderhållning! I morse när jag intet ont drog min morroncig på ballekongen kom nån som inte var riktigt redig ut ur porten bredvid. Han hade pyjamas på sig i svinkylan och hastade mot soprummet och undslapp sig en självuppmuntrande harrang mot kylan ”Blarg! Jag är tuff! Jag är hård!” och jag fnissade fast rök i halsen. Så ett visst tomtebestånd finns här nere i södern också men något jag saknar här är vanliga gråkråkor! Det finns bara råkor här nere... I början tyckte jag att det var coolt med stora flockar av svarta kråkfåglar men nu tycker jag mest att de är tråkiga för de låter inte och är inte lika dominanta i sin uppenbarelse. Men härom dan såg jag en gråkråka som härjade runt med råkorna och skatorna på gården utanför och den lät ljuda några myndiga ”KRAA” och jag rös av välbehag. Sen har vi en lattjo katt i grannskapet, den är vit med stora svarta fläckar vilket ger den en likadan teckning som en ko och följaktligen kallar vi den numera ”kokatten”. Kokatten har ett syskon med liknande teckning men den har svarta öron och ser inte fullt så mycket kossa ut.
torsdag 13 november 2008
På andra sidan skogen Del 3
Någon gång under lördagen passade vi dessutom på att besöka en spritbutik för att införskaffa den lokala specialiteten Pálinka. Pálinka görs oftast av plommon och påminner om juggarnas slivovic fast med ännu mer touch av dåligt hembränt och har en kulör som påminner om överjäst urinprov. Jag letade runt på butikens hyllor men hittade inte något utan fick fråga expediten som undrade hur mycket jag ville ha. Efter att redogjort för önskad mängd fiskade hon fram ett par petflaskor och hällde upp spriten från en dunk. En gång i tiden brukade jag få finsprit från en ingift släkting som reste en del och han berättade om butiker i Schweiz och Belgien där de hade en massa godsaker på fat och man fick välja en flaska från ett enormt sortiment av alla möjliga kulörer och former. Uppenbarligen gör man lite annorlunda i Rumänien. Fast i gengäld smetar inte rumänerna choklad på all mat som belgarna gör och då kanske man kan överse med det något spartanskare utbudet av spritförpackningar. Det var drag i spriten kan jag lugnt säga! Tillsammans med svärföräldrarna tog vi en hutt framåt kvällen och vi blev alla i gasen, svärmor så pass att hon drog en snuskig vits (En blind man gick förbi en ostbutik och ropade ”Hejsan flickor!”). Sen vräkte vi i oss ett batteri av mackor med diverse ostar (apropå!), paprika och stöddig hårdrökt korv plus lite rester av svärmors smarriga kycklinggryta. Jag sa att det nog var det närmsta en romersk orgie jag skulle komma under min livstid och svärmor svarade att om det skulle kännas riktigt romerskt borde man ha en slav som kittlade en i svalget med en fjäder så man kunde spy till sig lite utrymme för mera mat!
Sen bar det av ut på krogen igen! Förutom Kuszti och Moxika fanns ytterligare några av sambons kumpaner på plats. En kille såg ut som Batmans fiende Pingvinen, han hade ett väldigt pingvinaktigt ansikte och halvlångt hår och präktiga svarta ringar runt ögonen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna ta honom på allvar så jag undvek att prata med honom. Lokala mc-gänget huserade vid bordet bredvid och jag hann inte ens sätta mig förrän jag blev svårt synad igen, dock av en annan medlem än förra gången. Undrar om de tyckte att jag såg biker ut och var sura för att det var en new flakmoppe in town eller nåt. Bredvid mig satt Egér som visade sig vara en hejare på engelska och dessutom delade min musiksmak. Vi söp friskt och favoriten var den inhemska ölen Ciuc som genom någon illmarig lingvistisk irrationell logik uttalas ”tjicki”, vi varvade med den lika inhemska som hemska ölen Ursus vars etikett pryddes av en kladdig björn som såg ut som ett nerpissat lejon i skamvrån. Om rumänerna var dåliga på att brygga öl så var de minst lika kassa på att teckna. Sen blev det whisky, lite mer whisky och rom. Egér undrade om jag grejade någon ungerska men det gjorde jag inte förutom enstaka ord och några av dem vållar mig en del nöje, ungerska ordet för smutsigt är piszkos vilket uttalas pisskors så jag förklarade den svenska betydelsen för honom och resten av kvällen när han smet iväg till muggen gjorde han det för ”some pisskors”. Framåt 4 på morgonen var vi övermogna för hemgång. Tålamod påstås vara en dygd men har aldrig varit något av mina mest framträdande karaktärsdrag så när sambons avsked från vännerna drog ut på tiden slängde jag helt sonika upp henne över axeln och bar iväg henne, oklart var styrkan kom ifrån. Efter nåt kvarter var den i alla fall slut och jag fick sätta ner henne igen.
Dagen efter var jag bakfull men kunde i alla fall trösta mig med att jag inte hade spymaraton vilket jag brukar ha när jag är bakfull. Svärfar hade riggat en fantastisk lunch på grillen men jag var inte riktigt i skick för svullande men provade för första gången i mitt liv på att ta en återställare i form av en skvätt rödtjut och det funkade! Grillegrillmaten gick ner utan problem i stora mängder. Kusin Lászlo erbjöd en terrängtur med hillclimb i sin jeep men jag var tvungen att avböja pga bakruset.
På måndagsmorgonen blev vi upphämtade av Egér för skjuts till Budapest. Vi hann inte ens komma ut ur stan förrän sambons dotter var så åksjuk att hon fick smaka på sin frukost för andra gången, med en aning ankommen smak kan man anta… Även jag var själv rätt illamående för trafiken var minst sagt ryckig och det var varmt i bilen. Dottern somnade dock rätt fort och vi for ut på E60. Europaväg 60! Smaka på det! Eeeeee60! Breda körbanor av blank svart asfalt. Generösa vägrenar. Total frånvaro av trabanter och dacior. Glöm det! Vägen var tvåfilig, en fil i varje körriktning alltså! Asfaltens skick var något sämre än beläggningen på en rysk grusväg under vårfloden och vi fick köra om åtskilliga hästkärror, vilket ju för all del kändes exotiskt. Vi susade norrut förbi Västra Karpaterna som enligt Egér egentligen inte är några karpater utan bara heter så. Fint som fan var det i alla fall. Vi dundrade igenom städer med fantasieggande namn som Cluj/Kolozsvár och Turda och vi brakade i hög fart igenom zigenarbyar där varje hus var gigantiskt med kupoler på taken som var beslagna med så mycket blänkande metall att de såg ut som silver.
Så småningom kom vi fram till gränsen mot Ungern och civilisationen. Passkontrollen gick oroväckande snabbt och vi kunde med riktigt hög fart fara iväg på den ungerska delen av E60 som faktiskt såg ut som en motorväg. Landskapet var platt och enformigt och jag somnade skönt i baksätet. Väl framme i Budapest besökte vi det synnerligen tjusiga Hjältarnas Torg med statyer av en massa klämmiga ungerska kungar i bästa nationalromantiska stil. En av kungarna hette dessutom Ond! Dock betyder ondo ollon på ungerska så hans namn kanske bara var en förkortad smeknamnsvariant av hans främsta fysiska företräde… Tyvärr är Budapest en svårt nerklottrad stad och statyerna på Hjältarnas Torg hade inte förskonats. En kladdmålning i en grå betongtunnel kan jag till nöds ha överseende med men folk som klottrar på kulturminnen borde hängas upp och ned med fiskelina runt testiklarna och skakas våldsamt!
Kvällen spenderades hemma hos Egér och hans sambo Csipike i Budapestförorten Budakalász. Deras lägenhet var liten men trevlig och de var högst gästvänliga och jag fick nöjet att se Ratatouille på ungerska och även smaka på örtspriten Unicum som först smakar gott av örter men vars eftersmak har en touch av gallspya redan innan man själv åstadkommit den! Dagen därpå var det tidig uppgång som gällde för att åka till flygplatsen. Efter att funkat fint i 10 dagar i Rumänien ballade magen ur när jag kommit till väst. Outgrundliga äro tarmperistaltikens vägar… Flygturen hem var något skakigare än den bort men fram och ner kom vi.
Sen bar det av ut på krogen igen! Förutom Kuszti och Moxika fanns ytterligare några av sambons kumpaner på plats. En kille såg ut som Batmans fiende Pingvinen, han hade ett väldigt pingvinaktigt ansikte och halvlångt hår och präktiga svarta ringar runt ögonen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna ta honom på allvar så jag undvek att prata med honom. Lokala mc-gänget huserade vid bordet bredvid och jag hann inte ens sätta mig förrän jag blev svårt synad igen, dock av en annan medlem än förra gången. Undrar om de tyckte att jag såg biker ut och var sura för att det var en new flakmoppe in town eller nåt. Bredvid mig satt Egér som visade sig vara en hejare på engelska och dessutom delade min musiksmak. Vi söp friskt och favoriten var den inhemska ölen Ciuc som genom någon illmarig lingvistisk irrationell logik uttalas ”tjicki”, vi varvade med den lika inhemska som hemska ölen Ursus vars etikett pryddes av en kladdig björn som såg ut som ett nerpissat lejon i skamvrån. Om rumänerna var dåliga på att brygga öl så var de minst lika kassa på att teckna. Sen blev det whisky, lite mer whisky och rom. Egér undrade om jag grejade någon ungerska men det gjorde jag inte förutom enstaka ord och några av dem vållar mig en del nöje, ungerska ordet för smutsigt är piszkos vilket uttalas pisskors så jag förklarade den svenska betydelsen för honom och resten av kvällen när han smet iväg till muggen gjorde han det för ”some pisskors”. Framåt 4 på morgonen var vi övermogna för hemgång. Tålamod påstås vara en dygd men har aldrig varit något av mina mest framträdande karaktärsdrag så när sambons avsked från vännerna drog ut på tiden slängde jag helt sonika upp henne över axeln och bar iväg henne, oklart var styrkan kom ifrån. Efter nåt kvarter var den i alla fall slut och jag fick sätta ner henne igen.
Dagen efter var jag bakfull men kunde i alla fall trösta mig med att jag inte hade spymaraton vilket jag brukar ha när jag är bakfull. Svärfar hade riggat en fantastisk lunch på grillen men jag var inte riktigt i skick för svullande men provade för första gången i mitt liv på att ta en återställare i form av en skvätt rödtjut och det funkade! Grillegrillmaten gick ner utan problem i stora mängder. Kusin Lászlo erbjöd en terrängtur med hillclimb i sin jeep men jag var tvungen att avböja pga bakruset.
På måndagsmorgonen blev vi upphämtade av Egér för skjuts till Budapest. Vi hann inte ens komma ut ur stan förrän sambons dotter var så åksjuk att hon fick smaka på sin frukost för andra gången, med en aning ankommen smak kan man anta… Även jag var själv rätt illamående för trafiken var minst sagt ryckig och det var varmt i bilen. Dottern somnade dock rätt fort och vi for ut på E60. Europaväg 60! Smaka på det! Eeeeee60! Breda körbanor av blank svart asfalt. Generösa vägrenar. Total frånvaro av trabanter och dacior. Glöm det! Vägen var tvåfilig, en fil i varje körriktning alltså! Asfaltens skick var något sämre än beläggningen på en rysk grusväg under vårfloden och vi fick köra om åtskilliga hästkärror, vilket ju för all del kändes exotiskt. Vi susade norrut förbi Västra Karpaterna som enligt Egér egentligen inte är några karpater utan bara heter så. Fint som fan var det i alla fall. Vi dundrade igenom städer med fantasieggande namn som Cluj/Kolozsvár och Turda och vi brakade i hög fart igenom zigenarbyar där varje hus var gigantiskt med kupoler på taken som var beslagna med så mycket blänkande metall att de såg ut som silver.
Så småningom kom vi fram till gränsen mot Ungern och civilisationen. Passkontrollen gick oroväckande snabbt och vi kunde med riktigt hög fart fara iväg på den ungerska delen av E60 som faktiskt såg ut som en motorväg. Landskapet var platt och enformigt och jag somnade skönt i baksätet. Väl framme i Budapest besökte vi det synnerligen tjusiga Hjältarnas Torg med statyer av en massa klämmiga ungerska kungar i bästa nationalromantiska stil. En av kungarna hette dessutom Ond! Dock betyder ondo ollon på ungerska så hans namn kanske bara var en förkortad smeknamnsvariant av hans främsta fysiska företräde… Tyvärr är Budapest en svårt nerklottrad stad och statyerna på Hjältarnas Torg hade inte förskonats. En kladdmålning i en grå betongtunnel kan jag till nöds ha överseende med men folk som klottrar på kulturminnen borde hängas upp och ned med fiskelina runt testiklarna och skakas våldsamt!
Kvällen spenderades hemma hos Egér och hans sambo Csipike i Budapestförorten Budakalász. Deras lägenhet var liten men trevlig och de var högst gästvänliga och jag fick nöjet att se Ratatouille på ungerska och även smaka på örtspriten Unicum som först smakar gott av örter men vars eftersmak har en touch av gallspya redan innan man själv åstadkommit den! Dagen därpå var det tidig uppgång som gällde för att åka till flygplatsen. Efter att funkat fint i 10 dagar i Rumänien ballade magen ur när jag kommit till väst. Outgrundliga äro tarmperistaltikens vägar… Flygturen hem var något skakigare än den bort men fram och ner kom vi.
måndag 10 november 2008
På andra sidan skogen Del 2
Som ett lite ovanligt turistmål tog vi en tur till en stormarknad tillsammans med svärmor som behövde fylla på förråden. Det visade sig vara så fint ordnat att man inte behövde betala bussbiljett om man skulle till stormarknaden. Heja kapitalismen! I gengäld fick vi ståplats… Mitt emot stormarknaden låg ett fett industrikomplex som tillverkade kemikalier och såg ut att kunna explodera när som helst. Jag hyser en viss förtjusning för skitiga industrier och hade svårt att slita blicken från området som såg ut som ett hånskrattande sår på moder jords lena hy. Nästa dag kom svärfars kompis Géza på besök, vi hälsade och han flinade upp sig och sa att han minsann haft min sambo i knät när hon var barn, långt innan hon satt i mitt knä alltså men jag kontrade med att jag dragit vinstlotten som får ha henne i knät när hon är vuxen och det kunde han ju inte argumentera emot. På kvällskvisten var det dags att åka och hälsa på sambons farbror Tibor (de har hårda namn där nere). Just denna kväll hade de en gäst som sov i vardagsrummet så vi fick bära in stolar i läsrummet vilket i sin trängsel gav en viss gemytlighet. Tibor bjöd på starkt kaffe och Egri Bikavér och han hade en imponerande samling Sven Hassel-böcker. Sen bar det av hemåt igen till ännu en av svärmors kulinariska sensationer; ugnsstekta champinjoner fyllda med rökt svål och fårost.
På torsdagen passade sambon på att avlägga visit hos en tandläkare och jag letade efter ett kafé att fika på så länge när det dök upp en mindre militärkonvoj på gatan, tre hunddiarréfärgade pansarvagnar susade förbi tillsammans med några olivgröna bilar. Pansarvagnar på gatorna har jag aldrig sett förut och jag drogs med av stämningen och började paradmarschera på stället. Sen gick jag och fikade. Jag stör mig på den där fula vanan de har att servera kaffe i dvärgkoppar i schnitzelbältet och söderut. Låt gå för att kaffet är starkt som satan men det blir ändå inte riktigt samma sak när man är van att kolka i sig 3 deciliter åt gången ur en potta. Och så stör jag mig på kafépersonalens sätt att glo när man beställer 2 dubbla espresso… Och i just det här fallet störde jag mig även på toaletten som var det mest nerpissade jag sett sen jag var på rockklubb på Mariatorget i Stockholm efter firmans julfest 2004. Ett nytt shoppingförsök gjordes samma dag och jag fyndade en närapå oanvänd svart paletå i min storlek för 30kr på en second hand-butik. På väg tillbaka hemåt passerade vi en kvinna som stod på trottoaren med en katt i famnen, kvinnan hade ett finger i rumpan på katten som viftade ilsket med svansen men ändå låg kvar i famnen.
På kvällen drog vi iväg till en bar för att möta ett par av söta sambons kompisar, Kuszti och Moxika (egentligen Monika). De är så civiliserade i Rumänien att man får röka på kaféer och barer till min stora glädje! Vi bänkade oss vid ett bord i källaren och jag sprintade upp till baren för att handla och där står en grov tvåmeterskille med rakad skalle, fetishskägg och rysk camojacka och synar mig uppifrån och ner och upp igen. Jag undrade vad det var för en otäcking och Kuszti förklarade att det var en medlem av lokala bikergänget. Det bådade inte gott tyckte jag men han lät mig vara ifred i alla fall. För 8 år sen var jag i Zagreb och höll på att få däng för att en tokig kärring tyckte att jag såg ut som en fascist, då räddades jag av några medlemmar av MC-Zagreb, undrar om jag denna gång hade blivit räddad av lokala fascistmilisen om MC-gänget hade börjat puckla på mig..? Ack, vissa frågor får man aldrig svar på. Varken Kuszti eller Moxika hade någon större lust att prata engelska så min kära sambo fick vara babelfish under kvällen men det funkade! Beställde även en pizza och fick hindra servitrisen från att hälla ketchup på den! Jävla födoämneshuligan…
Någon kväll begav vi oss iväg till en slags låtsasö i stan där de hade ordnat en vallgrav som snodde vatten från floden Mures. Ön var belamrad med stugor för uthyrning, simbassänger, tennisbanor, krogar och ett dånande disco. Dels funkade området som någon slags semesterby för turister och dels som rekreationsplats för arbetare vid en del företag som abbonerade på stugor. Vi lallade in på en krog och hinkade ett par stadiga karaffer bärs och käkade langos med gräddfil och vitlök. Mumsfilibabba! Fast jag hade andedräkt som en gasolbrännare efteråt. Sen gick vi vidare och tittade på floden och sambon pekade ut en ö där Rumäniens numera avlivade diktator Ceausescu hade haft en sommarstuga och om man förr i tiden simmade för nära ön blev man skjuten av hans käcka securitategossar. Mitt ute i mörkret vid floden hittade vi en öppen bar och hinkade i oss varsin bärs till. Hick!
Fredagskvällen spenderades hos sambons halvbror Zoltan som var en bra värd och dukade upp med kringlor, salta pinnar, juice och whisky, och två avkommor i tonåren. Han pratade bra engelska och upplyste gärna om att han nyligen blivit professor i neurokirurgi och blev förolämpad när jag inte visste det och som salt i hans egosår visste jag inte heller att han undervisade i tre olika kurser på universitetet. Han var en kul tjomme ändå och diskussionen råkade halka in på politik och han undrade om det fanns något bra högerparti i Sverige varpå vi fnissande drog upp sverigedemokraterna. Zoltan lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade varför vi inte engagerade oss i det partiet. Han var lite besviken över att hans svenska elever på universitetet hette Suleiman, Ali, Ibro etc då svenskar enligt honom skulle vara stora, blonda och blåögda och han dissade kulturblandning och anförde vissa idéer om europeisk överhöghet. Jag kunde inte låta bli att argumentera emot och det var rätt uppfriskande för mig att befinna mig på socialistsidan i diskussionen, normalt brukar jag befinna mig i andra ändan av spektrat, mest i provocerande syfte (väldigt infantilt, jag vet!). Sen halkade pratet över på whisky och där var vi så överens att han plockade fram sin finflaska med laphroaig och bjöd mig på. Han spädde ut spriten en smula med något slags medicinskt mineralvatten och det lyfte verkligen smaken till helt nya höjder.
På lördagen var det allhelgonadagen och vi begav oss till reformerta kyrkogården för att sätta blommor på sambons farmors grav. Förutom vi och svärföräldrarna var farbror Tibor och kusin Lászlo + familj med. Kyrkogården var knökfull och utanför stod zigenare och sålde rostade kastanjer. Gravarna var lite annorlunda än i Sverige då de flesta hade stora stenlock som gick att öppna för att man skulle kunna stoppa ner fler döingar i graven utan att behöva gräva upp den igen, de är praktiska där borta i öst. Efter farmors grav var det dags att gå till hennes systers viloplats på katolska kyrkogården på andra sidan gatan och i mörkret som fallit såg det häftigt ut med alla röda och vita ljus som brann på gravarna. Att hitta farmors systers grav i mörkret och villervallan av gravar var som att försöka hitta ett halmstrå i en höstack. Min söta sambo kom bestämt ihåg att gravstenen skulle ha en svart plakett och ett kors. Till sist hittade farbror Tibor graven, den hade vit plakett på stenen och var utan kors. Graven borstades av och blommor placerades ut men farbror Tibor var lite störd för att graven var omgjord. Tidigare hade det varit en dubbelgrav men nu var den enkel och han undrade varför den hade förstörts och av vem. Efter lite grunnande hittade kusin Lászlo en grav en liten bit ifrån som visade sig vara den rätta komplett med kors och svart plakett på stenen. Den felaktiga graven hade rätt förnamn både på mannen och kvinnan men fel efternamn visade det sig vid en närmare examination. ”Vilken kabarét” lät Lászlo undslippa sig.
Fortsättning följer.
På torsdagen passade sambon på att avlägga visit hos en tandläkare och jag letade efter ett kafé att fika på så länge när det dök upp en mindre militärkonvoj på gatan, tre hunddiarréfärgade pansarvagnar susade förbi tillsammans med några olivgröna bilar. Pansarvagnar på gatorna har jag aldrig sett förut och jag drogs med av stämningen och började paradmarschera på stället. Sen gick jag och fikade. Jag stör mig på den där fula vanan de har att servera kaffe i dvärgkoppar i schnitzelbältet och söderut. Låt gå för att kaffet är starkt som satan men det blir ändå inte riktigt samma sak när man är van att kolka i sig 3 deciliter åt gången ur en potta. Och så stör jag mig på kafépersonalens sätt att glo när man beställer 2 dubbla espresso… Och i just det här fallet störde jag mig även på toaletten som var det mest nerpissade jag sett sen jag var på rockklubb på Mariatorget i Stockholm efter firmans julfest 2004. Ett nytt shoppingförsök gjordes samma dag och jag fyndade en närapå oanvänd svart paletå i min storlek för 30kr på en second hand-butik. På väg tillbaka hemåt passerade vi en kvinna som stod på trottoaren med en katt i famnen, kvinnan hade ett finger i rumpan på katten som viftade ilsket med svansen men ändå låg kvar i famnen.
På kvällen drog vi iväg till en bar för att möta ett par av söta sambons kompisar, Kuszti och Moxika (egentligen Monika). De är så civiliserade i Rumänien att man får röka på kaféer och barer till min stora glädje! Vi bänkade oss vid ett bord i källaren och jag sprintade upp till baren för att handla och där står en grov tvåmeterskille med rakad skalle, fetishskägg och rysk camojacka och synar mig uppifrån och ner och upp igen. Jag undrade vad det var för en otäcking och Kuszti förklarade att det var en medlem av lokala bikergänget. Det bådade inte gott tyckte jag men han lät mig vara ifred i alla fall. För 8 år sen var jag i Zagreb och höll på att få däng för att en tokig kärring tyckte att jag såg ut som en fascist, då räddades jag av några medlemmar av MC-Zagreb, undrar om jag denna gång hade blivit räddad av lokala fascistmilisen om MC-gänget hade börjat puckla på mig..? Ack, vissa frågor får man aldrig svar på. Varken Kuszti eller Moxika hade någon större lust att prata engelska så min kära sambo fick vara babelfish under kvällen men det funkade! Beställde även en pizza och fick hindra servitrisen från att hälla ketchup på den! Jävla födoämneshuligan…
Någon kväll begav vi oss iväg till en slags låtsasö i stan där de hade ordnat en vallgrav som snodde vatten från floden Mures. Ön var belamrad med stugor för uthyrning, simbassänger, tennisbanor, krogar och ett dånande disco. Dels funkade området som någon slags semesterby för turister och dels som rekreationsplats för arbetare vid en del företag som abbonerade på stugor. Vi lallade in på en krog och hinkade ett par stadiga karaffer bärs och käkade langos med gräddfil och vitlök. Mumsfilibabba! Fast jag hade andedräkt som en gasolbrännare efteråt. Sen gick vi vidare och tittade på floden och sambon pekade ut en ö där Rumäniens numera avlivade diktator Ceausescu hade haft en sommarstuga och om man förr i tiden simmade för nära ön blev man skjuten av hans käcka securitategossar. Mitt ute i mörkret vid floden hittade vi en öppen bar och hinkade i oss varsin bärs till. Hick!
Fredagskvällen spenderades hos sambons halvbror Zoltan som var en bra värd och dukade upp med kringlor, salta pinnar, juice och whisky, och två avkommor i tonåren. Han pratade bra engelska och upplyste gärna om att han nyligen blivit professor i neurokirurgi och blev förolämpad när jag inte visste det och som salt i hans egosår visste jag inte heller att han undervisade i tre olika kurser på universitetet. Han var en kul tjomme ändå och diskussionen råkade halka in på politik och han undrade om det fanns något bra högerparti i Sverige varpå vi fnissande drog upp sverigedemokraterna. Zoltan lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade varför vi inte engagerade oss i det partiet. Han var lite besviken över att hans svenska elever på universitetet hette Suleiman, Ali, Ibro etc då svenskar enligt honom skulle vara stora, blonda och blåögda och han dissade kulturblandning och anförde vissa idéer om europeisk överhöghet. Jag kunde inte låta bli att argumentera emot och det var rätt uppfriskande för mig att befinna mig på socialistsidan i diskussionen, normalt brukar jag befinna mig i andra ändan av spektrat, mest i provocerande syfte (väldigt infantilt, jag vet!). Sen halkade pratet över på whisky och där var vi så överens att han plockade fram sin finflaska med laphroaig och bjöd mig på. Han spädde ut spriten en smula med något slags medicinskt mineralvatten och det lyfte verkligen smaken till helt nya höjder.
På lördagen var det allhelgonadagen och vi begav oss till reformerta kyrkogården för att sätta blommor på sambons farmors grav. Förutom vi och svärföräldrarna var farbror Tibor och kusin Lászlo + familj med. Kyrkogården var knökfull och utanför stod zigenare och sålde rostade kastanjer. Gravarna var lite annorlunda än i Sverige då de flesta hade stora stenlock som gick att öppna för att man skulle kunna stoppa ner fler döingar i graven utan att behöva gräva upp den igen, de är praktiska där borta i öst. Efter farmors grav var det dags att gå till hennes systers viloplats på katolska kyrkogården på andra sidan gatan och i mörkret som fallit såg det häftigt ut med alla röda och vita ljus som brann på gravarna. Att hitta farmors systers grav i mörkret och villervallan av gravar var som att försöka hitta ett halmstrå i en höstack. Min söta sambo kom bestämt ihåg att gravstenen skulle ha en svart plakett och ett kors. Till sist hittade farbror Tibor graven, den hade vit plakett på stenen och var utan kors. Graven borstades av och blommor placerades ut men farbror Tibor var lite störd för att graven var omgjord. Tidigare hade det varit en dubbelgrav men nu var den enkel och han undrade varför den hade förstörts och av vem. Efter lite grunnande hittade kusin Lászlo en grav en liten bit ifrån som visade sig vara den rätta komplett med kors och svart plakett på stenen. Den felaktiga graven hade rätt förnamn både på mannen och kvinnan men fel efternamn visade det sig vid en närmare examination. ”Vilken kabarét” lät Lászlo undslippa sig.
Fortsättning följer.
söndag 9 november 2008
På andra sidan skogen Del 1
Min kära sambo är ungerska bördig från staden Marosvásárhely (Tirgu Mures på rumänska) i Transsylvanien. I historiskt perspektiv har Transsylvanien alltid varit en blandregion vad gäller etnicitet men har i huvudsak lytt under ungrare. Efter första världskriget fick dock Rumänien regionen i något trixigt fredsavtal och körde igång en hård rumänifiering men den ungerska minoriteten stod emot och behöll sin kultur. Under andra världskriget fick Ungern norra Transsylvanien av Hitler men då Tyskland som brukligt är förlorade kriget tappade presenten sin giltighet och regionen gled tillbaka i rumänska händer. Det har hela tiden funnits friktion mellan ungrare och rumäner. I början av 1990-talet ledde friktionen till etniska våldsamheter och just i staden Marosvásárhely var våldsamheterna stora med flera dödsfall som följd. Ungrare och rumäner tittar i allmänhet snett på varandra men tillvaron verkar flyta på ändå.
Hur som helst bokade vi en resa ner för att hälsa på mina svärföräldrar men in i det sista såg det ut som om det skulle skita sig med semester för min del men bossen råkade snubbla över en fullgod vikarie med lite koll på firmans maskineri så jag kunde glatt fara iväg till vilda östern.
Med allting halvklart i sista minuten stressade vi järnet med att komma ihåg vad vi glömt att packa. För att tjäna en extra halvtimme att virra omkring på beställde vi taxi istället för att ta flygbussen till Sturup. Taxichaffisen såg ut som en extra alkoholiserad Björn Ranelid och var dessutom från Jönköping vilket fick honom att låta lite löjlig när han pratade. Väl framme checkade vi in den stora väskan som innehöll necessärer och extragrejer och som jag fick släpa på då min snillrika sambo sett till att just mina kläder låg i den väskan, den största åsnan får ju som bekant dra det tyngsta lasset.
Planet var trångt och knökfullt och jag är måttligt förtjust i att flyga… Vid landningen ändrades trycket i kabinen som vanligt och det pressades fram en massa gojs ur mina bihålor som jag gärna hade sluppit veta om att det fanns i mitt huvud. Så småningom var vi i alla fall nere igen med fötterna stadigt på Behemoths rygg i form av Budapests flygplats. Därifrån skulle vi ta oss till en tågstation på andra sidan stan dock lite oklart hur. Sambon begav sig till en informationsdisk och frågade snärtan bakom den hur vi skulle gå till väga och möttes av en blick motsvarande den som yngre tjejer ger fyllon som kommer med tvivelaktiga förslag i tunnelbanan. Mycket motvilligt och surt förklarade hon i alla fall hur vi skulle åka. Först åkte vi flygbuss till nåt ställe och därifrån skulle vi åka t-banans linje 3 till nån knutpunkt och sedan t-banans linje 2 till tågstationen. Som vanligt visar sig verkligheten vara full av hinder. Polisen hade stängt av några stationer så vi fick åka ersättningsbuss de sista 2 stationerna. Tyvärr hade polisen även blockerat delar av vägnätet pga befarade kravaller då det råkade vara högtidsdag för revolutionen –56 och det skulle viftas flagga. Senare på kvällen hörde vi på tv:n att polisen knipit en pajsare med bilen full av bomber… Lite kul var dock utsikten från bussen när vi åkte förbi hundratals kravallutrustade poliser och pansarbilar med vattenkanoner och jag suckade besviket över att man aldrig ser något motsvarande i Sverige. Nu när svenska polisen har stiliga paramilitära uniformer kan de väl gott få lite cool utrustning också!
Sent om sider kom vi i alla fall fram till tågstationen och löste biljetter till nattåget mot Marosvásárhely (uttalas Maroschvascharejj). I kupén satt två äldre etniskt ungerska damer redan bänkade men vi hade gott om plats. Tåget rullade ut genom Budapests nerklottrade förorter och solen gick snabbt ned. En konduktör som såg ut som en sömndepriverad Albin Julius (Der Blutharsh) dök upp och började föra ett jävla liv när han såg tanternas biljett, han gormade och skrek och pekade och skakade på huvudet men gav sig när han fått vara auktoritär en stund. Det visade sig att tanterna i egenskap av pensionärer hade rätt till biljetter för halva priset men istället för hela resan till halva priset hade de fått biljetter för halva resan till fullt pris. Dessutom var det inte en enhetlig halva de fått biljetter till utan en bit i början av vägen och en bit i slutet. Förmodligen var det någon slughjärna till biljettförsäljare som tyckte att det gick på ett ut…
Nästa konduktör, som såg ut som Kari Väänänen med slaktarmustasch, förde ett ännu värre liv och tände dessutom den otäcka lysrörsarmaturen i taket på kupén och jag fick kämpa hårt mot impulsen att sparka honom på smalbenet. Men precis som sin föregångare nöjde han sig med att få vara auktoritär en stund. Efter tre timmar var det äntligen dags för ett längre stopp så jag kunde smita av och ta en välbehövlig cig! Jämsides med oss passerade ett tåg som var tomt så när som på en stor ryggsäck och en jacka, någon stackars jävel hade väl en kall natt att se fram emot när han kom ut från stationsbaren i Püspökladány… Så småningom kom vi till rumänska gränsen och en liten fjompe med diktatorkeps dök upp och ville se biljetterna, han var snabb och snäll och bråkade inte med tanterna. Sen kom nästa statsdräng i form av passpolis, han var också snabb och önskade oss t.o.m god natt! Jag påpekade att rumänerna var mycket trevligare än de ungerska tjänstemännen men tanterna i kupén sa att senaste gången de åkte hade det varit tvärtom så tjänstemännen hade förmodligen ett rullande schema rörande vilka som skulle vara rövhål.
Vid 4 på morgonen var vi framme men jag tvekade när jag skulle hoppa av för perrongen var bara en halvmeter bred och såg ut som en serviceplattform men det skulle den tydligen göra. Tåget var långt så in i helvete så vi fick gå några hundra meter för att komma till själva stationen. Utanför stod några taxibilar med förarna sovandes i. Vi skippade en som hade ”kuk o8” som registreringsnummer och tog en annan taxi som luktade horhus till svärföräldrarnas hus där svärmor bullat upp med frukost och svärfar med vodka. En massa mackor och två supar senare sov vi gott halva dan. Sen drällde vi ut på stan som var proppfull med vackra hus i olika stadier av förfall. De flesta fasader var rikt utsmyckade med ornament och figurer och fasadputsen hade väldigt blandade färger, från smutsgult till rött och pistagegrönt Det kändes som en stad mitt ute i ingenstans i någon av H.P. Lovecrafts noveller. Sen bar det tillbaka hem igen där svärmor hade riggat mat. De hade lite annorlunda matvanor där nere, man åt lagad mat mellan 12-15 på dagen och sen på kvällen åt man bröd med mumsiga pålägg. Speciellt förtjust blev jag i en rökt hårdost och en geggig fårost som smakade mogen fetaost. Svärfar fiskade fram en petflaska öl till maten och min sambo utbrast ”Har du köpt 2 liter öl” och svärfar replikerade ”Nej nej! Det är 2,5 liter!”. Det dracks öl eller vin till nästan varje måltid men vad fan, jag hade ju semester!
Huset som mina svärföräldrar bor i är delat i 3 lägenheter där en ingift faster bor i en och i en annan bor sambons kusin Lászlo (uttalas Lasslo, de har lite språkliga egenskaper i ungerskan; de måste lägga till ett z för att kunna uttala s, ett ensamt s uttalas sch). Vi var inne och hälsade på kusinen och det blev en jävla massa kackel, på ungerska… Efter nån timme var jag less på att inte begripa nåt och smet iväg och läste istället. På söndagen bjöd kusinen oss på biltur upp till området Gurghiu i Karpaterna. Han körde som en biltjuv på de dåliga vägarna. Jag blev lite besviken för jag hade förväntat mig svarta klippiga draculaberg men det var mer åt skogsbeklädda kullar. Hur som så var det ändå jävligt vackert med en massa färger på träden och jag förstår verkligen var höstvarianten av tyskarnas andra världskrigskamoflage var tänkt att användas, i de där skogarna skulle man kunna stå 2 meter från en SS-Schutze utan att se honom. Sen kom vi högre upp på skogshuggarvägar med ölflaskor i dikena och granskogen tog över och temperaturen sjönk. Sen drog vi vidare till Szováta som är ett slags hälsobad med några saltsjöar som påstås bota det mesta om man badar i dem. En granne till svärföräldrarna hade försökt få barn länge utan att lyckas men efter ett bad i saltsjön blev hon gravid vid 45 års ålder (med en man som var 70). Dagen avslutades på restaurang med by-pass-meny bestående av panerad, stekt ost och pommes frites och komagesoppa som när jag kommit över min initiala motvilja smakade jävligt bra! På kvällen stack vi ut på stan en sväng och köpte en ny petflaska öl åt svärfar. Jag stoppade flaskan i min stora jackficka men halva stack upp och två rumänska patrullerande poliser blev väldigt intresserade av mig, förmodligen för att jag ser mer ungersk än rumänsk ut och i rumänska polisens ögon är nog ungrare+alkohol=problem som ska stävjas, helst med batong. Men de lät mig vara ifred efter att ha glott ordentligt.
På måndagen begav jag mig ut på stan för lite avancerad shopping men häpnade över priserna. Kläder och skor var minst lika dyra som i Sverige trots att Rumäniens löner ligger en bra bit under våra. Jag kom ihåg att vi passerat en militärbutik på bilturen till Karpaterna och älgade iväg åt det håll vi hade åkt. Det visade sig att det var långt att gå, jävligt långt! Jag promenerade iväg utanför stadsgränsen och passerade ett hus där en dam hängde halvvägs ut genom ett fönster och sa något till mig med dämpad röst, jag antog att hon ville sälja kött men då min favoriträtt alltid serveras hemma låtsades jag som om jag inte hört och vände och marscherade tillbaka mot downtown Vásárhely och lät militärbutiken bero. Trottoarerna var väldigt smala och på ett ställe blev jag tvungen att forcera en ansenlig hord högstadieelever som väntade på en buss. I mitten av horden körde jag fast fullständigt och spydde ur mig ett myndigt ”ENSCHULDIGUNG!” vilket skingrade skolbarnen. Tyska funkar alltid!!! På kvällen bjöd svärmor på köttbullar och sambons dotter lämnade en halväten köttbulle kvar som svärmor ville lägga ut till katterna på gården men det motsatte sig svärfar då han inte gillade katterna så jag föreslog att han skulle slänga ut den på gatan till rumänerna istället men han ville inte ha dem strykande i kvarteret heller… Dessutom finns det en hel del strykarhundar där nere och jag bara hoppades att de inte skulle ha rabies och gå till attack när jag passerade. Det fanns några katter på tomten, två tillhörde grannen och en var en riktig strykarkatt. Grannens ena kom gärna fram och svansade runt när jag rökte och jag klappade den i ett par dar innan sambon påpekade att katterna brukar ha loppor. Det skulle kunna förklara den ilskna klådan på mitt ena smalben…
Fortsättning följer.
Hur som helst bokade vi en resa ner för att hälsa på mina svärföräldrar men in i det sista såg det ut som om det skulle skita sig med semester för min del men bossen råkade snubbla över en fullgod vikarie med lite koll på firmans maskineri så jag kunde glatt fara iväg till vilda östern.
Med allting halvklart i sista minuten stressade vi järnet med att komma ihåg vad vi glömt att packa. För att tjäna en extra halvtimme att virra omkring på beställde vi taxi istället för att ta flygbussen till Sturup. Taxichaffisen såg ut som en extra alkoholiserad Björn Ranelid och var dessutom från Jönköping vilket fick honom att låta lite löjlig när han pratade. Väl framme checkade vi in den stora väskan som innehöll necessärer och extragrejer och som jag fick släpa på då min snillrika sambo sett till att just mina kläder låg i den väskan, den största åsnan får ju som bekant dra det tyngsta lasset.
Planet var trångt och knökfullt och jag är måttligt förtjust i att flyga… Vid landningen ändrades trycket i kabinen som vanligt och det pressades fram en massa gojs ur mina bihålor som jag gärna hade sluppit veta om att det fanns i mitt huvud. Så småningom var vi i alla fall nere igen med fötterna stadigt på Behemoths rygg i form av Budapests flygplats. Därifrån skulle vi ta oss till en tågstation på andra sidan stan dock lite oklart hur. Sambon begav sig till en informationsdisk och frågade snärtan bakom den hur vi skulle gå till väga och möttes av en blick motsvarande den som yngre tjejer ger fyllon som kommer med tvivelaktiga förslag i tunnelbanan. Mycket motvilligt och surt förklarade hon i alla fall hur vi skulle åka. Först åkte vi flygbuss till nåt ställe och därifrån skulle vi åka t-banans linje 3 till nån knutpunkt och sedan t-banans linje 2 till tågstationen. Som vanligt visar sig verkligheten vara full av hinder. Polisen hade stängt av några stationer så vi fick åka ersättningsbuss de sista 2 stationerna. Tyvärr hade polisen även blockerat delar av vägnätet pga befarade kravaller då det råkade vara högtidsdag för revolutionen –56 och det skulle viftas flagga. Senare på kvällen hörde vi på tv:n att polisen knipit en pajsare med bilen full av bomber… Lite kul var dock utsikten från bussen när vi åkte förbi hundratals kravallutrustade poliser och pansarbilar med vattenkanoner och jag suckade besviket över att man aldrig ser något motsvarande i Sverige. Nu när svenska polisen har stiliga paramilitära uniformer kan de väl gott få lite cool utrustning också!
Sent om sider kom vi i alla fall fram till tågstationen och löste biljetter till nattåget mot Marosvásárhely (uttalas Maroschvascharejj). I kupén satt två äldre etniskt ungerska damer redan bänkade men vi hade gott om plats. Tåget rullade ut genom Budapests nerklottrade förorter och solen gick snabbt ned. En konduktör som såg ut som en sömndepriverad Albin Julius (Der Blutharsh) dök upp och började föra ett jävla liv när han såg tanternas biljett, han gormade och skrek och pekade och skakade på huvudet men gav sig när han fått vara auktoritär en stund. Det visade sig att tanterna i egenskap av pensionärer hade rätt till biljetter för halva priset men istället för hela resan till halva priset hade de fått biljetter för halva resan till fullt pris. Dessutom var det inte en enhetlig halva de fått biljetter till utan en bit i början av vägen och en bit i slutet. Förmodligen var det någon slughjärna till biljettförsäljare som tyckte att det gick på ett ut…
Nästa konduktör, som såg ut som Kari Väänänen med slaktarmustasch, förde ett ännu värre liv och tände dessutom den otäcka lysrörsarmaturen i taket på kupén och jag fick kämpa hårt mot impulsen att sparka honom på smalbenet. Men precis som sin föregångare nöjde han sig med att få vara auktoritär en stund. Efter tre timmar var det äntligen dags för ett längre stopp så jag kunde smita av och ta en välbehövlig cig! Jämsides med oss passerade ett tåg som var tomt så när som på en stor ryggsäck och en jacka, någon stackars jävel hade väl en kall natt att se fram emot när han kom ut från stationsbaren i Püspökladány… Så småningom kom vi till rumänska gränsen och en liten fjompe med diktatorkeps dök upp och ville se biljetterna, han var snabb och snäll och bråkade inte med tanterna. Sen kom nästa statsdräng i form av passpolis, han var också snabb och önskade oss t.o.m god natt! Jag påpekade att rumänerna var mycket trevligare än de ungerska tjänstemännen men tanterna i kupén sa att senaste gången de åkte hade det varit tvärtom så tjänstemännen hade förmodligen ett rullande schema rörande vilka som skulle vara rövhål.
Vid 4 på morgonen var vi framme men jag tvekade när jag skulle hoppa av för perrongen var bara en halvmeter bred och såg ut som en serviceplattform men det skulle den tydligen göra. Tåget var långt så in i helvete så vi fick gå några hundra meter för att komma till själva stationen. Utanför stod några taxibilar med förarna sovandes i. Vi skippade en som hade ”kuk o8” som registreringsnummer och tog en annan taxi som luktade horhus till svärföräldrarnas hus där svärmor bullat upp med frukost och svärfar med vodka. En massa mackor och två supar senare sov vi gott halva dan. Sen drällde vi ut på stan som var proppfull med vackra hus i olika stadier av förfall. De flesta fasader var rikt utsmyckade med ornament och figurer och fasadputsen hade väldigt blandade färger, från smutsgult till rött och pistagegrönt Det kändes som en stad mitt ute i ingenstans i någon av H.P. Lovecrafts noveller. Sen bar det tillbaka hem igen där svärmor hade riggat mat. De hade lite annorlunda matvanor där nere, man åt lagad mat mellan 12-15 på dagen och sen på kvällen åt man bröd med mumsiga pålägg. Speciellt förtjust blev jag i en rökt hårdost och en geggig fårost som smakade mogen fetaost. Svärfar fiskade fram en petflaska öl till maten och min sambo utbrast ”Har du köpt 2 liter öl” och svärfar replikerade ”Nej nej! Det är 2,5 liter!”. Det dracks öl eller vin till nästan varje måltid men vad fan, jag hade ju semester!
Huset som mina svärföräldrar bor i är delat i 3 lägenheter där en ingift faster bor i en och i en annan bor sambons kusin Lászlo (uttalas Lasslo, de har lite språkliga egenskaper i ungerskan; de måste lägga till ett z för att kunna uttala s, ett ensamt s uttalas sch). Vi var inne och hälsade på kusinen och det blev en jävla massa kackel, på ungerska… Efter nån timme var jag less på att inte begripa nåt och smet iväg och läste istället. På söndagen bjöd kusinen oss på biltur upp till området Gurghiu i Karpaterna. Han körde som en biltjuv på de dåliga vägarna. Jag blev lite besviken för jag hade förväntat mig svarta klippiga draculaberg men det var mer åt skogsbeklädda kullar. Hur som så var det ändå jävligt vackert med en massa färger på träden och jag förstår verkligen var höstvarianten av tyskarnas andra världskrigskamoflage var tänkt att användas, i de där skogarna skulle man kunna stå 2 meter från en SS-Schutze utan att se honom. Sen kom vi högre upp på skogshuggarvägar med ölflaskor i dikena och granskogen tog över och temperaturen sjönk. Sen drog vi vidare till Szováta som är ett slags hälsobad med några saltsjöar som påstås bota det mesta om man badar i dem. En granne till svärföräldrarna hade försökt få barn länge utan att lyckas men efter ett bad i saltsjön blev hon gravid vid 45 års ålder (med en man som var 70). Dagen avslutades på restaurang med by-pass-meny bestående av panerad, stekt ost och pommes frites och komagesoppa som när jag kommit över min initiala motvilja smakade jävligt bra! På kvällen stack vi ut på stan en sväng och köpte en ny petflaska öl åt svärfar. Jag stoppade flaskan i min stora jackficka men halva stack upp och två rumänska patrullerande poliser blev väldigt intresserade av mig, förmodligen för att jag ser mer ungersk än rumänsk ut och i rumänska polisens ögon är nog ungrare+alkohol=problem som ska stävjas, helst med batong. Men de lät mig vara ifred efter att ha glott ordentligt.
På måndagen begav jag mig ut på stan för lite avancerad shopping men häpnade över priserna. Kläder och skor var minst lika dyra som i Sverige trots att Rumäniens löner ligger en bra bit under våra. Jag kom ihåg att vi passerat en militärbutik på bilturen till Karpaterna och älgade iväg åt det håll vi hade åkt. Det visade sig att det var långt att gå, jävligt långt! Jag promenerade iväg utanför stadsgränsen och passerade ett hus där en dam hängde halvvägs ut genom ett fönster och sa något till mig med dämpad röst, jag antog att hon ville sälja kött men då min favoriträtt alltid serveras hemma låtsades jag som om jag inte hört och vände och marscherade tillbaka mot downtown Vásárhely och lät militärbutiken bero. Trottoarerna var väldigt smala och på ett ställe blev jag tvungen att forcera en ansenlig hord högstadieelever som väntade på en buss. I mitten av horden körde jag fast fullständigt och spydde ur mig ett myndigt ”ENSCHULDIGUNG!” vilket skingrade skolbarnen. Tyska funkar alltid!!! På kvällen bjöd svärmor på köttbullar och sambons dotter lämnade en halväten köttbulle kvar som svärmor ville lägga ut till katterna på gården men det motsatte sig svärfar då han inte gillade katterna så jag föreslog att han skulle slänga ut den på gatan till rumänerna istället men han ville inte ha dem strykande i kvarteret heller… Dessutom finns det en hel del strykarhundar där nere och jag bara hoppades att de inte skulle ha rabies och gå till attack när jag passerade. Det fanns några katter på tomten, två tillhörde grannen och en var en riktig strykarkatt. Grannens ena kom gärna fram och svansade runt när jag rökte och jag klappade den i ett par dar innan sambon påpekade att katterna brukar ha loppor. Det skulle kunna förklara den ilskna klådan på mitt ena smalben…
Fortsättning följer.
måndag 1 september 2008
Under acklimatisering
Efter att ha inlett min nedstigning till helv... Eeehhh... Min nedflyttning till Skåne med 2,5 veckas semester har jag nu börjat jobba! Egentligen har jag hunnit jobba 1,5 vecka men det har lett till att jag inte orkat skriva någon blogg då jobbet tar en massa energi men å andra sidan skulle jag inte ha råd med bredband utan jobb så om jag varit arbetslös hade det i alla fall inte blivit något blogginlägg! Häpp!
Jobbet är typ detsamma som det jag hade förut men orderhantering och rutiner för specifika kunder är nya och det är en hel del info som rasar in i 08:ans stackars huvud och den mesta infon överförs på skånska så ni må tro att snurrar i skallen! Eftersom jag jobbar i Malmö och nästan alla kolleger är bördiga från just den provinsialhålan slipper jag i alla fall höra lundensiska på jobbet! Lundensiska måste vara en av de hemskaste dialekter som någonsin uppfunnits! En infödd lundabo kan lyckas med konststycket att låta dryg och nedlåtande samtidigt som denne säger något snällt som faktiskt är uppriktigt! En väninna i Malmö dissade en gång lundensiskan hårt: "De kan ju för faen inte ens säga Lund! De säger Lynd!" och så förvreds hennes ansikte av förakt...
Tror jag tappade tråden... Jobbet var det ju jag raljerade om. Min nya chef hade en käck idé när han anställde mig och det var att jag som pysslat med det mesta inom min bransch skulle fungera som brandkårsstyrka och rycka in på de avdelningar som behöver förstärkning men som bekant når ju sällan bra idéer hela vägen fram. En kille sa upp sig härom veckan och olyckligt nog är han den ende på firman som behärskar sin avdelning, förutom jag, vilket i praktiken innebär att jag kommer att ta över hans avdelning redan efter en månads anställning och förutom den betungande ansvarsgrejen med det hela innebär detta att JAG kommer att bli den ende på hela firman som kommer att behärska arbetet på nämnda avdelning vilket i sin tur kommer att innebära en hel del arbetande, en hel del problem och framför allt svårigheter att få ledigt!
Svårigheter att få ledigt är nog det värsta med det hela då jag och söta sambon har en bokad och betald resa till Transsylvanien i slutet av oktober för att hälsa på mina svärföräldrar... Min kära Bunny-Hun råkar ju vara bördig från den mytomspunna regionen i fråga. Begreppet "Bunny-Hun" kan förresten tarva en utredning: sambon i fråga är ungerska och de lär ju härstamma från hunnerna, ni vet det där barbariska centralasiatiska folkslaget som under 400-talet härjade sig ända in i Frankrike innan de jagades på flykten av en allians av romare och visigoter (som sedan återgick till att inte vara allierade). Hur som helst, en Bunny-Hun torde då vara en söt jänta i barbaruniform krönt med kaninöron och fluffig svans och bör följaktligen ingå i distraktionsregementet! Lite som sirenerna i grekiska mytologin. Det funkade på mig i alla fall! Aja, surt som fan om inte resan blir av!
Nu när vi avhandlat detta ska vi avhandla något annat! Det finns en del lustiga människor här nere i södern! Grannfamiljens barn är lustiga! Speciellt när de gråter... Dottern i familjen är typ 10 men lång som fan och pinnsmal och ser ut som Joey Ramone, dock med svåra primadonnafasoner... Sonen är nog 3 och ser ut som någon av bröderna Baldwin och har sitt mellanösternursprung till trots svårt iskalla blå ögon som han alltid stirrar lite för länge med. Sen så har vi en fyllotant som brukar ockupera en av bänkarna utanför Netto. Hon super och röker så det står härliga till och har en röst som får Tom Waits att framstå som kastratsångare i Nävragöls Gosskör! Hon brukar gorma om att hon ska brinna i helvetet och dränkas i svavelsjöarna för att hon är muslim. Om muslimerna har sådana medlöpare behöver de knappast några fiender... Härom dagen när jag gick från jobbet glodde jag in genom ett skyltfönster till en radio- och tv-butik och får se en gammal vithårig tant stå med blicken förlorad i fjärran samtidigt som hon vegetativt smekte baksidan på en gigantisk platt-tv. Fetischerna kryper uppåt i åldrarna... Och till sist den värste av alla! När jag intet ont anandes stod och rökte på firmans lastkaj passerade en ölmagad man med blåjeans, blå jeansjacka, loafers och Christer Sandelin-frilla (löst spret med blekta slingor) och inte verkade han skämmas heller! Brrr...
Nu ska jag ut på ballekongen och ta en cig!
Tjipp!
Tjipp!
lördag 9 augusti 2008
Flyttar på och skånar vidare
Att flytta är ett projekt som kräver lösningar och arrangemang värdiga kung Salomons vishet! Efter att ha baxat ner möblemang och prylar till skåneland återstod städningen. Det krävs hårda nypor för att sanera en kvart där man bott i 8 år utan att ha storstädat och där man dessutom ägnat sig åt inomhusrökning i åtminstone 7,5 år. Det rum som var tänkt som sovrum hade jag datorn i de sista åren och framför den röktes det ymnigt… Då jag pga ljusskygg surfning alltid hade rullgardinen neddragen blev vädringen obefintlig och rekylen av det vid flyttstädningen blev hård! Efter första skrubbningen hade färgen på garderobsdörrarna gått från beige till naturfärgad, efter andra skrubbningen bleknade färgen till något som bäst kan beskrivas som benvit med inslag av utsmetade ”skid marks”. Tredje skrubbningen som utfördes av min söta sambo gav dörrarna en vit-med-god-vilja-nyans och den fjärde skrubbningen gav en riktigt anständig vit ton! Sen var det bara resten av lägenheten kvar…
Sambon tog rätt på resten av dator/sovrummet och vardagsrummet medan jag gav mig på köket. Imponerande nog är insidan av alla skåp och utrymmen i köket fortfarande behängda med originalfärgen från –48, tyvärr följde den bitvis med smutsen när jag skrubbade. Å andra sidan var smutsen så ingrodd i färgen att jag tyckte mina skåp var lite hippa eftersom hyllorna såg tatuerade ut med gamla koppringar och triballiknande mönster från läckande burkar och flaskor. Mannen som hade lägenheten innan mig var fyllo i socialgrupp 17, eller möjligtvis 16 och skåptvätt stod förmodligen långt ned på hans prioriteringslista så det var ganska anrik smuts jag svabbade bort! Under kylskåpet hittade jag en afghanmatta av damm och under spisen låg en rekorderlig klutta spackel som någon slö stambytare inte orkat bemöda sig med att ta upp.
Apropå fyllo förresten, på tisdagen sista veckan jag bodde kvar i stockholmsförorten älgade jag ner till lokala icabutiken och fick syn på en av alla dessa vinddrivna existenser som ett merkantilt samhälle skapar som motpol till alla som har det bra. Han satt på bänken utanför ica med ett påbörjat raffset folköl bredvid sig och en burk i handen. Han satt svårt framåtböjd så att huvudet befann sig mellan knäna och hans feta axellånga hår thouchade marken. Hans tår såg ut som om de haft ett nappatag med spanska inkvisitionen. När jag kom ut från ica satt han fortfarande i samma pose men hade på något listigt vis lyckats greppa och öppna en ny burk ur raffsetet. På onsdagen satt han fortfarande i samma pose men hade, får man anta, ordnat sig en ny sexpack.
På fredagen begav jag mig ännu en gång till ica, denna gång för att panta 3 kassar petflaskor och burkar som jag samlat på mig men varit för lat för att släpa med mig tidigare. Vid ölhyllan i butiken fick jag syn på det dubbelvikta bänkfyllot nu i utvecklad version, ”Fyllo 1.1”. Jag smet förbi bakom ryggen på honom och begav mig mot pantmaskinerna när jag hörde en rätt smetig och bögig röst med svår stockholmsdialekt säga:
-Nu haru mycke å jöra!
Knävlars! Fyllot socialiserar! Jag vände mig om och såg att han var skrämmande lik Olof Palme och några av hans tänder såg precis som tårna ut att ha blivit behandlade av inkvisitionen.
-Jomen! Det är en del kneg att panta!, svarade jag i alla fall artig som jag är.
-Ja snacka’nte me rej…, svarade den fan!
-Ja snacka me han., sa lodisen och pekade på en piprensargubbe vid pantmaskineriet. Piprensargubben bor i porten mitt emot min och är ett känt folkölsfyllo. Han är lång och pinnsmal och har alltid för korta byxor och oftast en ansiktsbehåring som en St. Bernhard. Dock var han trevlig just den här dagen och lät mig panta före. Tyvärr innebar det att jag hamnade mellan honom och Palmefyllot och blev indragen i viss konversation. I min kasse hade jag en riktigt gammal Vittelflaska som Palmefyllot pekade på.
-Troru ru få nåt förenär?
-Vettafan, den e lastgammal. Vi kan ju kolla., jag mokade in flarran i maskinen och den blev godkänd!
-Haru sett! De vasom fan. De trodde ja’nte., sa fyllot imponerat. Sen gungade han och lutade lite. Jag undrar vad det är som gör att fyllon ofta lutar, om det är för att de är så urkajkade i balanssystemet eller om det är för att de vill sprida alkoholen jämnt i kroppen och tror att det funkar bättre om de i omgångar stretchar vissa muskelgrupper. Hur som helst, i sina lutningar började han nyfiket och intresserat glo på min armar och tog efter en stund till orda:
-Ru e en av rom få som’ente gått på re där tatt eeehh ta eehh tattoogrejen lissom.
Jag drog upp skjortärmen och visade honom att jag minsann visst gått på tattoogrejen. Fyllot så lite fåraktigt ut:
-Aj fan! Där gjorde jag bort mig… Nu gick ja på en mina… Jävlar…, och så flinade han slemmigt och anlade en fuktig sängkammarblick och jag fann det för gott att trycka ut mitt pantkvitto och sticka illa kvickt men innan jag hann iväg fortsatte han konversationen:
-Öh vänta! Hu mycke blere fö flarrerna?
-47:50. Middagen är räddad!
-Aaaa, ölmiddan, sen flabbade han och jag drog!
Under en av städdagarna ansåg sambon och jag att vi gjort oss förtjänta av en utflykt så vi brakade iväg ut i bushen till en trevlig avsides sjö där vi fick en close encounter med naturen. En jävligt irriterande geting var på oss hela tiden och vi viftade och viftade men den bara kom tillbaka som en jävla jojo! Till sist fick söta sambon till en bra smäll på den så den for genom luften och studsade i pannan på mig. Getingen var nog bra ilsken för den stack mig i studsen men gadden rev bara upp ett litet jack och giftet sprutade istället ut över pannan på mig och först blev det kallt och sedan sved det som satan! Jag baddade med islatte och sen var allt bra igen…
Till sist var vi i alla fall färdiga med städningen som tog ett oändligt antal timmar och jag kunde med gott samvete överlämna lägenheten till andrahandshyresgästerna. På kvällen lördagen 2/8 satte jag och sambon oss på tåget söderut och några timmar senare var vi på plats i skåne! Första veckan har raskt flutit iväg i uppackningens tecken och jag har krasst kunnat konstatera att mina böcker består av lika delar papper, damm och nikotin… Konstaterade även att jag lyckats släpa med mig en hel del saker som borde ha hamnat i soprummet innan flytten.
Som avslut måste jag berätta att jag redan blivit trackad för att jag är stockholmare, oklart hur överhöghet kan vara föremål för spe dock… Var iväg till optikern för att göra syntest och inpassning av linser. Optikern såg ut som ett bastardbarn till Picasso och Mussolini och sa att han aldrig sett ett brytningsfel som mitt och att det nog berodde på att jag var stockholmare. Generöst nog skulle han i alla fall göra ett försök att fixa fram fungerande linser även om de normalt inte gjorde inpassningar på stockholmsögon. Gubbjävel…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)